Aliens vs. Predator: Requiem (vilket hädanefter är hänvisat till såsom AVP2) är en direkt uppföljare till Alien vs. Predator (AVP) från år 2004 och tar vid där AVP slutade. Filmen börjar med en repetition av den avslutande chestburster-scenen i AVP där man för första gången fick hybriden mellan en ”xenomorf” och en ”predator” presenterad för sig. Därefter följer en hastig strid mellan den nya xenomorfen och predatorerna i landningsskeppet som till slut kraschlandar på Jorden nära den lilla staden Gunnison i Colorado. En stridsärrad och högst erfaren predator (gestaltat av Ian Whyte), benämnd såsom ”The Wolf Predator”, skickas från predatorernas varma hemplanet för att rensa upp i misstaget och bekämpa xenomorferna (i vanlig ordning gestaltade av Tom Woodruff Jr.) som börjar sprida skräck och terror över snart hela staden. Här får vi också följa kampen mot xenomorferna genom några människors ögon, främst sheriffen Eddie Morales (spelad av John Ortiz), den från ett fängelse nyss utsläppte Dallas Howard (Steven Pasquale) som återförenats med sin lillebror Ricky (Johnny Lewis), den senares flickvän Jesse (Kristen Hager) och den nyss hemvändande soldaten Kelly O’Brien (Reiko Aylesworth).
En glimt av predatorernas varma hemplanet
Filmen har regisserats av Colin och Greg Strause (kända som The Brothers Strause) vilket har gjort sig ett större namn som digitala animatörer och specialister inom avdelningen visuella effekter. AVP2 var The Brothers Strauses första spelfilm och sedan dess har de också följt upp med att regissera den tämligen hyfsade alien-invasions-filmen Skyline från år 2010. Det är alltså ett ungt och hungrigt par av regissörer som har tagit sig an AVP-franchisen i gammal god Alien-tradition. De har också lyckats ganska så bra i sitt företag och överträffat både föregångaren AVP och sitt senaste alster Skyline. Det är i synnerhet utförandet och materialiseringen av manuskripet imponerar. Och i mina ögon håller AVP2 näst intill samma kvalitet som Predator och Predator2. Jag är dock högst medveten om att jag är tämligen ensam om att tycka så eftersom filmen har sågats av de flesta, både av filmkritiker och av fans. Men faktum är att jag finner filmen vara den hittills enda lyckade fusionen av Alien- och Predator-franchisen och den allena uppföljaren till Predator 2 som är värdig, inberäknat de senaste filmerna Predators (2010) och The Predator (2018). Låt mig nu förklara varför jag har tagit filmen till mitt hjärta.
Predatorn med en xenomorf i sina klor
En viktig orsak till det lyckade resultatet är att The Brothers Strause har gått tillbaka till Alien (1979) och i synnerhet Aliens (1986) för att finna sig inspiration, förutom i Predator (1987) och Predator 2 (1990), i synnerhet den senare. Likheten mellan James Camerons Aliens och AVP2 är flera och slående, inte blott till namnet (till skillnad från AVP så är titeln på AVP2 ”Aliens (i pluralis) vs. Predator”). Vi har soldaten Kelly i Reiko Aylesworths tappning som direkt för mina tankar till Ellen Ripley i Aliens och inte bara för att hon är snabbskjutande med sin automatkarbin utan också för att hon gestaltar den skyddande modern; i AVP2 spelar Ariel Gade dottern Molly som en porträttlik kopia av Aliens Newt, inklusive repliker såsom ”Are the monsters gone now?” M16-automatkarbinerna i filmen låter exakt som Aliens M41A Pulse Rifle och xenomorf-monstren ser inte bara likadana ut utan skriker också på samma gälla sätt som i Aliens. Dessutom figurerar en pansarbil som filmens hjältar kommer över från US National Guard och som hamnar i händerna på ingen mindre än krigsveteranen Kelly.
