Johnny Mnemonic (1995)

Johnny Mnemonic

Johnny (Keanu Reeves) är en kurir som handskas med hemlig datainformation som anses vara för känslig för att skickas över Internet. År 2021 smugglas denna data säkrast gömd i den mänskliga hjärnan genom ett speciellt neurologiskt implantat, ett cybernetiskt ”wetware” installerat i hjärnan som får Johnnys nervsystem att smälta samman med och kommunicera med silikonprocessorer. Problemet är bara det att han har fått offra alla sina minnen från barndomen för att göra rum för de knappa 80 Gigabytes som krävs för att lagra all data. Johnny kan inte ens minnas sitt riktiga efternamn och färdas under sina uppdrag under det fiktiva namnet ”Smith”. Han längtar nu tillbaka till sitt gamla jag och vill sluta med sitt hemlighetsfulla arbete för gott. Hans agent Ralfi (Udo Kier) har lovat honom att avinstallera all cybernetik i Chiba, Japan, det cybernetiska teknikcentrat i framtidens värld, bara han utför ett sista uppdrag som kommer ge honom tillräckligt med pengar att bekosta det kostsamma ingreppet som passande nog (för Ralfi) har skjutit i höjden under den senaste tiden; Johnnys uppdragsgivare verkar bara vilja förhala hans pensionering.

Udo Kier i rollen som Ralfi omgiven av sina två androgyna livvakter

Udo Kier i rollen som Ralfi omgiven av sina två androgyna livvakter

Väl på plats i Peking för att plocka upp informationen från några avhoppande vetenskapsmän från PharmaKom inser Johnny att informationen måste vara ovanligt sensitivt eftersom en dödspatrull från det japanska Yakuza stormar in mitt under dataöverföringen. Han lyckas nätt och jämt komma undan med livet i behåll men Johnnys dagar är ändå räknade eftersom han inte bara måste undkomma den japnska maffians prisjägare utan det faktum att han bär på 320 GB i huvudet vilket vida överstiger hans nuvarande lagringskapacitet (även om den har blivit fördubblad till 160 GB genom en speciell mjukvara); synaptisk blödning av information till övriga delar av hjärnan leder till säker död inom 2-3 dagar. Väl framme i Newark, där all data skall levereras efter extraktion, blir han förrådd av Ralfi som det visar sig samarbetar med prisjägaren Shinji (Denis Akyama), samme Yakuza som försökte döda Johnny i Peking. När de är på väg att kirurgiskt skära av Johnnys huvud och frysa ner det blir antagonisterna avbrutna av livvakten Jane (Dina Meyer) som erbjuder sig att ta anställning hos Johnny för en dyr summa, ett erbjudande han är tvungen att ta. Nu måste paret fly undan Yakuza och försöka hitta ett sätt att få ut datainformationen ur Johnnys huvud innan hans hjärna smälter sönder….

Livvakten Jane gestaltad av Dina Meyer

Livvakten Jane gestaltad av Dina Meyer förevisar sina dödliga kunskaper

Johnny Mnemonic är baserad på novellen från 1981 med samma namn författad av den hyllade futuristen William Gibson, vilket även skrev manuskriptet till filmen. I skrivprocessen införlivade Gibson också element från hans klassiska romandebut ‘Neuromancer’ från 1984 och uppföljaren ‘Count Zero’ (1986). Gibson kan sägas ha lagt grunden för den litterära cyberpunk-genren i synnerhet i hans första ”Sprawl”-trilogi som inleddes av de ovan två nämnda romanerna och följdes upp av ‘Mona Lisa Overdrive’ (1988). Faktum är att trilogin föregicks av tre noveller som utspelar sig i samma universum där just ‘Johnny Mnemonic’ utgör det första litterära utkastet, vilket fortsatte med ‘New Rose Hotel’ (1981) och ‘Burning Chrome’ (1982). I denna litterära gärning introducerade Gibson läsaren till föreställningar om cybernetik (föreningen mellan människa och maskin) såsom mekaniska och elektroniska implantat ympade i den mänskliga kroppen och dess nervsystem. Framför allt förutsade Gibson Internet och Cyberspace genom sitt koncept om ”the matrix”, vilket tog formen av en virtuell konsensus-verklighet där det mänskliga medvetandet tack vare speciella konsoler uppkopplade med hjärnan genom ”wet-ware”-implantat kunde interagera i realtid och realrum. Filmen är mättad med alla dessa inslag vilket gör den till den mesta (men långt ifrån den bästa) cyberpunk-filmen till dags dato.

Internet 2021

Internet 2021

Många andra filmer kan anses tillhöra samma genre vilket var samtida med Gibsons tidiga skrivproduktion och som föregick Johnny Mnemonic, framför allt klassikerna Tron (1982), Blade Runner (1982), Brainstorm (1983), Max Headroom (1985), RoboCop (1987), RoboCop 2 (1990) och Hardware (1990). Det var dock Johnny Mnemonic som blev den första filmatiseringen av material skrivet av Gibson. Strange Days, som kom ut samma år som Johnny Mnemonic, använder sig av samma tema som ett flertal av Gibsons alster, framför allt ”simstims” (virtuell reality-TV). Endast ytterligare en film baserar sig helt på material av Gibson, New Rose Hotel (1998) i regi av Abel Ferrara, i vilket Gibson själv inte var inblandad på något sätt till skillnad från Johnny Mnemonic. Även om denna sistnämnda film är betydligt mer trogen novellen som den är baserad på, jämfört med Johnny Mnemonic, så har den samtidigt kraftigt tonat ner den högteknologiska aspekten av cyberpunk och fokuserar sig på dramat, bolagsintriger och thrillermomentet; Ferraras film kan snarast beskrivas som en art house-film än något annat. Faktum är att Gibson och regissören Robert Longo ursprungligen hade tänkt sig att göra Johnny Mnemonic som ett lågbudget art house-projekt. Men vid det här laget hade Internet gjort sin verkliga entré och plötsligt blev Gibsons tidiga böcker högaktuella, vilket ledde till att ingen ville realisera Gibsons manus till en liten art house-film; Sony gick med på att finansiera filmen endast om den ursprungliga budgeten växte från 1.5 miljoner dollar till 30 miljoner! Resultatet blev istället en påkostad actionfilm med Keanu Reeves i huvudrollen och Dolph Lundgren som en av filmens antagonister.

Johhny (Keanu Reeves) kopplar upp sig till cyberspace

Johhny (Keanu Reeves) kopplar upp sig till cyberspace

Även om slutresultatet är blandat så har Johnny Mnemonic ändå startat en renässans av cyberpunk-film efter den första vågen från 1980-talet. Förutom den ovan nämnda New Rose Hotel har vi även den italienska produktionen Nirvana (1997) som är en betydligt mer lyckad cyberpunk-film och innehåller allt som finns i Johnny Mnemonic och Gibsons romaner. Även hela genren med virtuella spel kan sägas vara en fortsättning på denna ursprungliga våg vilket hade sin föregångare med The Lawnmower Man (1992), framför allt Virtuosity (1995), 13:e Våningen (1999), bröderna Wachowskis The Matrix (1999) och Cronenbergs Existenz (1999). En brittisk föregångare i cyberpunk-genren väl värd att omnämnas är den träffsäkra Death Machine från 1994 i regi av Stephen Norrington. Typisk för cyberpunk är dess blandning av ”high tech” med ”low life”, dvs. högteknologi kombinerat med marginaliserade och/eller kriminella karaktärer. Genren problematiserar konsekvenserna av det mänskliga psykets och köttets förening med modern teknologi. Typiska teman är också de transnationella storföretagens kontroll över hela nationers ekonomier och individens privatliv, där den organiserade kriminaliteten har vuxit till storföretag och storföretagen ägnar sig allt mer åt kriminalitet. Den problematiserar även den växande klyftan mellan den rika bolagseliten och den fattiga marginaliserade underklassen; cyberpunk-genren tillhör helt klart i grunden den dystopiska genren. Protagonisterna, cyberpunkarna, är framtidens cybernetiska rebeller som för ett krig mot de transnationella företagen och dess kriminella lakejer. Skådeplatsen är överbefolkade storstäder i multikulturella miljöer, ofta med an asiatisk prägel. Allt detta omfattas troget i filmatiseringen av Johnny Mnemonic.

Ett dystopiskt Peking

Ett dystopiskt Peking

Filmatiseringen (och Gibsons manus) skiljer sig ganska mycket åt från ursprungsnovellen som är en mycket kort historia. Framför allt har man slopat det mesta av legosoldaten och livvakten i novellen, Molly Millions (vilket även figurerar i ‘Neuromancer’ och ‘Mona Lisa Overdrive’), och ersatt henne med en blekare Jane på grund av att uppehovsrättigheterna till Molly ägdes av ett annat bolag. Jane är liksom Molly cybernetiskt ”förbättrad” i form av muskelimplantat som förhöjer hennes reflexer och styrka. Även om jag starkt uppskattar Dina Meyers energetiska insatser i filmen, vilket återspeglar dem hon senare gjorde i Starship Troopers (1997), så saknar jag ändå den supercoola ”razorgirl” från Gibsons skrivna alster och hennes speciella attribut: de inplanterade spegelglasögonen och hennes dödliga rakbladsknivar som sticker ut ur fingerspetsarna. Istället har man beväpnat Jane med en uppsättning spetsiga bultar som hon kastar med stor skicklighet. Johnny har också tillåtits att bli en större actionhjälte i jämförelse med den relativt hjälplöse karaktären i novellen, vilket tyvärr har tonat ner den kvinnliga karaktärens roll i handlingen. Gibson har också valt att från sina romaner föra in artificiella intelligenser och ”konstrukter”(mänskliga medvetanden som i samband med den fysiska döden överförs till en digital existens i cyberspace) in i filmens handling, såsom en ”ghost in the machine”.

PharmaKoms AI i gestaltning av Barbara Sukowa

PharmaKoms AI i gestaltning av Barbara Sukowa

Ett viktigt kreativt tillägg till filmen som inte finns i någon av Gibsons litterära Sprawl-historier är den neurologiska sjukdomen Nerve Attenuation Syndrome (NAS) vilket är resultatet av det mänskliga nervsystemets överexponering till elektronik och information. Symptomen visar sig som okontrollerade spasmiska skakningar, liknande dem vid epilepsi, därav att sjukdomen även kallas för ”the black shakes”. Detta är ett intressant inslag som uppenbart vill problematisera vår samtids informationssamhälle; det tillför ett samhällskritiskt djup till filmen. Det är också ett enkelt och övertydligt sätt att accentuera cyberpunk-litteraturens besatthet av konsekvenserna av människans intima samröre med teknologin som mera antyds i romanerna. I övrigt känner man igen sig i novellen; ett flertal av karaktärerna finns med, även om de har blivit modifierade i mer eller mindre grad och i vissa fall utvecklade. Förutom Johnny, Molly/Jane och Ralfie återfinner vi yakuzas lönnmördare, ”The Magnetic Dog Sisters” (den ena svart och den andra vit, båda med ambivalenta könstillhörigheter), Lo-Teks och deras anarkistiska samhälle ”Heaven” uppbyggt av återvunnet skrot och skräp, samt den intelligente och cybernetiskt förbättrade och heroinberoende delfinen Jones som skall hjälpa Johnny att extrahera informationen i hans huvud.

Jones, den cybernetiske delfinen

Jones, den cybernetiske delfinen

Några karaktärer som är tillagda till filmhandlingen är japanen Takahashi (Takeshi Kitano), FarmaKoms representant i Newark (handlingen har flyttats dit från novellens ”Nighttown”). Den cybernetiske bartendern i nattklubbs-scenerna som figurerar under filmens första akt är starkt inspirerad av karaktären Ratz i ‘Neuromancer’. Gibson har också fört de multinationella storbolagen in i handlingen, något som figurerar i samtliga av hans romaner men inte i novellen.  Det faktum att några vetenskapsmän har hoppat av från FarmaKom återspeglar handlingen i novellen ‘New Rose Hotel’ och romanen ‘Count Zero’. Som sagt representerar filmen något av en syntes av hela Gibsons Sprawl-svit, en sammanfattning av hans tidiga litterära gärning. ”The Flesh Mechanic” och f.d. läkaren Spider (Henry Rollins) har lagts till handlingen och gjorts till en motståndsledare som arbetar för att bota mänskligheten från NAS (vilket sägs ha drabbat mer än hälften av mänskligheten). J-Bone (Ice-T) har också lagts till handlingen som gerillaledaren för Lo-Teks, den anarkistiska motståndsrörelsen till storföretagssamhället. Vi ser här en afroamerikansk Che Guevara i Ice-T:s karaktär. Hans kompanjon Spider gestaltas på ett naturligt sätt av Henry Rollins vilket tillför sin karaktär en hel del själ och hjärta, mitt i all butterhet och paranoia.

Henry Rollins gestaltar

Henry Rollins gestaltar ”fläskmekanikern” Spider

Sist och inte minst utgör Street Preacher (Dolph Lundgren) ett positivt och starkt underhållande inslag i filmen där vår svenske blonde export troligtvis gör sin bästa rollprestation någonsin i sin filmkarriär som den psykopatiske och framför allt psykotiske lönnmördaren förklädd till evangelisk präst och vandrande stridsmunk, klädd i en fattigmans trasor (på jakt efter Johnnys huvud); Lundgrens karaktär betecknar sig som en övermänniska eller ”post-human” – en skräckinjagande cybernetisk gestaltning av nästa evolutionssteg där man inte längre vet vad som är människa och vad som utgör en maskin. Street Preacher överglänsar till och med Dolph Lundgrens insats i rollen som He-Man i den underbara kalkonen Masters of the Universe (1987)! Faktum är att Johnny Mnemonic är värd en titt enkom på grund av Lundgrens skådespelarinsats, inte minst när han citerar Bibeln under tiden som han torterar sina offer och korsfäster dem. Scenerna med Street Preacher utgör definitivt de mest blodigt våldsamma och bisarra stunderna i filmen.

Dolph Lundgren i sin paradroll som (manic) Street Preacher

Dolph Lundgren i sin paradroll som (maniac) Street Preacher

I övrigt så har jag blandande känslor för denna film, även om jag med tiden har lärt mig att närmast älska den. Det är inget fel på själva manuset som ju som sagt sammanfattar Gibsons litterära produktion och cyberpunkens temata i en och samma handling; den kan närmast ses som ett cyberpunkens manifest gestaltat på film. Det är det faktiska utförandet jag stör mig på bitvis. Det känns som att Robert Longo, som i grunden är en konstnär och skulptör, inte kunde hantera en såpass stor budget och produktion; det hadeMan in the City varit intressant att se vad han hade gjort av filmen om den fick göras till sin ursprungliga konstnärliga ambition (troligtvis närmare lik Ferraras filmatisering av New Rose Hotel). Personregin är överlag undermålig, vilket framför allt märks i Keanu Reeves stolpiga överspel. Det förefaller att Longo har lagt sitt krut på det visuella intrycket och filmens design, oskolad som han är som regissör; karaktären Johnny är som hämtat från Longos konstserie ”Men in the Cities” (se bifogad bild). Longo har uppenbarligen medvetet koreograferat Reeves som en Man in the City; den starka känslan av desperation som försöker att bryta sig loss ur den återhållsamma kostymen. Även många birollsinnehavare spelar över, inklusive Dina Meyer, även om det tillför ett visst charm till filmen och försöker att överföra den desperation som hemsöker människor som lever på gatan. Udo Kier gör sitt jobb väl, som vanligt; hans närvaro i en film projicerar den med automatik till kultfilmsstatus. Takeshi Kitano gör filmens kanske svagaste insats; han är oengagerad rakt igenom hela filmen, men kanske avspeglar detta en typisk japansk kyla i denna kategori av bolagsmän.

Takeshi Kitano i rollen som Takahashi

Takeshi Kitano i rollen som Takahashi

Problemen i filmen stannar dock inte här. Framför allt är scenografin och en del av kostymerna i flera scener undermåliga, i synnerhet vid gestaltandet av Lo-Teks. Ice-T ser närmast skrattretande ut med sina stora skyddsglasögon som han använder som ett hårband till sina långa rastafari-dreads (rastafaris figurerar mycket i ‘Neuromancer’). Ice-T:s skådespel gör inte det hela bättre; gansta-stilen känns alltför krystat ”cool” och hans ansikte är mestadels livlöst bister i varje scen. De övriga Lo-Teks ser mest komiska ut, tack och lov ofta på ett underhållande sätt men alltför ofta pinsamt. I några scener får man följa ett par Lo-Teks och att höra deras dialog får en att dra på smilbanden en hel del; porträtteringen av Lo-Teks verkar vilja göra dem tillika Lo-Intels. Förvisso har man löst problemen med att Heaven (Lo-Teks fristad) i novellen är upphängd under Nighttown’s geodetiska kupol (en av de svagare punkterna i Gibsons skapelse); man har ersatt kupolen med en övergiven hängbro under vilket den har blivit upphängd istället, vilket är en smart lösning i sig. Dock är det egentliga problemet Heavens interiörer; Lo-Tek heaven lever inte upp till förväntningarna som gavs i novellen. Filmen är tämligen ”cheesy” helt enkelt, speciellt vid sin porträttering av de mest lottlösa i storbolagssamhället vilket behöver vara i fokus i all god cyberpunk-konst.

J-Bone i Ice-T:s gestaltning

J-Bone i Ice-T:s bistra tappning

Det finns dock ett flertal inslag som fungerar desto bättre eller till och med väl i filmen, inte minst vid porträtteringen av Yakuzas ninja-soldater. Dessa känns precis som man förväntar sig av japanska ganstrar i cyberpunk-miljörer – coola som få, levererade med hästsvans, eller såsom skalliga med svarta solglasögon och långa rockar, beväpnade med allehanda hårdvara som får munnen att vattnas. Hårdvaran, allt från handeldvapen till datautrustning upplevs som välgjort och adekvat för genren. Johnnys karaktär får också representera ”cyber jockeyn” i Gibsons romaner, den allestädes närvarande och centrale protagonisten i Sprawl-trilogin; ett datatekniskt wiz-kid som lever för att tillbringa sin tid i cyberspace och hacka sig in i datasystem som en virtuell inbrottstjuv, något man upprepande gånger får se prov på i filmen. Datagrafiken i scenerna med cyberspace känns väldigt tidstypisk från 1990-talet och påminner en hel del om The Lawnmower Man, även om den är något bättre utförd; ändock fullt adekvat och för fram sitt budskap tillräckligt väl även om det knappas kan kallas snyggt.

Johnnys virtuella jag i cyberspace

Johnnys virtuella jag som den ter sig i cyberspace

Cinematografin är dock väl utförd och man får se ett flertal prov på en del intressanta kameravinklar och avancerat steadycam-arbete. Filmkvaliteten påminner en hel del om 1980-talsfilm i sin färgskala och kornighet; överlag känns filmen mera som en 80-talsfilm snarare än en film från 90-talet. Färgerna är mättade. Bilderna är överlag mörka eftersom alla scener i god cyberpunk-stil är inspelade om natten. Det blir dock aldrig otydligt eller svårt att följa. Klippningen är också den stillsam och hackar inte sönder actionscenerna som i många filmer som har kommit därefter. Det är klassiskt filmhantverk helt enkelt. Dock håller filmen inte hela vägen och tappar bollen något mot slutet. En del av förklaringen är att en stor del av filmen mot slutet som sagt utspelar sig i ”Heaven”, Lo-Teks egensinniga värld upphängd under en gammal övergiven hängbro vid stadens utkant. Delfinen känns också en bit New Age, även om det hela är serverat med en viss ”edge” då den framställs som tämligen våldsam och dessutom (i den speciella japanska versionen) som en heroinmissbrukare, något som avspeglar novellens beskrivning.

Lo-Tek Heaven

Lo-Tek Heaven

Ett annat starkt inslag i filmen är porträtteringen av Yakuzas huvudjägare Shinji (en karaktär om är central i novellen och även i filmen). Denne japanske karaktär, som uppenbart har vistats för mycket i västerlandet då han har tappat sitt modermål och hånas för detta av Takahashi, gestaltas mycket väl av Denis Akyama. Han är en tacksam antagonist, hård och hänsynslös, metodisk och logisk, dock inte helt utan passion och stolthet över vad han gör. Detta skiljer ut honom från Lundgrens i huvudsak psykstörde karaktär. En speciell gimmick gör honom extra intressant, hans speciella vapen som han har inplanterat i sin högra tumme (som han en gång i tiden och av okända anledningar har skurit av för att bevara sin heder). Vapnet består av en speciell tråd (i novellen hänförd till som en ”monomolukulär tråd”), en garrott vars metall vibrerar så att den glöder och skär igenom stål och allt som kommer i dess väg. I den yttre änden finns en vikt i formen av tummens spets för att kunna fälla ut garrotten ett flertal meter. I en scen klyver han en människa helt itu, något man får se i detalj. Något liknande vapen har jag inte sett i film varken före eller efter Johnny Mnemonic; mycket välgjort i sitt genomförande och tillika väldigt typiskt cyberpunk.

Shinji (Denis Akyama) och hans Yakuza-ninjas

Shinji (Denis Akyama) och hans Yakuza-ninjas

Karaktären Johnny är utvecklad i filmen; man får en större inblick i hans psykologi, att han sörjer sin förlorade barndom, att han är led på sitt jobb. Den nihilistiske Johnny är kall, hjärtlös, självcentrerad och cynisk, samtidigt som han längtar efter intimitet och kärlek. Något jag beundrar med Gibsons utveckling av karaktären är att han är extremt duktig på närstrid och sällan använder sig av skjutvapen och då endast när han har tagit ett från någon av sina antagonister; Johnny är en sann överlevare i en cynisk storbolagstyrd värld som betraktar medkänsla som en svaghet. Men tyvärr så har detta som sagt skett på bekostnad av Jane-karaktären vilket mot slutet av filmen måste bli räddad av Johnny istället för det omvända i novellen. Något jag verkligen saknar i filmen från novellen är holmgången mellan Molly/Jane och Shinji vilket Gibson förlägger till en ”killing floor”, en gladiatorarena i Lo-Tek heaven som är upphängd på stötdämpare kopplade till ett PA-system vilket ger ifrån sig elektroniska ljud och skrik och rytmer, som i en vansinnig dödsdans. Något annat jag saknar är Lo-Teks inplanterade huggtänder vilket verkar vara deras speciella gimmick, förutom tatueringar och scarifications. Filmens porträttering av Lo-Teks gör dem snarare beskedliga och nästan dumsnällt gulliga.

Keanu Reeves med ett typiskt handeldvapen

Keanu Reeves med ett tidstypiskt handeldvapen

Som ni säkert märker är jag en stor fan av Gibsons litterära verk, i synnerhet hans Sprawl-svit. Jag har varit en beundrare av cyberpunk-genren inom sci-fi-film sedan tidigt 1980-tal då jag såg Blade Runner första gången, långt innan jag började läsa Gibsons böcker (vilket jag har gjort först under det senaste året). Är det något jag är förlåtande mot så är det just denna genre, även långt innan jag förstod att det var en egen kategori. Under årens lopp har jag funnit mig inse att jag har samlat på mig en hel del filmer som kan kategoriseras som ”cyberpunk”. Jag är därför extremt vinklad gentemot denna form av urban och streetsmart dramaturgi; jag är mycket förlåtande (vilket återspeglar sig i slutbetyget). Jag anstränger mig därför att gilla filmatiseringen av Johnny Mnemonic, även om jag är medveten om dess svagheter (vilket är flera). Första gången jag såg filmen var när den kom ut på DVD mot slutet av 1990-talet; då tyckte jag inte om den särskilt mycket på grund av dess höga scheeze-faktor, i synnerhet under filmens tredje akt. Med tiden gjorde jag mig av med filmen men under det senaste året, då jag har börjat läsa Gibson för första gången, har jag köpt den igen och börjat betrakta den med nya ögon; jag har tagit den till mig och erkänner den som ett Gibsonskt verk.