Reiko Aylesworth och Ariel Gade i rollerna som modern respektive dottern
Regissörerna har också dragit lärdom om att inte visa för mycket av monstren i filmen och använder sig mycket av mörker och skuggor för att skapa denna dunkla effekt, något som ganska mycket för tankarna till originalet Alien. Att hybriden dessutom visar sig vara en drottning som lägger sina ägg i gravida kvinnor är en ytterligare referens till Aliens. Men till skillnad från båda dessa stilbildande filmer är AVP2 betydligt mera grotesk och drar sig inte för att gå långt över gränsen i sin iver att skrämma och chockera, inklusive scener med chestburstande barn och gravida kvinnor på en kvinnoklinik. Man kan som kritik anföra att filmen gränsar till eller går över gränsen till exploitation i vissa scener, även om det inte stör mig alls personligen utan snarare ger filmen en tydlig ”edge” över sina föregångare och efterföljare. Xenomorferna har här nämligen bestämt sig för att bygga sitt bo i stadens sjukhus, en plats som blir central mot slutet av filmens tredje akt för den sista uppgörelsen mellan människa och xenomorf, och predator. Att de bygger ett bo är naturligtvis ännu en referens och hyllning till Aliens, som ju verkar vara den film i Alien-franchisen som The Brothers Strause har sneglat allra mest på.
Predatorn tar sig an xenomorfer i deras eget bo
Varje film inom franchisen har enligt gängse tradition tillfört något nytt till den befintliga Alien-mytologin och AVP2 utgör här inget undantag. Som jag nämnde tidigare följer The Brothers Strause mycket av den version av xenomorfer som James Cameron presenterade i Aliens; de förevisar en räfflad istället för slät ovansida (som i H. R. Gigers originaldesign) på sina skallar. De är också hastiga och rusar och skuttar fram som i Aliens. Och eftersom predatorernas kraschade skepp innehåller facehuggers i speciella glasbehållare (snarlika dem man ser i Aliens) så lyckas naturligtvis ett flertal av dessa ta sig ut för att sprida sig över skogen. Strax efter kraschlandningen närmar sig också en jägare och hans son vraket efter att de har bevittnat nedslaget; de överfalls genast av facehuggers. Dessa ger snart upphovet till xenomorfer vilket följer gängse tradition. Till slut närmar sig armadan av fullvuxna xenomorfer stadens kloaksystem för att angripa ett gäng med lodisar som faller offer för fler facehuggers, o.s.v. Men med skeppet så följer även den nya hybriden (den s.k. ”PredAlien”) med som tar sig ut mot staden; denna blir den nya drottningen till xenomorf-kolonin. Det nya kreativa avsteget från Alien-mytologin är att läderäggen och facehuggers förbises med hybriden som istället lägger sina embryon rakt i buken på sina offer; hon är en facehugger själv. Det riktigt groteska är att hon lägger tre eller flera embryon åt gången; i en av de mindre trevliga scenerna får vi se tre små xenomorfer bryta sig ut ur en kvinnas gravida mage på en och samma gång.
PredAlien
Känslan av jämmer och elände, mörker och fasa, är om möjligt ännu mer uttalat i AVP2 jämfört med några andra filmer i någon av franchiserna (Alien, Predator eller Alien vs. Predator), möjligtvis med undantag för Prometheus. En intressant detalj är att Ian Whyte, som gestaltar den erfarne predatorn Wolf och även gestaltade predatorn Scar i AVP, skulle komma att spela den uppväckte ”ingenjören” i Prometheus; denne reslige skådespelare imponerar stort i samtliga tre filmer enkom genom att använda sin stora kroppshydda att icke-verbalt agera ut en känsla, förnimmelse eller ett budskap. AVP2 är mörk både bildligt och bokstavligt talat; svärtan som känsla och budskap är övertydlig, men även fotot och ljussättningen är mycket mörk och dunkel, vilket som sagt bidrar till att göra monstren mindre explicita för att kunna lämna över mer åt fantasin att fylla ut. Fotografen Daniel Pearl (mest ryktbar från den ursprungliga Motorsågsmassakern) gör ett mästerligt arbete i filmen. Men vissa scener blir lite väl mörka då det blir svårt att se vad som försiggår på duken. Dessutom är klippningen i vissa actionscener, i synnerhet de mest dunkla, ganska hektisk vilket gör intrycket ännu mer förvirrande. Detta är den huvudsakliga kritiken jag kan ge filmen till sitt utförande.