William Gibson

William Gibson, cyberpunkens obestridde guru

För att komplicera det hela så kommer filmen i två olika versioner. Eller snarare, det skall tydligen även finnas en tredje och ursprunglig version som klipptes ner av filmbolaget till de andra två, allt enligt en intervju med William Gibson som hävdar att filmen i processen omvandlades från en originell och unik vision till att bli mer mainstream. Den version av de två publicerade som tydligen står originalet närmast är den som visades första gången i Japan 1995 vilket är 103 minuter lång. När filmen sedan visades i USA samma år så klipptes den ner ytterligare 10 minuter. I den japanska versioner får man framför allt se fler scener med Takeshi Kitano för att tillgodose den japanska publiken; Kitano var en stor filmstjärna i Japan under 1990-talet. Dessa scener tillför mycket lite till historien utöver det man får se i den internationella versionen, förutom en scen där man får se Takahashi hugga ner två av Shinjis hantlangare med en katana för att de råkar bära en felaktig frisyr?! De enda två scener jag verkligen saknar i den internationella versionen som kom med i den japanska är dels en barock gudstjänst och predikan hållen av Lundgrens Street Preacher och dels en förlängd scen med Jones där man får se J-Bone injicera heroin i delfinen.

”Jone’s a junkie” – den beryktade scenen som klipptes bort

I övrigt är ett flertal scener förlängda i den japanska versionen, bl.a. en när man får se Johnny erhålla en leverans av minnesdubblaren i hotellfoajén och bli besviken över att det blev en sämre modell än den han beställt, plus fler scener med demonstranter utanför hotellet och fler inklipp med nyhetsrepotaget; allt är trevliga inslag men ej egentligen nödvändiga för själva berättandet av historien. Dock har man i onödan klipp bort intressant information i den internationella versionen från Jones’ extraktion av datan i Johnnys huvud, vilket man i den japanska versionen förstår sker genom en triangulering av soniska sändare. En annan stor skillnad mellan versionerna är filmmusiken som i den japanska är komponerad av kanadensaren Mychael Danna medan den internationella innehåller musik av Brad Fiedel (vilket har gjort sig känd för att ha tonsatt Terminator-filmerna). Man märker när man jämför versionerna att musiken gör sitt till för helhetsintrycket av en film. Dannas musikstil kan närmast beskrivas som en blandning av Vangelis’ Blade Runner och Totos Dune. Jag föredrar helt klart Fiedels musik men kanske för att jag är van vid den efter alla dessa år. Vad som dock slår mig är att Fiedel har smaken att låta tystnaden råda där det är passande medan Danna är mer påträngande. Man kan säga att det finns styrkor och svagheter i båda versioner av Johnny Mnemonic som tar ut varandra; helhetsintrycket är bestående och betyget gemensamt för dem båda.

Johnny har huvudet fullt

Johnny har fått det hett bakom öronen

Sammanfattningvis är Johnny Mnemonic en underhållande film som tar med tittaren in i Gibsons värld ”The Sprawl”. Det är dock bitvis en tämligen cheesy version av denna värld men ändock tillräckligt gott genomfört för att föra fram känslan av cyberpunk-genrens dystopiska mörker och postmoderna cynism. Skådespelarprestationerna är av varierande kvalitet; överlag är det en hel del överspel man får se vilket bidrar till B-filmskänslan. Men trots att man kan säga att det är en påkostad B-film så lyckas den frammana den där känslan av entusiastism som man ofta finner i betydligt billigare produktioner. Även om de flesta cyberpunk-fans avfärdade filmen när en kom så har den med åren erhållit en kultstatus bland samma publik. Den behöver helt enkelt tid på sig att mogna, detta har jag själv fått erfara. Det är ju trots allt en film där Gibson själv har skrivit manuset och överfört sina många tematan i en och samma film, på gott och på ont. Kanske känns filmen en aning ofokuserad då Gibson har försökt att klämma in så mycket i en och samma historia; samtidigt presenterar han en klassisk cyberpunk-historia. Musiken (av Brad Fidel) och cinematografin är också på hög nivå. Detsamma kan man säga om en hel del av hårdvarudesignen vilket är ett måste i all god cyberpunk-film. Dock är exteriörerna och interiörerna, filmens miljöer, dess svaga kort, i synnerhet i Lo-Tek heaven. Om man exempelvis jämför med ovan nämnda Nirvana, som hade mindre än hälften av Johnny Mnemonics budget, så är både dekoren och kostymerna i den italienska lågbudgetfilmen mer övertygade. Filmen har dock sitt givna intressevärde då det är den filmatisering där gurun Gibson har haft mest kreativa inflytande.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Medverkande

Regi: Robert Longo

Foto: François Protat

Produktion: Don Carmody, Staffan Ahrenberg, Victoria Hamburg, Jean Desormeaux & Robert Lantos

Manus: William Gibson

Story: William Gibson (novell)

Musik: Brad Fiedel (internationell version) eller Mychael Danna (japansk version)

Produktionsdesign: Nilo Rodis Jamero

Art direction: Dennis Davenport

Makeup: Linda Gill, Fred Blau, Jennifer Bower O’Halloran, m.fl.

Kostymer: Olga Dimitrov

Specialeffekter: Rory Cutler, Joe Viskocil, Michael Burnett, Larry Hamlin, m.fl.

Visuella effekter: Bill Birrell, Leslie Huntley, George Merkert, Anthony Ceccomancini, Ryan Berg, Cat Chapman, Bob Munroe, Betzy Bromberg, Gene Warren Jr., Jamie Rama, Frank Foster, Michael Joyce, Syd Mead (konsultation), m.fl.

Redigering: Ronald Sanders

Skådespelare: Keanu Reeves, Dolph Lundgren, Takeshi Kitano, Ice-T, Dina Meyer, Denis Akyama, Henry Rollins, Udo Kier, Barbara Sukowa, m.fl.

Budget: $26.000.000

Studio: Alliance Communications

Distributör: TriStar Pictures (Sony Pictures)

Produktionsår: 1995

Land: Kanada & USA

Se IMDb för mer information.

DVD-utgåvornas bild

Johnny Mnemonic har givits ut i Sverige i två olika DVD-versioner, båda genom försorg av Scanbox som inte har något rykte om sig att satsa på kvalitet när det gäller filmöverföringar. Den första versionen av filmen kom ut 1999 och presenterade bilden i tidstypisk icke-anamorfisk letterbox och endast i Dolby Digital. Den andra versionen (som ibland har givits ut under företagsnamnet RePlay) gavs ut samma år och nu i ett anamorfiskt bredbildsformat och med DTS-ljud. Båda versionerna har samma produktnummer vilket vittnar om att Scanbox ångrade sig beslutet att presentera filmen i 4:3 och instället ville satsa på 16:9; man bör se på versionerna som två olika inkarnationer av samma utgåva. Denna recension behandlar båda versioner och jämför dem med varandra. Det gemensamma är att de båda förevisar en enkel-skiva levererat i ett keep-case-fodral. Utgåvorna har olika omslag, den enklare (letterbox-versionen) med den ursprungliga filmaffishen och med mer information om själva filmen. Den anamorfiska versionen har en något fulare framsida men innehåller information på baksidan för alla nordiska språk (eventuellt kan det röra sig om en dansk utgåva).

Svenska DVD-utgåvan i letterbox (vänster) och anamorfisk (höger)

Svenska DVD-utgåvan i letterbox (vänster) och anamorfisk (höger)

Båda versioner förevisar bilden i bioformatet 1.85:1; letterbox-versionen förevisar (vilket namnet antyder) bredare maskning i över och nederkant i formatet 4:3 då däremot den anamorfiska bilden endast har en marginell letterboxing för att förevisa rätt bildformat i 16:9 (vilket den verkar göra på ett korrekt sätt). Nackdelen med (icke-anamorfisk) letterbox widescreen för mig är att jag måste se filmen över komponentkabel (YPbPr) till projektorn i 576p för att kunna blåsa ut bilden så att den fyller alla 86 tum av bredbilds-duken. Detta innebär att bilden förlorar en hel del i upplösning. Jämför jag Scanbox’ letterbox-utgåva mot deras utgåva med anamorfisk bild över komponent så ter bilden sig ganska lik; inte så dramatiska skillnader faktiskt. Färgerna och kontrasten är i stort sätt de samma. Bilden förlorar något i detaljupplösning i den uppblåsta letterbox-bilden och förevisar en tydligare edge enhancement. Den anamorfiska bilden har en svagare edge enhancement men den ter sig ungefär lika stor (långt ifrån konturen) i båda versioner (vilket kan tyda på att Scanbox kan ha fuskat när de omformaterade bilden till anamorfisk; att de helt enkelt blåste ut den ursprungliga bilden). När jag ser filmen i sin anamorfiska utgåva genom HDMI och uppskalat till 720p så ter sig färgerna något blekare men alla artefakter, såsom flimmer i detaljer, kornighet, m.m., lindras eller försvinner helt. Även edge enhancement mildras över HDMI. Det är det överlägset bästa bildalternativet mellan dessa två utgåvor. Den anamorfiska utgåvan är således den överlägsna, men bara knappt när det gäller bilden. Det bestående intrycket är överlag en mjuk och ren bild med fina färger och god kontrast.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvornas ljud

Båda Scanbox-versioner kommer med ett Dolby Digital spår i 5.1 kanaler; ljudet skiljer sig inte åt överhuvudtaget dem emellan. Utgåvan med en anamorfisk bredbildspresentation av Johnny Mnemonic har också ett DTS-spår som tillval, vilket är att tacka och ta emot. När man kopplar på DTS så märker man ingen skillnad i ljudnivå mot Dolby Digital när det avser dialog men musiken och actionljud är betydligt högre. Detta vittnar om en  betydligt större dynamik i DTS-ljudet i jämförelse med Dolby Digital. Ljudet känns också något mer omfattande med DTS även om surround-kanalerna oftast hörs tydligt i samband med de virtuella scenerna i cyberspace. Oavsett spår så är ljudet rent med en god stereobild men det är måhända något mer krispigt med DTS. LFE-kanalen är tämligen tyst oavsett val av spår. Det är egentligen inte att klaga på ljudet på en såpass ”gammal” film.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvornas extramaterial och produktion

I Scanbox-utgåvan med letterbox-presentationen av Johnny Mnemonic startar filmen direkt efter att man väljer språk i den första titelmenyn. Man kommer endast åt rot- eller huvudmenyn genom fjärrkontrollen och kommer då till en enkel grafisk presentation med visuella representationer och en sidomeny varifrån man har tillgång till allt extramaterial och kapitel, etc. Utgåvan som presenterar filmen i anamorfiskt bild med DTS-ljud har en normal huvudmeny som man kommer åt efter den inledande titelmenyn med nationalval; det är betydligt enklare att navigera sig fram här. Denna version har också en motsvarande grundläggande uppsättning av extramaterial. Konstigt nog saknar letterbox-utgåvans konvolut någon beskrivning av extramaterialet och man kan förledas att tro att det saknas något sådant, i synnerhet då menyn inte går igång automatiskt. Båda versioner av DVD-filmen delar på följande material:

  • Behind the Scenes featurette (10 min). Denna är av typisk promotionkaraktär och första hälften innehåller bakom scenerna-tagningar med inklipp från korta intervjuer med William Gibson, Robert Logo, Keanu Reeves, Henry Rollins, Ice-T och Dina Meyer.  Andra hälften av featuretten innehåller oredigerade bakom-kamerantagningar från ett flertal scener i filmen.
  • Musikvideo med gruppen Stabbing Westward och låten ‘Nothing’ (4 min). Låten figurerar under filmens sluttext. Videon självt innehåller inklipp från filmen.

Letterbox-utgåvan innehåller dessutom:

  • Informationstexter med en synopsis och en kortare presentation av regissören Robert Longo och skådespelarna Keanu Reeves, Dolph Lundgren, Ice-T och Dina Meyer. Informationen sträcker sig endast fram tills 1999.

Den anamorfiska utgåvan innehåller också:

  • Intervjuer med Robert Longo, William Gibson, Keanu Reeves, Dolph Lundgren, Dina Meyer och Ice-T, som klockar in på dryga 11 minuter. Dessa är inspelade för featuretten, där delar kan ses i den, men innehåller mer information.
  • Trailer för Johnny Mnemonic som klockar in på dryga 2 minuter.

Inget av detta uppräknade material är något anmärkningsvärt egentligen och är av enkel promotion-karaktär som inte går så långt på djupet. Ändå tycker jag att den anamorfiska utgåvan är ett snäpp vassare (en poängenhet högre) då den innehåller de extra intervjuerna som är ganska intressanta bitvis, i synnerhet att man får höra mer av William Gibson som annars endast skymtar förbi i dokumentären. Dessutom innehåller den filmens officiella trailer som är ganska så välgjord. Betyget nedan avser denna version.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvornas tekniska specifikationer

TV-system: PAL färg

Region: 2

Bildformat: 1.85:1 i antingen Anamorfisk 16:9 eller Letterbox 4:3 beroende på utgåva

Ljud: Engelsk Dolby Digital 5.1 (båda utgåvor) & Engelsk DTS 5.1 (endast anamorfisk utgåva)

Textning: Svenska, Danska, Norska & Finska

Tid: 1 tim 32 min

Distributör: Scanbox (RePlay)

Utgivningsår: 1999

© 2016

Annonser
Publicerat i Action, Dystopi, Sci-Fi | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Aliens – Återkomsten (Aliens) (1986)

Aliens

Aliens tar vid där Alien (1979) slutade och inleds med att livbåten ‘Narcissus’ med de enda överlevande från bogserskeppet ‘Nostromo’, flygofficeren Ripley och skeppskatten Jones, hittas av ett bärgningsskepp 57 år efter tilldragelserna i den första filmen. Eftersom Ripley har legat i kryosömn under alla dessa år så är hennes upplevelse av händelserna på ‘Nostromo’ som att de bara skedde för några få dagar sedan. Traumatiserad av sina erfarenheter och på grund av att hon har utlöst självförstörelsemekanismen på bogserskeppet förlorar hon sin flygstatus och tvingas att arbeta som truckförare på rymdstationen ‘Gateway’. Trots att företaget Weiland-Yutani är skeptiska till Ripleys berättelse om ett utomjordiskt monster så skickas en expedition ut från kolonin på LV 426 för att undersöka platsen som hon har angivit för det övergivna utomjordiska rymdskeppet ”Juggernaut”. Kort tid därefter förlorar man kontakten med kolonin. Ripley får ett erbjudande om att återfå sin flygstatus under förutsättning att hon följer med som rådgivare ombord på trupptransportskeppet ‘U.S.S. Sulaco’ tillsammans med en pluton ”Colonial Marines” för att undersöka vad som har hänt på LV 426. Motvilligt går hon med på detta, något hon bittert får ångra…

Narcissus dockar med bärgningsskeppet

‘Narcissus’ dockar med bärgningsskeppet

Aliens från 1986 är den första av en serie av uppföljare till originalfilmen Alien från 1979 och som sådan inledde filmen den framgångsrika Alien-franchisen och lade grunden till spin-off franchisen ‘Alien vs. Predator’. Det skulle alltså ta Brandywine Productions och producenterna Gordon Carroll, David Giler och Walter Hill sju år att ro iväg projektet om en värdig uppföljare, en tanke som fanns hos producenterna redan efter premiären av originalfilmen. Men på grund av konflikter inom 20th Century Fox fick producenterna inte grönt ljus förrän 1983 och rekryterade då James Cameron som regissör efter att ha läst hans manuskrip ‘Terminator’, vilket villigt tog på sig uppdraget redan under förproduktionen till filmen Terminator då han var ett hängivet fan av originalet. Man ville skapa en annorlunda film jämfört med Alien som ju var en renodlad skräckfilm förlagd till rymden. Istället ville man berätta historien som ett klassiskt action- och krigsdrama, tydligen inspirerat av Vietnamkriget. Det mesta av manuskripet till Aliens skrev Cameron under tiden han spelade in Terminator, hela tiden med det framtida filmprojektet i bakhuvudet. I kölvattnet på framgångarna med Terminator beslutade sig 20th Century Fox att slutgiltigt godkänna Cameron som regissör.

Trupptransportskeppet 'Sulaco' på väg mot LV 426

Trupptransportskeppet ‘U.S.S. Sulaco’ på väg mot LV 426

Slutresultatet blev en av de bästa uppföljarna någonsin. Till skillnad från originalfilmen läggs betoningen som sagt på action istället för på skräck, även om där finns element av terror och fruktan. Det är dock ett klockrent hantverk och utgör James Camerons hittills bästa eller åtminstone mest underhållande film. Handlingen fungerar bra och skådespelarna gör sina roller på ett minst sagt ypperligt sätt, även om den dokumentära och naturliga känslan från Alien inte infaller sig på samma sätt; skådespeleriet utgörs av ett mer traditionellt repeterat slag, dock helt fullgott och sällan överspelat. Sigourney Weaver upprepar sin roll som Ripley på ett näst intill lika imponerande sätt som i originalet och gör det starkaste intrycket i ensemblen. Hennes rollkaraktär upplevs ha mognat en hel del och visar en mer mångfacetterad bild. Även Michael Biehn (känd från Terminator) gör en minnesvärd insats som den behärskade Korpral Hicks; den kamratliga relation som utvecklas mellan Ripley och Hicks ger filmen ett nödvändigt hjärta mitt i all action och domedagsstämning. Även birollsinnehavarna gör sitt jobb mer än väl, såsom Paul Reiser i rollen som den girige företagsrepresentanten Burke, Lance Henriksen som androiden Bishop, William Hope som ”fänrik fjun” officeren Gorman, Al Matthews som den erfarne sergeanten Apone, Jenette Goldstein som den stenhårda marinkårssoldaten Vasquez och Bill Paxton som hennes kaxige kårkamrat Hudson. 

Besättningen på 'U.S.S. Sulaco'

Besättningen på ‘U.S.S. Sulaco’ framför landsättningsfarkosten UD-4L ”Cheyenne”

Lika mycket som Alien är en film om människor som kastas in i en desperat situation och antingen visar sina bästa eller sämsta sidor så är Aliens det också i förhållande till sin action. Återigen hamnar människan och inte monstren i fokus. Återigen hamnar Ripley-karaktären i centrum som en motor i handlingen och för att ge den en nödvändig värme mitt i all action och fasa, och för att överföra ett register av känslor till publiken; det är genom identifikationen med henne som vi får uppleva strapatserna och kvalet, men också kärleken i filmen. Ett viktigt underliggande tema i filmen är moderskapet. Dels visas detta genom att marinkårssoldaterna vid sin genomsökning av kolonistaden, som uppvisar spår efter en slutstrid mellan xenomorfer och kolonisatörer, påträffar en enda överlevande – en nio år gammal flicka som kallar sig ”Newt” (säkert spelat med glimten i ögat av Carrie Henn); Ripley tar sig an henne och de utvecklar något av en moder- och dotterrelation som känns genuin rakt ut från duken.

Sigourney Weaver i rollen som Ripley och som Newt

Sigourney Weaver i rollen som Ripley och Carrie Henn som Newt

Detta moderliga tema uttrycks dock också genom introduktionen av en xenomorfernas drottning – James Camerons lösning på mysteriet kring facehugger-äggens ursprung; likt en insekt lägger drottningen äggen i ett gigantiskt bo som har byggts upp av drönar-xenomorferna genom stelnat sekret. I filmen möter vi alltså inte en individ utan ett helt samhälle av xenomorfer som styrs av en drottning. Detta tilltag möjliggjordes då Ridley Scott valde att klippa bort en sekvens i Alien där en helt annan förklaring till äggens genes presenteras som i princip utesluter en äggläggande drottning. Men när man tittar på Alien: The Director’s Cut, versionen som har återinsatt en hel del tidigare bortklippt material, så uppstår ett kontinuitetsbrott. Den ursprungliga tanken, redan på manusnivå hos den ursprungliga författaren Dan O’Bannon, var att offren genomgick en sakta metamorfos och kroppslig upplösning för att förvandlas till ägg. Förvisso kan man genom rationalisering tänka sig att organismen i sin livscykel kan använda sig av alternativa vägar för att skapa det första steget när nöden så kräver. Men det troliga är att Cameron endast kände till det som han hade sett i den ursprungliga bioversionen från 1979 vilket gav honom fria händer att ge en förklaring till det som alla hade funderat på sedan de såg filmen för första gången: Vem hade lagt ut äggen? Lösningen är definitivt kreativ och innovativ och faktiskt mer trovärdig i jämförelse med den ursprungliga förklaringen.

Mödrarnas kamp

Mödrarnas kamp

James Camerons manus är alltså väl avvägt och tar franchisen vidare i en logiskt och hållbar riktning. Även hans regi är god, både av scenuppbyggnad och av skådespelare, även om fokus ligger på att berätta en historia i ett snabbt tempo och inte göra några större karaktärsfördjupningar. Trots detta känns karaktärerna överlag tämligen verkliga, med några få inslag av karikatyrer eller stereotyper, såsom menige Hudson (charmigt överspelat av Bill Paxton) och den tuffa pojkflickan Vasquez (coolt spelat av Jenette Goldstein). Som gammal rollspelare är det dock just sådana karaktärer man blir förälskad i på grund av deras excentricitet. Fotot signerat Adrian Biddle är likaså gott, inspelat i Camerons favoritformat 1.85:1 vilket ger en något mindre bredbildsupplevelse jämfört med formatet 2.35:1 i Alien. Fotot är dock inte lika mörkt och olycksbådande som i originaltet; det är mer upplyst och mer avslöjande typiskt för en actionfilm. Produktionsdesignen är klanderfri och är ganska trogen originalfilmen i de fall där respektive storyline överlappar. Till sin hjälp har man anlitat den konceptuelle designern Ron Cobb vilket var med även under föregångaren och bl.a. tillsammans med Cameron var med och utvecklade landsättningsfarkosten av typen UD-4L ”Cheyenne” och hela kolonin på LV 426. Även den legendariske konceptuelle konstnären Syd Mead (känd från Blade Runner) rekryterades för att bl.a. rita utsidan och insidan av rymdskeppet ‘U.S.S. Sulaco’.

Landningsfarkosten UD4L Cheyenne med utfällda pyloner

Landningsfarkosten UD4L ”Cheyenne” med utfällda vapenpyloner

Hårdvarudesignen är mycket suggestivt och för ganska mycket tankarna till vår tids fordonspark med med en viss futuristisk touch, exempelvis landsättningsfarkosten UD-4L som är inspirerad av Vietnamkriget och i synnerhet de amerikanska helikoptrarna från 1960-talet. Det var James Cameron själv som utvecklade dess utformning som sattes på pränt av den konceptuelle konstnären Ron Cobb. Just denna farkost – en blandning av en attack- och landsättningshelikopter – är den mest minnesvärda farkosten i filmen. Det var också Cameron som utformade handeldvapnet M41A ”Pulse Rifle” som används som en standardbeväpning av en kolonial marinkårsoldat, samt den kulspruteliknade ”Smart Gun” (monterad på en steadicam-harnesk) vilket används i en understödjande roll. Soldaternas uniformer och hjälmar, hela deras utstrålning, även de i design av Cameron, för tankarna till de bästa vietnamfilmerna. Man kan även skönja splittervästar bäras av viss personal som ser ut som direkt hämtade från Vietnameran. Det mest futuristiska fordonet är pansarbilen M577 i design av Cameron vilket nog är en av de snyggaste fordonen som har setts i en Science Fiction-film. Även den imponerande vandrande trucken, kallad ”power loader”, var resultatet av Camerons penna. Vad vi ser här är alltså en uttalad pryl- och vapenfetischism som bär Camerons prägel vilket fungerar mycket väl på nördar som mig själv.

M577

Det bepansrade trupptransportfordonet M577 i design av James Cameron

James Cameron är känd för att vara aktiv i den kreativa designen av sina filmer och Aliens är alltså inget undantag. Det är en mycket typisk Cameron-film i detta avseendet. Det är också något han har återvänt till med sitt senaste altster Avatar (2009) där hårdvarudesignen och även presentationen av militären tämligen mycket för tankarna tillbaka till Aliens. Men även xenomorfen har som sagt blivit utvecklat i Aliens, ej blott utseendemässigt. Man får en mer helhetlig förståelse för monstrets livscykel och att monstret egentligen är ett flockdjur, liksom ett termit- eller myrsamhälle med sin äggläggande drottning. Runt drottningen samlas en hel hord med drönare och soldater. Detta är ett mycket innovativt grepp, helt och hållet signerat James Cameron, vilket har blivit till en dogm i Alien-världen. Faktum är att det var Cameron som utformade den unika designen av drottningen; en mäktig och förvuxen version av H. R. Gigers ursprungliga skapelse. Det var också i Aliens som beteckningen ”xenomorf” och namnet på planetoiden ”LV 426” myntades för första gången, som återigen har blivit norm bland fansen och franchisen. Drönar-xenomorferna i filmen är dock trogna Gigers ursprunliga design, minus den genomskinliga kupolen som nu blottar skallens räfflade form.

Det klassiska rymdmonstret i ny tappning

Det klassiska rymdmonstret i ny tappning

Det är dock ett nytt lag med tekniker i specialeffekts-teamet som står bakom filmens monster, inte minst Stan Winston och hans team som låg bakom robotarna i Terminator och som ett år efter Aliens skulle designa det utomjordiska rovdjuret i Predator, hans mest klassiska skapelse. Det var Winstons team som stod bakom de mer artikulerade ”facehugger”-effekterna samt konstruktionen och handhavandet av en helskalemodell av xenomorf-drottningen. Winston arbetade också som ”Second Unit Director” i Aliens, vilket innebär att han fick ansvara över mycket av scenerna som involverar actionsekvenser där xenomorferna figurerar. Det var också i Aliens som Alec Gillis och Tom Woodruff Jr. tog över ansvaret med de utomjordiska gummidräkterna och all mekanik som rör drönar-xenomorfen, med Woodruff i dräkten, något de har gjort i Alien- och Alien vs. Predator-franchiserna sedan dess. Överhuvudtaget är känslan att Aliens imponerar mer över Alien när det kommer till specialeffekterna, inte minst på grund av drottningen och horden av drönare som rör sig mycket mer hastigt, kryper över väggar och tak, och kastar sig från vägg till vägg mot protagonisterna. Ansvaret över de visuella effekterna med miniatyrer har återigen lämnats till den rutinerade Brian Johnson, som även var med vid inspelningen av Alien, vilket i båda fallen görs med bravur.

som korpral Hicks

Michael Biehn i rollen som korpral Hicks

Även om filmen utvecklar sig till en högoktanig popcorn-action under filmens andra del så utgör dess första halva en god kontrast av gradvis stegring av spänningen i filmen som når sin utlösning ungefär halvvägs in i filmen och i synnerhet under dess sista tredjedel (tredje akt). Vad som i synnerhet ger filmen dess tyngd är de inledande scenerna där marinkårssoldaterna skall säkra basen på LV 426 och mysteriet med spökstaden som möter expeditionen får sin gradvisa förklaring. Men även efter den första hisnande och fartfyllda, tillika skrämmande, sammandrabbningen med xenomorferna ges det utrymmer till eftertanke i filmen, och även tid för spänning och skräck. Vi inser också här att människorna inte har en chans mot xenomorferna, oavsett hur mycket vapen och hårdvara marinkårssoldaterna har med sig. Som en återspegling av Vietnamkriget påminner filmen oss om att en högteknologisk armé inte har en chans mot en primitiv och hänsynslös motståndare. Det är under den sista halvtimmen av filmen, när vi som tittare får följa med i Ripleys personliga hämndräd mot xenomorferna och mot alla odds, som filmen helt övergår till att bli en ren actionfilm, ehuru med stor finess och känsla för detaljerna. Det är också dessa avslutande sekvenser som har givit Ripley epitetet ”Rambolina”.

En marinkårssoldat mitt i monstrens kula

En marinkårssoldat mitt i monstrens kula med sin M41A i högsta hugg

Samtidigt är det också den sista halvtimman som drar ner filmens betyg något då mycket som sker där är ett plagiat (eller om man vill omtolka det positivt: en hyllning) till originalfilmen. Filmen är helt enkelt inte lika originell som Alien och inte heller lika originell som Camerons andra filmer. Även om James Horners musik är effektiv och fungerar väl till filmens action-tema är den inte alls lika stämningsfylld som Jerry Goldsmiths i Alien. Man känner också igen Goldsmiths musik i små delar här och där i filmen, i synnerhet under den sista halvtimmen då hela partier av Goldsmiths soundtrack har återanvänts, en detalj som tar bort originaliteten ännu mer. Detta sammantaget hindrar filmen att nå full pott i betyget och betraktas vara ett mästerverk. Men detta till trots är Aliens i det stora hela långt ifrån en upprepning av den första filmen. Som tidigare har sagts tillhör Aliens en helt annan genre. Istället för ett monster möter människan en hel armada. Det är en krigsfilm satt i en framtida miljö. Det är också detta som gör filmen så unik i förhållande till originalfilmen. Slutscenerna är också klart publikfriande – men fungerar! Man formligen vill ställa sig upp och skrika ut sina ovationer över Ripley och hur hon försvarar hela mänsklighetens heder mot xenomorfernas drottning vid slutstriden.

Hudson, Hicks och Vasquez

Hudson (Bill Paxton), Hicks (Michael Biehn) och Vasquez (Jenette Goldstein)

Något annat som jag reagerar över efter att ha sett filmen så många gånger är att första hälften av filmen känns ganska mycket som ett dataspel, när man får följa med marinkårssoldaterna längs korridorerna under sin jakt på xenomorferna. Eller så kan det också vara det omvända, att många ”shoot-them-up” spel som har kommit på marknaden under 1990-talet och därefter har hämtat sin inspiration från just James Camerons Aliens. Ett av de tidigaste spelen i denna genre var också ‘Alien vs. Predator’, vilket jag spelade ett tag när spelet kom 1993 i vilket man får spela en ”Colonial Marine” som jagar efter xenomorfer och då och då stöter på en ”predator”; spelet känns mer som baserat på filmen Aliens. Samtidigt är det just denna första hälft av filmen som erbjuder mest nervkittlande underhållning och det som har fastnat mest av allt efter alla dessa år, och som fortfarande håller både i sin action, spänning och dramaturgi. Jag har under alla dessa år varit speciellt förtjust i bordningsscener och detta är det närmaste en bordning man kan komma i Alien-franchisen.

Ripley i sin futuristiska truck

Ripley i sin futuristiska truck

Till skillnad från Ridley Scotts ”Director’s Cut” av Alien så är James Camerons ”Director’s Cut” av Aliens samma film som originalet med extrainsatta scener. Till skillnad från Scott är Cameron också mera nöjd med den senare utgivna versionen vilket han hävdar är så han hade tänkt sig filmen i sin bioversion men som filmbolaget tvingade honom att klippa ner. Det är svårt att säga vilken version som är den bästa. Den förlängda versionen är bättre än bioversionen på så sätt att den ger en förklaring till Ripleys moderkänslor för Newt, även om det är en något utdragen och sentimental scen som stör tempot i filmen. Den förlängda versionen presenterar dock lite mer och bra action och dialog/interaktion mellan karaktärerna. Den längsta och viktigaste sekvensen som är återinsatt i ”Director’s Cut” av Aliens är den som relativt tidigt i filmen visar hur det äkta paret Jordan (tillsammans med sina två barn Newt och Timmy!) ger sig ut på ett uppdrag för att undersöka ett möjligt skeppsvrak, vilket naturligtvis visar sig vara ”Juggernaut”. Denna sekvens ger också en viss inblick i livet på den terraformande kolonin ‘Hadley’s Hope’ och i synnerhet dessa scener visar på det imponerande miniatyrarbetet att bygga upp en futuristisk rymdkoloni. Tyvärr är skådespeleriet inte på topp i denna sekvens, i synnerhet inte delen med familjen Jordan, vilket drar ner den något.

Rymdkolonin Hadley's Hope

Rymdkolonin ‘Hadley’s Hope’

I jämförelse känns bioversionen dessutom mer solid som film p.g.a. avgränsningarna som gjordes i den tidiga klippningen. En annan fördel med bioversionen är att man länge som tittare inte vet vad som har hänt med kolonisatörerna förrän den hemska sanningen uppenbarar sig för marinsoldaterna halvvägs in i filmen. Detta är en styrka när man ser filmen första gången. När man ser om filmen är det dock kul och intressant att se scener från tilldragelserna kring det första mötet mellan xenomorfer och människor. Sålunda skulle jag visa bioversionen för den person som aldrig har sett filmen för att skapa största möjliga mysterium och därmed en högre spänning, men senare förevisa den förlängda versionen i rent informativt syfte. Svagheterna och styrkorna i de båda versionerna tar ut varandra (och avgörs lite av förutsättningarna hos publiken) och därför får båda filmerna lika högt betyg och nästan full pott.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Medverkande

Regi: James Cameron

Foto: Adrian Biddle

Produktion: Gordon Carroll, David Giler, Walter Hill & Gale Anne Hurd

Manus: James Cameron

Story: James Cameron, David Giler & Walter Hill

Musik: James Horner

Second unit director: Stan Winston

Produktionsdesign: Peter Lamont

Art direction: Michael Lamont, Terence Ackland-Snow, Ken Court, Bert Davey & Fred Hole

Makeup: Peter Robb-King, Elaine Bowerbank, m.fl.

Conceptual artists: Ron Cobb, Syd Mead & James Cameron

Specialeffekter: John Richardson, Stan Winston, Alec Gillis, Tom Woodruff Jr., Richard Landon, Shane Mahan, John Rosengrant, Willie Whitten, Greg Figiel, Brad Penikas, Shawn McEnroe, Ron Morris, Paul Whybrow, Joss Williams, Nick Finlayson, Ron Cartwright, Peter Pickering, Ron Burton, Norman Baillie, Simon Atherton, Rick Lazzarini, Paul Weston, Terry Reed, Bill Sturgeon, Stephen Norrington, Julian Caldow, Nigel Booth, Lindsay McGowan, David Keen, Tony Gardner, Mike Burnett, m.fl.

Visuella effekter: Brian Johnson, Robert Skotak, Dennis Skotak, Peter Russell, Digby Milner, John Brown, Pat McClung, Jonathan Angell, Daryl Guyon, Chris Knowles, Doug Beswick, Brian Cole, Brian Smithies, Peter Astin, John Lee, Nigel Brackley, Jamie Thomas, Faisal Karim, m.fl.

Ljud: Don Sharpe, Roy Charman, Graham V. Hartstone, m.fl.

Redigering: Ray Lovejoy

Skådespelare: Sigourney Weaver, Michael Biehn, Paul Reiser, Lance Henriksen, Carrie Henn, Bill Paxton, Jenette Goldstein, William Hope, Al Matthews, Ricco Ross, Mark Rolston, Colette Hiller, Daniel Kash, Cynthia Dale Scott, Tip Tipping, Trevor Steedman, Paul Maxwell, Valerie Colgan, Alan Polonsky, Alibe Parsons, Blain Fairman, m.fl.

Budget: $18.500.000

Studio: Brandywine Productions & SLM Production Group

Distributör: 20th Century Fox

Produktionsår: 1986

Land: USA

Se IMDb för mer information.

DVD-utgåvans bild

Denna recension avhandlar i synnerhet den sista utgåvan på DVD av Aliens när den kom ut både i boxform som Alien Quadrilogy 2003 och som en egen titel Aliens – Återkomsten: Special Edition 2004. Filmen har tidigare givits ut på DVD både i boxform år 2000 tillsammans med de övriga tre filmerna Alien, Alien³ och Alien: Resurrection med titeln Alien Legacy och som enkelskiva år 2001 återigen med titeln Aliens – Återkomsten: Special Edition. Jag har varit innehavare av båda boxarna och kan därför göra en viss jämförelse av båda DVD-utgåvorna av den aktuella filmen även om jag främst i mitt betyg utgår från Alien Quadrilogy.

Konvolutet till svenska utgåvan av Alien Quadrilogy

Konvolutet till svenska utgåvan av Alien Quadrilogy

En av de största skillnaderna mellan utgåvorna när det kommer till Aliens är att det levereras två skivor i den senare utgåvan och i den tidigare endast finns en skiva, vilket medför att det finns mycket mer extramaterial presenterat i Alien Quadrilogy-boxen. Dock presenterar endast den senare utgåvan två versioner av filmen, bioversionen från 1986 och en ”Director’s Cut” från 1992 med knappt 17 minuter mera material. Den tidiga utvågan från Alien Legacy innehåller endast den förlängda ”Director’s Cut”. Det är ett stort plus att båda versionerna är bifogade till den senare Alien Quadrilogy så att man har friheten att välja mellan dem och jämföra; det är ju inte givet vilken version som är den bättre även om James Cameron verkar vurma för versionen från 1992. Sedan är konvoluten också helt annorlunda konstruerade där Alien Legacy mera utgörs av en yttre kartong som samlar ihop de individuella filmernas ”Keep-Case” konvolut, vilket även gick att köpa var för sig. Alien Quadrilogy kommer å andra sidan som en enda stor ”Digipack” i bokform med snygga plastsidor som håller vartenda individuella skiva på plats i en genomgående grön färg.

Alien Quadrilogy levereras som digipack

Alien Quadrilogy levereras som digipack

När det kommer till bild och ljud verkar skaparna av boxen Alien Quadrilogy lagt mest krut på de övriga två filmerna i jämförelse med Aliens och Alien³. Det är konstigt att man inte kan se någon egentlig skillnad på bilden mellan de äldre utgåvorna från Alien Legacy och denna box när det kommer till Aliens och Alien³. Möjligen kan kontrasten vara en aning bättre i de nyare utgåvorna men det är knappt värt att nämna. I mitt tidigaste omdöme av filmerna, när jag kunde jämföra båda versioner år 2005, tittade jag på dem från min första DVD-spelare Pioneer DV-737 vilket saknade en deinterlacer och därför lämnade över detta uppdrag till den undermåliga linjedubblaren i min projektor Sharp XV-Z201E. Då, utifrån dessa förutsättningar, kunde jag tyvärr konstatera att både bild och ljud är närmast jämförbara mellan de gamla och nya utgåvorna. När det kommer till alla filmer utom Aliens pratar vi i Alien Quadrilogy om referensklass. Tyvärr är bilden i Aliens, liksom i den äldre utgåvan, belamrad med artefakter som kornighet och viss släpeffekt. Därför är det en besvikelse att se att man inte har brytt sig om att fixa till bilden på denna film inför släppet av denna box, även om båda utgåvor presenterar en anamorfisk 16:9 bild i filmens originalformat. Analyserar man kornigheten i bilden på Aliens så inser man snart att filmnegativet har en stor kornighet i sig, och att den lättare släpeffekten lyckas att förstärka denna kornighet eftersom det oftast är i rörelse som artefakten visar sig.

Konvolutet till svenska utgåvan av Alien Legacy

Konvolutet till svenska utgåvan av Alien Legacy

När jag idag tittar på Aliens från min Blu-ray spelare Panasonic DMP-BDT320EG uppskalat till 720p ser jag fortfarande något av de rapporterade artefakterna, både kornighet och en viss svag antydning till släpartefakt. Dock är min bedömning att bilden nu är betydligt bättre och nästan i referensklass när det kommer till DVD. Tack vare filmens ålder passar DVD-mediet dessutom bättre i detta fall jämfört med om man ser en nyare och digitalt inspelad film med knivskarp skärpa mellan en DVD och en Blu-ray. Filmens korniga karaktär förklaras av att den är inspelad på 35 mm-film vilket senare blåstes ut till 70 mm för biovisning i 1.85:1 format vilket har överförts anamorfiskt i videotransfern. Filmens kornighet i originalformatet gör att skärpan ändå inte hade varit på topp som man har vant sig vid hos nya filmer med HD-bild. Dock är det inte ovanligt att se bättre bild på DVD. Därför motiverar detta en uppgradering till Blu-ray formatet för att kunna njuta av filmens visuella intryck till fullo.

Konvolutet till svenska utgåvan från 2001

Konvolutet till svenska utgåvan från 2001

Till skillnad från Alien, vilket är inspelat i ganska mörka toner, är bilden ljusare i Aliens och kontrasten märkbart sämre i jämförelse med DVD-transfern av originalfilmen. Dock gör videoöverföringen ett tämligen gott jobb med detaljerna i lågdagrarna; det är bara det att det mörka inte blir riktigt lika mörkt som i Alien. Detta kan man dock säkert inte lasta enbart videotransfern för utan även James Cameron; hans bruk av mera ljus är genomgående i hans filmer, såsom i Avatar som är ganska lik Aliens både till form och en del innehåll. En annan Cameron-egenhet är bruket av formatet 1.85:1 till skillnad från Ridley Scotts bruk av 2.35:1 i Alien; detta är dock mer optimalt för 16:9 formatet då en större del av skärmen blir fylld med bildmaterial. Till skillnad från originalfilmen är också Aliens en något mer livfull film avseende färgpaletten, vilket är mer passande en actionfilm kan man kanske tycka. Fotot må vara mer tekniskt rent och jämt i Aliens i jämförelse med i Alien, men den saknar föregångarens originalitet och dess häpnadsväckande visuella stil.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans ljud

Liksom med bilden har man i den senare DVD-utgåvan av Aliens inte fräschat upp ljudet något nämnvärt. Dessutom erbjuds filmen endast ett Dolby Digital-spår. Det är anmärkningsvärt att notera att både Aliens och Alien³ till skillnad från de övriga filmerna i Alien Quadrilogy-boxen inte har något alternativ att välja DTS. Dock fungerar ljudet i Dolby Digital ganska så bra och känns välbalanserat. Till skillnad från i Alien är surroundkanalerna betydligt mer aktiva i Aliens, något som säkert reflekterar en mer avancerad ljudteknologisk utveckling på sju år. Även basen känns mer fyllig i Aliens i jämförelse. Ljudet känns dessutom minst lika rent och klart jämfört med originalfilmens Dolby Digital-format. På samma sätt som i Alien är ljudet viktigt i denna film för att ge den en nödvändig inramning, inte minst i de många actionsekvenserna, och det är då tacksamt att ljudet fungerar så väl.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans extramaterial

Extramaterialet är fördelat på två olika skivor. Till spelfilmens skiva bifogas förutom den ursprungliga bioversionen från 1986 och Director’s Cut från 1992 ett kommentatorspår med regissören James Cameron, producenten Gale Anne Hurd, monstereffektsskaparen Stan Winston, skaparna för de visuella effekterna Robert Skotak och Dennis Skotak, miniatyreffektsskaparen Pat McClung, samt skådespelarna Michael Biehn, Lance Henriksen, Jenette Goldstein, Bill Paxton samt syskonen Carrie Henn och Christopher Henn (vilket även spelar syskonen Newt och Timmy i filmen, även om brodern endast finns med Director’s Cut). Kommentatorspåret finns endast till specialutgåvan från 1992. Kommentarerna är intressanta och informativa men ett flertal av dem är inspelade vid olika tillfällen och sömnlöst hopklippta, så det är inte mycket till interaktion mellan kommentatorerna; det positiva med detta är att kommentarerna är mer fokuserade och adekvata i dessa fall, med få utrymme för humor, en klar kontrast till kommentatorerna mellan Biehn, Henriksen, Goldstein och Paxton som är betydligt mer uppsluppna. Till bonusskivan bifogas det övriga extramaterialet såsom feturettes och bortklippta scener med drygt tre timmar av filmmaterial, plus stillbildsgallerier.

Konvolutet till svenska utgåvan från 2004

Konvolutet till svenska utgåvan från 2004

Extramaterialet i Alien Quadrilogy och Special Edition från 2004 är mycket väl tilltaget med flera timmars dokumentärfilm, plus stillbildsgallerier och originalmanus i överflöd. Det dokumentära filmmaterialet kan nästan jämföras med Härskarringen i magnitud och matchar det i Alien från samma box och singelutgåva. Materialet är snyggt uppdelat i ”Preproduction”, ”Production” och ”Post-Production” inom ramen för en lång dokumentär med titeln Superior Firepower: The Making of Aliens som är uppdelad som ett flertal featuretter mestadels baserad på intervjuer. Inom det som hör till förproduktionen räknas följande inslag upp: Avsnitten 57 Years Later: Continuing the Story (om utvecklandet av den nya storyn, med stort fokus på James Cameron och Sigourney Weaver), Building Better Worlds: From Concept to Construction (om den konceptuella designen utförd av Ron Cobb och Syd Mead och produktionsdesignen av Peter Lamont) och Preparing for Battle: Casting and Characterization (om rollbesättningen och träningen av i synnerhet marinkårssoldaterna) som tillsammans klockar in på 41 minuter. Utöver detta bifogas även James Camerons, David Gilers och Walter Hills första treatment från 1983, ett portfolio med konceptuell konst (av Ron Cobb, Syd Mead och James Cameron), en videopresentation med previsualiseringar (kallade ‘videomatics’ inom branschen) av visuella effekter, med möjlighet att växla mellan olika videoupptagningar av enkla miniatyrer och det färdiga resultatet, allt kommenterat av miniatyrspecialisten Pat McClung, samt avslutningsvis ett bildgalleri med skådespelarna.

Teckning av Syd Mead föreställande 'U.S.S. Sulaco'

Teckning av Syd Mead föreställande ‘U.S.S. Sulaco’

Materialet som sorteras in under produktion omfattar avsnitten This Time It’s War: Pinewood Studios, 1985 (om platsen där filmen spelades in och den hårda och ofta spända arbetsmiljö som teamet och skådespelarna levde i på grund av regissörens kompromisslösa ledarstil), The Risk Always Lives: Weapons and Action (om filmens produktionsdesign kring beväpningen och annan typ av militär hårdvara, samt en del om de olyckor som inträffade med dessa), Bug Hunt: Creature Design (om monsterdrönarens design i alla dess former och dess stunteffekter), Beauty and the Bitch: Power Loader vs. Queen Alien (om utvecklandet av xenomorfernas drottning och den futuristiska trucken byggt som ett vandrande exoskelett) och Two Orphans: Sigourney Weaver and Carrie Henn (om relationen mellan ”mor” och ”dotter” som nästan utvecklades på riktigt, med fokus på filmens final) som tillsammans klockar in på 87 minuter. Dessutom tillfogas ett mycket omfångsrikt produktionsgalleri med ett hundratals fotografier av olika aspekter av filminspelningen, mestadels av fotografen Bob Penn, med bifogade textkommentarer.

James Cameron vid inspelningen av Aliens

James Cameron vid inspelningen av Aliens

Den avslutande sektionen om efterproduktionen omfattar dokumentärmaterial såsom The Final Countdown: Music, Editing, and Sound (om de tuffa omständigheterna kring skapandet av filmens musik, klippning och ljudeffekter), The Power of Real Tech: Visual Effects (om de visuella effekterna) och Aliens Unleashed: Reaction to the Film (om filmens mottagande) som klockar in på 55 minuter, utöver ett omfattande fotogalleri (med bifogade informativa textkommentarer) med visuella effekter, promotionbilder av ensemblen och premiärvisningen. Alien Quadrilogy-boxen innenhåller dessutom en nionde skiva som helt enkelt hänförs till som ‘Bonus Disc’. Denna bonusskiva innehåller fördjupande dokumentärer från samtliga fyra filmer i boxen. När det kommer till Aliens så presenteras här inget nytt utöver det extramaterial som redan fanns med på den tidigare LaserDisc-utvågan av Aliens, samt att det bifogas fyra snygga trailers och ett exempel på samtida tv-reklam.

En modell av kolonin Hadley's Hope på LV-426

En modell av kolonin ‘Hadley’s Hope’ på LV-426

När det kommer till materialet från LaserDisc-utgåvan av filmen från 1991 så är det troget återgivet och förevisar en rik kavalkad av textmaterial interpolerat med fotografier, illustrationer och kortare dokumentärfilm, nyare intervjuer och äldre sekvenser från inspelningsplatserna, vilket på samma vis förevisar förproduktion, produktion och efterproduktion i följdordning som på den föregående skivan med extramaterial. Dessa sekvenser navigeras genom fast forward- och backwards- eller play-knapparna och uppvisar i vissa fall en större detaljrikedom jämfört med dokumentärerna ovan, med betoning på de tekniska detaljerna, produktionsdesign och specialeffekter. Många av de mest intressanta illustrationerna av Ron Cobb och Syd Mead finns bifogade till materialet, samt den hel del produktionsbilder från scenerierna byggda på Pinewood Studios. LaserDisc-materialet håller överlag en mycket hög kvalité och utgör ett värdefullt tillägg till det övriga dokumentärmaterialet.