En typisk dunkel presentation av en xenomorf
Musiken komponerad av Brian Tyler återspeglar den dystra och infernala stämningen i filmen och fungerar mer än väl i sig, allt från de mer känsliga och sentimentala avsnitten av filmen till de mer actionladdade och skrämmande, även om den inte är särskilt originell och ofta rakt av kopierar teman från de andra Alien- och Predator-filmerna. I synnerhet återkommer musikteman hämtade från Alien Resurrection (antagligen Tylers favoritfilm i serien, åtminstone musikaliskt). Överhuvudtaget känns filmen som en hyllning till båda dessa filmserier och saknar en klar egen identitet eller egentlig originalitet. Å andra sidan kan detta också vara en fördel och styrka i denna typ av fan-inspirerad film; man känner The Brothers Strauses kärlek och passion för filmserierna. Man vill se denna typ av film för att man älskar Alien- och Predator-filmerna och förväntar sig en kontinuitet av en äldre tradition; igenkänningsfaktorn är ju viktig i Alien vs. Predator-franchisen vilket gör AVP2 till en klart bättre film jämfört med AVP, i alla fall för ett fan som mig.
En predator med ett av sina typiska signum
Naturligtvis ligger här inte heller något särskilt avancerat manuskript (författat av Shane Salerno) med ett särdeles djupt budskap som grund för filmen, exempelvis i jämförelse med Jon Spaihts och Damon Lindelofs Prometheus. Men det infernaliska avgrundsdjupet och cynismen, det brutala uppvaknandet från alla naiva illusioner om hopp som tvingas på tittaren, känns igen från Ridley Scotts senaste verk i franchisen. Det finns ingen framtid överhuvudtaget för våra protagonister och ingen vill heller hjälpa dem ur sitt öde; snarare har regeringen (som här får klä i sig rollen som den sinistra makten) redan dömt ut staden som utplånad och gör sitt bästa att det skall förbli så. Något som faktiskt var fascinerande med föregångaren AVP var att protagonisten tvingades att samarbeta med predatorn mot xenomorferna; tillsammans blev de starkare var tanken. I AVP2 ser vi ingen sådan ansats, även om våra hjältar räddas vid några tillfällen av predatorn men mera av en slump och på grund av tillfälligheter snarare än samförstånd. Det är uppenbart att predatorn i filmen inte behöver någon hjälp från några stackars satar till människor.
Steven Pasquale i rollen som protagonisten Dallas Howard ställer soldaterna till svars
Filmen är tämligen rakt och enkelt berättad men inte desto mindre effektivt. Den är inte endast Alien-franchisen trogen, likaledes Predator-franchisen. En stor del av behållningen med samtliga Predator-filmer ligger ju i beskrivningen av denna unika ras av troféjagande utomjordingar som ursprungligen designades av Stan Winston. Det är lätt att nörda loss på denna högst estetiska kreation, så läsaren för ursäkta mig och ha överseende för detta. Predatorn Wolf som figurerar i AVP2 är nog den ”coolaste” som hittills har presenterats. Hans vapenarsenal är i vanlig ordning imponerande och utvecklar Predator-universumet vidare; han är nog den förste som jag har sett bära två plasmakanoner, en på varsin axel vilket han har stor nytta av i filmen. När kanonerna sedan i vanlig ordning går sönder under filmens gång börjar han använda en av dem som handpistol, vilket får honom att likna vid en buckanjär. Men det mest imponerande och nyskapande vapnet utgörs av en sågtandad piska som blir något av Wolfens signum, även om han tar fram den först mot slutet av filmen. Arsenalen imponerar dock på grund av predatorns skickliga handhavande av den. Till skillnad från tonåringarna i AVP ser vi här en mycket erfaren elit-krigare. När han traditionellt tar av sig masken ser vi ärr och avslagna betar som vittnar om tidigare hårda strider. Som vanligt måste vi som tittare fantisera fritt om detta då ledtrådarna är få; en predator måste få vara en mystisk varelse och han tillåts att vara så även i AVP2. Överhuvudtaget lämnas mycket över åt fantasin i filmen.