Teckning av James Cameron på Drottningen med äggläggaren

Teckning av James Cameron på Drottningen med äggläggaren

Dokumentärerna är över lag mycket välgjorda och tar upp de olika aspekterna av filmskapandet, både positivt och negativt, tacksamt befriat från den tillgjorda promotion-känslan. Men även om det bifogas en textkommentar och några stillbilder på skådespelaren, har man i själva dokumentärmaterialet valt att utelämna det faktum att James Remar (känd bl.a. från The Warriors och 48 Hours) ursprungligen rekryterades att spela Corporal Hicks och deltog i ett flertal tagningar innan han avskedades p.g.a. droginnehav, även om det i ett av avsnitten nämns att Michael Biehn fick flygas in till inspelningsplatsen en vecka in i inspelningsschemat och bokstavligen ta över den tidigare skådespelaren (som här aldrig nämns). Det är uppenbart att detta fortfarande är en känslig fråga för filmbolaget och man nämner aldrig någonstans de verkliga skälen att han togs bort från inspelningsplatsen, endast att det var p.g.a. ”personliga skäl”.

Stan Winston med en fullskalemodell av drottningen

Stan Winston med en fullskalemodell av drottningen

Detta sagt gör man en ganska så stor sak av de konflikter som uppstod mellan James Cameron och vissa i det brittiska teamet, bl.a. den första fotografen Dick Bush som avskedades och ersattes av Adrian Biddle för att han vägrade att följa Camerons vision, samt hans första regiassistent vilket var flera i raden att bli avskedade tidigt i produktionen. Överhuvudtaget görs en stor sak av britternas teceremonier och Camerons totala oförståelse för dessa traditioner. Det framstår som tydligt när man ser dokumentären att James Cameron är en auteur, att han har en tydlig vision av sina filmer och att han vill ha full kontroll i alla aspekter av filmskapandet, inte minst det tekniska. När man jämför previsualiseringarna med det senare inspelade materialet så slås man av hur lika dessa är in i minsta kameravinkel; stöpt i Roger Cormans produktionsbolag med ett antal b-filmer i bagaget vet han att förarbetet är minst lika viktigt som inspelningen och efterarbetet. Aliens var förhållandevis en billig film, även om den var något dyrare att spela in än Alien.

Jeanette i den mest minnesvärde birollen som Vasquez

Jeanette Goldstein i den mest minnesvärde birollen som menige Vasquez

Även om det egentligen inte är relevant så måste jag ändå nämna att menyerna i den gamla utgåvan av Alien i Alien Legacy-boxen från 2000 och enkelskiveutgåvan från 2001 är likvärdiga med dem i Alien Quadrilogy-boxen och Special Edition DVD från 2003 respektive 2004, även om de i den gamla versionen är något mer animerade. Dock har inte den gamla utgåvan lika mycket att erbjuda i extramaterial som den senare – blott trailers, 17 minuter av borttagna scener, stillbildsgalleri och en intervju med regissören – mycket av vad man få ta till dels i den senare utgåvan. Det finns därför ingen anledning att spara den gamla utgåvan i boxen Alien Legacy. Sanningen är att boxen Alien Quadrilogy är en ren manna från gudarna för alla Alien-fans.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans tekniska specifikationer

TV-system: PAL färg

Region: 2

Bildformat: 1.85:1 Anamorfisk 16:9

Ljud: Engelsk Dolby Digital 5.1

Textning: Svenska, Engelska (för döva), Danska, Norska, Finska, m.fl.

Tid: 2 tim 11 min (Theatrical Version) eller 2 tim 28 min (Director’s Cut)

Distributör: 20th Century Fox Home Entertainment

Utgivningsår: 2003 (box) och 2004 (enskild)

© 2006, 2014, 2016

Publicerat i Action, Äventyr, Krig, Rysare, Sci-Fi | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Kalle och chokladfabriken (Charlie and the Chocolate Factory) (2005)

Kalle och chokladfabriken

En av de få gånger som jag i mina yngre år fastnade för en barnboksberättelse på TV var när Ernst Hugo Järegård med sinnrik och illavarslande inlevelse läste upp Roald Dahls ‘Kalle och chokladfabriken’. Sällan har väl denna historia varit mer skrämmande än då. Jag hade dessutom ”förmånen” att se den första filmatiseringen, Willy Wonka & the Chocolate Factory från 1971 med Gene Wilder i huvudrollen, på TV bara någon månad innan jag skrev den första versionen av denna recension men blev mycket besviken över dess stundtals kalkonaktiga karaktär och alla fåniga musikalnummer. Mina förhoppningar höjdes därför på Hollywoods senaste försök att gestalta denna historia, inte minst för att Tim Burton hade blivit anförtrodd att ta sig an berättelsen.

Kalle och chokladfabriken från 1971 med Gene Wilder

Kalle och chokladfabriken från 1971 med Gene Wilder

Jag hyser stor respekt för Tim Burton som filmskapare och få har en sådan känsla för sagoberättande som han, något han inte minst bevisade med sitt föregående alster The Big Fish (2003). Burton är dock en ganska så ojämn regissör och uppvisar en spännvidd som rör sig mellan genial finkänslighet till hysteriskt överspel i sin personregi. Något han dock alltid lyckas med i sina filmer är att måla upp en imponerande scenografi blandat med ett starkt visuellt uttryck. Tyvärr har han dock ibland lagt för mycket fokus på fernissan så att substansen i innehållet har tappats bort. Med sin filmatisering av Rold Dahls saga lägger han sig någonstans mittemellan i sitt skapande.

Två generationer Willy Wonka: Gene Wilder och Johnny Depp

Två generationer Willy Wonka: Gene Wilder och Johnny Depp

I Tim Burtons film är Willy Wonka (gestaltad av Johnny Depp) lika mycket i förgrunden som Kalle i berättelsen. Jag vet inte hur trogen någon av filmatiseringarna har varit till Roald Dahls bok, eftersom jag inte själv har läst den och det var så länge sedan jag såg Järegårds version. Men i denna senaste version är det lika mycket Willys berättelse som Kalles, och jag gissar att det är Burtons egna kreativa inlägg och utveckling av karaktären. Detta är bara tacka och ta emot då Wonka i mitt tycke alltid har varit den mest intressante karaktären i berättelsen. Burton har dessutom en förkärlek och förståelse för udda och missförstådda karaktärer, exempelvis i sådana filmer som den på ett symboliskt plan självbiografiska Edward Sissorhands (1990) och den minst lika lysande Ed Wood (1994). Även Burtons Batman-filmer får en extra dimension då de fokuserar mycket av handlingen på Bruce Waynes upplevda utanförskap. På liknande sätt ställer sig Kalle och chokladfabriken i samma goda Burtonska tradition.

Christopher Lee som Willy Wonkas far

Christopher Lee som Willy Wonkas stränge far

Man får alltså följa den excentriske Willy Wonkas framgångshistoria som chokladfabrikör. Redan från början finns det inget annan godistillverkare som kan mäta sig med Wonkas unika smaker, kryddade med en stor portion av hans egna personliga magi. Hans dröm är dock att bygga den största och finaste chokladfabriken i världen. Han lyckas till slut med detta företag men med framgången följer naturligtvis även motgångarna. Avundsjuka konkurrenter försöker stjäla Wonkas hemligheter bakom framgångarna. Eftersom det är hans egna arbetare som smugglar ut hemligheterna till högstbjudande tvingas Wonka till slut avskeda alla sina anställda för att skydda sitt imperium. Chokladproduktionen avstannar men efter ett tag ser man Wonka-fabrikens skorstenar ryka igen. Detta är dock ett stort mysterium eftersom man aldrig kan se någon komma till eller lämna fabriken förutom lastbilarna som varje dag hämtar chokladen och transporterar den vidare till världens alla hörn.

Kalles hus och Wonkas fabrik

Socialsurrealism: Kalles fallfärdiga hus med Wonkas ståtliga fabrik i bakgrunden

Kalle är en ung pojke som bor med sina föräldrar, och mor- och farförädrar, i ett fallfärdigt litet ruckel till hus. Det är uppenbart att Kalles familj är den fattigaste i staden; deras hus är i en bjärt kontrast till husen i omgivningen, och ännu mera så i jämförelse med Willy Wonkas ståtliga fabrik. Kalle och alla andra i hans familj älskar Wonkas choklad och en gång per år, i samband med hans födelsedag, får Kalle en chokladkaka som present. Tittaren möter Kalle för första gången när hans födelsedag är förestående. Denna födelsedag sammanfaller också med en kungörelse utfäst av Willy Wonka. I denna kan man utläsa att det skall finnas fem gyllene biljetter som följer med hans chokladkakor. De fem barn som får dessa biljetter bjuds in på en rundtur med Willy Wonka själv som guide. Naturligtvis skapar detta stora nyheter över hela världen. Det första barnet att äta ett chokladpaket med en gyllene biljett är den övergödde och frossande August. De andra barnen är den sportiga och arroganta Violetta, den överintelligente och våldsamme Micke, samt den snobbiga och bortskämda Erika, vars rike far har köpt upp tusentals chokladkakor för att garantera att hans dotter får en plats i Wonkas fabrik. Det sista barnet som efter många om och men vinner en gyllene biljett är naturligtvis Kalle själv. Med sig får barnen ta med sig en vuxen. Kalle väljer att ta med sig sin morfar Joe.

De utvalda barnen

Barnen med de gyllene biljetterna och deras vuxna kompanjoner

Kalle infinner sig med sin morfar och de andra barnen på den stora dagen. Precis som han har lovat uppenbarar sig den mystiske Willy Wonka och tar med sig barnen och deras föräldrar in till sin fantastiska fabrik och inleder en rundvandring med dem som de sent kommer att glömma. Barnen och föräldrarna blir ganska snart varse om att saker och ting inte står riktigt rätt till och att Wonkas avsikter minst sagt är tveksamma. Chokladfabriken visar sig, till allas förskräckelse, inte vara helt så barnvänlig som man hade kunnat förvänta sig….

Willy Wonka välkomnar barnen

Willy Wonka välkomnar barnen till sin mystiska fabrik

Återigen visar Tim Burton i denna film att han är en mästare på att bygga fantastiska världar och fantasieggande landskap. Kalle och chokladfabriken är en historia som passar Burton som hand i handske. Hans förkärlek till mörka gotiska sagor får sitt lystmäte även i denna film. Och även om den gotiska scenografin är strängt begränsad till landskapet utanför fabrikens innandömen blir berättelsen inte mindre mörk för det, snarare tvärtom. Det är när man som tittare luras av det fina och färgstarka bländverket som sagan och filmen visar sina mörkare sidor som allra mest. Dock lyckas inte Burton att skapa den riktiga känslan av skräckblandad förtjusning, av olust i kombination med nyfikenhet, som kommer fram i Ernst Hugo Järegårds berättelse. Den färgstarka fernissan tar över lite för mycket, även om den rätta känslan infinner sig i en och annan scen längre fram i filmen.

Godislandskap

Ett läskande godislandskap

Det är dock intressant att se Tim Burton leka med kontraster i Kalle och chokladfabriken. Rikedom och fattigdom är två motsatser som är uppenbara i filmen; Willy Wonkas maktimperium och den bortskämda Erikas överflöd ställs som en kontrast till Kalles armod. Men den grå och trista, och stundtals gotiska miljön på utsidan är också en kontrast till den fantasirika och färgstarka miljön inne i Wonkas fabrik. Det är också en kontrast mellan den rationella vardagliga verkligheten och det fantasirika magiska universum som utgörs av våra drömmar. Det paradoxala är dock att det finns mer okända faror i fantasins värld bortom den grå verkligheten; den trygga och säkra världen i motsats till den farofyllt okända potentialen i människans fantasifulla skaparkraft. Willy Wonka är magikern, eller gycklaren, som hotar vår trygga och rationella värld. Om vi tillåter oss att anträda hans magiska och fantasifulla värld kan våra drömmar bli uppfyllda, om vi klarar att undvika de fallgropar som finns på vägen. I värsta fall kan vi möta vår värsta mardröm. Men om vi inte vågar att ta språnget kan vi också gå miste om den rika skatt som finns inunder. Tim Burton lyckas på ett ganska bra och personligt sätt att mejsla fram dessa kontraster och teman i Roald Dahls berättelse.

Magikern Willy Wonka

Willy Wonka, gycklare eller magiker?

En efter en lyckas barnen att falla offer för sina egna tillkortakommanden, vare sig det är frosseri, högmod eller fåfänga, tills det bara finns ett barn kvar att vinna det hemliga priset. Det jag trots allt saknar från den första filmatiseringen är det dolda och underfundiga testet som kommer som en överraskning mot slutet. Det räcker inte att endast komma ur resan som det enda barn som har klarat sig från alla fällor på vägen. Gene Wilders Willy Wonka har dessutom frestat barnen att stjäla sin största hemlighet, hans nya mystiska och revolutionerande karamell. Det kan vara så att detta inslag inte alls finns med i Roald Dahls berättelse, men jag tycker ändå att det tillförde en extra dimension i berättelsen som helt saknas i Tim Burtons version. Här räcker det att klara sig helskinnad från Wonkas guidade tur. Rundturen tar allt som hastigast slut och på något sätt känner jag mig lite lurad på konfekten. Var detta verkligen allt? Tack och lov slutar Burtons berättelse inte där utan vecklar tämligen osentimentalt ut idén om familjen som den viktigaste tillhörigheten, både bokstavligt och bildligt. Återigen visar filmen på den yttersta kontrasten, den mellan ensamhetens utanförskap och den viktigaste sociala institutionen, familjens gemenskap.

Willy Wonka guidar sin häpna publik

Willy Wonka guidar sin häpna publik

Ett annat intressant motsatsförhållande som finns i filmen är förhållandet mellan ålderdom och barndom. Anledningen till att Willy Wonka har bjudit in barnen är att en av dem skall få ärva hans chokladimperium. Wonka behöver ett barn som arvtagare därför att han inser att hans egen ålderdom är på antågande. Detta ställs också på sin spets mot slutet av filmen där Wonka helt tappar sin kreativa gnista och förmåga, eftersom han till slut tappar kontakten med sitt kreativa barn inom sig själv. Följden av detta är att försäljningssiffrorna sjunker för första gången på länge. Vägen ut ur detta är att utveckla en arbetsrelation mellan sig själv och den unga arvtagaren, där barnet kommer med sina spontana kreativa idéer som modereras av den vuxnes mognad och erfarenhet. Detta är en fin beskrivning av ett sunt och produktivt förhållande över generationsgränserna. Men det är också ett budskap till den vuxna generationen att det är viktigt att utveckla ett sunt förhållande mellan erfarenhetsbaserat förnuft och barnslig kreativitet inom sig själv.

Johnny Depp i Wonkas hiss tillsammans med Freddie Highmore (Kalle) och David Kelly (Farfar Joe)

Wonka i hissen tillsammans med Kalle (Freddie Highmore) och Farfar Joe (David Kelly)

Även om Burtons film inte alls är en musikal i samma utsträckning som filmen från 70-talet så innehåller den ändock några roliga musikalnummer med Oompa-Loompa-folket som värsta Broadway- (eller Bollywood-) artister. Dessa inslag fungerar betydligt bättre här än de gjorde i den gamla filmen. Det är lite glatt 60- och 70-tal i känslan över musiken, som vanligt i Burtonska sammanhang komponerad av Danny Elfman. I denna film har man valt att använda en och samma skådespelare (Deep Roy) som spelar alla oompa-loompier, som en slags klonarmé under Willy Wonkas befäl. Detta fungerar mycket väl måste jag säga eftersom Burton hanterar det hela med god portion finess. Det finns också andra ganska komiska inslag i filmen som fungerar väl i sammanhanget, mestadels av svarthumoristiska karaktär, men även andra infall som exempelvis den hysteriskt roliga hyllningen till Stanley Kubricks 2001: Ett rymdäventyr.

Wonkas arbetsmyror Oompa-loompierna

Willy Wonkas oompa-loompier

Burton presenterar dessutom ganska roliga bakgrundshistorier och anekdoter från Willy Wonkas förflutna, för att karva ut mer av hans karaktär. På detta sätt avmystifierar Burton Wonkas karaktär något men det är ändå ett ganska intressant grepp. Bl.a. får tittaren en förståelse för varför Wonka är så allergisk mot ordet ”förälder”. I några underbart typiska Burtonska scener får vi stifta bekantskap med Wonkas pappa, spelad av en Christopher Lee i högform. Parallellerna till Burtons tidigare karaktär Edward Sissorhands blir här extra tydliga, förutom det faktum att Johnny Depp gestaltar dem båda. I mångt och mycket är Willy Wonka återigen Burtons eget alter ego, det missförstådda och hånade geniet. Men till skillnad från det melankoliska missfostret Edward framstår den elegante och excentriske Willy Wonka som den självskapte mannen, som har rest sig ur sina egna begränsningar satta av hans fader. Willy väljer att, liksom Burton, använda sitt utanförskap till sin egen fördel, även om också han är tyngd av sitt förflutna. Willy är en karaktär som inte låter sig hållas fången av andras värderingar och uppfattningar; han är gränsöverskridande i sin kreativitet.

En ung Willy Wonka njuter av godis

En ung Willy Wonka gestaltad av Blair Bunlop när han njuter av en godisbit

Angående karaktären Willy Wonka så har man stylat honom på ett exemplariskt sätt med den lustiga och excentriska kostymen som lika gärna hade passat en cirkus-konferencier. Dessutom har man gjort Wonkas hy mycket blek vilket avspeglar hans isolering i fabriken från omvärlden. Angående Johnny Depp som Willy Wonka måste jag erkänna att jag inte är riktigt säker på att han är rätt person att gestalta denna karaktär. Hans rolltolkning känns lite ojämn; även om Depp är skicklig i att lyfta fram Willy Wonkas mörkare sidor och elaka drag känns karaktären samtidigt då och då lite fjollig. Men det är kanske Burtons avsikt att göra Wonka lite androgyn i sin uppenbarelse, något han ofta låter Depp utveckla i sina filmer. Det är också uppenbart att kombinationen Depp och Burton är en framgångssaga i sin egen rätt. De skapar en särskild sorts magi tillsammans, även i Kalle och chokladfabriken.

Johnny Depp i ett queert ögonblick

Johnny Depp i ett queert ögonblick

Om man bortser från Edward Sissorhands så har Johnny Depp tyvärr hemfallit åt överspel under Burtons regi, både i Ed Wood och i Sleepy Hollow (1999). Så är även fallet i Kalle och chokladfabriken. Filmen är belamrad av överspel i största allmänhet. Men tack och lov fungerar detta hyfsat väl i denna berättelse, som förväntas vara teatralisk och överdriven. Tim Burton lyckas att fånga kärnan i berättelsens nerv och dra den till sin logiska slutsats. Men trots allt detta är jag fortfarande kluven när det gäller Johnny Depps insatser. Skall jag vara ärlig tycker jag Gene Wilder passade bättre som Wonka. Med detta vill jag dock inte säga att Depp är dålig i rollen som Willy Wonka. Tvärtom ger han honom ett nytt liv med sin unika infallsvinkel som faktiskt stundtals är intressant. Dock upplever jag det som att Burton eller Depp inte riktigt lyckas ta sig hela vägen fram med karaktären, trots de roliga och extravaganta tillbakablickarna. Eftersom Willy Wonka är en så viktig och central figur i berättelsen hade jag ändå hoppats att få ut mer av karaktären än som faktiskt bjuds i filmen.

Den galne vetenskapsmannen Wonka

Den galne vetenskapsmannen Wonka

Överlag tycker jag att de andra barnen och föräldrarna också känns som onödigt stela och livlösa karikatyrer. De är ganska överdrivna redan i Roald Dahls bok men det känns som Burton i onödan har drivit det till sin ytterlighet så att budskapet blir för uppenbart. En mer subtil hantering av karaktärerna hade varit önskvärd. I synnerhet Julia Winter spelar över i sin roll som Veronica så att det hela blir tröttsamt att titta på. Kalle och hans morfar i synnerhet, men faktiskt i stort sätt hela hans familj, är de enda skådespelarna som gör sina roller rättvisa. De ger dem det liv som förväntas av dessa sympatiska karaktärer. Troligtvis är det Burtons avsikt att göra denna åtskillnad mellan kalle och hans familj och de övriga. De är de enda karaktärerna som känns som verkligt mänskliga varelser. Även här betonar Burton kontrasten mellan vanligt fattigt folk som godhjärtade på den ena sidan i motsats till de mer lyckosamma och självupptagna människorna, korrumperade av sin rikedom och sina framgångar. Till Burtons försvar måste man dock nämna att denna polariserade världsbild redan fanns i Roald Dahls berättelse från början.

Familjen Bucket gestaltad av Helena Bonham Carter, David Kelly, Eileen Essel, David Morris, Liz Smith, Freddie Highmore & Noah Taylor

Familjen Bucket i tre generationer

Rent cinematografiskt är filmen en ren fröjd för ögat, vilket jag också kan säga om den underbara scenografin. När man tittar på godislandskapet så har jag svårt att förstå att någon inte kunde låta bli att bli sugen på godis när han ser dessa scener. Allting ser väldigt äkta och smaskigt ut, inklusive chokladfloden. Det är sällan jag har känt att jag skulle vilja äta upp filmen. Dock upplevde jag de många CGI-effekterna som bitvis störande och stundtals övertydligt artificiella, i synnerhet i filmens inledningsscener. Jag har sett betydligt äldre filmer uppvisa bättre CGI-effekter än Kalle och chokladfabriken. Filmens slut är dock mycket bra och överraskande i detta sammanhang, så överlag är specialeffekterna ändå mycket övertygande.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Medverkande

Regi: Tim Burton

Foto: Philippe Rousselot

Produktion: Brad Greyk, Richard D. Zanuck & Michael Siegel

Manus: John August

Story: Roald Dahl (bok)

Musik: Danny Elfman

Produktionsdesign: Alex McDowell

Art direction: Leslie Tomkins, Kevin Phipps, Stuart Rose, David Allday, Andrew Nicholson, Francois Audouy, Sean Haworth, Matthew Gray & James Lewis 

Makeup: Peter Owen, Nathalie Tissier, Ivana Primorac, Neal Scanlan, Cathy Burczak, m.fl.

Kostymer: Gabriella Pescucci

Specialeffekter: Stuart Digby, Brian Morrison, Alexander Gunn, Michael Dawson, Steve Paton, Terry Flowers, Andy Bunce, Gary Cohen, Sam Conway, Vince Abbott, Allan Croucher, m.fl.

Visuella effekter: Nathan McGuinness, Nick Davis, Stefan Drury, Paul Ladd, Martin Hobbs, Ben Flatter, Chas Jarrett, Jeff Werner, Gina Willis, Angie Wills, Stuart Messinger, Jon Thum, Sue Rowe, Simon Stanley-Clamp, Adrian Hedgecock, Nigel Stone, Jamie Stevenson, Dottie Starling, Sally Spencer, Lucy Killick, Mark O. Forker, Artemis Oikonomopoulou, Antony Hunt, Todd Isroelit, Catherine Duncan, Nigel Trevessey, Laya Armian, Nicholas Atkinson, Nicolas Aithadi, Michael Eames, Merche Delgado, Jonathan Attenborough, Peter Baldwin, Jordi Cardus, Marco Carpagnano, Angela Barson, Simon Bunker, Stephane ‘Taz’ Paris, Chas Cash, Hitesh Bharadia, Bruno Lesieur, Sebastien Beaulieu, Mark Beverton, Rob Bloom, Ciaran Devine, John Lee , m.fl.

Redigering: Chris Lebenzon

Skådespelare: Johnny Depp, Freddie Highmore, David Kelly, Helena Bonham Carter, Noah Taylor, Missi Pyle, James Fox, Deep Roy, Christopher Lee, Adam Godley, Franziska Troegner, Annasophia Robb, Julia Winter, Jordan Fry, Philip Wiegratz, Blair Dunlop, Liz Smith, Eileen Essell, David Morris, m.fl.

Budget: $150.000.000

Studio: Warner Bros., Village Roadshow Pictures, The Zanuck Company, Plan B Entertainment, Theobald Film Productions & Tim Burton Productions

Distributör: Sandrew Metronome Distribution

Produktionsår: 2005

Land: USA, Storbritannien, Irland & Tyskland

Se IMDb för mer information.