Predatorn Wolf gestaltad av Ian Whyte
Men i manuskriptet läggs också en stor vikt vid människorna, protagonisterna. Verkliga karaktärer karvas ut med personliga drivkrafter; vissa av dem främlingar som samlats för att kämpa för sin överlevnad. Under filmens gång identifierar vi oss med dem och lär oss att tycka om och sympatisera med dem, bara för att de brutalt skall ryckas bort från oss. När de faller som offer för filmens våld så känns det i våra hjärtan eftersom vi har börjat bry oss om dem; vi känner empati för deras lidande. Detta är elakt av filmmakarna men nödvändigt för att upplevelsen skall kunna bli optimal. Detta är också den stora skillnaden i jämförelse med föregångaren AVP där tittaren presenteras en kavalkad av karikatyrer, vilket till en viss del även förekommer i Prometheus. Det är detta som är den allra största behållningen av AVP2. Staden som handlingen utspelar sig i och dess invånare känns äkta och inte endast som statister i sammandrabbningen mellan xenomorfer och predatorer. Det bidrar också till tragedin i filmen; vi får se de verkliga konsekvenserna om detta skulle bli ett faktum.
John Ortiz i rollen som sheriffen Eddie Morales just när han inser sitt hemska öde
Skådespelarinsatserna är imponerande i en såpass genrespecifik film. Alla gör mycket väl ifrån sig, både i gestaltningen av de vuxna rollerna och ungdomarna. Filmen relegeras inte till en simpel Collage-film med en hemsk och bisarr tvist, som med ett flertal skräckfilmer, vilket hade varit lätt hänt med tanke på att den innehåller den klassiska sagan mellan den utstötte killen på glid och hans förbjudna och hemliga förälskelse i den mest populära av klassens tjejer. Dessutom får vi bevittna hur vår tonårsprotagonist tvingas utstå mobbing och grov misshandel från tjejens forna pojkvän och hans populära stekar-polare. Fokuset i handlingen tappas dock inte bort från huvudtemat utan denna sidohandling bidrar endast till filmens realism; vi förväntas hamna mitt i en normal amerikansk småstad, inklusive dess småborgerliga problem, som råkar bli slagfältet för en osedvanlig uppgörelse mellan xenomorfer och predatorer. Vad som är imponerande är att det hela faktiskt blir trovärdigt snare än pålagt och irrelevant tack vare de olika sidohandlingarna som regissörerna tar sig tid att berätta för att presentera äkta människor av kött och blod.
Slutstriden mellan hybrid-xenomorfen och predatorn
Det bestående intrycket av AVP2 är att den är en påkostad och välgjord ”fanmade” film. Produktionsdesignen är inte filmens största behållning eftersom handlingen utspelar sig i en amerikansk småstad – on location får man en känsla av. Faktum är att majoriteten av scenerna är tagna i verkliga exteriörer, fast i Kanada. Detta skiljer ut AVP2 från AVP vars största styrka var just miljöns extraterrestriala design i pyramiden. I stället för exotiska förhistoriska artefakter får vi följa med protagonisterna och predatorn genom dunkla och snuskiga kloaker, restauranger, servicebutiker (som råkar ha en hel arsenal med vapen) och sjukhus. Naturligtvis inte alls exotiskt men desto mer hyperrealistiskt. Det är denna oborstade realism jag verkligen uppskattar med AVP2 och som jag helt saknar hos AVP. Helhetsintrycket av Aliens vs. Predator: Requiem är således mycket gott och gör äntligen denna hybrid mellan mina absoluta favorit-utomjordingar full rättvisa i sitt utförande. Eftersom det dessutom verkar vara den sista filmen i AVP-franchisen så är det tursamt att den slutar med flaggan i topp. AVP2 är dessutom klart överlägsen Predators från 2010, den egentliga uppföljaren till Predator 2. Den klår även fingrarna på The Predator från 2018. Tiden lär utvisa om vi någonsin får se dessa predatoriska utomjordingar igen på vita duken, men baserat på extramaterialet som följer med DVD- och Blu-ray-utgåvorna verkar det som att The Brothers Strause ursprungligen har uttryckt en önskan om att få göra en AVP3. Ett drygt decennium senare inser vi att så tyvärr inte blev fallet.
Medverkande
Alternativa titlar: Aliens vs. Predator 2, Aliens vs. Predator: Requiem, AVP2 & AVPR
Regi: Colin och Greg Strause
Foto: Daniel C. Pearl
Produktion: John Davis, David Giler, Walter Hill, Paul Deason & Robbie Brenner
Manus: Shane Salerno
Musik: Brian Tyler
Second unit director: Jeff Habberstad
Produktionsdesign: Andrew Neskoromny
Art direction: Helen Jarvis
Makeup: Jayne Dancose, J.P. Mass, Gideon Hay, Michael Heintzelman, Maiko ‘Mo’ Gomyo, Linda Jones, Ian Ballard, Beth Boxall, m.fl.
Kostymer: Angus Strathie, Sandra J. Blackie, Allison Chretien, Steve Holloway, m.fl.
Specialeffekter: Alec Gillis, Tom Woodruff Jr., Tony Lazarowich, Dave Penikas, Yuri Everson, Rory Cutler, David Hoehn, Steve Koch, David Woodruff, Taylor Woodruff, m.fl.
Visuella effekter: Colin Strause, Greg Strause, Joshua Cordes, Matthew Santoro, Bryce Brecheisen, Scott Michelson, Clark Parkhurst, Tony Meagher, Rob Hodgson, Kendrick Wallace, Jeff Atherton, Eric Mises-Rosenfeld, Chris Haney, Yasamin Ismaili, Yoshiya Yamada, Jeremy Butler, Erik Bruhwiler, Ryan Zuttermeister, Jason Ghandhi, Bill Kunin, Joel Sevilla, Laura Sevilla, m.fl.
Redigering: Dan Zimmerman
Skådespelare: Steven Pasquale, Reiko Aylesworth, John Ortiz, Johnny Lewis, Ariel Gade, Kristen Hager, Sam Trammell, David Paetkau, Tom Woodruff Jr., Ian Whyte, m.fl.
Budget: $40.000.000
Studio: Davis Entertainment & Brandywine Productions
Distributör: 20th Century Fox
Produktionsår: 2007
Land: USA
Se IMDb för mer information.
DVD-utgåvans bild
Den svenska DVD-utgåvan från 2008 som är föremål för denna recension presenterar två skivor i ett Keep-Case konvolut där den ena av dem innehåller själva filmen och den andra är helt dedikerad åt extramaterialet. Den version som presenteras här är en ”extended cut” som är knappt fem minuter längre jämfört med bioversionen med en längre inledning med predatorernas moderskepp och något senare i det kraschade landningsskeppet, en längre scen i en kyrkogård halvvägs in i filmen och några korta tillägg till utspridda över hela filmen. Omslaget är snyggt och följer samma design som den för Alien vs. Predator – The Unrated Edition. På framsidan förevisas dock den aptitretande texten ”För extrem för biopubliken”; är det den svenska biopubliken som här hänsyftas? Vad jag minns så gick filmen inte upp på biograferna men jag hade för mig att filmcensurens tid var förbi? Känns som ett billigt marknadsföringstrick. Baksidan är också direkt missvisande då filmlängden anges till 101 minuter istället för sina egentliga 97 minuter. Dessutom anges felaktigt att det medföjer en trailer med titeln Shine the Light men några trailers finns inte att finna på någon av de två skivorna.
Konvolutet till svenska DVD-utgåvan
Videon är här granskad från en Panasonic DMP-BDT320EG Blu-ray Disc-spelare mot en standardupplöst Sharp XV-Z201E DLP-projektor i formatet 16:9. Överförd till 576p/PAL har komponentvideon komprimerats medels standarden MPEG-2. Efter att spelaren har skalat upp videon till 720p via HDMI presenterar den genom projektorn en tämligen fadd och odynamisk 86-tums bild som lider av en hel del Edge Enhancement. Bilden lider även av en dålig kontrast som ger en grådaskig upplevelse. Och förvisso gör denna begränsning i bilden det lättare att se vad som sker i de mörka scenerna, eller kanske inte; det upplevs som att DVD-producenterna har försökt att manipulera gamman i redigeringen just för att ljusa upp bilden, med risk för att förlora kontrast. Jag föreställer mig att hög kontrast gör det lättare att urskilja detaljer i mörka scener. Färgerna är inte speciellt dynamiska och rör sig mycket i det varma och beige-bruna tonfältet; kanske kan detta vara resultatet av en färgmanipulation under efterarbetet med filmen enligt regissörernas önskemål, men något säger mig att det också lika gärna kan tillskrivas den allmänt dåliga DVD-överföringen. Jag hade förväntat mig en mer sofistikerad bild i en såpass sen DVD-utgåva. Detta faktum gör det berättigat med en uppgradering till Blu-ray Disc.