DVD-utgåvans bild

Sett över en CRT-TV upplevs bilden vara av ren referenskvalitet utan några som helst artefakter, bortsett från en något för högt kalibrerad ljusstyrka. Projicerad på en större duk över komponentkabel (YPbPr) i 576p från min Marantz DV6600 upplevs bilden dock belamrad med vissa komprimeringsartefakter som mest syns runt konturer i form av brus, förutom en viss edge enhancement i botten. Detta brus är tyvärr ganska tydligt och störande, vilket drar ner helhetsintrycket en hel del. Men bortsätt från detta känns bilden ren i övrigt. Färgerna är bra och det är ganska mycket tryck i bilden. Tyvärr är kontrasten en aning begränsad då svärtan aldrig går ner särskilt djupt, något som alltså redan observerades på TV-bilden. Därför blir betyget för bilden över komponent endast:

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Projicerad över HDMI-kabel från min Panasonic DMP-BDT320EG uppskalad till 720p blir bilden mycket ren och klar med bibehållna starka färger, allt från lysande rött till klarblått och levande grönt. Kontrasten upplevs nu som betydligt bättre med en djup svärta i vissa scener, även om svärtan i vissa scener fortfarande är medvetet uppskruvad – antagligen redan vid redigeringen av masterfilmen. Ibland kan man i vissa få scener skönja hur vissa detaljer kryper eller pixelerar men dessa kan man räkna på ena handens fingrar. Det som fortfarande är mest störande i bilden och som hindrar den från att bli en klar referens är den tydliga edge enhancement som syns i ganska många scener, i synnerhet vid mörka konturer mot en ljus bakgrund. I övrigt är bilden mycket ren och påminner en hel del om en HD-bild om det inte vore för all tydlig edge enhancement. Bilden över HDMI får då betyget:

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans ljud

Det finns endast ett Dolby Digitalspår i 5.1 kanaler på denna utgåva. Men jag saknar inte DTS-spåret eftersom ljudet ändå är ovanligt dynamiskt för att vara ett DD-spår. I filmens inledning upplevs musiken som väldigt högt uppskruvat i volymen, även om dialogen senare känns som normal i styrka. Även fortsättningsvis är ljudet högt vid de olika musikavsnitten under filmens gång. Ljudbilden är också bitvis ganska väl omsvepande och ljudmixen exemplarisk, med huvudmixen i frontkanalerna och aktiva surroundkanaler endast när så är påkallat av det som sker i filmen. Musiken är dock mixad både i front- och bakkanaler i vanlig ordning, dock inte med överdriven tyngd i den bakre ljudbilden. Jag pratar alltså om ren referenskvalitet här, bortsett från att LFE-kanalen är tämligen inaktiv. Dock känns basen rapp och mellanregistret fylligt med en krispigt klar diskant.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans produktion/extramaterial

Extramaterialet är i stor sett samlat på en separat skiva, undantaget en biotrailer och en reklamfilm för soundtracket som finns på huvudskivan. Förutom det engelska ljudspåret erbjuds tittaren ett svenskt och ett norskt, vilket är positivt då filmen garanterat tilltalar de yngsta i familjen. Även om det svenska ljudspåret är bra och rösterna överlag stämmer ganska väl överens med karaktärerna är det ändå ett lyft att se filmen med originalspåret och höra skådespelarnas egna röster. Jag såg filmen för första gången tillsammans med barnen på svenska, av naturliga skäl. Jag upplevde dock filmens fulla potential först med det engelska ljudspåret. I synnerhet Johnny Depps unika röst saknades den första gången. Det tråkiga är dock att det inte finns något kommentatorspår. Det hade varit intressant att höra Tim Burton lägga ut sina förklaringar till de olika scenerna och filmen i sin helhet.

Informationen på bonusskivan är uppdelat i två delar, ”features” och ”activities”. Går man in i features så kommer man till dokumentärsektionen. Attack of the Squirrels är både en intressant och kul featurette på 10 minuter som i ganska stor detalj går in på hur man dresserade jordekorrarna i en av filmens mer läskiga scener. Fantastic Mr. Dahl är en 17 minuters dokumentär om barnboksförfattaren, producerad av BBC. Detta är nog min favorit och består av intervjuer med Roals egen familj, släkt, vänner, grannar och kollegor. En kärleksfull och intressant presentation av författaren och hans verk. Becoming Oompa-Loompa ger en knapp 8 minuters beskrivning av skådespelaren Deep Roy och hur filmmakarna lyckades att skapa det underliga pygméfolket ur honom.

Efter detta följer en hel serie kortdokumentärer som beskriver olika aspekter av skapandet av filmen, mellan 7-11 minuter långa, alla ganska ordinära men som ändå gör sitt uppgift ganska väl. Chocolate Dreams ger en kort introduktion till berättelsen och karaktärerna. Different Faces, Different Flavors går in på rollbesättningen och skådespelarna. Sweet Sounds låter Danny Elfman själv berätta hur han tänkte när han lade musiken till filmen. Designer Chocolate tar upp produktionsdesignen av filmen, inklusive diverse klädkreationer, miniatyrer och dekor. Under the Wrapper tar slutligen upp alla specialeffekterna i filmen, allt från CGI-animation till hur man tillverkade en ”riktig” chokladflod.

Avdelningen kallad ”activities” är fylld med olika interaktiva funktioner och spel. Den är mer kul än intressant. Bl.a. kan man i Oompa-Loompa Dance steg för steg lära sig att dansa som en Oompa-Lompier. I The Bad Nut skall man sortera ut dåliga nötter från goda, något som ganska fort blir tröttsamt. The Inventing Machine är en aning roligare eftersom man här tvingar en Oompa-Lompier smaka på ens egna godisblandningar, och får se det ofta morbida resultatet. Search for the Golden Ticken är nog min favorit eftersom man här letar efter den gyllene biljetten för var och en av barnen som figurerar i filmen. Det finns också en del programvara som man kan installera på sin PC, men jag avstår ifrån att gå in på detta material i denna recension.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans tekniska specifikationer

TV-system: PAL färg

Region: 2

Bildformat: 1.85:1 Anamorfisk 16:9

Ljud: Engelsk Dolby Digital 5.1, Svensk Dolby Digital 5.1 & Norsk Dolby Digital 5.1

Textning: Svenska, Norska & Engelska

Tid: 1 tim 50 min

Distributör: Warner Home Video

Utgivningsår: 2006

Sammanfattning

Jämför man den här filmen med Tim Burtons tidigare filmer lägger den sig någonstans mittemellan. Tim uppvisar här en medelmåttlighet om man ser till hans kreativa geni som lyser igenom i flera av hans andra filmer. Jämför man med filmer i allmänhet måste man ändå medge att den står ut ganska rejält. Ingen annan än Burton hade kunnat hantera denna berättelse på ett respektfullt och kreativt sätt. Sammanfattningsvis är det här alltså en ganska bra film. Det är en film som jag skulle vilja kategorisera som ”må bra film”, något man sätter på när man känner sig lite nere och behöver något upplyftande för att må bättre. Som sådan är filmen en perfekt verklighetsflykt. Filmen sprudlar visuellt och är färgstark, både bokstavligt och bildligt talat. Helt enkelt ett riktigt ögongodis!

DVD-produktionen är dock inte på topp. Bilden kunde varit bättre och extramaterialet är i allmänhet mediokert, om man bortser från det goda referensljudet och den intressanta dokumentären om barnboksförfattaren Roald Dahl. Jag saknade lite mer personliga porträtt av regissören och i synnerhet ett kommentatorspår. Det finns dock en del roliga interaktiva funktioner som fungerar ganska bra tillsammans med barnen, men som vuxen tröttnar man ganska fort på dem.

© 2006, 2016

Publicerat i Äventyr, Barn & familj, Drama, Musikal, Saga | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Aliens vs. Predator 2: Requiem (2007)

Aliens vs Predator Requiem

Aliens vs. Predator: Requiem (hädanefter hänvisat till såsom AVP2) är en direkt uppföljare till Alien vs. Predator (AVP) från 2004 och tar vid där AVP slutade. Filmen börjar med en repetition av den avslutande chestburster-scenen i AVP där man för första gången fick hybriden mellan en xenomorf och en predator presenterad för sig. Därefter följer en hastig strid mellan den nya xenomorfen och predatorerna i landningsskeppet som till slut kraschlandar på Jorden nära den lilla staden Gunnison i Colorado. En stridsärrad och erfaren predator (gestaltat av Ian Whyte), hänförd till som ”The Wolf Predator”, skickas från predatorernas hemplanet för att rensa upp misstaget och bekämpa xenomorferna (i vanlig ordning gestaltade av Tom Woodruff Jr.) som börjar sprida skräck och terror över hela staden. Vi får också följa kampen mot xenomorferna genom några människors ögon, främst sheriffen Eddie Morales (spelad av John Ortiz), den från ett fängelse nyss utsläppte Dallas Howard (Steven Pasquale) som återförenats med sin lillebror Ricky (Johnny Lewis), den senares flickvän Jesse (Kristen Hager) och den nyss hemvändande soldaten Kelly O’Brien (Reiko Aylesworth).

Predatorernas hemplanet

En glimt av predatorernas varma hemplanet

Filmen har regisserats av Colin och Greg Strause (kända som The Brothers Strause) vilket har gjort sig ett stort namn som digitala animatörer och specialister inom avdelningen visuella effekter. AVP2 var The Brothers Strauses första spelfilm och sedan dess har de också följt upp med att regissera den tämligen hyfsade alien invasions-filmen Skyline från 2010. Det är alltså ett ungt och hungrigt par regissörer som har tagit sig an AVP-franchisen i gammal god Alien-tradition. De har också lyckats ganska så bra i sitt företag och överträffat både föregångaren AVP och sitt senaste alster Skyline. I synnerhet utförandet och materialiseringen av manuskripet imponerar. I mina ögon håller AVP2 näst intill samma kvalitet som Predator och Predator2. Faktum är att filmen är den hittills enda lyckade fusionen av Alien- och Predator-franchisen och den enda värdiga uppföljaren till Predator 2, den senaste filmen Predators inberäknat.

Predatorn med en alien i sina klor

Predatorn med en xenomorf i sina klor

En viktig orsak till det lyckade resultatet är att The Brothers Strause har gått tillbaka till Alien (1979) och i synnerhet Aliens (1986) för att finna sig inspiration, förutom i Predator (1987) och Predator 2 (1990), i synnerhet den senare. Likheten mellan James Camerons Aliens och AVP2 är flera och slående, inte blott till namnet (till skillnad från AVP så är titeln på AVP2 ”Aliens (i pluralis) vs. Predator”). Vi har soldaten Kelly i Reiko Aylesworths tappning som direkt för tankarna till Ripley i Aliens, inte bara för att hon är snabbskjutande med sin automatkarbin utan också för att hon gestaltar den skyddande modern; i AVP2 spelar Ariel Gade dottern Molly som en porträttlik kopia av Aliens Newt, inklusive repliker som ”Are the monsters gone now?” M16 automatkarbinerna i filmen låter exakt som Aliens M41A Pulse Rifle och xenomorf-monstren ser inte bara likadana ut utan skriker också på samma gälla sätt som i Aliens. Dessutom figurerar en pansarbil som filmens hjältar kommer över från US National Guard och som hamnar i händerna på krigsveteranen Kelly.

Moder och dotter

Reiko Aylesworth och Ariel Gade i rollerna som modern respektive dottern

Regissörerna har också dragit lärdom om att inte visa för mycket av monstren i filmen och använder sig mycket av mörker och skuggor för att skapa denna dunkla effekt, något som ganska mycket för tankarna till originalet Alien. Att hybriden dessutom visar sig vara en drottning som lägger sina ägg i kvinnor är en ytterligare referens till Aliens. Men till skillnad från båda dessa stilbildande filmer är AVP2 betydligt mera grotesk och drar sig inte för att gå över gränsen för att skrämma och chockera, inklusive scener med chestburstande barn och gravida kvinnor på en kvinnoklinik. Man kan som kritik anföra att filmen gränsar till eller går över gränsen till exploitation i vissa scener, även om det inte stör mig personligen utan snarare ger filmen en viss ”edge” över sina föregångare. Xenomorferna har nämligen bestämt sig för att bygga sitt bo i stadens sjukhus, en plats som blir central mot slutet av filmen och den sista uppgörelsen mellan människa och xenomorf, och predator. Att de bygger ett bo är naturligtvis ännu en referens och hyllning till Aliens, som ju verkar vara den film i Alien-franchisen som The Brothers Strause har sneglat allra mest på.

Predatorn tar sig an aliens i deras eget bo

Predatorn tar sig an xenomorfer i deras eget bo

Varje film inom franchisen har enligt gense tradition tillfört något nytt inom Alien-mytologin och AVP2 utgör inget undantag. Som jag nämnde tidigare följer The Brothers Strause mycket av den version av xenomorfer som James Cameron presenterade i Aliens; de förevisar en räfflad istället för slät ovansida (som i H. R. Gigers originaldesign) på sina skallar. De är också hastiga och rusar och skuttar fram som i Aliens. Eftersom predatorernas kraschade skepp innehåller facehuggers i speciella glasbehållare så lyckas naturligtvis ett flertal av dessa ta sig ut för att sprida sig över skogen. Strax efter kraschlandningen närmar sig också en jägare och hans son vraket efter att de har bevittnat kraschen; de överfalls genast av facehuggers. Dessa ger snart upphovet till xenomorfer vilket följer gense tradition. Till slut närmar sig armadan av fullvuxna xenomorfer stadens kloaksystem för att angripa ett gäng med lodisar som faller offer för fler facehuggers. Men med skeppet så följer även den nya hybriden (den s.k. ”PredAlien”) med som tar sig ut mot staden; denna blir den nya drottningen till xenomorf-kolonin. Det nya kreativa avsteget från Alien-mytologin är att äggen och facehuggers förbises med hybriden som istället lägger sina embryon rakt i buken på sina offer; hon är en facehugger själv. Det riktigt groteska är att hon lägger tre eller flera embryon åt gången; i en av de mindre trevliga scenerna får vi se tre små xenomorfer bryta sig ut ur en kvinnas mage på en och samma gång.

Predalien

PredAlien

Känslan av jämmer och elände, mörker och fasa, är om möjligt ännu mer uttalat i AVP2 jämfört med några andra filmer i någon av franchiserna, möjligtvis med undantag för Prometheus. En intressant detalj är att Ian Whyte, som gestaltar den erfarne predatorn Wolf och även gestaltade predatorn Scar i AVP, skulle komma att spela den uppväckta ”ingenjören” i Prometheus; denne skådespelare imponerar stort i samtliga tre filmer enkom genom att använda sin stora kroppshydda att icke-verbalt agera ut en känsla eller ett budskap. AVP2 är mörk både bildligt och bokstavligt; svärtan som känsla och budskap är tydlig, men även fotot och ljussättningen är mycket mörk, vilket som sagt bidrar till att göra monstren mindre explicita för att lämna över mer åt fantasin att fylla ut. Fotografen Daniel Pearl (ryktbar från den ursprungliga Motorsågsmassakern) gör ett mästerligt arbete i filmen. Men vissa scener blir lite väl mörka då det blir svårt att se vad som försiggår på duken. Dessutom är klippningen i vissa actionscener, i synnerhet de mest dunkla, ganska hektisk vilket gör intrycket ännu mer förvirrande. Detta är den huvudsakliga kritiken jag kan ge filmen till sitt utförande.

En typisk dunkel presentation av en alien

En typisk dunkel presentation av en xenomorf

Musiken komponerad av Brian Tyler återspeglar den dystra och infernala stämningen i filmen och fungerar mer än väl i sig, allt från de mer känsliga och sentimentala avsnitten av filmen till de mer actionladdade och skrämmande, även om den inte är särskilt originell och ofta rakt av kopierar teman från de andra Alien- och Predator-filmerna. I synnerhet återkommer musikteman hämtade från Alien Resurrection (antagligen Tylers favoritfilm i serien, åtminstone musikaliskt). Överhuvudtaget känns filmen som en hyllning till båda dessa filmserier och saknar en klar egen identitet eller egentlig originalitet. Å andra sidan är detta också en styrka i denna typ av fan-inspirerad film; man känner The Brothers Strauses kärlek och passion för filmserierna. Man vill se denna typ av film för att man älskar Alien- och Predator-filmerna och förväntar sig en kontinuitet av en äldre tradition; igenkänningsfaktorn är viktig i Alien vs. Predator-franchisen vilket gör AVP2 till en klart bättre film jämfört med AVP, i alla fall för ett fan som mig.

En predator med en av sina typiska signum

En predator med ett av sina typiska signum

Naturligtvis ligger här inte heller något särskilt avancerat manus (författat av Shane Salerno) med ett särdeles djupt budskap som grund för filmen, exempelvis i jämförelse med Jon Spaihts och Damon Lindelofs Prometheus. Men det infernaliska avgrundsdjupet och cynismen, det brutala uppvaknandet från alla naiva illusioner om hopp som tvingas på tittaren, känns igen från Ridley Scotts senaste verk i franchisen. Det finns ingen framtid överhuvudtaget för våra protagonister och ingen vill heller hjälpa dem; snarare har regeringen (som här får klä i sig rollen som den sinistra makten) redan dömt ut staden som utplånad och gör sitt bästa att det skall förbli så. Något som faktiskt var fascinerande med föregångaren AVP var att protagonisten tvingades att samarbeta med predatorn mot xenomorferna; tillsammans blev de starkare var tanken. I AVP2 ser vi ingen sådan ansats, även om våra hjältar räddas vid några tillfällen av predatorn men mera av en slump och på grund av tillfälligheter snarare än samförstånd. Det är uppenbart att predatorn i filmen inte behöver någon hjälp från några stackars satar till människor.

Är aliens ens den största faran för mänskligheten?

Steven Pasquale i rollen som protagonisten Dallas Howard ställer soldaterna till svars

Filmen är tämligen rakt och enkelt berättad men inte desto mindre effektivt. Den är inte endast Alien-franchisen trogen, likaledes Predator-franchisen. En stor del av behållningen med Predator-filmerna är just beskrivningen av denna unika ras av troféjagande utomjordingar som ursprungligen designades av Stan Winston. Det är lätt att nörda loss på denna estetiska kreation, så läsaren för ursäkta mig och ha överseende för detta. Predatorn Wolf som figurerar i AVP2 är nog den ”coolaste” som hittills har presenterats. Hans arsenal av vapen är i vanlig ordning imponerande och utvecklar Predator-universumet vidare; han är nog den förste som jag har sett bära två plasmakanoner, en på varsin axel vilket han har stor nytta av i filmen. När kanonerna sedan i vanlig ordning går sönder under filmens gång börjar han använda en av dem som handpistol, vilket får honom att likna vid en buckanjär. Men det mest imponerande och nyskapande vapnet utgörs av en sågtandad piska som blir något av Wolfs signum, även om han tar fram den först mot slutet av filmen. Arsenalen är inte blott imponerande men också hans skickliga handhavande av den. Till skillnad från tonåringarna i AVP ser vi här en mycket erfaren elit-krigare. När han traditionellt tar av sig masken ser vi ärr och avslagna betar som vittnar om tidigare hårda strider. Som vanligt måste vi som tittare fantisera fritt om detta då ledtrådarna är få; en predator skall förbli en mystisk varelse och han tillåts att vara så i AVP2. Överhuvudtaget lämnas mycket över åt fantasin i filmen.

Predatorn Wolf gestaltad av Ian Whyte

Men i manuset läggs också en stor vikt vid människorna, protagonisterna. Verkliga karaktärer karvas ut med personliga drivkrafter; vissa av dem främlingar som samlats för att kämpa för sin överlevnad. Under filmens gång identifierar vi oss med dem och lär oss att tycka om och sympatisera med dem, bara för att de brutalt skall ryckas bort från oss. När de faller som offer för filmens våld så känns det i våra hjärtan eftersom vi har börjat bry oss om dem; vi känner empati för deras lidande. Detta är elakt av filmmakarna men nödvändigt för att upplevelsen skall bli optimal. Detta är också den stora skillnaden i jämförelse med föregångaren AVP där tittaren presenteras en kavalkad av karikatyrer, vilket till en viss del även förekommer i Prometheus. Det är detta som är den största behållningen av AVP2. Staden som handlingen utspelar sig i och dess invånare känns äkta och inte endast som statister i sammandrabbningen mellan xenomorfer och predatorer. Det bidrar också till tragedin i filmen; vi får se de verkliga konsekvenserna om detta skulle bli ett faktum.

John Ortiz i rollen som sheriffen Eddie Morales i ögonblicket då han inser sitt öde

John Ortiz i rollen som sheriffen Eddie Morales just när han inser sitt hemska öde

Skådespelarinsatserna är imponerande i en såpass genrespecifik film. Alla gör mycket väl ifrån sig, både de vuxna rollerna och ungdomarna. Filmen relegeras inte till en simpel Collage-film med en hemsk tvist, som med ett flertal skräckfilmer, vilket hade varit lätt hänt med tanke på att den innehåller den klassiska sagan mellan den utstötte pojken och hans förbjudna förälskelse i den mest populära tjejen i klassen. Dessutom får vår tonårsprotagonist utstå mobbing och misshandel från tjejens forna pojkvän och hans populära stekar-kompisar. Fokuset i handlingen tappas dock inte bort från huvudtemat utan denna sidohandling bidrar endast till filmens realism; vi förväntas hamna mitt i en normal amerikansk småstad, inklusive dess småborgerliga problem, som råkar bli slagfältet för en osedvanlig uppgörelse mellan xenomorfer och predatorer. Vad som är imponerande är att det hela blir trovärdigt på grund av de olika sidohandlingarna som regissörerna tar sig tid att berätta för att presentera äkta människor av kött och blod.

Slutstriden mellan hybrid-alien och predatorn

Slutstriden mellan hybrid-xenomorfen och predatorn

Det bestående intrycket av AVP2 är att den är en påkostad och välgjord fan-film. Produktionsdesignen är inte filmens största behållning eftersom handlingen utspelar sig i en amerikansk småstad – on location får man en känsla av. Faktum är att majoriteten av scenerna är tagna i verkliga exteriörer i Kanada. Detta skiljer ut AVP2 från AVP vars största styrka var just miljöns extraterrestriala design i pyramiden. I stället för exotiska förhistoriska artefakter får vi följa med protagonisterna och predatorn genom kloaker, restauranger, servicebutiker (som råkar ha en hel arsenal med vapen) och sjukhus. Inte alls exotiskt men desto mer hyperrealistiskt. Det är denna oborstade realism jag verkligen uppskattar med AVP2 och som jag helt saknar hos AVP. Helhetsintrycket av Aliens vs. Predator: Requiem är således mycket gott och gör äntligen denna hybrid mellan mina absoluta favorit-utomjordingar full rättvisa i sitt utförande. Eftersom det dessutom verkar vara den sista filmen i AVP-franchisen så är det tursamt att den slutar med flaggan i topp. AVP2 är dessutom klart överlägsen Predators från 2010, den egentliga uppföljaren till Predator 2. Tiden lär utvisa om vi någonsin får se dessa predatoriska utomjordingar igen på vita duken, men baserat på extramaterialet som följer med DVD-utgåvan verkar det som att The Brothers Strause ursprungligen har uttryckt en önskan om att få göra en AVP3.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Medverkande

Alternativa titlar: Aliens vs. Predator 2, Aliens vs. Predator: Requiem, AVP2 & AVPR

Regi: Colin och Greg Strause

Foto: Daniel C. Pearl

Produktion: John Davis, David Giler, Walter Hill, Paul Deason & Robbie Brenner

Manus: Shane Salerno

Musik: Brian Tyler

Second unit director: Jeff Habberstad

Produktionsdesign: Andrew Neskoromny

Art direction: Helen Jarvis

Makeup: Jayne Dancose, J.P. Mass, Gideon Hay, Michael Heintzelman, Maiko ‘Mo’ Gomyo, Linda Jones, Ian Ballard, Beth Boxall, m.fl.

Kostymer: Angus Strathie, Sandra J. Blackie, Allison Chretien, Steve Holloway, m.fl.

Specialeffekter: Alec Gillis, Tom Woodruff Jr., Tony Lazarowich, Dave Penikas, Yuri Everson, Rory Cutler, David Hoehn, Steve Koch, David Woodruff, Taylor Woodruff, m.fl.

Visuella effekter: Colin Strause, Greg Strause, Joshua Cordes, Matthew Santoro, Bryce Brecheisen, Scott Michelson, Clark Parkhurst, Tony Meagher, Rob Hodgson, Jeff Atherton, Kendrick Wallace, Eric Mises-Rosenfeld, Chris Haney, Yasamin Ismaili, Erik Bruhwiler, Jeremy Butler, Ryan Zuttermeister, Jason Ghandhi, Bill Kunin, Joel Sevilla, Laura Sevilla, Yoshiya Yamada, m.fl.

Redigering: Dan Zimmerman

Skådespelare: Steven Pasquale, Reiko Aylesworth, John Ortiz, Johnny Lewis, Ariel Gade, Kristen Hager, Sam Trammell, David Paetkau, Tom Woodruff Jr., Ian Whyte, m.fl.

Budget: $40.000.000

Studio: Davis Entertainment & Brandywine Productions

Distributör: 20th Century Fox

Produktionsår: 2007

Land: USA

Se IMDb för mer information.

DVD-utgåvans bild

Den svenska DVD-utgåvan från 2008 som är föremål för denna recension presenterar två skivor i ett Keep-Case konvolut där den ena av dem innehåller själva filmen och den andra är helt dedikerad åt extramaterialet. Den film som presenteras här är en ”extended cut” som är knappt fem minuter längre jämfört med bioversionen med en längre inledning med predatorernas moderskepp och lite senare i det kraschade landningsskeppet, en längre scen i en kyrkogård halvvägs i filmen och några korta tillägg till utspridda över hela filmen. Omslaget är klart snyggt och följer samma design som för Alien vs. Predator – The Unrated Edition. På framsidan förevisas den aptitretande texten ”För extrem för biopubliken”; är det den svenska biopubliken som hänsyftas? Vad jag minns så gick filmen inte upp på biograferna men jag hade för mig att filmcensurens tid var förbi? Känns som ett billigt marknadsföringstrick. Baksidan kan också vara något missvisande då filmlängden anges till 101 minuter istället för sina egentliga 97 minuter. Dessutom anges felaktigt att det medföjer en trailer med titeln Shine the Light; några trailers finns inte att finna på någon av de två skivorna.

Konvolutet till svenska DVD-utgåvan

Konvolutet till svenska DVD-utgåvan

DVD-skivans 576p standard definition signal uppskalat till 720p över HDMI presenterar genom projektorn en tämligen fadd och odynamisk 86 tums bild som lider av en hel del Edge Enhancement. Bilden lider även av en dålig kontrast och en grådaskig upplevelse. Förvisso gör denna begränsning i bilden det lättare att se vad som sker i de mörka scenerna, eller kanske inte; det upplevs som att DVD-producenterna har manipulerat gamman i redigeringen för att ljusa upp bilden, med risk för att förlora kontrast. Jag föreställer mig att hög kontrast gör det lättare att urskilja detaljer i mörka scener. Färgerna är inte speciellt dynamiska och rör sig mycket i det varma och beige-bruna fältet; kanske är detta resultatet av färgmanipulation i efterarbetet med filmen enligt regissörernas önskemål, men något säger mig att det också lika gärna kan tillskrivas den allmänt dåliga DVD-överföringen. Jag hade förväntat mig en mer sofistikerad bild i en såpass sen DVD-utgåva. Detta faktum gör det berättigat med en uppgradering till Blu-ray Disc.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans ljud

Ljudet i Dolby Digital 5.1 är inte speciellt minnesvärt men inte heller störande på något sätt; det sticker inte ut åt något håll. Jag tänker inte på ljudet när jag ser filmen men detta kanske är ett gott betyg och jag utgår från att jag dras in i filmillusionen av en omfattande och djup ljudbild. LFE-kanalen var inte särledes imponerande men ljudet som sådant upplevdes vara rent och klart. Inget direkt att klaga på.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans extramaterial

Extramaterialet är fördelat på två olika skivor. På Disc 1 (spelfilmens skiva) bifogas ett ganska humoristiskt och informativt kommentatorspår med regissörerna Colin och Greg Strause samt producenten John Davis och ett separat nästan ännu roligare, ofta ironiskt, och minst lika lärande kommentatorspår med legendarerna Tom Woodruff och Alec Gillis från avdelningen för specialeffekter, vilket har medverkad på de flesta av filmerna i både Alien- och Predator-franchiserna. Det är intressant att lyssna på kommentatorspåret med The Brothers Strause och Davies då man inser att de unga regissörerna har varit ganska så styrda av de äldre och mer erfarna producenterna och begränsade av en snål budget; det är intressant att lyssna på vilka idéer de var tvungna att överge. Som tittare får man också en god känsla för vilka scener som togs bort från bioversionen och återinstallerades för DVD-versionen.

The Brothers Strause

The Brothers Strause

På Disc 2 presenteras ett ganska så omfattande material av dokumentärer. Två längre ”making of” featurettes bifogas där den första med titeln Prepare For War på dryga 15 minuter beskriver inspelningen av AVP2 och den andra med titeln Fight to the Finish på dryga 12 minuter utvecklar efterarbetet med att skapa digitala visuella effekter. Förutom dessa inledande lite längre filmer av allmän natur presenteras en räcka med kortare och fördjupande dokumentärer såsom varsin featurette om hur de två monstren skapades för filmen, den klassiska xenomorfen och predatorn, den förra med titeln The Nightmare Returns: Creating the Aliens som klockar in på 7 minuter och den senare Primitive Design: Creating the Predator på dryga 10 minuter, samt en tredje featurette om hur man utvecklade PredAlien (kärleksfullt kallad ”Chet” av filmskaparna) med titeln Crossbreed: The PredAlien som är 8 minuter lång. Man har även bifogat kortdokumentärer som behandlar predatorernas hemplanet (6 min), en om xenomorfens teknologi (11 min) och en annan om predatorns (10 min); i synnerhet de två sista är informativa då de har en övergripande analys med olika specialister och vetenskapsmän som gör hypoteser över deras trovärdighet. Med skivan medföljer även ett stillbildsgalleri. Överlag är materialet som presenteras av hög kvalitet och informativt, och bitvis faschinerande för en Alien/Predator-nörd som mig.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans tekniska specifikationer

TV-system: PAL färg

Region: 2

Bildformat: 2.40:1 Anamorfisk 16:9

Ljud: Engelsk Dolby Digital 5.1

Textning: Svenska, Engelska, Danska, Norska, Finska, m.fl.

Tid: 1 tim 37 min

Distributör: 20th Century Fox Home Entertainment

Utgivningsår: 2008

© 2014, 2016

Publicerat i Action, Krig, Rysare, Sci-Fi | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Unbreakable (2000)

Unbreakable Poster

Unbreakable är en mycket stilsäker film med en väldigt fascinerande handling och temata. En man upptäcker att han är superhjälte. Eller rättare sagt, såsom den ende överlevande efter en tågkatastrof upptäcks han av en serietidningsfantast och galleriägare vid namn Elijah (Samuel L. Jackson). Till en början avfärdar David (Bruce Willis) alla påståenden om att han skulle besitta några övermänskliga krafter men gradvis börjar han acceptera Elijahs världsbild, att serietidningar uttrycker myter som återspeglar klassiska hjältesagor, vilket i sin tur utgör förskönade historiska beskrivningar av verkliga personer och händelser. Stärkt av sina nyvunna insikter, att hans yrkesval (väktare) inte är en slump, börjar David att resa sig ur vardagens gråa tristess och melankoli – han befinner sig mitt i en separationsprocess från sin fru – för att finna sitt kall och meningen med sin jordiska existens. Filmen beskriver egentligen endast ett brottstycke ur Davids liv, hans relation till Elijah vars liv vi får följa från barndomen fram tills han finner meningen i sin tillvaro över att ha upptäckt Davids och därigenom sin egen plats i tillvaron. Unbreakable handlar därför egentligen om två personer och deras på många sätt unika och kortvariga relation, den mellan en mentor och hans adept. På sätt och vis är karaktären Elijah ett förebådande om Jacksons karaktär Nick Fury i Marvel-filmerna Iron Man (2008), Iron Man 2 (2010), Thor (2011), Captain America: The First Avenger (2011), The Avengers (2012), Captain America: The Winter Soldier (2014) och Avengers: Age of Ultron (2015).

Samuel L. Jackson och Bruce Willis

Samuel L. Jackson som ”Mr. Glass” och Bruce Willis som ”The Guard”

Detta är en mycket ovanlig superhjältefilm i synnerhet om man  jämför den med de ovan uppräknade Marvel-filmerna. Unbreakable arbetar med nyanser och subtilitet framför rafflande action och bländande specialeffekter. Den arbetar också med kontraster, samtidigt som den lär ut grundreglerna kring superhjältelitteraturen. Samuel L. Jacksons karaktär är ärkeskurken, och han är svart (negroid). Bruce Willis är superhjälten och han är vit (kaukasisk). Ärkeskurken är sofistikerad och medveten om sitt yttre, hjälten är enkel och jordnära; en kontrast mellan snygghet och simpelhet. Samtidigt är inte karaktärerna stereotypa. Superhjälten är samtidigt någon som inte kan relatera till sin fru och sin son, till sitt liv överhuvudtaget. Han är en sorgsen figur och en grå mus som ingen lägger märke till. Ärkefienden drivs av höga ideal när han utför sina illdåd. Han är en tragisk figur som har lidit genom hela sitt liv av benskörhet, vilket har givit honom epitetet ”Mr. Glass”. Superhjälten å sin sida har aldrig haft en sjukdom och har överlevt två svåra olyckor. De båda karaktärerna är sammanlänkade med varandra, genom ödet, som två motsatspar på en gradskala. Den ena definierar den andra; utan den ene skulle den andra inte existera. Liksom Judas Iskarot i Kristi Sista Frestelse (1988) är det filmens s.k. ”skurk” eller ”antagonist” som får ”hjälten” eller ”protagonisten” att upptäcka sin verkliga potential och hitta sin plats i livet. Det är han som uppmuntrar protagonisten att utföra sitt heroiska verk, för det får antagonisten att inse vem han själv är. Det är i varandra som vi människor reflekterar varandra och når kunskap vilka vi är som individer. Temat och storyn är sålunda mångbottnad och för en intressant filosofisk diskussion.

Jackson i en av sina sällsynt katatoniska ögonblick

Jackson i en av sina sällsynt katatoniska ögonblick

Rent kinematografiskt är filmen ett mästerverk. M. Night Shyamalan använder kameran på ett mycket intressant sätt med sina kameraåkningar, kameravinklar och bildkomposition. Ofta skapar han ett djup i bilden genom att använda sig av en tydlig förgrund, som exempelvis scenen i början av filmen då vi ser Bruce Willis karaktär genom två säten. Kameran åker sidlänges fram och tillbaka för att beskriva en dialog mellan honom och hans diskussionspartner. I en annan scen ser man en massa gardiner i förgrunden och Bruce Willis karaktär bakom dessa. Filmen har också många långa engångs-tagningar. Detta gör att man relaterar till filmen på ett annat sätt; det känns mer intimt. Snabba klipp skapar en distans till det som sker, något man inser när man ser Unbreakable. Det finns dock en scen med många klipp som är makalös och en kinematografisk triumf. Det är scenen när man får se Samuel L. Jacksons karaktär ramla ner för en trappa (tittaren känner till hans svårartade benskörhet vid det här laget). Man ser dock hans kropp ramla ner i närbild med fokus på kroppsdelar samtidigt som man ser ett POV-perspektiv rotera i 360 grader i ultrarapid; instickningsklippen är så snabba att man bara får en antydan till att han krossar sina ben. Parallellt med detta ser man i ultrarapid hans genomskinliga stav av glas krossas i småbitar, som en metafor för hans egna ben som krossas. Tillsammans med ljudeffekterna är det en oerhört obehaglig scen utan att man ser så mycket av Jacksons kropp. Det är sådana briljanta scener som lyfter filmen långt över medelmåttan.

Bruce Willis kommer ur garderoben

Bruce Willis kommer ut ur garderoben

Musiken komponerad av James Newton Howard används också på ett mycket bra sätt för att förstärka känslan i en scen. På samma sätt används produktionsdesign, kläder, färger, osv., på ett optimalt sätt, allt för att förtydliga eller på ett sublimalt sätt försöka förmedla kontraster. Det är intressant att den gode i termer av färger beskrivs i kalla toner i början av filmen som gradvis blir allt mer varma. Med den onde är det precis tvärt om. Även dramaturgiskt är filmen en fullträff, med mycket bra spel av samtliga skådespelare. Både Bruce Willis och Samuel L. Jackson är i absolut högform. Det märks att Shyamalan är en mycket kompetent skådespelarregissör. Alla gör sina karaktärer trovärdiga och naturliga; realismen får stå i förgrunden med superkrafter som är jordnära (David har, förutom en osedvanlig tur att överleva olyckor och motstå sjukdom, en översinnlig förmåga att vid beröring känna igen ondskefulla handlingar hos individer och han är också något starkare än de flesta i sin viktklass). Och återigen lyckas Shyamalan att få ut ett trovärdigt skådespel från barn, genom superhjältens son Joseph (Spencer Treat Clark) som blir förälskad i idén om att hans pappa kanske är en riktig superhjälte. Och han använder en mycket oortodox metod för att bevisa detta som troligtvis utgör de mest svettiga minuterna i filmen. Återigen måste jag påpeka att jag verkligen gillar att regissören låter kameran följa med i en scen som denna under en hel tagning vilket skapar ett tempo i filmen som tillåter mig som ser filmen att uppleva den, att gå in i den, i kontrast till snabbt klippta filmer som oftast får mig att betrakta ett händelseförlopp från ett utifrånperspektiv.

Superhjälten i sin mantel

Superhjälten i sin mantel

Unbreakable är tillsammans med det kommersiella genombrottet Sjätte Sinnet (1999) och The Village (2004), M. Night Shyamalans bästa film. Unbreakable var också uppföljaren till Sjätte Sinnet och lanserade sålunda med Bruce Willis som huvudskådespelare i båda filmer. Genom båda dessa filmer bevisade Willis att han är en mycket kompetent skådespelare som kan lyfta en karaktär både i det mänskliga dramat men också i mer actionbetonade sekvenser. Sjätte Sinnet och Unbreakable är dock ganska så olika till sin ton även om bildspråket och i synnerhet scenuppbyggnad påminner en hel del om varandra. Det som filmerna också delar är att filmens upplösning omdefinierar hela filmen, vilket medför att man genast vill se om filmen med detta nya perspektiv för ögonen. Det man kan hålla mot filmen Unbreakable är att Shyamalan måhända är för medveten när han bygger upp sina scener, att han tar i lite väl mycket i att berätta en händelse på ett optimalt sätt så att man blir medveten om att han försöker vara pretentiös i sitt bildberättande. Filmen upplevs också vara på gränsen till seg på grund av sina långa och utdragna scener, avskalade scenografi och kalla foto. Jag har i skrivande stund inte sett Shyamalans debut Praying With Anger (1992) eller uppföljaren  Wide Awake (1998), men Sjätte Sinnet känns i jämförelse med Unbreakable nedtonad i sitt bildberättande. Samtidigt är det en cineastisk fröjd att följa med i en berättelse som återges med en sådan hög grad av medvetenhet och finess som just Unbreakable visar prov på; paradoxalt är filmspråket och den visuella stilen både filmens störta styrka och största svaghet. Men detta förhållande kanske bara hjälper till att förstärka motsatsernas inbördes beroende?

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Medverkande

Regi: M. Night Shyamalan

Foto: Eduardo Serra

Produktion: Barry Mendel, Sam Mercer, M. Night Shyamalan, Gary Barber & Roger Birnbaum

Manus: M. Night Shyamalan

Musik: James Newton Howard

Produktionsdesign: Larry Fulton

Art direction: Steve Arnold

Makeup: Howard Berger, Greg Nicotero, Bernadette Mazur, Gerald Quist, Allan A. Apone, Robert Louis Stevenson, m.fl.

Kostymer: Joanna Johnston

Specialeffekter: Steve Cremin, Jeffrey Cox, Steve Cremin, Paul Sabourin, Chris Eubank, m.fl.

Visuella effekter: Jodi Birdsong, Richard Hoover, Allyse Manoff, Diane Fazio, Darin Hollings, m.fl.

Stunteffekter: Jeff Habberstad, Kiante Elam, Terry Jackson, m.fl.

Ljudeffekter: Richard King, Gary Hecker, Patricio Libenson, m.fl.

Redigering: Dylan Tichenor

Skådespelare: Bruce Willis, Samuel L. Jackson, Robin Wright Penn, Spencer Treat Clark, Charlayne Woodard, Eamonn Walker, Johnny Hiram Jamison, m.fl.

Budget: $75.000.000

Studio: Blinding Edge Pictures, Barry Mendel Productions & Limited Edition Productions Inc.

Distributör: Touchstone Pictures & Buena Vista International

Produktionsår: 2000

Land: USA

Se IMDb för mer information.

DVD-utgåvans bild

När jag först recenserade den svenska DVD-utgåvan från 2001, innan jag hade tillgång till min projektor, tyckte jag att bilden var ganska bra, även om den inte då upplevdes vara i referensklass när man såg över en Scart-kabel till en CRT-TV i SD-upplösning 576i. Bilden var här bra men led av en svagare släpartefakt. Nu när jag 10 år senare ser om filmen uppskalad till 720p (HD) över HDMI-kabel till projektorn upplever jag bilden i hög grad vara i referensklass. Det är intressant, kan jag konstatera, hur olika bild man kan få fram ur olika spelare och bildvisare. Idag upplever jag bilden ha en mycket god kontrast och att den återger den kyliga bilden (som går mycket i blå toner) på ett naturligt sätt. Bilden är också ren och klar, i avsaknad av några uppenbara komprimeringsartefakter, även om jag även nu vagt kunde skymta en smärre släpartefakt vid en scen. Även skärpan är god bortsett från att bilden belamras med en synlig ‘edge enhancement’ (EE), DVD-mediets ständiga akilleshäl. Det är egentligen endast denna EE som drar ner bilden då den är ganska så tydlig. I mina ögon är bilden dock tillräckligt god för att inte motivera en uppgradering till Blu-ray.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans ljud

Ljudet presenteras i Dolby Digital 5.1 kanaler och har från första början upplevts vara av referensklass, med ett dynamiskt och rent ljud och en omfattande ljudbild. Eftersom filmen inte är så action-driven får man aldrig tillfälle att testa ljudmixen till fullo, men efter vad som presenteras på duken gör ljudspåret ett fullgott arbete.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans produktion/extramaterial

Filmen levereras som en ensam skiva i ett Keep-Case-fodral. Extramaterialet är inte direkt omfattande men innehåller, förutom en mycket välgjord biotrailer av Unbreakable (och otippat av filmen Pearl Harbor), en mycket väl presenterad sektion på knappa 28 minuter med borttagna scener där regissören presenterar varje scen och förklarar anledningen till att den inte kom med. Detta är intressant och lärande om filmarbete generellt. Det är sällan som borttagna scener ramas in på ett så presentabelt och pedagogiskt sätt, och när man hör regissören ge sina skäl för att ha tagit bort respektive scen från den slutgiltiga versionen av filmen så håller man med honom; filmen hade blivit alldeles för lång och tappat en hel del i tempo med alla dessa scener med, även om samtliga av dem är goda exempel på filmskapande och skådespeleri i sig.

Konvolutet till svenska DVD-utgåvan

Konvolutet till svenska DVD-utgåvan

Det finns också en ”making of” dokumentär som, även om den bara är knappt 14 minuter lång, ger en hel del intressant information om filmskapandet. Den består av klipp från filmen och från bakom kameran, blandat med intervjuer med regissören M. Night Shyamalan, producenterna Barry Mendel och Sam Mercer, ljudteknikern Richard King, art directorn Steve Arnold, klipparen Dylan Tichenor, fotografen Eduardo Serra, kostymören Joanna Johnston, kompositören James Newton Howard, och skådespelarna Bruce Willis och Samuel L. Jackson. Ibland behöver man låta kvalitén går före kvantiteten och i detta fall låter jag det förra styra betygsättningen.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans tekniska specifikationer

TV-system: PAL färg

Region: 2

Bildformat: 2.35:1 Anamorfisk 16:9

Ljud: Engelsk Dolby Digital 5.1, Tysk Dolby Digital 5.1 & Rysk Dolby Digital 2.0.

Textning: Svenska, Danska, Norska, Finska, Engelska för hörselskadade, m.fl.

Tid: 1 tim 42 min

Distributör: Touchstone Home Video & Buena Vista Home Entertainment

Utgivningsår: 2001

© 2005, 2015

Publicerat i Äventyr, Drama, Sci-Fi | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Rovdjuret (Predator) (1987)

Predator

Majoren Alan ”Dutch” Schaefer (Arnold Schwarzenegger) och hans team med sex legosoldater – Mac (Bill Duke), Billy (Sonny Landham), Blain (Jesse Ventura), Poncho (Richard Chaves) och Hawkins (Shane Black) – sätts in i Centralamerikas djungler till ett (för filmen) påhittat land. De gör detta på uppdrag av CIA och amerikanska armén, under ledning av General Phillips (R.G. Armstrong), för att rädda en minister som påstås ha blivit tillfångatagen av ett gäng med rebeller som har skjutit ner hans helikopter. Uppdraget leds av CIA-agenten George Dillon (Carl Weathers) som har ett gemensamt förflutet med Dutch i Vietnamkriget. På vägen till rebellbasen stöter gruppen på en patrull med stupade amerikanska ”gröna baskrar” som har blivit upphängda i ett träd, flådda och rensade på inälvor. Spårhunden Billy kan inte se vem som har utfört detta illdåd eftersom inga spår har lämnats av någon fiende. Dutch beslutar sig för att slutföra uppdraget och gruppen anfaller basen och dödar ett flertal ryska militärrådgivare bara för att upptäcka att man har blivit lurad av CIA (och Dillon) att störa en anfallsförberedelse; ingen minister har någonsin tagits till fånga. Den enda överlevande i lägret är den kvinnliga rebellen Anna (Elpidia Carrillo). Omringade av annalkande rebeller måste gruppen ta sig ut igenom en dalgång i den täta djungeln och finner sig snart vara jagad av en tredje aktör av okänt slag som aldrig lämnar några spår efter sig och som inte går att upptäcka. Laget blir decimerat när ”rovdjuret” dödar medlemmarna en efter en på olika sofistikerade sätt. De jagade inser allt för sent att jägaren inte kan vara en människa….

Band of brothers

Band of brothers

Predator är en av de klart bättre science fiction- och actionfilmerna från det glada 1980-talet, inspelad mitt under science fiction-filmens guldålder i Hollywood som inleddes 1977 med Star Wars och avslutades 1992 med Alien³. Samtidigt är det en tämligen rå och oslipad diamant. Rent kinematografiskt är den mycket väl utförd med en mycket hög ‘production value’ avseende specialeffekter både framför kameran och i post-production. Musiken komponerad av Alan Silvestri är som klippt och skuren för filmens miljöer och tematan växlande sömlöst i filmens scener mellan militäriska marschtakter och tribalistiska rytmer. Predator börjar som en ordinär actionfilm i krigsmiljö och lanserades när det begav sig som något av en inofficiell uppföljare till Schwarzeneggers kalkon Commando från 1985; hans karaktärer från båda filmerna är f.d. officerare i Delta Force och båda filmerna utspelar sig i det fiktiva landet ”Val Verde”. Detta faktum bidrog nog till att maximera filmens vändning någonstans en halvtimme in i filmen. Predator utvecklar sig nämligen efter ett tag helt oväntat till att bli någonting annat i genreväg. Den inledande styrkedemonstrationen ställs snart på sin ända. Vem är den egentlige jägaren och vem är den jagade? Bland lokalbefolkningen går det ett rykte om att djungeln bebos av en ondskefull demon som gör troféer av människor. Under extra varma säsonger försvinner de starkaste männen och resterna av dem hittas med huvuden och ryggradar slitna ur deras kroppar. Under filmens gång får vi också se prov på denna morbida praktik med skinnflådda kroppar upphängda i träd med tarmar och inälvor utslängda på marken. Som tittare utsätts vi för en del ganska grotesk gore, ovanligt för denna typ av mainstream-film från 1980-talet, vilket bidrar till att ge filmen en extra stämningsfylld egg.