DVD-utgåvans ljud
Ljudet i Dolby Digital 5.1 är inte speciellt minnesvärt men inte heller störande på något sätt; det sticker inte ut åt något håll. I alla fall inte när jag lyssnar från spelaren Panasonic DMP-BDT320EG över en Onkyo TX-SR 701E THX Select-klassad receiver via en optisk digitalkabel ut till ett 4.1-system. Jag tänker inte på ljudet när jag ser filmen men detta kanske är ett gott betyg och jag utgår från att jag dras in i filmillusionen av en omfattande och djup ljudbild. LFE-kanalen är inte särledes imponerande här men ljudet som sådant upplevds vara rent och klart. Inget direkt att klaga på.
DVD-utgåvans extramaterial
Extramaterialet är fördelat på två olika skivor. På Disc 1 (spelfilmens skiva) bifogas ett ganska humoristiskt och informativt kommentatorspår med regissörerna Colin och Greg Strause samt producenten John Davis och ett separat nästan ännu roligare, ofta ironiskt, och minst lika lärande kommentatorspår med legendarerna Tom Woodruff och Alec Gillis från avdelningen för specialeffekter, vilket har medverkad på de flesta av filmerna i både Alien- och Predator-franchiserna. Det är intressant att lyssna på kommentatorspåret med The Brothers Strause och Davies då man inser att de unga regissörerna har varit ganska så styrda av de äldre och mer erfarna producenterna och begränsade av en snål budget; det är intressant att lyssna på vilka idéer de var tvungna att överge. Som tittare får man också en god känsla för vilka scener som togs bort från bioversionen och återinstallerades för DVD-versionen.
The Brothers Strause
På Disc 2 presenteras ett ganska så omfattande material av dokumentärer. Två längre ”making of” featurettes bifogas där den första med titeln Prepare For War på dryga 15 minuter beskriver inspelningen av AVP2 och den andra med titeln Fight to the Finish på dryga 12 minuter utvecklar efterarbetet med att skapa digitala visuella effekter. Förutom dessa inledande lite längre filmer av allmän natur presenteras en räcka med kortare och fördjupande dokumentärer såsom varsin featurette om hur de två monstren skapades för filmen, den klassiska xenomorfen och predatorn, den förra med titeln The Nightmare Returns: Creating the Aliens som klockar in på runt 7 minuter och den senare Primitive Design: Creating the Predator på dryga 10 minuter, samt en tredje featurette om hur man utvecklade PredAlien (kärleksfullt kallad ”Chet” av filmskaparna) med titeln Crossbreed: The PredAlien som är 8 minuter lång. Man har även bifogat kortdokumentärer här som behandlar predatorernas hemplanet (6 min), en om xenomorfens teknologi (11 min) och en annan om predatorns (10 min); i synnerhet de två sista är informativa då de har en övergripande analys med olika specialister och vetenskapsmän som ställer hypoteser över deras trovärdighet. Med skivan medföljer även ett stillbildsgalleri. Överlag är materialet som presenteras här av högre kvalitet och informativt, bitvis fascinerande för en Alien/ Predator-nörd som mig.
Blu-ray Disc-utgåvans bild
Den nordiska utgåvan på Blu-ray Disc läpptes samtidigt med DVD-utgåvan av Twentieth Century Fox Home Entertainment som en Collector’s Edition fast endast med en spelskiva som innehåller huvudtiteln och allt extramaterial samlat på en och samma plats. Denna utgåva som är föremål för denna recension presenterar konstigt nog endast den kortare biografversionen av filmen på knappa 94 minuter; ett val mellan versionerna med sömlös inklippning hade helt klart varit att föredra. Blu-ray-skivan skyddas av ett blått plastfodral av typen Custom Case. Omslaget är identiskt med det på DVD-konvolutet fast här något beskuret. AVP2 spelades in på 35mm-celluloidfilm och fångades på Super 35 med sfäriska objektiv vilket har digitaliserats till ett intermediat i 4K-upplösning med bildförhållandet 2.39:1 (konvolutet anger ett förhållande på 2.40:1). Överföringen har komprimerat videon till formatet MPEG-4/AVC med en kromasampling på 4:2:0 och 8 bitars färgdjup utifrån färgstandarden Rec. 709. Blu-ray Disc-utgåvan har inför förestående recension granskats utifrån en Panasonic DP-UB820EGK mot den ultrahögupplösta LG OLED77C8LLA som emottager videosignalen över HDMI från Ultra HD-spelaren efter att den har skalats upp till 2160p/24p och kromauppsamplats till YCbCr 4:4:4 med 12 bitars färgdjup.