Jesse Ventura

Jesse Ventura i rollen som den tobakstuggande Blain med ‘Ole’ Painless’

Trots att Predator är en actionfilm så lägger den ett stort fokus på spänning och bildberättande, inte direkt långsamt men inte heller speciellt raffligt. Handlingen förs hela tiden framåt på ett naturligt sätt och i takt med detta höjs spänningen allt mer. Ett stort plus i filmen är att till slut få se Arnold Schwarzenegger kräla i leran av skräck för sin mystiske överman och bli brutalt misshandlad. När allt kommer omkring överglänsas Arnold av ”rovdjuret” eller ”predatorn” som det mest minnesvärda inslaget i filmen i gestaltning av Kevin Peter Hall, vilket är den egentlige huvudrollsinnehavaren. Stan Winston, mästaren av animatronics och framför-kameran-effekter, är skaparen av ”predatorn” på samma sätt som H. R. Giger är skaparen av ”xenomorfen” i Alien (1979). Även om jag favoriserar båda dessa klassiska rymdmonster så måste jag i ärlighetens namn säga att jag ändock föredrar Winstons skapelse på grund av dess kombination av tribalistiska råhet och primitivism å enda sidan och dess fascinerande kultur och avancerade teknologi å den andra. Gigers monster representerar rakt igenom en djurisk råhet och våldsam sexualitet, vilket i och för sig är fascinerande men på ett annat och rysligt plan. Winstons lika klassiska filmmonster representerar en mystik och komplexitet på ett annat kvalitativt sätt. Det intressanta är att rovdjuret med tiden också framstår ha en egen personlighet, högre intelligens och en tydlig hederskodex. Till skillnad från människan tar den bara sig an värdiga och starka motståndare som kan erbjuda den en match i envigen. Jag måste konstatera att filmens monster helt klart är den mest genomtänkta och fascinerande utomjordingen som har uppfunnits för den vita duken. Förbannat snyggt är den också!

Rovdjuret gestaltas av Kevin Peter Hall

Rovdjuret gestaltad av Kevin Peter Hall

Det som drar ner filmen något är den tämligen klichéaktiga inledningen av filmen där det erbjuds en massa muskelspännande och en del underhållande action av hollywood-snitt typiskt för 1980-talet. Tre av karaktärerna är riktiga broilers och idrottsstjärnor i sin egen rätt, muskelbyggaren Schwarzenegger naturligtvis men även Jesse Ventura, en stjärna inom amerikansk wrestling, och Carl Weathers med bakgrund i professionell amerikansk fotboll. Detta ger naturligtvis en viss betoning i filmen på testosteron och matchokultur, vilket kan te sig en aning otidsenligt i våra dagar. När det gäller krigsfilm över lag är jag kräsen när det kommer till realism. Scenen där Arnold och hans elitförband överfaller gerillan är snarare en mycket cool och underhållande actionsekvens än en bra krigsscen. Dessutom har varje soldat sin egen beväpning som på något sätt har modifierats för att skapa en unik karaktär, ofta ”larger than life” så att säga; man kan lite elakt påstå att vapnen ger de olika karaktärerna deras personligheter. Jesse Ventura skall naturligtvis vara värst med en gatling ”minigun” (kärleksfullt döpt till ”ole’ painless”) vilket inte är speciellt troligt för denna typen av uppdrag långt inne i djungeln bakom fiendens linjer, inte minst för att vapnet i sig väger en hel del och att ammunitionen som skulle krävas att underhålla en minigun skulle behöva en hel extra grupp att bära. Dock bidrar detta vapen till filmens coolhet och nördiga vapenfetischism. För att förstärka de olika karaktärerna har man givit varje soldat sina egna unika uniformer och huvudbonader, vilket inte är så trovärdigt heller utifrån realism och militär enhetlighet men som ändock bidrar till att hyvla ut karaktärerna ännu mer.

Muskelmän i jungeln: Carl Weathers och Arnold Schartzenegger

Muskelmän i jungeln: Carl Weathers som ‘Dillon’ och Arnold Schwarzenegger som ‘Dutch’

Något jag också stör mig på en aning utifrån avsaknad av realism är att ingen av soldaterna i filmen bär någon förplägnad eller packning utöver sina vapen och ammunition. Man ser aldrig någon äta något i filmen. Ger man sig ut i djungeln under flera dagar utan någon matproviant och förplägnad? Knappast. Men det är inte realism som är fokus för filmen utan fantasieggande action och fantastisk verklighetsflykt. Man skall se på filmen som en infantil fantasi, en tonårspojkes våta dröm, snarare än en vilja att beskriva en naturtrogen och trovärdig historia för en moget vuxen eller intellektuell publik. Det är trots allt en science fiction-film i all sin enkelhet. Men som medlem av det manliga könet behöver man få vara lite barnslig emellanåt och denna form av temporär regression erbjuds det mycket av i denna film. Och om man bortser från alla dessa otroligheter och logiska hål avseende modern jägarkrigföring och överlevnadstaktik, så är handlingen i övrigt tät och leder in tittaren mot en allt mer klaustrofobisk känsla. Krigsfilmen övergår nu från att vara en mer påkostad uppföljare till Commando (där även Bill Duke hade en framstående roll) till att bli en thriller och rysare som för tankarna till Walter Hills Southern Comfort (1981) och under filmens tredje akt till First Blood (1982). Djungeln blir allt mer olycksbådande och detta förevisas på ett mycket effektivt sätt; jungeln börjar få ett eget liv och som tittare blir man nästan lite ”nojig” och börjar se saker bland vegetationen som inte finns där. Skådespelarna gör också ett ganska så hyfsat jobb för att frammana denna känsla, faktiskt även Arnold, i alla fall sedan man slipper att se schablonfiguren Jesse Ventura halvvägs in i filmen….

Get to da choppa!

Get to da choppa!

Predator var John McTiernans andra långfilm. Året innan hade han gjort den övernaturliga thrillen Nomads och året efter skulle han göra Die Hard med Bruce Willis. Några andra kända och viktiga titlar på McTiernans meritlista är Jaken på Röd Oktober (1990), Siste actionhjälten (1993) i vilket han skulle samarbeta med Schwarzenegger igen och Die Hard – Hämningslöst (1995). Med dessa titlar skulle han utmärka sig som en framstående actionregissör med en känsla för att berätta en god historia med autentiska karaktärer. Det känns som att McTiernan hittade denna formel redan med Predator som i mina ögon fortfarande är hans bästa film. Det är en mycket väl och traditionellt berättad historia i tre högst distinkta akter som för filmen genom tre på varandra följande metamorfoser. Första akten utgör krigsfilmen med betoning på spektakulär action. Detta övergår till den andra akten i vilket filmen drar ner på tempot och utvecklas till en rysare och thriller, med utrymme för drama, karaktärsfördjupning och dialog. I den tredje och sista akten skalas filmen av ytterligare och saknar nästan helt dialog och övergår till att bli en renodlad science fiction- och monsterfilm. Genom dessa tre akter ser man också hur komplexiteten, som är som allra störst i första akten, gradvis reduceras och förenklas, hur den moderna civilisationen och dess teknologiskt avancerade krigföring och höga eldkraft bryts sönder, hur den reduceras till en enklare nivå och i tredje akten helt övergår till en primitiv stenålder; protagonisten måste bli som sin antagonist för att kunna bekämpa honom i hans eget element. I denna rörelse ser vi också hur filmen allt mer närmar sig en naturmystik, hur människa och natur allt mer smälter samman till en enhet, på samma sätt som predatorn utgör en del av naturen, nästan som ett ondskefullt naturväsen i folksagorna. Det är utifrån ett mytologiskt och symboliskt perspektiv man skall betrakta filmen, inte från ett rent materialistiskt och realistiskt perspektiv.

En ovanligt spak Arnold Schwarzenegger

En ovanligt spak Arnold Schwarzenegger

”Rovdjuret” är den titel som distributörerna gav filmen i Sverige men originaltiteln ”Predator” är den titel som de svenska fansen inklusive mig själv föredrar att använda numera. Det är kutym bland de svenska fansen att hänföra till monstret som en ”predator” istället för ett ”rovdjur”. Stan Winstons skapelse lever sitt eget liv och har blivit ett av de stora cineastiska kulturfenomenen från 1980-talet, vilket har givit upphov till en officiell och kommersiellt mycket framgångsrik franchise av uppföljare – den starka och välgjorda Rovdjuret 2 (1990) och den mindre imponerande Predators (2010) – samt den underhållande hybriden ‘Alien vs. Predator’, både som seriealbum, videospel och på vita duken. Det har även gjorts en uppsjö av egenhändigt skapade fan movies som innehåller predatorer. Det är dock endast i originalet Predator som Arnold Schwarzenegger själv är med. Predator är definitivt min favoritfilm med Schwarzenegger tillsammans med Conan Barbaren (1982), The Terminator (1984), Total Recall (1990) och Terminator 2: Judgement Day (1991). Av alla dessa filmklassiker så är nog Predator den ojämnaste medlemmen, med Total Recall hack i häl, med både de djupaste dalarna och de högsta topparna. Å ena sidan innehåller den, i jämförelse med de övriga uppräknade favoritfilmerna, mest kliché och schablon. Den har också de allra flesta logiska luckorna i sin handling och till sitt utförande. Samtidigt är det också den av alla dessa filmer som allra mest har etsat sig fast i medvetandet och i längden har blivit den mest minnesvärda, inte minst på grund av det karismatiska filmmonstret. Utan den stora vändningen och introduktionen av filmens verkliga antagonist så hade den aldrig blivit den stora klassiker som den faktiskt är idag.

Schwarzeneggers överman

Det skall till en utomjording för att klå upp Schwarzenegger

Detta sagt lämnar även Arnold Schwarzenegger ett bestående avtryck och fungerar mycket väl och matchar monstret som filmens protagnist. Conan Barbaren är den mest episka av hans filmer med en mycket fåordig och vältränad Arnold. I den hårdkokta The Terminator har stenansiktet Arnold måhända ännu färre repliker. I Predator deltar Arnold fullt ut som en skådespelare och bär faktiskt upp rollen ganska så väl även i de mer ångestfyllda ögonblicken, om man kan bortse från den tyska brytning i gestaltningen av en amerikansk karaktär. När filmen är som allra bäst, d.v.s. från andra akten och framåt när predatorn tar en aktiv del i handlingen, så levererar den (och Arnold) också allra mest i jämförelse. På så sätt utgjorde Predator en milstolpe i Arnolds karriär och gav honom fler roller med verklig karaktär; med Predator så hade han visat publiken att han faktiskt kunde skådespela på riktigt. Spänningen mellan Arnolds och Weathers karaktärer, mellan CIA-manipulatören och den utnyttjade, ger också filmen en viss nerv, även om detta är ett enkelt och ganska så vanligt dramaturgiskt grepp att ta till i denna typen av film. Spänningen mellan utbölingen och resten av gruppen följer med genom hela filmen till slutstriden med rovjuret; det är nästan som att man börjar att sympatisera med Dillon när man ser de andra mobba honom på ett systematiskt sätt. Denna spänning hjälper också till att karva ut deras karaktärer. De är alla något av traditionella rollspelskaraktärer, med tydliga individuella karaktärsdrag. Man fastnar snart vid dem och lider med dem när de en efter en dödas av rovdjuret. Även Jesse Ventura….

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Medverkande

Regi: John McTiernan

Foto: Donald McAlpine

Produktion: Lawrence Gordon, Joel Silver, John Davis, Laurence P. Pereira, Jim Thomas, John Vallone & Beau E.L. Marks

Manus: Jim Thomas & John Thomas

Musik: Alan Silvestri

Produktionsdesign:  John Vallone

Art direction: Frank Richwood & Jorge Saenz

Makeup: Scott Eddo, Tom Woodruff Jr., Adam Hill, Jefferson Dawn, Elvira Oropeza, John Rizzo, James R. Scribner, Bertha Chiu & Carlos Horcasitas

Kostymer: Marilyn Vance-Straker

Specialeffekter: Al Di Sarro, Laurencio Cordero, Steve Wang, Shannon Shea, Matt Rose, Stan Winston, William Stout, Mitch Suskin, Jesus Duran, Jobie Duran, m.fl.

Visuella effekter: Robert M. Greenberg, Joel Hynek, Michael Bigelow, Stuart Robertson, Robert Mrozowski, James Valentine, Keith Shartle, Robert Hall, Eugene Mamut, Donald Poynter, m.fl.

Stunteffekter: Craig R. Baxley, Peter Kent, Joel Kramer, Gregory J. Barnett, Monty Jordan, Brian Simpson, Jophery Brown, Gregory Barnett, Bill Burton, m.fl.

Ljudeffekter: Richard L. Anderson, David Stone, John P., Donald C. Rogers, Vanessa Ament, Robin Harlan, George H. Anderson, Steve Richardson, m.fl.

Redigering: Mark Helfrich & John F. Link

Skådespelare: Arnold Schwarzenegger, Carl Weathers, Elpidia Carrillo, Bill Duke, Jesse Ventura, Sonny Landham, Richard Chaves, R.G. Armstrong, Shane Black, Kevin Peter Hall, m.fl.

Budget: $15.000.000

Studio: Lawrence Gordon Productions, Silver Pictures & Davis Entertainment

Distributör: 20th Century Fox

Produktionsår: 1987

Land: USA

Se IMDb för mer information.

DVD-utgåvans bild

DVD-utgåvan är mycket bra bildmässigt för att vara Standard Definition (SD). Den presenteras i orignalformatet 1.85:1, vilket presenterar smala letterbox-fält i över- och underkant. Filmen är mättad på färger och har en god kontrast med en svärta som känns djupt svart. Skärpan är god men störs något av den sedvanliga ”edge enhancement” som tack och lov inte syns i merparten av scenerna. Bilden är ganska gryning och därtill mycket i vissa scener men detta kan spåras till filmnegativet som presenteras i sin råa obearbetade form (till skillnad från i Blu-ray versionen). Totalt sätt känns bilden naturtrogen och visar bilden (bättre än den uppsnyggade Blu-ray transfern) som den ursprungligen tedde sig på biograferna när det begav sig.

Konvolutet till svenska DVD-utgåvan

Konvolutet till svenska  Special Edition-utgåvan på DVD

Jag måste konstatera att bilden är av referensklass och är lika stark i sin totala bildkvalitet i jämförelse med den senare Blu-ray utgåvans bild som har snyggats till digitalt till förbannelse och tagit bort en del av filmkänslan. DVD-bilden i Standard Definition är något mindre skarp men visar å andra sidan bilden mer ocensurerat, obearbetat, oförvanskat och ärligt som den ursprungligen skulle ha tett sig på filmnegativet. Den bestående känslan är att bilden på DVD:n är att förvänta sig av en film från mitten av 1980-talet, färgmättat, levande och kornigt. Det är därför befogad att behålla DVD-utgåvan, även om man har inköpt den senare versionen på Blu-ray, just på grund av möjligheten att kunna se filmen i sin ursprungliga kvalitetsmässigt oförbättrade bild.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans ljud

Ljudspåret presenteras både i Dolby Digital 5.1 och i DTS 5.1. Ljudet på DTS är gott men känns mindre dynamiskt jämfört med den senare som presenteras på Blu-ray utvågan i 5.1 DTS-HD. Men på DVD-utgåvan känns ljudet tillräckligt rent och klart. Det enda men reagerar över med ljudet är att bakkanalerna upplevs lite mono, dvs. att ljudet oftast kommer rakt bakifrån. Ljudkvalitén matchar dock den höga bildkvalitén.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans produktion/extramaterial

Den svenska DVD-utgåvan från 2002 är en ”Special Edition” som presenterar huvuddelen av extramaterialet på en bonusskiva. På huvudskivan finns ett kommentatorljudspår med regissören John McTiernan. I denna ger han en hel del bakgrundsinformation kring inspelningsplatserna och hur det var att arbeta med filmteamet och ensemblen i mer generella termer. Det är intressant att höra hur lite McTiernan är involverad i actionsekvensen där Arnolds grupp anfaller rebellerna; det mesta har överlåtits åt ”second unit” under ledning av Craig Baxley. Regissören återkommer ofta till problemen och omständigheterna kring Jesse Venturas ‘Ole’ Painless’ minigun; det är intressant att höra hur han subtilt ville föra in en kritik mot viljan att tillfredsställa publikens vapenpornografiska behov genom att ge dem mer än vad de någonsin hade förväntat sig. En annan intressant aspekt som McTiernan lyfter fram är värdet av att rollbesätta en stark och duktig skådespelare för birollen, i detta fall Carl Weathers, för att lyfta huvudskådespelaren Arnold Schwarzeneggers rollprestationer; mycket av filmens dramatik utgörs av den antagonistiska relationen mellan de gamla vapendragarna Dillon och Dutch.

Kevin Peter Hall tillsammans med Stan Winston (längst ner i bild) och hans team

Kevin Peter Hall tillsammans med Stan Winston (längst ner i bild) och hans team

Där finns även en mycket informativ och högst intressant textning på engelska som man på liknande sätt kan avnjuta till filmen med filmvetaren Eric Lichtenfeld som intervjuar ljudteknikerna Richard L. Anderson och David Stone, stuntkoordinatorn Craig Baxley, rollbesättaren Jackie Burch, den specialeffekts-ansvarige Al Di Sarro, klipparna Mark Helfrich och John F. Link, den visuelle effektmakaren Joel Hynek, kinematografen Donald McAlpine och manusförfattarna Jim Thomas & John Thomas. Lichtenfelds kommentarer av filmens olika scener, avseende bildkomposition, scenuppbyggnad, dramaturgi, klippning, etc., är mycket intressanta och belyser filmens hantverk på djupet. Mycket tid i kommentarerna läggs på ljudet, en intressant synvinkel som man sällan ser diskuteras i dessa sammanhang. Utöver detta medföljer ett PC-spel som man kan ladda ner på sin dator, demoversionen av Aliens vs. Predator II från 2001, en ganska så kul spel (säger jag utan att vara en speciellt inbiten gamer; min son är det dock med en förkärlek till retrospel, vilket detta spel får anses vara med tanke på dess höga ålder, och spontant gillade han det).

Den första versionen av en predator med Jean-Claude Van Damme

Första versionen av monstret (med Jean-Claude Van Damme) som kom att återanvändas i Predators

Extramaterialet på bonusskivan är generöst tilltaget och intressant, tacksamt nog i synnerhet kring skapandet av monstret, men saknar någon svensk texning. Det innehåller en huvuddokumentär (29 minuter lång) producerad av Ian T. Haufrect med titeln If it bleeds, we can kill it som ger en allmän beskrivning om filminspelningen av Predator med bakom scener-snuttar varvat med intervjuer från 1986 och 2001 med skådespelarensemblen, inklusive Kevin Peter Hall, manusförfattarna Jim och John Thomas, producenten John Davis, regissören John McTiernan, den australiensiske kinematografen Donald McAlpine, produktionsdesignern John Vallone, stuntkoordinatorn Craig R. Baxley, visuelle effektskaparen Joel Hynek, assisterande regissören Beau Marks, samt specialeffektsmästaren och monsterkonstruktören Stan Winston. Det är en ganska underhållande dokumentär men den går aldrig på djupet särskilt mycket och presenterar inte direkt någon ny information i jämförelse med kommentarerna från huvudskivan.

John McTiernan ger Arnold Schwarzenegger regi

John McTiernan ger Arnold Schwarzenegger regi

Under avsnittet ‘Inside the Predator’ kan man beskåda följande featuretter eller kortdokumentärer (mellan 3 till 5 minuter långa) som går en aning längre än huvuddokumentären vid skapandet av filmen (men inte så långt som man hade önskat), upplagda på samma sätt som densamma och innehåller samma intervjupersoner, sålunda:

  • Classified Action som går in på djupet i koordineringen av stunt- och specialeffekterna kring attacken mot rebellbasen, med en längre intervju med stuntkoordinatorn och sekundära filmteamets regissör Craig R. Baxley (som blev vithårig på kuppen) och några kortare med Shane Black, Carl Weathers och John McTiernan.
  • The Unseen Arnold är en meningslös dedikation till stjärnan Arnold Schwarzenegger och innehåller hyllande intervjuer med Sonny Landham, Bill Duke, Shane Black, John McTiernan, Beau Marks, John Davis, John Thomas, Carl Weathers och Arnold själv, som endast inställsamt lyckas att skrapa på ytan.
  • Old Painless är en ”fördjupning” (snarare ett pornografiskt vältrande) i den gatling minigun som figurerar i filmen med entusiatiska intervjuinslag tillsammans med Shane Black, Richard Chaves, Carl Weathers, och i synnerhet Jesse Ventura och Bill Duke som brukar sig av vapnet i fråga, väl medvetna om det verklighetsfrånvända i att använda ett sådant vapen i denna form av krigföring men det filmiska värdet i att få uppleva det som publik.
  • The Life Inside är en mer givande och passande hyllning till Kevin Peter Hall (som avled i AIDS 1991) och innehåller intervjuer med Stan Winston, John Davis, John McTiernan, Carl Weathers, och Kevin själv från tiden för inspelningen.
  • Camouflage fördjupar sig på ett intressant sätt i filmens make-up-effekter och utvecklar i synnerhet temat om att göra sig osynlig. Featuretten innehåller intervjuer med make-up-artisten Scott Eddo och hur han utvecklade varje karaktärs ansiktssminkning efter deras olika personliga särdrag, och svårigheterna kring att arbeta med sminkning i djungeln, hur man applicerade leran på Arnolds kropp mot slutet av  filmen, etc. Denna featurette, som är en av de bättre, innehåller även hastiga intervjuer med Arnold Schwarzenegger och Shane Black.
  • Welcome to the Jungle närmar sig platserna där filmen utspelar sig, i synnerhet djungeln som sådan, utifrån intressanta intervjuer med John McTiernan, som beskriver hur han har använt sig av dess begränsande karaktär för att skapa en kuslig stämning, och med ytterligare bidrag från Donald McAlpine och John Vallone som pratar om de praktiska aspekterna kring att hitta och preparera vegetationen för filmens tema.
  • Character Design diskuterar hastigt tillsammans med John McTiernan, John Vallone och Scott Eddo hur man har gått tillväga för att karva ut de enskilda karaktärernas personligheter och deras unika motiv att vara i filmen, inte minst med hjälp av deras val av vapen, men också ansiktssminkning, kläder och manér, med enskilda bidrag från Bill Duke, Shane Black och Richard Chaves.

Avsnittet ‘Predator Special Effects’ innehåller på samma sätt minutenlånga kortsekvenser som förevisar olika aspekter av skapandet av filmmonstret, uppdelade i de följande kategorierna:

  • Predator Redsuit visar olika tagningar på en man i en röd dräkt som användes för att skapa den speciella osynlighetskamouflage-effekten i filmen, i de här fallen scenen efter att predatorn har dödat karaktären Mac och tittar ner mot kameran, när en av soldaterna råkar se något stående i träden och till slut när den första versionen av monstret passerar kameran (och av misstag slår huvudet i trädet) med Jean-Claude Van Damme innanför dräkten.
  • Predator Camouflage Tests visar olika försök att utveckla de optiska specialeffekterna runt predatorns unika kamouflage, den ena med en effekt där man ser en arm ta samma mönster och färg som en trädstam med en fjäril vilande på armen och en när man har försökt att utveckla lager på lager-effekten i olika sekvenser där predatorn passerar där man har tagit bort den röda dräkten, i synnerhet på den första versionen av den röda dräkten med en Van Damme som slår huvudet i ett träd.

Avsnittet ‘Deleted Scenes + Outtakes’ visar följande borttagna scener (närmast i VHS-kvalitet) i följande ordning:

  • Fleeing the Predator (1 min, 45 sek) där man får se en räddhågsen och andfådd Arnold försöka fly springandes och krypandes från en predator som är honom hack i häl, med ett monster i röd dräkt som tar sikte och skjuter sin plasmakanon efter honom. Det är intressant att se att predatorn medvetet missar Arnold och leker med sitt byte som en katt med sin råtta. Denna sekvens innehåller mestadels ljud och en kort dialog.
  • Chamelion (30 sek) där man får se Elpidia Carrillo plocka upp en kamelont ur marken som hon får syn på när hon ligger ner och vilar. Denna scen har med den ursprungliga ljudupptagningen.
  • Building a Trap (2 min, 14 sek) där man får se Arnold mera i detalj färdigställa sin pilbåge och rovdjursfälla, och hur han applicerar lera som kamouflage i filmens tredje akt. Denna sekvens saknar helt ljud.
  • Sliding Down Hill (57 sek) där man får se tre tagningar från scenen där en nöjd Arnold glider ner för en sluttning i ett arrangemang som innefattar en släde. Dessa saknar helt ljud.