Konvolutet på den nordiska Blu-ray Disc-utgåvan
Det märks här att kameranegativens element har skannats och mastrats i 4K eftersom dertaljupplösningen är god med ganska synliga filmkorn som är fasta och väl definerade. Även detaljer i textur och i ansikten syns väl. Och tacksamt nog ser man en hel del fler detaljer och nyanser i skuggor och lågdagrar i de mörkt belysta scenerna, i synnerhet den mäktiga striden mellan predatorn och xenomorferna i kloaksystemet. Även om svärtan då och då men ganska sällan lyckas nå ner til svartaste svart i delar av bilden är svärtan oftas strax ovanför eller en bit över den absloluta svärtan. Detta medför också att man kan se mer nyanser i lågdagrarna. Även högdagrarna känns här kontrollerade; de undviker nu att blåsa ut detaljer. Det dynamiska omfånget är sålunda betydligt större här i jämförelse med videon i 576p . Och bilden känns inte alls lika grådaskig längre i 1080p som den gör i 576p. Även om högdagrarna knappast kan kallas bländande upplever jag sålunda att kontrasten är betydligt bättre här. De saturerade färgerna och den varma färgtonen känns igen från DVD-utgåvans bild men uppvisar desto mer dynamik i sin förmåga att uppvisa nyanser i färgspektrat. Men hudtonerna är fortfarande allt för rödlätta för att kunna defineras som naturliga eller exakta. Bilden är ren, tydlig och klar utan något synligt digitalt brus eller MPEG-relatereade kompressionsartefakter. Och någon edge enhancement kan jag knappt se några spår av. En rejäl uppsträckning av bildkvaliteten alltså i förhållande till DVD-utgåvan vilket görs överflödig i jämförelse trots att den innehåller den förlängda versionen av filmen. Det är en ynnest att för första gången se ordentligt vad som försiggår i filmen även när det är som allra dunklast!
Blu-ray Disc-utgåvans ljud
Ljudet på den nordiska utgåvan från Twentieth Century Fox presenteras i det förlustfritt komprimerade formatet DTS-HD Master Audio med en kanalmix på 5.1. När jag lyssnar på det hela till 5.0 kanaler över förstärkaren NAD T 748v2 från spelaren Panasonic DP-UB820EGK direkt via en HDMI-kabel så upplever jag här ett ljud som är fullt adekvat med en kvalitet som helt och hållet matchar den utmärkta videokvaliteten. Själva kanalmixen känns igen från DVD-utgåvans Dolby Digital-spår med en hög och väldefinierad förmåga att återge detaljer i ljudbilden runtom mig. Den tredimensionella känslan är påtaglig med ett djupt och brett ljudrum. Över hela frekvensomfånget återges ljudet med en ljudkvalitet som motsvarar bästa Hi-fi-karaktär. Diskanten är väldefinerad i sin förmåga att återge de finaste av detaljer och mellanregistret låter verklighetstroget, animerat och fylligt, för att tillsammans med den kraftfulla och rappa basen generera en god resonans i rummet. Här tycker jag mig också höra att basen lyckas att gå ner sig ganska djupt i frekvenserna. Det dynamiska omfånget är också stort med en god och tydlig kontrast mellan dialogen och musiken eller effektljuden utan att det hela går till överdrifter. Röstena låter naturliga och luftiga även om jag kan höra en lättare fasförskjutning i läppsynken som dock aldrig blir allvarlig och oftast inte ens märks av. Överhuvudtaget är detta ett väl avvägt ljud som jag upplever på alla sätt och vis. Det engagerar mig och drar in mig i filmens händelser precis som ett gott ljudspår förväntas göra.
Blu-ray Disc-utgåvans extramaterial
Allt bonusmaterial presenteras av Twentieth Century Fox på en och samma Blu-ray-skiva. Och allt detta extramaterial återspeglar exakt det som man redan kan finna ut på DVD-utgåvan. Det är ju ett faktum att Twentieth Century Fox gav ut dem tillsammans baserat på samma videomaster. De tvenne intressanta kommentatorspåren som man kan avlyssna med filmen tillsammans med båda Strause-bröderna och John Davis, respektive med Tom Woodruff och Alec Gillis, återfinns här. Så också de åtta kortdokumentärerna Prepare For War: The Making of AVP (15 min), Fight to the Finish: The Making of AVP (12 min), AVPR: The Nightmare Returns: Creating the Aliens (7 min) AVPR: Primitive Design: Creating the Predator (10 min), och Crossbreed: The PredAlien (8 min), Building The Predator Homeworld (6 min), AVPR: Science of The Xenomorph (11 min) samt AVPR: Science of The Huter (10 min). Stillbildsgalleriet har också replikerats från DVD-utgåvan. Utöver detta finns ytterligare några inslag unika för Blu-ray-mediet:
- Weyland-Yutani Archives vilket är en grann multi-medie-funktion där man genom ett menysystem med flikar och rubriker kan navigera sig fram genom olika databaser med en stor mängd textmaterial, 3D-modeller, statistik och videosnuttar, fördelat på de två huvudrubrikerna Xenomorph och Yautja. där man fokuserar på kultur, biologi, vapen, etc. Denna funktion är inte helt utan buggar dock.
- Deleted Scenes vilket innehåller en mängd med borttagna eller förlängda scener som bär titlarna Extended Mother Ship, Extended Dallas & Morales, Extended Father and Son, Predator Arrival, Kelly and Tim on Couch, Search Party Commence, Morales and Carrie in Diner, Extended Sewer Battle, Extended Dallas and Morales in Bar, Extended Power Plant, Extended High School Pool, och Morales Responds to Call, Extended Dallas and Morales at Pool, Extended Carrie’s Death, Cemetery, Extended National Guard in Town, Big Dean’s, Extended Maternity Ward, Dallas At Morgue samt Extended Rooftop Battle. Samtliga kan spelas i en följd med en total speltid på dryga 20 minuter i samma bildkvalitet som titelfilmen fast i Dolby Digital 5.1.
- Här har man även bifogat en biograftrailer till AVP2 plus ytterligare trailers till Hitman och I, Robot.
Jag har redan gjort en kortare beskrivning av innehållet för respektive kortdokumentär. Dessa är välgjorda och ganska informativa och har överförts i bästa möjliga audiovisuella kvalitet. Men den största behållningen ligger ändock i de borttagna och förlängda scenerna vilket håller samma kvalitet innehållsmässigt och tekniskt som det övriga videomaterialet i filmen. Detta inslag kompenserar nästan för avsaknaden av en Director’s Cut på denna Blu-ray Disc-utvåga. Men bara nästan…
DVD-utgåvans tekniska specifikationer
TV-system: PAL färg
Region: 2
Bildformat: MPEG-2 2.40:1 Anamorfisk 16:9
Ljud: Engelsk Dolby Digital 5.1
Textning: Svenska, engelska, danska, norska, finska, m.fl.
Tid: 1 tim 37 min
Distributör: Twentieth Century Fox Home Entertainment
Utgivningsår: 2008
Blu-ray utgåvans tekniska specifikationer
TV-system: 1080p/24fps färg
Region: B
Bildformat: MPEG-4/AVC 2.40:1, 16:9
Ljud: Engelsk DTS HD Master Audio 5.1, engelsk Dolby Digital 5.1 (för synskadade), fransk 5.1 DTS, m.fl.
Textning: Svenska, danska, norska, finska & engelska (för hörselskadade)
Tid: 1 tim 34 min
Distributör: Twentieth Century Fox Home Entertainment
Utgivningsår: 2008
Referensutrustning
Blu-ray Disc-spelare: Panasonic DP-UB820EGK (UHD), Panasonic DMP-BDT320EG
Projektor: Sharp XV-Z201E (DLP) med WiktorScreen (Gain 1.0)
TV: LG OLED77C8LLA (ISF-kalibrerad 4K OLED)
Hemmabioreceiver: NAD T 748v2, Onkyo TX-SR 701E (THX Select-klassad)
Högtalare: Heybrook HB3 (vänster & höger front), Monitor Audio Silver C150 (center), Heybrook Point Five (vänster & höger surround), Jamo SW110 (passiv subwoofer som drivs av en Proton 520)
Kablage: Supra HDMI-HDMI (2 m & 8 m), Supra HDMI/DVI (HDMI till DVI-D, 8 m), Supra ZAC Toslink (optisk digital), Supra Classic 4.0 & 2.5 (högtalare)
© 2014, 2016, 2020
Cinecracy 