Avslutningsvis innehåller extramaterialet två exempel på interaktiva funktioner, dels Predator Profile som innehåller bild och text med information om utomjordingens tänkta teknologi och beväpning, och dels ett bildgalleri med 96 fotografier från filminspelningen och några VHS-omslag. (Problemet är att beskrivning av predatorn egentligen hör till uppföljaren Predator 2 med tanke på de unika vapen som Kevin Peter Hall brukar sig av i den senare filmen.) Det finns även ett antal gömda påskägg som innehåller fyra extra featuretter med personliga anekdoter från filminspelningen. Dessa kommer man åt enligt följande (information som ej finns att tillgå på själva utgåvan och som man behöver leta efter på Internet):

  • På skiva 1 skall du gå till ‘Special Features’ och markera ”DVD ROM”. Tryck på ”vänster” för att se ett rött Predator lasersikte, markera och tryck på ”Enter” för att se en sekvens med regissören John McTiernan som pratar om sina filmskoldagar, vilket klockar in på 3:07.
  • På skiva 2 skall du gå till ‘Inside the Predator’, markera ‘Classified Action’ och trycka på ”upp” för att se ett rött Predator lasersikte. Markera och tryck på ”Enter” för att se en sekvens med Jesse Ventura och ensemblen prata om Jesse och hans mål i livet, vilket klockar in på 2:20.
  • På skiva 2 skall du gå till ‘Predator Special FX’, markera ‘Main Menu’ och trycka på ”vänster” för att se ett rött Predator lasersikte. Markera och tryck på ”Enter” för att se en sekvens med Stan Winston prata om ett ”practical joke” som utfördes under inspelningen, vilket klockar in på 3:04.
  • På skiva 2 skall du gå till ‘Photo Gallery’ och trycka dig fram till bild #16 (vilket innehåller en bild på Shane Black). Tryck på ”Enter” för att se ett rött Predator-lasersikte, markera och tryck på ”Enter” igen för att se en sekvens med ensemblen prata om hur de alla blev sjuka av att dricka vattnet, vilket klockar in på 2:00.

Totalt sett innehåller extramaterialet drygt en och en halvtimma dokumentärfilm, testfilmer och borttagna scener, vilket är ganska så omfattande. Överlag är materialet underhållande men inte speciellt djuplodande och bitvis ganska andefattigt. Det har inte något överlag promotionkänsla men saknar samtidigt en djupare analys av filmen. Som blivande filmare eller filmvetare finns det inte mycket att hämta här. Faktum är att kommentatorspåret och textkommentarerna som medföljer filmen utgör den största behållningen av extramaterialet.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans tekniska specifikationer

TV-system: PAL färg

Region: 2

Bildformat: 1.85:1 Anamorfisk 16:9

Ljud: Engelsk DTS 5.1 & Engelsk Dolby Digital 5.1

Textning: Svenska, Danska, Norska, Finska, Engelska för hörselskadade, etc.

Tid: 1 tim 42 min

Distributör: 20th Century Fox Home Entertainment

Utgivningsår: 2002

Blu-ray utgåvans bild

Jag reagerar omedelbart på att HD-bilden på Blu-ray känns onaturlig och ”utsmetad”, som att någon har varit där och hyvlat bort alla ojämnheter och skavanker i bilden. Ansiktena ser glansiga och konstgjorda ut, i synnerhet i början av filmen innan alla blir svettiga och smutsiga. Bilden känns censurerad ut, som om någon har lagt på ett förskönande filter över hela bilden. Det är uppenbart att någon har gått igenom filmen på masternivå och digitalt ”restaurerat” och ”lagat” bilden. Problemet är att man har gjort putsningen lite för duktigt. I jämförelse med den korniga bilden från DVD-transfern i SD så märks detta mycket tydligt. Den mustiga, levande och naturliga bilden man associerar med celluloid-film har reducerats till att få en närmast digital känsla; det är helt enkelt för snyggt. Dessutom verkar kontrasten har förlorat något på processen i jämförelse med DVD-bilden då svärtan inte går lika djup som i den äldre SD-transfern. Konstigt nog ser man även en liten antydan till ”edge enhancement” på HD-bilden, något som är ovanligt att se på Blu-ray.

Konvolutet till svenska Blu-ray utgåvan

Konvolutet till svenska Blu-ray utgåvan

Detta är alltså inte en referensbild för att vara HD och Blu-ray. Men bilden är fortfarande snygg och mycket ren utan störande skavanker. Jag misstänker att man även ser något mer detaljer i lågdagrarna i jämförelse med SD-bilden på DVD, även om svärtan (gamman) är något uppskruvad. Man vänjer sig snart vid den tillrättalagda bilden med fernissan och sugs in i den imponerande och skarpa bilden. Färgerna känns ändock igen från DVD-bilden; de är tämligen mättade här med. Bilden presenteras i originalformatet 1.85:1 här också. Men att jämföra bilderna mellan HD-bilden på Blu-ray och SD-bilden på DVD är som att jämföra en CD-skiva med en knastrig LP; det känns mer levande i det senare fallet. Det är nog första gången där en en SD-bild är lika bra som en HD-bild fast av en helt annan anledning då bildernas karaktärer är helt olika; svagheterna tar ut varandra bilderna mellan.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Blu-ray utgåvans ljud

Ljudet presenteras i DTS-HD Master Audio 5.1 och känns återigen rejält tillsnyggat i jämförelse med DTS-spåret på den äldre DVD-utgåvan. Men här är det inte alls störande på något sätt. Man bara tackar och tar emot det dynamiska ljudet. Musiken känns omfamnande. Dialogen har behållit sin ursprungliga karaktär men känns krispig och ren. Surroundarna är aktiva när det krävs; scenen när legoknektarna anfaller rebellbyn är så mäktig och imponerande så man bara dras med i upplevelsen på en helt annan nivå i jämförelse med när man ser om samma scen på DVD; jag har svårt att avgöra om det är bildkvalitén eller ljudet som gör skillnaden; jag tror att det främst är det senare. LFE-kanalen (subbasen) arbetar på i de mer actionfyllda scenerna (som vid anfallet). Vi pratar om absolut referens; det är imponerande att en såpass gammal film kan fås att låta så mäktig.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Blu-ray utgåvans produktion/extramaterial

Blu-ray utgåvan på svenska från 2010 kallas för ‘Ultimate Hunter Edition’ och levereras med en ensam skiva i ett Keep-Case-fodral. Omslaget till på Blu-ray utgåvan är enligt mitt eget tycke inte lika snyggt som det på DVD-utgåvan. Extramaterialet återspeglar dock identiskt det innehåll som tidigare har erbjudits på DVD-utgåvan, bortsett från en inledande trailershow (från Predators, Alien Anthology och Minority Report) och med följande undantag:

  • En helt ny dokumentär med titeln Predator: Evolution of a Species: Hunters of Extreme Perfection som klockar in på 11 minuter och 13 sekunder, med den gamla dokumentären If it bleeds… bibehållen. Den nya dokumentären är producerad 2010 och innehåller sekvenser från filmen och bakom kameran-material, plus intervjuer med producenten John Davis samt med Robert Rodriguez och Nimród Antal (producenten respektive regissören av uppföljaren Predators) som på ett personligt sätt beskriver varför de älskar originalet så mycket och lite grann ger bakgrunden till varför de gjorde uppföljaren.
  • Short Takes som innehåller 1-3 minuter långa featuretter i samma stuk som dem i övrigt men med teman som inte nödvändigtvis är kopplade till Predator-filmen. John McTiernan on Learning Film innehåller regissörens tankar kring hur han lärde sig hantverket. Jesse’s Ultimate Goal handlar om Jesse Venturas dröm om att få göra en film med Robert DeNiro. Stan Winston: Practical Joker är historien om hur Stan under inspelningen av Predator hämnades på ett ”practical joke” som han trodde Arnold hade gjort mot honom. Don’t Drink the Water handlar om Bill Dukes, Carl Weathers’ och Shane Blacks dåliga erfarenheter med det lokala vattnet i Mexico. Dessa finns förvisso med på DVD-utgåvan men är gömda som ”påskägg” och därför inte lätta att komma åt; på Blu-ray utgåvan är de fullt synliga och utgör en integrerad del av extramaterialet.
  • Ett helt nytt fotogalleri med 41 fotografier med det gamla och mer tilltagna fotogalleriet från DVD-utgåvan helt borttagen, tillika även faktarutorna om predatorn raderade. Dessutom är det tyvärr svårt att komma ur fotogalleriet utan att ta ut och in skivan igen.
  • Spelet Aliens vs. Predator II från 2001 medföljer inte, vilket inte är så konstigt med tanke på att det finns så få datorer idag som är utrustade med en Blu-ray-spelare. Det är inte heller konstigt med tanke på att spelet år 2010 har hunnit bli så utdaterat.

Totalt sätt upprepar alltså extramaterialet på Blu-ray utgåvan det som finns presenterat på DVD-utgåvan, med dessa ovan nämnda undantag, och därför hänvisas läsaren till att läsa vad som står om extramaterialet där. Liksom med extramaterialet på DVD-utgåvan presenteras textning till allt material på spanska, tyska, holländska, italienska och franska, med det tillägget att även portugisiska har lagts till som tillval. Alltså finns ingen svensk eller engelsk textning i varken Blu-ray eller DVD-utgåvorna, med undantag för den nya dokumentären som är unik för Blu-ray och dessutom presenteras med engelsk och svensk text. Denna nya dokumentär med Davis, Rodriguez och Nimród är intressant, även om den är lite väl kort tilltagen, då den erbjuder ett retrospektivt perspektiv på det stora kulturvärde som filmen med åren har utvecklat och som inte riktigt framkom i den äldre dokumentären. Vad som skiljer ut Blu-ray utgåvan från den tidigare är också att kommentatorsspåret textas och kommentartextningen presenteras på ett flertal språk utöver engelska, dock ej på svenska. Detta plus den lätta åtkomsten till de extra korta featuretterna ger tillsammans ett något högre betyg men det bestående intrycket är fortfarande att materialet på det stora hela är tämligen ytligt vilket omöjliggör ett toppbetyg.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Blu-ray utgåvans tekniska specifikationer

TV-system: 1080p

Region: ABC

Bildformat: 1.85:1, 16:9

Ljud: Engelsk 5.1 DTS HD Master Audio

Textning: Svenska, Danska, Norska, Finska och Engelska för hörselskadade, etc.

Tid: 1 tim 47 min

Distributör: 20th Century Fox Home Entertainment

Utgivningsår: 2010

© 2003, 2015

Publicerat i Action, Krig, Rysare, Sci-Fi | Märkt , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Spring Lola (Lola rennt) (1998)

Lola rennt

Lolas pojkvän Manni (Moritz Bleibtreu) arbetar som en pengakurir åt en kriminell organisation. Genom ett ödes nyck har han blivit av med 100,000 D-mark på tunnelbanan. Tanken har varit att Lola (Franka Potente) skulle ha hämtat upp honom på en mötesplats med sin moped men på vägen dit blir hennes moped stulen. Istället har Manni känt sig manad att tjuvåka på tunnelbanan men tvingats gå av i förtid på grund av kontrollanter och i denna veva glömt att ta med sig påsen med pengarna som istället plockats upp av en lodis (Joachim Król) på tåget. Manni ringer upp Lola från en telefonautomat någonstans i Berlin och berättar att han endast har 20 minuter på sig att skaffa fram pengarna innan den kriminelle bossen (Heino Ferch) dyker upp för att hämta dem. Han manipulerar Lola (genom att tala till hennes samvete) att skaffa fram pengarna, annars så kommer han att råna den närmaste affären i området. Hon springer förtvivlat iväg hemifrån i rasande fart till sin pappas arbetsplats. Pappan (Herbert Knaup) är en högre banktjänsteman på en större bank och Lolas plan är att pressa honom på att låna henne pengarna. På vägen dit stöter (eller springer) hon på olika personer på gatan, en socialt marginaliserad mamma (Julia Lindig), en grupp med nunnor, en man på cykel (Sebastian Schipper) och en vän till familjen (Ludger Pistor) som åker ut från garaget med sin bil, etc. Väl framme i banken kommer Lola på sin pappa med sin älskarinna (Nina Petri). Det hela utvecklar sig inte riktigt som Lola har förväntat sig. Skall hon lyckas att förhindra Manni att råna affären?

Franka Potente springer

Franka Potente springer för livet

Filmens handling är i samma anda som Sliding Doors som inte bara kom ut samma år som den tyska Spring Lola utan liksom densamma baserades på den polska filmen Ödets nyck från 1987 av Krzysztof Kieślowski vilken visar tre möjliga scenarion när huvudpersonen springer för att hinna med ett tåg. På samma sätt får vi som tittare följa med Lola hur hon gång på gång springer mot klockan för att hinna förhindra Manni att råna affären eller bli mördad av sin uppdragsgivare. Mycket av filmens upplevelse handlar om att vi får se den energiska Franka Potente ränna vigoröst genom Berlins gator iklädd sina Dr. Martens till en rytmisk elektronisk dansmusik och krocka eller nästan krocka med olika personer på vägen till pappas bankkontor eller mot telefonhytten där Manni uppehåller sig i väntan på pengarna. Varje gång hon stöter på en av dessa personer så får man se en snabb sekvens av polaroidfotografier om en möjligt framtid för dessa personer, antingen tragiskt eller lyckosam. Varje gång händelseutvecklingen upprepas så får vi se Lola möta dessa personer lite på olika sätt eftersom små detaljer gör att variationer utspelar sig, med resultatet att deras livsöden blir diametralt olika från gång till gång. Huvudtemat är således en filosofisk betraktelse på ödet och om slumpen. Filmens tema påminner även en hel del om The Butterfly Effect från 2004 som säkerligen har varit inspirerad av Spring Lola (eller dess föregångare) och hur små förändringar kan få dramatiska effekter i en framtida händelseutveckling.

Lola med sin säregna förmåga att skrika

Lola med sin säregna förmåga att skrika så att glasen spricker

Regissören Tom Tykwer har sedan jag såg Prinsessan + krigaren (2000) varit en av mina stora favoriter. Jag anser att han är den mest intressante tyske filmskaparen idag med sitt mycket medvetna och stilrena visuella intryck som är unik för europeiskt filmkonst. Detta bevisade han inte minst med sin insats i Parfymen: Berättelsen om en mördare (2006). Fast han visade oss också att han är oerhörd skicklig att manipulera publiken att följa med i en riktning och att uppskatta ett personligt porträtt även om det utvecklas till att vara en obehaglig resa. Med Spring Lola lade Tykwer grunden för sina senare konstnärliga och kommersiella framgångar. Vad jag i synnerhet gillar med Spring Lola är dess enkla berättelse parat med en sofistikerad berättarstil. Tykwer blandar korta animerade inslag med spelfilm som varvas med lågupplöst videofilm. Han använder sig också av split screen-effekter för att förhöja pulsen och intensiteten i en scen. Det är ganska avancerat steady cam-arbete och imponerande dolly-åkningar vi som tittare får uppleva. Filmen är framför allt ett formexperiment snarare en än dramafilm och lägger inte någon tonvikt på dialog eller karaktärsfördjupning. Vi får se ett kort brottstycke ur några få människors liv som utspelar sig under dryga 20 minuter. Filmen utspelar sig sålunda i realtid och inom begränsade ramar i tid och rum. Men trots den enkla ytan och avgränsade kontexten får det som tilldrar sig på duken tittaren att reflektera över tillvaron och ställa sig filosofiska frågor om tillfälligheternas betydelse i att skapa ett mänskligt liv.

Lola springer för livet

Lola på väg till sin älskade Manni

Tykwer kramar ut det maximala från sina skådespelare och får dem nästan att hamna i randen av ett nervöst sammanbrott. I synnerhet briljerar Franka Potente och Moritz Bleibtreu som det desperata kärleksparet, men även Herbert Knaup som Lolas frustrerade far. Det är lätt att bli kär i den karismatiska Potente när man ser henne expressivt springa under filmens gång med sådan målmedveten frenesi; hennes springstil är så unik och total och så förbannat attraktiv. Hennes fysiska utstrålning – det röda och yviga håret och hennes originella klädstil – känns så personlig och egen, och bohemiskt punkig. Karaktären Lola är någon man lätt kan beundra och se upp till, trots att hon på ytan verkar vara helt självuppoffrande till mannen i sitt liv. Men man skall nog vara försiktig med att lägga något strängt genusperspektiv på filmen; istället bör man helt enkelt se den som en hyllning till den totala kärleken. Lola är inte en vek och självutplånande karaktär; hon är stark, energiskt, handlingskraftig och heroisk, något som både män och kvinnor kan se upp till som en god förebild. I detta påminner hon (i synnerhet till sitt fysiska uttrycksätt) en hel del om Milla Jovovichs Leeloo i Det femte elementet som kom året innan Spring Lola; jag får en känsla av att Tykwer har inspirerats en aning av Luc Bessons film. I kontrast till Lola får man följa Manni (en ordlek med mani?) som den kaotiska och ansvarslöse odågan till tölp som bara ställer till det för sig själv och andra. Dock är det också en godhjärtad och naiv person man får se framträda hos Bleibtreus karaktär, trots att han tar till drastiska metoder och äventyrar andras liv för att få fram sina pengar i tid. Kärleken är trots allt blind…

Manni och Lola

Moritz Bleibtreu som Manni och Franka Potente som Lola

Slutresultatet är mycket gott även om filmen inte når ända fram till att bli ett mästerverk; den har stora konstnärliga meriter samtidigt som den också erbjuder en hel del god underhållning. Den konstnärliga aspekten av filmen ligger främst i formspråket och i de filosofiska spörsmål som ligger som grund för historien, nerskriven i manusform av Tom Tykwer. Underhållningsvärdet består i filmens höga nästan adrenalinstinna tempo och dess actionsekvenser som innehåller en del stuntscener. Filmen känns lågbudget men dess enkelhet känns samtidigt fräsch. Kameraarbetet, inte minst längs Berlins gator, är på högsta nivå och det är där Tykwer har lagt sitt mesta krut. Den specialskrivna musiken, som har komponerats av Tykwer själv i samarbete med två andra kompositörer, är väl integrerad i filmens händelser och lyckas att bidra till filmens höga puls. Spring Lola är inte Tom Tykwers bästa film, långt ifrån; uppföljaren Prinsessan + krigaren där Franka Potente gör ännu en minnesvärd insats tillhör Tykwers högvattenmärke tillsammans med Parfymen. Den utgör dock långt ifrån hans sämsta alster; hans insatser i Cloud Atlas (2012) bleknar i jämförelse. Spring Lolas största styrka är att den har en egen och unik stil, att den bär en regissörs signum och kreativa vision; det känns som ett verk skapad av en sann auteur. Detta är en egenskap som kännetecknar en stor regissör och Tom Tykwer är en av de största i dag levande regissörerna, vilket även Spring Lola vittnar om; den utgör en milstople och en föraning om att någonting riktigt stort kommer att hända inom filmkonsten.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Medverkande

Regi: Tom Tykwer

Foto: Frank Griebe

Produktion: Stefan Arndt, Gebhard Henke, Maria Köpf & Andreas Schreitmüller

Manus: Tom Tykwer

Musik: Tom Tykwer, Johnny Klimek & Reinhold Heil

Produktionsdesign: Alexander Manasse

Art direction: Attila Saygel

Makeup: Christa Krista, Babette Bröseke, Margrit Neufink & Jekatarina Oertel

Kostymer: Monika Jacobs

Specialeffekter: Roland Tropp & Gerd Voll

Visuella effekter: Thomas Tannenberger, Andreas Schellenberg, Manfred Büttner, Nastuh Abootalebi, Dominik Trimborn, George Maihöfer & Claudius Schulz

Stunteffekter:  Rossi Alvarez, Volkhart Buff, Frank Christoffer, Ralf Haeger, m.fl.

Animation: Thomas Meyer-Hermann, Gil Alkabetz, Ralf Bohde & Robert Mack

Redigering: Mathilde Bonnefoy

Skådespelare: Franka Potente, Moritz Bleibtreu, Herbert Knaup, Nina Petri, Armin Rohde, Joachim Król, Ludger Pistor, Suzanne von Borsody, Sebastian Schipper, Julia Lindig, Lars Rudolph, Heino Ferch, Hans Paetsch (berättarröst), m.fl.

Budget: DM3.500.000

Studio: X-Filme Creative Pool, Westdeutscher Rundfunk (WDR) & Arte

Distributör: Bavaria Film International

Produktionsår: 1998

Land: Tyskland

Se IMDb för mer information.

DVD-utgåvans bild

Bilden presenteras anamorfisk i bildförhållandet 1.77:1 vilket motsvarar 16:9 widescreen-formatet istället för det ursprungliga bioformatets 1.85:1. Detta innebär att bildytan täcker upp hela skärmen utan att lämna någon screendoor. Det goda med detta är att man får en större och utblåst bild men samtidigt missar man en del information längst ut på sidorna. I övrigt känns bilden en aning blek och urvattnad på färger med en aning dålig skärpa. Dock tror jag inte att detta kan lastas på DVD-transfern utan jag har den känslan att detta är hur bilden faktiskt har tett sig på bio eftersom de animerade sekvenserna är mättade på färg och Lolas röda hår lyser stark på duken; färgåtergivningen är överlag alltså god med tydliga kontraster nyanserna emellan. Exempelvis ser man tydligt den ljusblå färgen på Lolas topp och den ljusgröna på hennes byxor. Dessutom växlar regissören mellan 35 mm-filmmaterial och videoinspelat material där färgerna är riktigt urblekta i kontrast. Bilden för tankarna en del till Super 16-film.

Konvolutet till svenska DVD-utgåvan

Konvolutet till svenska DVD-utgåvan från 2007

Edge enhancement känns på denna DVD-transfer som minimal, även om den syns något vid någon scen. Men utöver detta kan jag inte se tillstymmelsen till video- eller komprimeringsartefakter. Färgerna som finns på filmnegativet hanteras som sagt väl och naturtroget även om intrycket är av lågbudgetkaraktär, vilket nog förklaras av bruket av äldre filmnegativ. Kontrastförhållandet är mycket gott och svart ser verkligen svart ut. Bilden känns alltså som klar och ren. En klar DVD-referens vilket inte motiverar en uppgradering till Blu-ray formatet avseende bilden.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans ljud

Ljudspåret presenteras i Dolby Digital 5.1 och känns överlag bra. Även på biograferna presenterades filmen i Dolby Digital så det är i stort sett ljudet från biosalongen vi som tittare får erfara, varken uppsnyggat eller nersatt. Dialogen känns klar och tydlig och musiken dundrar fram ganska så väl. Ljudet sticker inte ut på något sätt men känns ändock ganska gediget. Surroundkanalerna gör sig inte överdrivet påminda och LFE-kanalen är också ganska så lugn. Basen känns ändå rapp och mellanregistret fylligt. Volymen är överlag dock något tyst och man behöver skruva upp en del för att få upp dialogen i filmen. Dynamiken är inte på något sätt anmärkningsvärd. En ganska så medelmåttig ljudmix.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans produktion/extramaterial

Den här svenska ursprungliga utgåvan från 2007 kommer från Atlantic Film och presenteras i ett snyggt digipack-konvolut med tillhörande pappfodral med snygg artwork och informativ text. (Det finns en nyare svensk DVD-utgåva i Keep-Case från Njuta Films och 2013 men jag har inte haft tillfälle att titta på den.) Menyn är ganska så snygg med en springade Lola till filmens suggestiva ledmotiv. Extramaterialet består dock endast av tre korta (2½-4 minuter långa) intervjuer på tyska (textade till svenska) med huvudskådespelarna Franka Potente och Moritz Bleibtreu, och regissören Tom Tykwer, inspelade vid samma tillfälle i någon studio. Samtliga intervjuer är intressanta men de som ger mest är den med Potente och Tykwer; Bleibtreu framstår inte som så speciellt intellektuell person i denna intervju. Men digipack är ju alltid digipack…

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans tekniska specifikationer

TV-system: PAL färg

Region: 2

Bildformat: 1.77:1 Anamorfisk 16:9

Ljud: Tysk Dolby Digital 5.1 &  Tysk Dolby Digital 2.0

Textning: Svenska, Danska, Norska & Finska

Tid: 1 tim 17 min

Distributör: Atlantic Film AB

Utgivningsår: 2007

© 2015

Publicerat i Action, Kriminal, Sci-Fi | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar