Aliens – Återkomsten (Aliens) (1986)

Aliens

Aliens tar vid där Alien (1979) slutade och inleds med att livbåten ‘Narcissus’ med de enda överlevande från bogserskeppet ‘Nostromo’, flygofficeren Ripley och skeppskatten Jones, hittas av ett bärgningsskepp 57 år efter tilldragelserna i den första filmen. Eftersom Ripley har legat i kryosömn under alla dessa år så är hennes upplevelse av händelserna på ‘Nostromo’ som att de bara skedde för några få dagar sedan. Traumatiserad av sina erfarenheter och på grund av att hon har utlöst självförstörelsemekanismen på bogserskeppet förlorar hon sin flygstatus och tvingas att arbeta som truckförare på rymdstationen ‘Gateway’. Trots att företaget Weiland-Yutani är skeptiska till Ripleys berättelse om ett utomjordiskt monster så skickas en expedition ut från kolonin på LV 426 för att undersöka platsen som hon har angivit för det övergivna utomjordiska rymdskeppet ”Juggernaut”. Kort tid därefter förlorar man kontakten med kolonin. Ripley får ett erbjudande om att återfå sin flygstatus under förutsättning att hon följer med som rådgivare ombord på trupptransportskeppet ‘U.S.S. Sulaco’ tillsammans med en pluton ”Colonial Marines” för att undersöka vad som har hänt på LV 426. Motvilligt går hon med på detta, något hon bittert får ångra…

Narcissus dockar med bärgningsskeppet

‘Narcissus’ dockar med bärgningsskeppet

Aliens från 1986 är den första av en serie av uppföljare till originalfilmen Alien från 1979 och som sådan inledde filmen den framgångsrika Alien-franchisen och lade grunden till spin-off franchisen ‘Alien vs. Predator’. Det skulle alltså ta Brandywine Productions och producenterna Gordon Carroll, David Giler och Walter Hill sju år att ro iväg projektet om en värdig uppföljare, en tanke som fanns hos producenterna redan efter premiären av originalfilmen. Men på grund av konflikter inom 20th Century Fox fick producenterna inte grönt ljus förrän 1983 och rekryterade då James Cameron som regissör efter att ha läst hans manuskrip ‘Terminator’, vilket villigt tog på sig uppdraget redan under förproduktionen till filmen Terminator då han var ett hängivet fan av originalet. Man ville skapa en annorlunda film jämfört med Alien som ju var en renodlad skräckfilm förlagd till rymden. Istället ville man berätta historien som ett klassiskt action- och krigsdrama, tydligen inspirerat av Vietnamkriget. Det mesta av manuskripet till Aliens skrev Cameron under tiden han spelade in Terminator, hela tiden med det framtida filmprojektet i bakhuvudet. I kölvattnet på framgångarna med Terminator beslutade sig 20th Century Fox att slutgiltigt godkänna Cameron som regissör.

Trupptransportskeppet 'Sulaco' på väg mot LV 426

Trupptransportskeppet ‘U.S.S. Sulaco’ på väg mot LV 426

Slutresultatet blev en av de bästa uppföljarna någonsin. Till skillnad från originalfilmen läggs betoningen som sagt på action istället för på skräck, även om där finns element av terror och fruktan. Det är dock ett klockrent hantverk och utgör James Camerons hittills bästa eller åtminstone mest underhållande film. Handlingen fungerar bra och skådespelarna gör sina roller på ett minst sagt ypperligt sätt, även om den dokumentära och naturliga känslan från Alien inte infaller sig på samma sätt; skådespeleriet utgörs av ett mer traditionellt repeterat slag, dock helt fullgott och sällan överspelat. Sigourney Weaver upprepar sin roll som Ripley på ett näst intill lika imponerande sätt som i originalet och gör det starkaste intrycket i ensemblen. Hennes rollkaraktär upplevs ha mognat en hel del och visar en mer mångfacetterad bild. Även Michael Biehn (känd från Terminator) gör en minnesvärd insats som den behärskade Korpral Hicks; den kamratliga relation som utvecklas mellan Ripley och Hicks ger filmen ett nödvändigt hjärta mitt i all action och domedagsstämning. Även birollsinnehavarna gör sitt jobb mer än väl, såsom Paul Reiser i rollen som den girige företagsrepresentanten Burke, Lance Henriksen som androiden Bishop, William Hope som ”fänrik fjun” officeren Gorman, Al Matthews som den erfarne sergeanten Apone, Jenette Goldstein som den stenhårda marinkårssoldaten Vasquez och Bill Paxton som hennes kaxige kårkamrat Hudson. 

Besättningen på 'U.S.S. Sulaco'

Besättningen på ‘U.S.S. Sulaco’ framför landsättningsfarkosten UD-4L ”Cheyenne”

Lika mycket som Alien är en film om människor som kastas in i en desperat situation och antingen visar sina bästa eller sämsta sidor så är Aliens det också i förhållande till sin action. Återigen hamnar människan och inte monstren i fokus. Återigen hamnar Ripley-karaktären i centrum som en motor i handlingen och för att ge den en nödvändig värme mitt i all action och fasa, och för att överföra ett register av känslor till publiken; det är genom identifikationen med henne som vi får uppleva strapatserna och kvalet, men också kärleken i filmen. Ett viktigt underliggande tema i filmen är moderskapet. Dels visas detta genom att marinkårssoldaterna vid sin genomsökning av kolonistaden, som uppvisar spår efter en slutstrid mellan xenomorfer och kolonisatörer, påträffar en enda överlevande – en nio år gammal flicka som kallar sig ”Newt” (säkert spelat med glimten i ögat av Carrie Henn); Ripley tar sig an henne och de utvecklar något av en moder- och dotterrelation som känns genuin rakt ut från duken.

Sigourney Weaver i rollen som Ripley och som Newt

Sigourney Weaver i rollen som Ripley och Carrie Henn som Newt

Detta moderliga tema uttrycks dock också genom introduktionen av en xenomorfernas drottning – James Camerons lösning på mysteriet kring facehugger-äggens ursprung; likt en insekt lägger drottningen äggen i ett gigantiskt bo som har byggts upp av drönar-xenomorferna genom stelnat sekret. I filmen möter vi alltså inte en individ utan ett helt samhälle av xenomorfer som styrs av en drottning. Detta tilltag möjliggjordes då Ridley Scott valde att klippa bort en sekvens i Alien där en helt annan förklaring till äggens genes presenteras som i princip utesluter en äggläggande drottning. Men när man tittar på Alien: The Director’s Cut, versionen som har återinsatt en hel del tidigare bortklippt material, så uppstår ett kontinuitetsbrott. Den ursprungliga tanken, redan på manusnivå hos den ursprungliga författaren Dan O’Bannon, var att offren genomgick en sakta metamorfos och kroppslig upplösning för att förvandlas till ägg. Förvisso kan man genom rationalisering tänka sig att organismen i sin livscykel kan använda sig av alternativa vägar för att skapa det första steget när nöden så kräver. Men det troliga är att Cameron endast kände till det som han hade sett i den ursprungliga bioversionen från 1979 vilket gav honom fria händer att ge en förklaring till det som alla hade funderat på sedan de såg filmen för första gången: Vem hade lagt ut äggen? Lösningen är definitivt kreativ och innovativ och faktiskt mer trovärdig i jämförelse med den ursprungliga förklaringen.

Mödrarnas kamp

Mödrarnas kamp

James Camerons manus är alltså väl avvägt och tar franchisen vidare i en logiskt och hållbar riktning. Även hans regi är god, både av scenuppbyggnad och av skådespelare, även om fokus ligger på att berätta en historia i ett snabbt tempo och inte göra några större karaktärsfördjupningar. Trots detta känns karaktärerna överlag tämligen verkliga, med några få inslag av karikatyrer eller stereotyper, såsom menige Hudson (charmigt överspelat av Bill Paxton) och den tuffa pojkflickan Vasquez (coolt spelat av Jenette Goldstein). Som gammal rollspelare är det dock just sådana karaktärer man blir förälskad i på grund av deras excentricitet. Fotot signerat Adrian Biddle är likaså gott, inspelat i Camerons favoritformat 1.85:1 vilket ger en något mindre bredbildsupplevelse jämfört med formatet 2.35:1 i Alien. Fotot är dock inte lika mörkt och olycksbådande som i originaltet; det är mer upplyst och mer avslöjande typiskt för en actionfilm. Produktionsdesignen är klanderfri och är ganska trogen originalfilmen i de fall där respektive storyline överlappar. Till sin hjälp har man anlitat den konceptuelle designern Ron Cobb vilket var med även under föregångaren och bl.a. tillsammans med Cameron var med och utvecklade landsättningsfarkosten av typen UD-4L ”Cheyenne” och hela kolonin på LV 426. Även den legendariske konceptuelle konstnären Syd Mead (känd från Blade Runner) rekryterades för att bl.a. rita utsidan och insidan av rymdskeppet ‘U.S.S. Sulaco’.

Landningsfarkosten UD4L Cheyenne med utfällda pyloner

Landningsfarkosten UD4L ”Cheyenne” med utfällda vapenpyloner

Hårdvarudesignen är mycket suggestivt och för ganska mycket tankarna till vår tids fordonspark med med en viss futuristisk touch, exempelvis landsättningsfarkosten UD-4L som är inspirerad av Vietnamkriget och i synnerhet de amerikanska helikoptrarna från 1960-talet. Det var James Cameron själv som utvecklade dess utformning som sattes på pränt av den konceptuelle konstnären Ron Cobb. Just denna farkost – en blandning av en attack- och landsättningshelikopter – är den mest minnesvärda farkosten i filmen. Det var också Cameron som utformade handeldvapnet M41A ”Pulse Rifle” som används som en standardbeväpning av en kolonial marinkårsoldat, samt den kulspruteliknade ”Smart Gun” (monterad på en steadicam-harnesk) vilket används i en understödjande roll. Soldaternas uniformer och hjälmar, hela deras utstrålning, även de i design av Cameron, för tankarna till de bästa vietnamfilmerna. Man kan även skönja splittervästar bäras av viss personal som ser ut som direkt hämtade från Vietnameran. Det mest futuristiska fordonet är pansarbilen M577 i design av Cameron vilket nog är en av de snyggaste fordonen som har setts i en Science Fiction-film. Även den imponerande vandrande trucken, kallad ”power loader”, var resultatet av Camerons penna. Vad vi ser här är alltså en uttalad pryl- och vapenfetischism som bär Camerons prägel vilket fungerar mycket väl på nördar som mig själv.

M577

Det bepansrade trupptransportfordonet M577 i design av James Cameron

James Cameron är känd för att vara aktiv i den kreativa designen av sina filmer och Aliens är alltså inget undantag. Det är en mycket typisk Cameron-film i detta avseendet. Det är också något han har återvänt till med sitt senaste altster Avatar (2009) där hårdvarudesignen och även presentationen av militären tämligen mycket för tankarna tillbaka till Aliens. Men även xenomorfen har som sagt blivit utvecklat i Aliens, ej blott utseendemässigt. Man får en mer helhetlig förståelse för monstrets livscykel och att monstret egentligen är ett flockdjur, liksom ett termit- eller myrsamhälle med sin äggläggande drottning. Runt drottningen samlas en hel hord med drönare och soldater. Detta är ett mycket innovativt grepp, helt och hållet signerat James Cameron, vilket har blivit till en dogm i Alien-världen. Faktum är att det var Cameron som utformade den unika designen av drottningen; en mäktig och förvuxen version av H. R. Gigers ursprungliga skapelse. Det var också i Aliens som beteckningen ”xenomorf” och namnet på planetoiden ”LV 426” myntades för första gången, som återigen har blivit norm bland fansen och franchisen. Drönar-xenomorferna i filmen är dock trogna Gigers ursprunliga design, minus den genomskinliga kupolen som nu blottar skallens räfflade form.

Det klassiska rymdmonstret i ny tappning

Det klassiska rymdmonstret i ny tappning

Det är dock ett nytt lag med tekniker i specialeffekts-teamet som står bakom filmens monster, inte minst Stan Winston och hans team som låg bakom robotarna i Terminator och som ett år efter Aliens skulle designa det utomjordiska rovdjuret i Predator, hans mest klassiska skapelse. Det var Winstons team som stod bakom de mer artikulerade ”facehugger”-effekterna samt konstruktionen och handhavandet av en helskalemodell av xenomorf-drottningen. Winston arbetade också som ”Second Unit Director” i Aliens, vilket innebär att han fick ansvara över mycket av scenerna som involverar actionsekvenser där xenomorferna figurerar. Det var också i Aliens som Alec Gillis och Tom Woodruff Jr. tog över ansvaret med de utomjordiska gummidräkterna och all mekanik som rör drönar-xenomorfen, med Woodruff i dräkten, något de har gjort i Alien- och Alien vs. Predator-franchiserna sedan dess. Överhuvudtaget är känslan att Aliens imponerar mer över Alien när det kommer till specialeffekterna, inte minst på grund av drottningen och horden av drönare som rör sig mycket mer hastigt, kryper över väggar och tak, och kastar sig från vägg till vägg mot protagonisterna. Ansvaret över de visuella effekterna med miniatyrer har återigen lämnats till den rutinerade Brian Johnson, som även var med vid inspelningen av Alien, vilket i båda fallen görs med bravur.

som korpral Hicks

Michael Biehn i rollen som korpral Hicks

Även om filmen utvecklar sig till en högoktanig popcorn-action under filmens andra del så utgör dess första halva en god kontrast av gradvis stegring av spänningen i filmen som når sin utlösning ungefär halvvägs in i filmen och i synnerhet under dess sista tredjedel (tredje akt). Vad som i synnerhet ger filmen dess tyngd är de inledande scenerna där marinkårssoldaterna skall säkra basen på LV 426 och mysteriet med spökstaden som möter expeditionen får sin gradvisa förklaring. Men även efter den första hisnande och fartfyllda, tillika skrämmande, sammandrabbningen med xenomorferna ges det utrymmer till eftertanke i filmen, och även tid för spänning och skräck. Vi inser också här att människorna inte har en chans mot xenomorferna, oavsett hur mycket vapen och hårdvara marinkårssoldaterna har med sig. Som en återspegling av Vietnamkriget påminner filmen oss om att en högteknologisk armé inte har en chans mot en primitiv och hänsynslös motståndare. Det är under den sista halvtimmen av filmen, när vi som tittare får följa med i Ripleys personliga hämndräd mot xenomorferna och mot alla odds, som filmen helt övergår till att bli en ren actionfilm, ehuru med stor finess och känsla för detaljerna. Det är också dessa avslutande sekvenser som har givit Ripley epitetet ”Rambolina”.

En marinkårssoldat mitt i monstrens kula

En marinkårssoldat (James Remar) mitt i monstrens kula med sin M41A i högsta hugg

Samtidigt är det också den sista halvtimman som drar ner filmens betyg något då mycket som sker där är ett plagiat (eller om man vill omtolka det positivt: en hyllning) till originalfilmen. Filmen är helt enkelt inte lika originell som Alien och inte heller lika originell som Camerons andra filmer. Även om James Horners musik är effektiv och fungerar väl till filmens action-tema är den inte alls lika stämningsfylld som Jerry Goldsmiths i Alien. Man känner också igen Goldsmiths musik i små delar här och där i filmen, i synnerhet under den sista halvtimmen då hela partier av Goldsmiths soundtrack har återanvänts, en detalj som tar bort originaliteten ännu mer. Detta sammantaget hindrar filmen att nå full pott i betyget och betraktas vara ett mästerverk. Men detta till trots är Aliens i det stora hela långt ifrån en upprepning av den första filmen. Som tidigare har sagts tillhör Aliens en helt annan genre. Istället för ett monster möter människan en hel armada. Det är en krigsfilm satt i en framtida miljö. Det är också detta som gör filmen så unik i förhållande till originalfilmen. Slutscenerna är också klart publikfriande – men fungerar! Man formligen vill ställa sig upp och skrika ut sina ovationer över Ripley och hur hon försvarar hela mänsklighetens heder mot xenomorfernas drottning vid slutstriden.

Hudson, Hicks och Vasquez

Hudson (Bill Paxton), Hicks (Michael Biehn) och Vasquez (Jenette Goldstein)

Något annat som jag reagerar över efter att ha sett filmen så många gånger är att första hälften av filmen känns ganska mycket som ett dataspel, när man får följa med marinkårssoldaterna längs korridorerna under sin jakt på xenomorferna. Eller så kan det också vara det omvända, att många ”shoot-them-up” spel som har kommit på marknaden under 1990-talet och därefter har hämtat sin inspiration från just James Camerons Aliens. Ett av de tidigaste spelen i denna genre var också ‘Alien vs. Predator’, vilket jag spelade ett tag när spelet kom 1993 i vilket man får spela en ”Colonial Marine” som jagar efter xenomorfer och då och då stöter på en ”predator”; spelet känns mer som baserat på filmen Aliens. Samtidigt är det just denna första hälft av filmen som erbjuder mest nervkittlande underhållning och det som har fastnat mest av allt efter alla dessa år, och som fortfarande håller både i sin action, spänning och dramaturgi. Jag har under alla dessa år varit speciellt förtjust i bordningsscener och detta är det närmaste en bordning man kan komma i Alien-franchisen.

Ripley i sin futuristiska truck

Ripley i sin futuristiska truck

Till skillnad från Ridley Scotts ”Director’s Cut” av Alien så är James Camerons ”Director’s Cut” av Aliens samma film som originalet med extrainsatta scener. Till skillnad från Scott är Cameron också mera nöjd med den senare utgivna versionen vilket han hävdar är så han hade tänkt sig filmen i sin bioversion men som filmbolaget tvingade honom att klippa ner. Det är svårt att säga vilken version som är den bästa. Den förlängda versionen är bättre än bioversionen på så sätt att den ger en förklaring till Ripleys moderkänslor för Newt, även om det är en något utdragen och sentimental scen som stör tempot i filmen. Den förlängda versionen presenterar dock lite mer och bra action och dialog/interaktion mellan karaktärerna. Den längsta och viktigaste sekvensen som är återinsatt i ”Director’s Cut” av Aliens är den som relativt tidigt i filmen visar hur det äkta paret Jordan (tillsammans med sina två barn Newt och Timmy!) ger sig ut på ett uppdrag för att undersöka ett möjligt skeppsvrak, vilket naturligtvis visar sig vara ”Juggernaut”. Denna sekvens ger också en viss inblick i livet på den terraformande kolonin ‘Hadley’s Hope’ och i synnerhet dessa scener visar på det imponerande miniatyrarbetet att bygga upp en futuristisk rymdkoloni. Tyvärr är skådespeleriet inte på topp i denna sekvens, i synnerhet inte delen med familjen Jordan, vilket drar ner den något.

Rymdkolonin Hadley's Hope

Rymdkolonin ‘Hadley’s Hope’

I jämförelse känns bioversionen dessutom mer solid som film p.g.a. avgränsningarna som gjordes i den tidiga klippningen. En annan fördel med bioversionen är att man länge som tittare inte vet vad som har hänt med kolonisatörerna förrän den hemska sanningen uppenbarar sig för marinsoldaterna halvvägs in i filmen. Detta är en styrka när man ser filmen första gången. När man ser om filmen är det dock kul och intressant att se scener från tilldragelserna kring det första mötet mellan xenomorfer och människor. Sålunda skulle jag visa bioversionen för den person som aldrig har sett filmen för att skapa största möjliga mysterium och därmed en högre spänning, men senare förevisa den förlängda versionen i rent informativt syfte. Svagheterna och styrkorna i de båda versionerna tar ut varandra (och avgörs lite av förutsättningarna hos publiken) och därför får båda filmerna lika högt betyg och nästan full pott.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Medverkande

Regi: James Cameron

Foto: Adrian Biddle

Produktion: Gordon Carroll, David Giler, Walter Hill & Gale Anne Hurd

Manus: James Cameron

Story: James Cameron, David Giler & Walter Hill

Musik: James Horner

Second unit director: Stan Winston

Produktionsdesign: Peter Lamont

Art direction: Michael Lamont, Terence Ackland-Snow, Ken Court, Bert Davey & Fred Hole

Makeup: Peter Robb-King, Elaine Bowerbank, m.fl.

Conceptual artists: Ron Cobb, Syd Mead & James Cameron

Specialeffekter: John Richardson, Stan Winston, Alec Gillis, Tom Woodruff Jr., Richard Landon, Shane Mahan, John Rosengrant, Willie Whitten, Greg Figiel, Brad Penikas, Shawn McEnroe, Ron Morris, Paul Whybrow, Joss Williams, Nick Finlayson, Ron Cartwright, Peter Pickering, Ron Burton, Norman Baillie, Simon Atherton, Rick Lazzarini, Paul Weston, Terry Reed, Bill Sturgeon, Stephen Norrington, Julian Caldow, Nigel Booth, Lindsay McGowan, David Keen, Tony Gardner, Mike Burnett, m.fl.

Visuella effekter: Brian Johnson, Robert Skotak, Dennis Skotak, Peter Russell, Digby Milner, John Brown, Pat McClung, Jonathan Angell, Daryl Guyon, Chris Knowles, Doug Beswick, Brian Cole, Brian Smithies, Peter Astin, John Lee, Nigel Brackley, Jamie Thomas, Faisal Karim, m.fl.

Ljud: Don Sharpe, Roy Charman, Graham V. Hartstone, m.fl.

Redigering: Ray Lovejoy

Skådespelare: Sigourney Weaver, Michael Biehn, Paul Reiser, Lance Henriksen, Carrie Henn, Bill Paxton, Jenette Goldstein, William Hope, Al Matthews, Ricco Ross, Mark Rolston, Colette Hiller, Daniel Kash, Cynthia Dale Scott, Tip Tipping, Trevor Steedman, Paul Maxwell, Valerie Colgan, Alan Polonsky, Alibe Parsons, Blain Fairman, m.fl.

Budget: $18.500.000

Studio: Brandywine Productions & SLM Production Group

Distributör: 20th Century Fox

Produktionsår: 1986

Land: USA

Se IMDb för mer information.

DVD-utgåvans bild

Denna recension avhandlar i synnerhet den sista utgåvan på DVD av Aliens när den kom ut både i boxform som Alien Quadrilogy 2003 och som en egen titel Aliens – Återkomsten: Special Edition 2004. Filmen har tidigare givits ut på DVD både i boxform år 2000 tillsammans med de övriga tre filmerna Alien, Alien³ och Alien: Resurrection med titeln Alien Legacy och som enkelskiva år 2001 återigen med titeln Aliens – Återkomsten: Special Edition. Jag har varit innehavare av båda boxarna och kan därför göra en viss jämförelse av båda DVD-utgåvorna av den aktuella filmen även om jag främst i mitt betyg utgår från Alien Quadrilogy.

Konvolutet till svenska utgåvan av Alien Quadrilogy

Konvolutet till svenska utgåvan av Alien Quadrilogy

En av de största skillnaderna mellan utgåvorna när det kommer till Aliens är att det levereras två skivor i den senare utgåvan och i den tidigare endast finns en skiva, vilket medför att det finns mycket mer extramaterial presenterat i Alien Quadrilogy-boxen. Dock presenterar endast den senare utgåvan två versioner av filmen, bioversionen från 1986 och en ”Director’s Cut” från 1992 med knappt 17 minuter mera material. Den tidiga utvågan från Alien Legacy innehåller endast den förlängda ”Director’s Cut”. Det är ett stort plus att båda versionerna är bifogade till den senare Alien Quadrilogy så att man har friheten att välja mellan dem och jämföra; det är ju inte givet vilken version som är den bättre även om James Cameron verkar vurma för versionen från 1992. Sedan är konvoluten också helt annorlunda konstruerade där Alien Legacy mera utgörs av en yttre kartong som samlar ihop de individuella filmernas ”Keep-Case” konvolut, vilket även gick att köpa var för sig. Alien Quadrilogy kommer å andra sidan som en enda stor ”Digipack” i bokform med snygga plastsidor som håller vartenda individuella skiva på plats i en genomgående grön färg.

Alien Quadrilogy levereras som digipack

Alien Quadrilogy levereras som digipack

När det kommer till bild och ljud verkar skaparna av boxen Alien Quadrilogy lagt mest krut på de övriga två filmerna i jämförelse med Aliens och Alien³. Det är konstigt att man inte kan se någon egentlig skillnad på bilden mellan de äldre utgåvorna från Alien Legacy och denna box när det kommer till Aliens och Alien³. Möjligen kan kontrasten vara en aning bättre i de nyare utgåvorna men det är knappt värt att nämna. I mitt tidigaste omdöme av filmerna, när jag kunde jämföra båda versioner år 2005, tittade jag på dem från min första DVD-spelare Pioneer DV-737 vilket saknade en deinterlacer och därför lämnade över detta uppdrag till den undermåliga linjedubblaren i min projektor Sharp XV-Z201E. Då, utifrån dessa förutsättningar, kunde jag tyvärr konstatera att både bild och ljud är närmast jämförbara mellan de gamla och nya utgåvorna. När det kommer till alla filmer utom Aliens pratar vi i Alien Quadrilogy om referensklass. Tyvärr är bilden i Aliens, liksom i den äldre utgåvan, belamrad med artefakter som kornighet och viss släpeffekt. Därför är det en besvikelse att se att man inte har brytt sig om att fixa till bilden på denna film inför släppet av denna box, även om båda utgåvor presenterar en anamorfisk 16:9 bild i filmens originalformat. Analyserar man kornigheten i bilden på Aliens så inser man snart att filmnegativet har en stor kornighet i sig, och att den lättare släpeffekten lyckas att förstärka denna kornighet eftersom det oftast är i rörelse som artefakten visar sig.

Konvolutet till svenska utgåvan av Alien Legacy

Konvolutet till svenska utgåvan av Alien Legacy

När jag idag tittar på Aliens från min Blu-ray spelare Panasonic DMP-BDT320EG uppskalat till 720p ser jag fortfarande något av de rapporterade artefakterna, både kornighet och en viss svag antydning till släpartefakt. Dock är min bedömning att bilden nu är betydligt bättre och nästan i referensklass när det kommer till DVD. Tack vare filmens ålder passar DVD-mediet dessutom bättre i detta fall jämfört med om man ser en nyare och digitalt inspelad film med knivskarp skärpa mellan en DVD och en Blu-ray. Filmens korniga karaktär förklaras av att den är inspelad på 35 mm-film vilket senare blåstes ut till 70 mm för biovisning i 1.85:1 format vilket har överförts anamorfiskt i videotransfern. Filmens kornighet i originalformatet gör att skärpan ändå inte hade varit på topp som man har vant sig vid hos nya filmer med HD-bild. Dock är det inte ovanligt att se bättre bild på DVD. Därför motiverar detta en uppgradering till Blu-ray formatet för att kunna njuta av filmens visuella intryck till fullo.

Konvolutet till svenska utgåvan från 2001

Konvolutet till svenska utgåvan från 2001

Till skillnad från Alien, vilket är inspelat i ganska mörka toner, är bilden ljusare i Aliens och kontrasten märkbart sämre i jämförelse med DVD-transfern av originalfilmen. Dock gör videoöverföringen ett tämligen gott jobb med detaljerna i lågdagrarna; det är bara det att det mörka inte blir riktigt lika mörkt som i Alien. Detta kan man dock säkert inte lasta enbart videotransfern för utan även James Cameron; hans bruk av mera ljus är genomgående i hans filmer, såsom i Avatar som är ganska lik Aliens både till form och en del innehåll. En annan Cameron-egenhet är bruket av formatet 1.85:1 till skillnad från Ridley Scotts bruk av 2.35:1 i Alien; detta är dock mer optimalt för 16:9 formatet då en större del av skärmen blir fylld med bildmaterial. Till skillnad från originalfilmen är också Aliens en något mer livfull film avseende färgpaletten, vilket är mer passande en actionfilm kan man kanske tycka. Fotot må vara mer tekniskt rent och jämt i Aliens i jämförelse med i Alien, men den saknar föregångarens originalitet och dess häpnadsväckande visuella stil.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Blu-ray-utgåvans bild

Som sagt har den något undermåliga bildkvaliteten på DVD avseende Aliens motiverat mig att gradera upp min Alien-franchise-samling till Blu-ray Disc-formatet när jag sent omsider till slut har införskaffat de första fyra filmerna genom samlingsutvågan Alien Anthology. Det finns flera olika versioner av denna samling på Blu-ray med samma namn (jag har kunnat identifiera upp till sammanlagt tre men det kan finnas ännu fler variationer); den jag har i min ägo gavs ut 2014 och är presenterad i ett ”Keep-Case” med fyra separata skivor. Varje filmtitel gavs dessutom 2011 ut var för sig i individuella Keep-Case-konvolut; enkelskive-utgåvan på den första filmen i serien tituleras helt sonika som Aliens – Återkomsten.

Konvolutet på den svenska enkelutgåvan på Blu-ray

Det verkar som om skivorna är exakt likadana mellan de olika versionerna av Alien Anthology och att endast konvoluten har skiljt sig åt dem emellan; den finaste versionen gavs redan ut 2010 och har mer karaktär av ”digipack” i bokform (ungefär som Alien Quadrilogy ovan) medan den enklare följer gense Blu-ray-standard med ett blått plastkonvolut. En annan skillnad mellan dessa två olika utgåvorna är att digipack-versionen har två extra bonusskivor som jag då saknar. Det finns också en tredje utgåva av Alien Anthology vilket precis som med den äldsta samlingsboxen på DVD utgörs av en yttre kartong som samlar ihop de individuella filmerna i fyra separata Keep-Case-konvolut. Tänk er då att istället ha ett lika stort konvolut som rymmer alla fyra filmerna tillsammans; det skapar uppenbart mer utrymme i filmhyllan! Eftersom skivorna uppenbarligen har samma etiketter (med undantag för att det i min utgåva därtill står ”Disc 1”, ”Disc 2”, osv. på dem för att kunna hålla skivorna isär) så utgår jag från att bild och ljud är identiskt utågorna mellan. Så min recension av Blu-ray-utgåvans bild och ljud får antas gälla tvärs över alla utgåvor, även individuella titelutgåvor.

Konvolutet till den europeiska samlingsutgåvan på Blu-ray

På Blu-ray sett över min OLED-TV (LG OLED55C7V) matad i 1080p från min Blu-ray spelare (Panasonic DMP-BDT320EG) ser bilden mycket bra ut. Den höga upplösningen förevisar bildens finkornighet till fullo, vilket genomsyrar hela filmen. Och kornigheten är inte alls lika påtaglig och störande här som i 576p; uppenbart ger filmkorn upphov till digitalt brus på DVD-formatet. Färgerna i 1080p är klara men dynamiken går inte ner hela vägen i det avgrundsdjupa, igenkännbart från 576p-överföringen, vilket säkert beror på filmnegativet snarare än videoöverföringen. En knappt märkbar och lättare översläng eller ringning kan ibland ses i starkt kontrastrika siluetter, oftast inte alls, och knappast någon egentlig ”edge enhancement” (EE) att tala om. En något starkare översläng kan ses vid skärmens nederkant. Inget av detta är otypiskt för Blu-ray Disc. I övrigt inga digitala artefakter med en bild helt i avsaknad av digitalt brus; när man pausar filmen ser det ut som en uppblåst stillbild, även när man tittar några decimeter från skärmen, vilket vittnar om en mycket välmastrad bild. Bilden uppges på konvolutets baksida förevisa filmen i sitt ursprungliga bildförhållande 1.85:1 men på min OLED-TV blåses bilden ut hela vägen så att alla pixlar aktiveras i 16:9 utan någon windowboxing (vilket alltså motsvarar 1.78:1).

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans ljud

Liksom med bilden har man i den senare DVD-utgåvan av Aliens inte fräschat upp ljudet något nämnvärt. Dessutom erbjuds filmen endast ett Dolby Digital-spår. Det är anmärkningsvärt att notera att både Aliens och Alien³ till skillnad från de övriga filmerna i Alien Quadrilogy-boxen inte har något alternativ att välja DTS. Dock fungerar ljudet i Dolby Digital ganska så bra och känns välbalanserat. Till skillnad från i Alien är surroundkanalerna betydligt mer aktiva i Aliens, något som säkert reflekterar en mer avancerad ljudteknologisk utveckling på sju år. Även basen känns mer fyllig i Aliens i jämförelse. Ljudet känns dessutom minst lika rent och klart jämfört med originalfilmens Dolby Digital-format. På samma sätt som i Alien är ljudet viktigt i denna film för att ge den en nödvändig inramning, inte minst i de många actionsekvenserna, och det är då tacksamt att ljudet fungerar så väl.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Blu-ray-utgåvans ljud

Ljudet på Blu-ray-utgåvan presenteras i DTS-HD Master Audio, något som min NAD T 748v2 kan läsa av och leverera ut till mitt för nuvarande konfigurerade 4.0-system. Resultatet är högst imponerande med en stor dynamik i ljudet, kontrast mellan dialog och effektljud. Dock är nog kontrasten mellan musik och dialog inte lika dramatiskt som hos Alien. Ljudbilden är välbalanserad mellan de fem kanalerna och djup rent rumsligt, med en tydligt 3-dimensionell upplevelse. Surroundkanalerna vaknar till fullo till liv vid actionladdade scener, exempelvis när landningsskeppet lösgör sig från moderskeppet, i samband med explosioner, m.m. Här hör man en tydlig skillnad mot originalet från 1979 och man inser att de tekniska framstegen på ljudsidan har varit signifikativa på dessa sju år, något som gör det nyaste formatet DTS-HD MA rättvisa. Musiken hörs ofta i surround. Ljudet är hela tiden klart och tydligt, rent och fint både i diskant och mellanregistret. Även basen ryter till emellanåt. Exemplarisk ljudmix med andra ord.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans extramaterial

Extramaterialet är fördelat på två olika skivor. Till spelfilmens skiva bifogas förutom den ursprungliga bioversionen från 1986 och Director’s Cut från 1992 ett kommentatorspår med regissören James Cameron, producenten Gale Anne Hurd, monstereffektsskaparen Stan Winston, skaparna för de visuella effekterna Robert Skotak och Dennis Skotak, miniatyreffektsskaparen Pat McClung, samt skådespelarna Michael Biehn, Lance Henriksen, Jenette Goldstein, Bill Paxton samt syskonen Carrie Henn och Christopher Henn (vilket även spelar syskonen Newt och Timmy i filmen, även om brodern endast finns med Director’s Cut). Kommentatorspåret finns endast till specialutgåvan från 1992. Kommentarerna är intressanta och informativa men ett flertal av dem är inspelade vid olika tillfällen och sömnlöst hopklippta, så det är inte mycket till interaktion mellan kommentatorerna; det positiva med detta är att kommentarerna är mer fokuserade och adekvata i dessa fall, med få utrymme för humor, en klar kontrast till kommentatorerna mellan Biehn, Henriksen, Goldstein och Paxton som är betydligt mer uppsluppna. Till bonusskivan bifogas det övriga extramaterialet såsom feturettes och bortklippta scener med drygt tre timmar av filmmaterial, plus stillbildsgallerier.

Konvolutet till svenska utgåvan från 2004

Konvolutet till svenska utgåvan från 2004

Extramaterialet i Alien Quadrilogy och Special Edition från 2004 är mycket väl tilltaget med flera timmars dokumentärfilm, plus stillbildsgallerier och originalmanus i överflöd. Det dokumentära filmmaterialet kan nästan jämföras med Härskarringen i magnitud och matchar det i Alien från samma box och singelutgåva. Materialet är snyggt uppdelat i ”Preproduction”, ”Production” och ”Post-Production” inom ramen för en lång dokumentär med titeln Superior Firepower: The Making of Aliens som är uppdelad som ett flertal featuretter mestadels baserad på intervjuer. Inom det som hör till förproduktionen räknas följande inslag upp: Avsnitten 57 Years Later: Continuing the Story (om utvecklandet av den nya storyn, med stort fokus på James Cameron och Sigourney Weaver), Building Better Worlds: From Concept to Construction (om den konceptuella designen utförd av Ron Cobb och Syd Mead och produktionsdesignen av Peter Lamont) och Preparing for Battle: Casting and Characterization (om rollbesättningen och träningen av i synnerhet marinkårssoldaterna) som tillsammans klockar in på 41 minuter. Utöver detta bifogas även James Camerons, David Gilers och Walter Hills första treatment från 1983, ett portfolio med konceptuell konst (av Ron Cobb, Syd Mead och James Cameron), en videopresentation med previsualiseringar (kallade ‘videomatics’ inom branschen) av visuella effekter, med möjlighet att växla mellan olika videoupptagningar av enkla miniatyrer och det färdiga resultatet, allt kommenterat av miniatyrspecialisten Pat McClung, samt avslutningsvis ett bildgalleri med skådespelarna.

Teckning av Syd Mead föreställande 'U.S.S. Sulaco'

Teckning av Syd Mead föreställande ‘U.S.S. Sulaco’

Materialet som sorteras in under produktion omfattar avsnitten This Time It’s War: Pinewood Studios, 1985 (om platsen där filmen spelades in och den hårda och ofta spända arbetsmiljö som teamet och skådespelarna levde i på grund av regissörens kompromisslösa ledarstil), The Risk Always Lives: Weapons and Action (om filmens produktionsdesign kring beväpningen och annan typ av militär hårdvara, samt en del om de olyckor som inträffade med dessa), Bug Hunt: Creature Design (om monsterdrönarens design i alla dess former och dess stunteffekter), Beauty and the Bitch: Power Loader vs. Queen Alien (om utvecklandet av xenomorfernas drottning och den futuristiska trucken byggt som ett vandrande exoskelett) och Two Orphans: Sigourney Weaver and Carrie Henn (om relationen mellan ”mor” och ”dotter” som nästan utvecklades på riktigt, med fokus på filmens final) som tillsammans klockar in på 87 minuter. Dessutom tillfogas ett mycket omfångsrikt produktionsgalleri med ett hundratals fotografier av olika aspekter av filminspelningen, mestadels av fotografen Bob Penn, med bifogade textkommentarer.

James Cameron vid inspelningen av Aliens

James Cameron vid inspelningen av Aliens

Den avslutande sektionen om efterproduktionen omfattar dokumentärmaterial såsom The Final Countdown: Music, Editing, and Sound (om de tuffa omständigheterna kring skapandet av filmens musik, klippning och ljudeffekter), The Power of Real Tech: Visual Effects (om de visuella effekterna) och Aliens Unleashed: Reaction to the Film (om filmens mottagande) som klockar in på 55 minuter, utöver ett omfattande fotogalleri (med bifogade informativa textkommentarer) med visuella effekter, promotionbilder av ensemblen och premiärvisningen. Alien Quadrilogy-boxen innenhåller dessutom en nionde skiva som helt enkelt hänförs till som ‘Bonus Disc’. Denna bonusskiva innehåller fördjupande dokumentärer från samtliga fyra filmer i boxen. När det kommer till Aliens så presenteras här inget nytt utöver det extramaterial som redan fanns med på den tidigare LaserDisc-utvågan av Aliens, samt att det bifogas fyra snygga trailers och ett exempel på samtida tv-reklam.

En modell av kolonin Hadley's Hope på LV-426

En modell av kolonin ‘Hadley’s Hope’ på LV-426

När det kommer till materialet från LaserDisc-utgåvan av filmen från 1991 så är det troget återgivet och förevisar en rik kavalkad av textmaterial interpolerat med fotografier, illustrationer och kortare dokumentärfilm, nyare intervjuer och äldre sekvenser från inspelningsplatserna, vilket på samma vis förevisar förproduktion, produktion och efterproduktion i följdordning som på den föregående skivan med extramaterial. Dessa sekvenser navigeras genom fast forward- och backwards- eller play-knapparna och uppvisar i vissa fall en större detaljrikedom jämfört med dokumentärerna ovan, med betoning på de tekniska detaljerna, produktionsdesign och specialeffekter. Många av de mest intressanta illustrationerna av Ron Cobb och Syd Mead finns bifogade till materialet, samt den hel del produktionsbilder från scenerierna byggda på Pinewood Studios. LaserDisc-materialet håller överlag en mycket hög kvalité och utgör ett värdefullt tillägg till det övriga dokumentärmaterialet.

Teckning av James Cameron på Drottningen med äggläggaren

Teckning av James Cameron på Drottningen med äggläggaren

Dokumentärerna är över lag mycket välgjorda och tar upp de olika aspekterna av filmskapandet, både positivt och negativt, tacksamt befriat från den tillgjorda promotion-känslan. Men även om det bifogas en textkommentar och några stillbilder på skådespelaren, har man i själva dokumentärmaterialet valt att utelämna det faktum att James Remar (känd bl.a. från The Warriors och 48 Hours) ursprungligen rekryterades att spela Corporal Hicks och deltog i ett flertal tagningar innan han avskedades p.g.a. droginnehav, även om det i ett av avsnitten nämns att Michael Biehn fick flygas in till inspelningsplatsen en vecka in i inspelningsschemat och bokstavligen ta över den tidigare skådespelaren (som här aldrig nämns). Det är uppenbart att detta fortfarande är en känslig fråga för filmbolaget och man nämner aldrig någonstans de verkliga skälen att han togs bort från inspelningsplatsen, endast att det var p.g.a. ”personliga skäl”.

Stan Winston med en fullskalemodell av drottningen

Stan Winston med en fullskalemodell av drottningen

Detta sagt gör man en ganska så stor sak av de konflikter som uppstod mellan James Cameron och vissa i det brittiska teamet, bl.a. den första fotografen Dick Bush som avskedades och ersattes av Adrian Biddle för att han vägrade att följa Camerons vision, samt hans första regiassistent vilket var flera i raden att bli avskedade tidigt i produktionen. Överhuvudtaget görs en stor sak av britternas teceremonier och Camerons totala oförståelse för dessa traditioner. Det framstår som tydligt när man ser dokumentären att James Cameron är en auteur, att han har en tydlig vision av sina filmer och att han vill ha full kontroll i alla aspekter av filmskapandet, inte minst det tekniska. När man jämför previsualiseringarna med det senare inspelade materialet så slås man av hur lika dessa är in i minsta kameravinkel; stöpt i Roger Cormans produktionsbolag med ett antal b-filmer i bagaget vet han att förarbetet är minst lika viktigt som inspelningen och efterarbetet. Aliens var förhållandevis en billig film, även om den var något dyrare att spela in än Alien.

Jeanette i den mest minnesvärde birollen som Vasquez

Jeanette Goldstein i den mest minnesvärde birollen som menige Vasquez

Även om det egentligen inte är relevant så måste jag ändå nämna att menyerna i den gamla utgåvan av Alien i Alien Legacy-boxen från 2000 och enkelskiveutgåvan från 2001 är likvärdiga med dem i Alien Quadrilogy-boxen och Special Edition DVD från 2003 respektive 2004, även om de i den gamla versionen är något mer animerade. Dock har inte den gamla utgåvan lika mycket att erbjuda i extramaterial som den senare – blott trailers, 17 minuter av borttagna scener, stillbildsgalleri och en intervju med regissören – mycket av vad man få ta till dels i den senare utgåvan. Det finns därför ingen anledning att spara den gamla utgåvan i boxen Alien Legacy. Sanningen är att boxen Alien Quadrilogy är en ren manna från gudarna för alla Alien-fans.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Blu-ray-utgåvans extramaterial

Enkelskivan (eller huvudskivan beroende på utgåva) i Alien Anthology innehåller samma material ovasett utgivningsform, även som singelutgåva. Menyn är mycket snygg i denna utgåva där information och intressanta fakta om olika aspekter av tilldragelserna i filmen blir presenterade på en ”dataskärm”: Kolonin Hadley’s Hope och dess terraforming-station, Colonial Marines, androiden Bishop, pansarbilen M577, m41-A Pulse Rifle och Caterpillar P-5000 Power Loader. Filmen presenteras i sina två versioner, bioversionen från 1986 och ”Special Edition” från 1992 (konvolutets baksida specificerad denna version till 1991 och filmens meny lite motsägelsefullt till 1990). Exramaterialet på den enklare 4-disc-utvågan av Alien Anthology och singelutgåvan Aliens – Återkomsten är faktiskt en besvikelse då i princip allt extramaterial som svämmer i överflöd på Alien Quadrilogy-boxen är borttaget. Kvar har man endast funktionen MU-TH-UR (”Mother”) Mode, unik för Blu-ray-formatet, reativt sent introducerat, och specifikt för Alien Anthology som erbjuder ett oerhört tillkrånglat sätt att komma åt kommentarer, korta featuretter, etc., genom att trycka längs en vertikal ”scroll-bar”, i brist på bättre beskrivning, medan filmen rullar. Pop-up-fönster trycks då fram med rullgardinsmenyer som innehåller olika rubriker man kan trycka på och markera. En kort ”Tutorial”-sekvens med ”Mother” är tänkt att introducera de olika delarna men är inte mycket till hjälp. Jag saknar helt klart DVD-boxens enkla arrangemang av extramaterial, som troligtvis åtminstone till viss del finns att hitta i de extra två skivorna som följer med 6-disc-utgåvan av Alien Anthology.

Informativa menyer

MU-TH-UR Mode gör det möjligt att välja mellan tre olika funktioner, Auditory som presenterar olika ljudspår, Datastream som erbjuder fördjupningsläsning om olika aspekter av filmen, samt Visual som skapar Data Tags, personliga bokmärken för senare referenser att förevisa diverse videosnuttar (kortdokumentärer och bakom-kameran-sekvenser) och stillbilder. Problemet med den sistnämnda är att videosnuttarna och stillbilderna endast finns på bonusskivorna som alltså inte är bifogade till min utgåva av Alien Anthology; endast Auditory (med kommentatorspår tillsammans med viktiga personer vid produktionen och isolerade ljudspår) och Datastream (med bakgrundstexter och produktionsanteckningar) finns att tillgå på min utgåva. Tre ljudspår finns bifogade: DVD-utgåvans gamla kommentorspår från 2003 (tillsammans med ett flertal deltagare från produktionen och ensamblen både för ”Theatrical Version” och ”Special Edition”, där man har klipp bort vissa sekvenser av kommentatorspåret för den kortare bioversionen), samt James Horners isolerade musikspår, dels en ursprunglig version och den senare bioversionen (båda två endast på Theatrical version). Dessa ljudspår kan även tacksamt nog nås genom fliken Extras utan att gå genom MU-TH-UR Mode. Textmassan som presenteras antar jag har sammanställts enkom för Blu-ray-utgåvan. Fördelen med denna interaktiva funktion hos MU-TH-UR är att man kan lyssna till någon av de alternativa ljudspåren (exempelvis något av Horners stycken) när man tittar på filmen samtidigt som man läser texten. Den tämligen informativa textmassan behandlar systematiskt filmen som ämne och försöker att knyta an det som sägs till det som försiggår på duken men det är föga nyheter som presenteras för någon som mig som har fördjupat sig i ämnet. ”Theatrical Version” har en nerbantad version av denna men mängden text är betydligt mindre överlag jämfört med motsvarigheten i Alien och innehåller ett flertal längre pauser i presentationen; jag tappar intresset till slut. Men man nämner i denna text åtminstone James Remar som ursprungligen vald för rollen som Korpral Hicks.

Ljudspår valt och textinformation aktiverad på MU-TH-UR

Extra filmmaterial omfattar bortklippta scener som kan nås genom den vanliga (enkla) fliken ”Extras” och består av följande: Ripley’s Daughter (Ripley får informationen från Burke att hennes dotter dog av hög ålder två år tidigare), Van Leuwen’s Verdict (Ripley får utredningens dom uppläst för sig), The Colony/The Jordens’ Discovery (Newts familj hittar det utomjordiska rymdskeppet), Burke’s Answer (Burke förklarar för Ripley varför han följer med till LV-426), Int. Sulaco (mer scener från rymdskeppet Sulaco innan besättningen vaknar upp från kryosömnen), Hudson’s Hubris (mer skryt från Hudson i samband med landningen på LV-426), False Alarm (Hudson och Vasquez finner en massa hamstrar), Ripley Pauses (Ripley är tveksam att anträda kolonin), The Sentry Guns (de självstyrande automatkanonerna planeras att sättas upp), Fire In The Hole (skjuttest av sagda smarta automatkanoner), Last Line of Defense (automatkanonerna spejar efter xenomorfer), Newt’s Questions (News frågar ut Ripley om föräldrar och barn), Hudson’s ”Ant” Theory (Hudsons personliga teori om xenomorferna där han kläcker idén om myrsamhället), The Aliens Attack (automatkanonerna mejar ner xenomorfer),  The Aliens Retreat (xenomorferna retierar från automatkanonerna), First Name Basis (Ripley och Hicks delar sina förnamn med varandra), allt hämtat från ”Special Edition”-versionen och presenterat i högupplöst kvalitet till DTS-HD MA som kan spelas upp i en följd (med total speltid på 20 min och 30 sek).

Bildförslag på MU-TH-UR:s Visual-funktion för taggning

Med MU-TH-UR Mode aktiverat behöver man sitta med kontrollen i handen mest hela tiden för att tagga alla videos och stillbilder som föreslås i pop-up-fönstret, för senare visning. Eftersom det presenteras nya förslag i en ständig ström får man vara på hugget. Efter att ha aktiverat funktionen ett kortare tag så märker jag dock att förslagen inte är lika många som på skivan (Disc 1) med Alien. Jag har i ärlighetens namn inte brytt mig om att titta mig igenom hela filmen med denna funktion påslagen då jag ändå inte kan komma åt källmaterialet – det är bara länkar som presenteras på denna skiva – så kan jag inte säga exakt hur många taggar man kan skapa på denna skiva (Disc 2), men man får anta att det rör sig om ett ansenligt antal. Men man kan med rätta ifrågasätta det praktiska med att behöva se hela filmen för att kunna komma åt video- och stillbildsarkivet. Bokmärkena kommer man sedan åt i fliken ”Search”, samma flik som man hoppar fram i filmens kapitel, där man kan redigera dem. För att spela upp bokmärkena går man till fliken ”MU-TH-UR Mode” där man kan skrolla genom dem alla för att se i vilka skivor som materialet återfinns. Man kan även här växla mellan de fyra filmerna i quadrologin, i fyra individuella flikar. Här kan man även radera enskilda taggar. Alla videos verkar finnas på Disc 5 och alla stillbilder på Disc 6. Eftersom jag inte har någon av dessa kan jag som sagt inte komma åt materialet. Hade 20th Century Fox Home Entertainment lagt ut alla dessa videosnuttar och stilbilder som en BD-Live™-funktion så hade betyget blivit ett helt annat.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans tekniska specifikationer

TV-system: PAL färg

Region: 2

Bildformat: 1.85:1 Anamorfisk 16:9

Ljud: Engelsk Dolby Digital 5.1

Textning: Svenska, Engelska (för döva), Danska, Norska, Finska, m.fl.

Tid: 2 tim 11 min (Theatrical Version) eller 2 tim 28 min (Director’s Cut)

Distributör: 20th Century Fox Home Entertainment

Utgivningsår: 2003 (box) och 2004 (enskild)

Blu-ray-utgåvans tekniska specifikationer

TV-system: 1080p färg

Region: ABC

Bildformat: 1.85:1, 16:9

Ljud: Engelsk DTS-HD Master Audio 5.1, Engelsk 4.1 Dolby Surround (endast ”Theatrical Cut”), Engelsk 2.0 Dolby Surround, Spansk Dolby Digital 5.1, Tysk DTS 5.1, m.fl.

Textning: Svenska, Danska, Norska, Finska, Engelska (för döva), m.fl.

Tid: 2 tim 17 min (Theatrical Version) eller 2 tim 35 min (Director’s Cut)

Distributör: 20th Century Fox Home Entertainment

Utgivningsår: 2014

© 2006, 2014, 2016, 2018

Annonser
Publicerat i Action, Äventyr, Krig, Rysare, Sci-Fi | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Atomic Blonde (2017)

Lorraine Broughton (Charlize Theron) är en erfaren och dödligt skicklig fältagent inom den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Tillika mycket attraktiv och sexig kvinna – en femme fatale – med specialiteter inom extraktion av hemlig information och närstrid.  Hon skickas till Berlin under november 1989 för att försöka säkra en het lista som avslöjar identiteten på alla fältagenter operativa i Berlin från båda sidor om Muren, vilket kommer ur en avhoppande Stasi-officers hand. Hon skall även undersöka vad som hände den brittiske fältagent som bar denna lista och nyligen har hittats mördad. Hon ombeds att möta upp med MI6-kontakten David Percival (James McAvoy) som den sista tiden har börjat agera excentriskt. När hon väl kommer fram till Västberlin så möts hon av en stad som bubblar och håller på att luckras upp i sina grundvalar – filmen utspelar sig under de dramatiska dagarna runt Berlinmurens fall. Hon blir också mottagen av en kommitté från KGB som försöker att kidnappa henne i en bil, och en enda lång hisnande kamp för sin överlevnad inleds där Lorraine tvingas att slåss mot både västtysk och östtysk polis, och ryska agenter från KGB. Släng i en nypa med dubbelagenter till denna kompott så får du en historia som exploderar rakt upp i ansiktet på dig.

James McAvoy som David Percival och Charlize Theron i rollen som Lorraine Broughton

Atomic Blonde är dramaturgiskt strukturerad som ett återberättande av en händelse i formen av en klassisk debreifing och illustrerande flashbacks, med en realtid i London och återberättelse som sträcker sig en vecka tillbaks i Berlin. Själva scenerna med debreifingen upptar ganska så lite av filmen rent tidsmässigt och det är lätt att glömma att det man ser är en flashback eftersom vi som tittare tillåts sjunka ner in i handlingen och dras med i tilldragelserna i Berlin. Och mycket av handlingen upptar sig kring mystiska möten med olika skumma personligheter som försöker lura Lorraine i bästa fall, eller mörda henne i värsta. Filmen innehåller bland det bäst koreograferade action- och fighting-scenerna jag har sett på film. I en central scen får man följa med Lorraine ensamt slå ut en hel cell med KGB-agenter i en endaste lång utdragen tagning som säkert tar 10 minuter, minst; jag tappade nästan andan av att se detta. Den ena ultravåldssamma scenen avlöser den andra i detta snygga spektakel till film; det är ömsom rafset och ömsom raffel. Handlingen kan vara lite svår att följa, vilket är typiskt för agent- och spionfilm, med alla intriger som man förväntas hålla reda på. Men replikerna som levereras känns överlag adekvata och de framförs mestadels med god inlevelse från skådespelarna. Charlize Theron gör bortsett från sin insats i Monster (2003) sin livs roll, när hon mörbultar sig igenom alla prövningar som hon möter på vägen efter Listan. Hon är som klippt och skuren för rollen som agenten Lorraine, filmvärldens kvinnliga motsvarighet till James Bond. Och ja, detta är en genre som jag verkligen uppskattar, i synnerhet om dramat utspelar sig i kalla krigets Berlin. Mycket goda förutsättningar för en bra film med andra ord.

Charlize Theron (vänster) och Sofia Boutella (höger) har ett gott öga för varandra

Kinematografin utgör vid sidan av actionkoreografin en av filmens största behållningar, med ett regndränkt och gråmörkt Berlin upplyst av neon. Mycket i färgerna går i blått, violett, grönt och neonrött. Människorna, i synnerhet kvinnorna, är vackra. Inte minst Theron själv som är lätt att vila ögonen på. Det intressanta med filmen är att man faktiskt får se konsekvenserna av allt våld som hon utsätts för; hon ser alltmer mörbultad ut ju längre fram i filmen vi kommer. I en scen får vi se hennes nakna blåslagna kropp och det är lätt att känna empati med hennes lidande, även om hennes karaktär gör sitt bästa i att bita ihop. Men smärtan kan ses i hennes ögon och det är här som Theron gör sin bästa insats; i blicken. Men även hennes stunder av sensualism och ömhet tillsammans med den franska agenten Delphine Lasalle (Sofia Boutella). Musiken, alltihopa ett hopkok av allehanda tysk och anglosaxisk 80-talspop som allt som oftast är av indiekaraktär, en god kavalkad i retro-åttital, är noggrant utvalt och smälter sömnlöst in i scenerna. Det är lätt att ryckas med i låtarna som framförs på grund av musikens höga kvalitet. Filmen känns ganska så punkig och har en uppkäftig attityd. Det är en passionerad kärleksförklaring till 1980-talet i allmänhet och till det kalla krigets Berlin i synnerhet; James McAvoy skriker i en av nyckelscenerna ut sin stora kärlek till den motstridiga och depressiva staden. Filmen känns som om det vore autentiskt inspelat mitt under den dramatiska upplösningen av konflikten mellan Öst- och Västberlin; det känns om att den fångar upp den stämning som måste ha rått vid denna dramatiska tid av Tysklands historia. Men det hela blir en bakgrund mot all action som man rycks med i. Atomic Blonde tappar aldrig sitt fokus från underhållningsvåldet.

Lorraine visar prov på hur man bör fraternisera med KGB:s Berlinavdelning

Bakom filmens rena underhållningsvärde och underbart väl utförda filmhantverk så kan man under den neondränkta och 80-talsromantiska retropiska fernissan lätt skrapa fram ett ganska så tydligt ninjafeministiskt SCUM-manifest. Den kvinnliga protagonisten ägnar sig helst åt olika former av grovt och dödligt övervåld som uteslutande riktas mot män (som är svekfulla, bedrägliga, sexistiska och våldsamt destruktiva), vilket hon iskallt målmedvetet gör med största  skicklighet, och endast känna verklig kärlek och sensualism gentemot en annan kvinna (den enda ädla och tillförlitliga varelsen). Den enda av manligt kön som man kan lita på är någon med ett pojkaktigt feminiserat ansikte likt Den döende danyn (Bill Skarsgård). Men denna form av förenklad dikotomi är helt okey. Gör man det så här snyggt så kommer man undan med vilket politiskt budskap som helst i min bok. På klassiskt 80-tals-postmodernistiskt maner får substansen ge vika för ytan. Det är när allt kommer omkring trots allt pur underhållning vi pratar om; man skall inte ta sådant här predikande på för stort allvar. Vi män vill vilket fall som helst bli dödligt förälskade i Lorraine Broughton/Charlize Theron; som mansgrisen Percival så träffande uttalar i filmen: ”My God! I think I love you.” På vilket hon kyligt svarar: ”That’s too bad.” När allt kommer omkring så är Atomic Blonde den kanske hittills mest underhållande adaptionen av Valerie Solanas SCUM-manifest.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Medverkande

Regi: David Leitch

Foto: Jonathan Sela

Produktion: Charlize Theron, Beth Kono, A. J. Dix, Kelly McCormick, Eric Gitter, Peter Schwerin, m.fl.

Manus: Kurt Johnstad

Story: Antony Johnston (Grafiska novellen The Coldest City)

Musik: Tyler Bates

Produktionsdesign: David Scheunemann

Art direction: Zsuzsa Kismarty-Lechner, Tibor Lázár & Wolfgang Metschan

Kostymer: Cindy Evans

Specialeffekter: Gabor Kiszelly, Balázs Hoffmann, Gyula Krasnyánszky, Tobias Schroeter, György Albitz, Gergely Csóri, Furedi Csaba, m.fl.

Visuella effekter: Michael Wortmann, Jan Adamczyk, Michael Kulzer, Fredrik Nord, Denissa Kulzer, Olivia Maier, Eva Mularonek, Sebastian Leutner, Felix Angermaier, Patrick Franz , Ruken Baran, Jürgen Bilstein, m.fl.

Stunteffekter: Sam Hargrave, Florian Hotz, Monique Ganderton, Dom Pardanyi, Leo Plank, Jon Valera, m.fl.

Redigering: Elísabet Ronaldsdóttir

Skådespelare: Charlize Theron, James McAvoy, John Goodman, Eddie Marsan, Sofia Boutella, Toby Jones, James Faulkner, Til Schweiger, Bill Skarsgård, Sam Hargrave, Roland Møller, Jóhannes Jóhannesson, Daniel Bernhardt, Barbara Sukowa, m.fl.

Budget: $30.000.000

Studio: Denver and Delilah Productions, Closed on Mondays Entertainment & 87Eleven

Distributör: Focus Features

Produktionsår: 2017

Land: USA

Se IMDb för mer information.

Blu-ray-utgåvans bild

Bilden är i absolut referens och presenteras i 1080p och 24p. Den har en windowboxing med bildförhållandet 2.35:1. Bilden är ren som bara den, med starka och klara färger vilket ger neonfärgerna i blått, rosa och violett rättvisa. Bilden är kontrastrik och uppvisar mycket detaljer i lådagrar (filmen utspelar sig ganska mycket under nattetid). Man kan inte se något brus (det är digital kinematografi vi talar om här inspelat på Arri Alexor) överhuvudtaget i bilden. Inga digitala artefakter i överföringen såsom ”edge enhancement” (EE); det enda man kan klaga på överhuvudtaget är en typisk översläng i letterboxens nederkant som är ganska så tydlig.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Blu-ray-utgåvans ljud

Ljudet som ursprunligen spelades in i det nya ljudsystemet Dolby Atamos, men på denna utgåva ”endast” presenteras i DTS-HD Master Audio 5.1 (även om konvolutets baksida även specificerar Dolby Digital 5.1), är makalös. Kraftfullt, explosivt, dynamiskt, rent med ett brett register och väldigt aktiva surroundkanaler som ofta dånar till bakom en. Helt klart på referensnivå.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Blu-ray-utgåvans produktion

Den utgåva jag har av Atomic Blonde är en nordisk hyr-utgåva levererat i ett keep-case-konvolut av plast med en standard filmaffisch på framsidan, en ordinär baksida med stillbilder och en kort introduktionstext och teknisk information. Det är nog rimligt att utgå ifrån att köpe-utvågan är exakt motsvarande den för hyr-versionen, om man gör lite eftersökningar på Internet, så den här recensionen av Blu-ray-utgåvan får antas gälla som en generell beskrivning av den nordiska utgåvan av denna titel på Blu-ray Disc. Tyvärr är produktionen, bortsett från den rena bild- och ljudkvaliteten (som betygsätts separat) allt annat än önskvärd avseende bonusmaterial.

Konvolutet på nordiska BD-utgåvan

När man sätter igång skivan så kör en trailershow igång efter att man har valt någon av de fyra skandinaviska språken (Norska, Svenska, Finska eller Danska). Filmerna som presenteras i trailershowen kan väljas bort om man trycker på ”Meny” på fjärrkontrolen; gör man inte det förevisas trailarna till Suburbicon, The Hitmans Bodyguard och Valerian. Menyn är mycket snygg med en svartvit bild på protagnoisten Lorraine Broughtons anskite i profil plus en urblekt i färg där hon står lutad mot en vägg redo med puffran, till musiken av David Bowie och Queen (Under Pressure). De enda flikar som finns är ”Play”, ”Subtitles” (där man väljer någon av de nordiska språken eller ”off”) och ”Chapters”.  Några olika ljudspår kan man inte välja mellan som sagt, men detta kanske har att göra med att det är en hyrutgåva jag har då konvolutets baksida specificerar både Dolby Digital och DTS-HD Master Audio, men jag är tveksam till om köpeversionen skiljer sig åt även här. Denna utgåva har överhuvudtaget inget extramaterial, förutom den inledande trailershowen då förstås (om det ens kan räknas). Det finns alltså inte någon flik för bonus- eller extramaterial i menyn.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Blu-ray-utgåvans tekniska specifikationer

TV-system: 1080p färg

Region: B

Bildformat: 2.35:1, 16:9

Ljud: Engelsk DTS-HD Master Audio 5.1

Textning: Svenska, Danska, Norska & Finska

Tid: 1 tim 55 min

Distributör: Noble Entertainment

Utgivningsår: 2017

© 2018

Publicerat i Action, Kriminal, Thriller | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Apocalypse (Apocalypse Now) (1979)

Apocalypse Now

Kapten Benjamin L. Willard (Martin Sheen i sin absoluta paradroll), underrättelseofficer i amerikanska Special Forces (Gröna Baskrarna), underställd SOG och CIA som fältagent, hämtas stupfull från sitt hotellrum av ett par underrättelseofficerare för att upplysas om sitt nya hemliga uppdrag hos den militära underrättelsetjänstens högkvarter i Na Trang. (Harrison Ford figurerar här i en liten biroll! Inspelningen av Star Wars och Apocalypse Now börjde ungefär samtidigt.) Willard skall med hjälp av en av flottans patrullbåtar färdas uppströms längs (den fiktiva) vietnamesiska floden Nùng för att likvidera den amerikanske Översten Walter E. Kurtz (Marlon Brando), en högt dekorerad officer i Gröna Baskrarna som har deserterat och nu för sitt eget privata krig mot alla som korsar hans väg långt inne på kambodjanskt territorium. Patrullbåtens brokiga skara till besättning består av den bistre Fanjunkaren Phillips (Albert Hall), den hispige maskinisten Jay ”Chef” Hicks (Frederic Forrest), den hyperaktive pjäsmannen Tyrone ”Mr. Clean” Miller (spelad av den då 14 år gamle Laurence Fishburn i sin första filmroll), samt flummige pjäsmannen Lance B. Johnson (Sam Bottoms). Enda vägen in i Nùng-floden går genom det hårt bevakade och fortifierade floddeltat Vin Din Drop; Willard och flodbåt eskorteras av ett ”AirCav”-förband bestyckat med attackhelikoptrar lett av den surfgalne Överstelöjtnanten Bill Kilgore (Robert Duvall i sitt esse), som endast går med på uppdraget när han får höra talas om att den professionelle surfaren Lance finns med i besättningen och att deltat har en av de bästa surfingvågorna i hela Vietnam. I filmens antagligen mest ikoniska scen får vi i noggrann detalj som tittare bevittna en brutal helikopterattack och luftlandsättning av byn Vin Din Drop, och den efterföljande och numera klassiska monologen om ”I love the smell of Napalm in the morning…” levererad med inlevelse av Duvall. Flodbåten inleder därefter sin långa och slingriga resa längs Nùng in mot mörkrets hjärta….

Robert Duvall som den karismatiske Överstelöjtnanten Bill Kilgore

Apocalypse Now är ingen vanlig krigsfilm. Det är inte ens en vanlig dramafilm. Långt ifrån. Eller äventyrsfilm heller den för delen. Filmen går inte riktigt att kategorisera eller sätta in i trånga fack. Den är närmast något av ett mysteriedrama, en enda lång initiationsrit. Den gör något på djupet med tittarens själ. Den är definitivt inte en realistisk film, även om krigsscenerna och våldet i sig självt är bland det mest realistiska man kan se på film. Filmen verkar inte utspela sig i vårt universum, snarare i ett parallellt Vietnamkrig. Betänk här då att större delen av filmen uppehåller sig kring en resa längs en flod som inte existerar i verkligheten, även om den verkar vara löst baserat på floden Mekong. Den här filmen är en hallucinatorisk resa rakt in i den mörka sidan av tillvaron, men också med den avskalade sanningen. Vissa händelser man får uppleva gränsar mellan verklighet och fantasi, realism och surrealism, så att man som tittare lämnas i ett tillstånd mellan mardröm och vakenhet. Ju länge vi färdas längs den långa floden desto mer smalnar den av och slingrar in sig i en allt tjockare djungel tills den helt slukas upp av den; det är en resa in mot själens mörkaste vrår. Det är också en resa i mänsklighetens historia, från vår moderna och civiliserade kultur tillbaka till vår förhistoria, till det vilda i människan, från kultur till natur. Apocalypse Now är Francis Ford Coppolas magnum opus, en högst personlig adaption av Joseph Conrads berömda bok ‘Mörkrets hjärta’ vilket handlar om protagonistens resa till ”den övre stationen” av en brittisk koloni, för att reda ut vad kolonialrepresentanten och elfenbenshandlaren Kurtz har sysslat med på sista tiden längst upp i Kongofloden. Det sägs att Coppola gick omkring med en pocketbokutgåva av Conrads bok i bakfickan under hela filminspelningen. Men det är också Coppolas och hans generations tolkning över hur de då betraktade USA:s deltagande och framfart i Vietnamkriget, såsom en kaotisk och skräckfylld snedtripp. Delar av filmen når närmast en karaktär av rysare. Ett bevingat uttryck i filmen är: ”The Horror! The Horror!” Det är sannerligen en otäck film, men inte desto mindre fascinerande.

Det episka anfallet av den nordvietnamesiska byn Vin Din Drop

Jag hörde talas om den här filmen strax innan den svenska premiären för första gången i kulturtidningen ‘Vi’ som hade ett stort reportage med en riklig mängd bilder. Jag hittade tidningen i min grundskolas bibliotek. Jag blev, när jag bläddrade i tidningen, djupt tagen av dess inte sällan brutala och chockerande bilder; det såg närmast ut som ett avskalat reportage från Vietnamkriget självt. Jag hade aldrig tidigare sett magnituden av en film som andades så mycket realism. Jag var bara tvungen att se filmen, vilket jag också gjorde 1979 bara 14 år gammal (jag lyckades ta mig igenom biografvakterna då jag togs för en flera år äldre tonåring). Jag minns fortfarande den skräckblandade förtjusning jag erfor av att ha fått uppleva detta storslagna äventyr; jag visste att jag bevittnade ett stort stycke filmkonst. Jag satte mig längst fram i biosalongen (något jag gjorde som regel för att få uppleva en films storhet) och skuttade nog en halvmeter rakt upp i luften när den där djävla tigern hoppade ut ur buskaget halvvägs in i filmen! Herredjävlar vilken upplevelse det var! Vilken tripp! Jag gick ut ur biografen som ett stort fan av Richard Wagner! Och av The Doors! Och jag kan fortfarande idag, närmast 40 år senare, återskapa denna känsla av förundran när jag ser om filmen genom min OLED-TV. Filmen är som en lång kavalkad eller kollage av starka och imponerade scenerier och bilder, allt från den redan nämnda helikopterattacken av Vin Din Drop, över pin-up-showen som av Playboy arrangeras för amerikanska soldater på en jättelik scen vilket har byggts upp mitt inne i djungeln, den hallucinatoriska och mardrömslika upplevelsen av Do Lung-bron (som naturligtvis inte heller existerar i verkligheten) markerande den sista utposten mot den kända världen, det skräckfyllda mötet med tigern, bakhållet med spårljus (som skapar impulsen att kasta sig ner på golvet) och senare med pilar och spjut, till det starka mötet med mörkrets hjärta, Överste Kurtz’ basläger (”The Kurtz Compound”) mot slutet av floden invid ett buddistiskt tempel (det initiatoriska templet till Det allra heligaste dödsmysteriet) som han såsom en urtida halvgud och överstepräst upprätthåller som ett skräckvälde.

Dennis Hopper välkomnar oss till mörkrets hjärta

Jag rankar Apocaplyse Now som en av världens två bästa filmer (den andra varande Ridley Scotts Blade Runner), om inte den bästa. Den känns paradoxalt nog som autentisk, sann, verklighetstrogen och realistisk, samtidigt som den utgör en drömsk resa ner i själens omedvetna gångar. Manuskriptet författat av John Milius (som senare skulle regissera Conan Barbaren) är en lysande överföring inte bara av Conrads bok utan också av Homeros’ ‘Odysseén’, vilket presenterar flera bottnar och en djup kommentar på amerikansk imperialism och västerländsk kolonialism i allmänhet, och mänsklig ondska i synnerhet. Regin är mästerlig, närmast dokumentär med en känsla av hög improvisation; det känns som att Coppola har kastat in skådespelarna i olika situationer som de spontant har fått reagera på. Vilket fall som helst upplever jag skådespeleriet vara så autentiskt och realistiskt som man kan komma i en spelfilm; skådespelarnas interaktion och emotionella reaktioner känns verkliga och ej spelade. Samtidigt är kinematografin signerad Vittorio Storaro episk till sin magnitud, vilket vittnar om att varje scen måste ha varit minutiöst planerad och komponerad, något som han senare vann en Oscarsstatyett för. Musiken är magnifikt komponerad av Carmine och Francis Coppola (ett kreativt samarbete mellan far och son), mestadels synth-baserad (med hjälp av Pat Gleeson, Don Preston, Bernie Krause, Shirley Walker och Nyle Steiner) med en del slagverk (av Mickey Hart) och elgitarr (av Randy Hansen), vilket resulterar i ett stämningsfyllt ambient ljudlandskap som markerar en milstolpe i synth-baserad filmmusik. Men även bruket av The Doors’ episka stycke The End är mästerligt implanterat med öppnings- och slutscenen av filmen för att skapa en fulländad narrativ cykel. Och naturligtvis det geniala bruket av Richard Wagners ”Valkyrieritt” (ur operan Valkyrian) ackompanjerande helikopterattacken av Vin Din Drop. Ljudmixen, inte minst i helikopterattacken, spelades in i sex (5.1) kanaler – kvadrofonisk ljud – och är för sin tid av absolut högsta klass (filmen vann en Oscar för bästa ljud). Egentligen går det inte säga något mer om ett mästerverk som denna film; alla beskrivningar undgår att fånga detta mästerstycke till filmhistoria. Sannerligen dödar ordet all verklig konst. Och som alla verkliga mästerverk blev filmen missförstådd och dåligt mottagen vid premiären, men med tiden har den erfarit upprättelsen som den förtjänar.

Patrullbåten efter att den har hamnat i infernot vid bron Do Lung

Det finns en del intressanta detaljer att uppehålla sig kring inspelningen av Apolcalypse Now, inspelad på plats i Filippinerna, vars verklighet många gånger överträffar filmens fiktiva handling, som är väl värda att omnämnas. Exempelvis att produktionen leasade majoriteten av den militära utrustningen, bl.a. alla helikoptrar inklusive piloter, från dåvarande filippinske diktatorn Ferdinand Marcos’ armé, med förbehållet att dessa kunde rekvireras närsomhelst nöden krävde i kriget mot rebellerna. Det hände vid några tillfällen att kulsprutorna, som bestyckade helikoptrarna, laddades om med skarp ammunition, begav sig ut för att bekämpa den kommunistiska gerillan i djungeln, bara för att återvända till inspelningsplatsen och laddas om med lös ammunition för att delta i nya tagningar. Gränsen mellan fiktion och verklighet – mellan ett riktigt krig och imaginärt – blir sålunda utsuddat i den här filmen; detta kan förklara den autentiska känslan som genomsyrar hela filmen. För att understryka autenciteten så slaktas en ko under filmens klimax på riktigt av lokalbefolkningen, inklippt till den mytiska karaktärens dödsscen, mitt framför rullande kameror. Inspelningen drabbades även av hårda motgångar, såsom att en tyfon förstörde flera stora uppbyggda scenplatser och monsunregnet andra dyra konstruktioner, innan man hann att slutföra scenerna, vilket innebar att allt behövdes byggas om på nytt. Här var det nära att hela produktionen lades ner; man tog en paus på nästan tre månader innan man slutförde filmen. Martin Sheen drabbades också av en hjärtattack på grund av hettan och klimatet. Coppola själv plågades av självmordstankar och hotade flera gånger att ta livet av sig, och försökte kanske till och med. Stora delar av personalen, inklusive Sheen, Brando och i synnerhet Dennis Hopper, söp och drogade sig igenom det mesta av inspelningen; mycket av skådespeleriet fick därför improviseras då skådespelarna inte kunde lära sig replikerna utantill. Denna djupa avgrundsångest som fanns i bakgrunden under den kaotiska produktionen kan man också känna av på duken; alla motgångar och den ödesdigra känslan fördes över till slutresultatet. I Cannes filmfestival 1979, där filmen förädrades med Guldpalmen, beskrev Coppola med rätta inte Apocalypse Now som en film om Vietnamkriget självt, utan såsom självaste Vietnamkriget, hänvisande till alla prövningar som den övervuxna och övertrasserade produktionen fick möta, hur man grep sig an produktionen och djungeln, och den gradvisa övergången till galenskap och vanvett som genomsyrade hela tillvaron på inspelningsplatsen. Filmer som den här kan inte längre göras; det är ett tidsdokument.

Marlon Brando i sin ikoniska roll som Överste Walter E. Kurtz

Några ord måste också nämnas om filmens tredje akt som har en väldigt speciellt karaktär så olika andra filmer. Det var här, på inspelningsplatsen vid filippinska Pagsanjan, som inspelningen fastnade. Och drog ut på tiden. I evinnerlighet. Det var här som budgeten rann över alla ramar. Tydligen visste inte Coppola hur han skulle formulera slutet, inte minst på grund av skådespelarnas nyckfullhet. Man kan skönja denna avsaknad av klar riktning under filmens sista akt; det känns som om den utvecklas naturligt och bara fångas på film, dokumentärt. Det känns som om filmen lever sitt eget liv, att den har en egen själ som formas under finalen av filmen, oberoende av regissören. Coppola tappade den kreativa kontrollen och filmen blev större än människan själv. Detta utgör filmens unika karaktär. Det är också i den här akten som Marlon Brando gör sin verkliga entré. Det sägs att den då överviktige och excentriske skådespelaren var föga motiverad eller inspirerad att göra sin roll. Detta märks det inte något av i slutresultatet. Visst, Brando mumlar en hel del och ibland är det svårt att följa honom i hans resonemang, då han tydligen improviserade fram allt, men detta ingjuter bara ännu mera autenticitet, att det är en verklig karaktär man ser på duken, inte en spelad roll av Brando; han blir besatt av Kurtz ande på riktigt. I alla fall har man klippt ut honom på detta sätt utifrån det befintliga materialet som filmades. Kurtz och Brando utgör filmens hjärta, må så vara mörkrets hjärta. En annan starkt minnesvärd insats görs av Dennis Hopper som den amerikanska fotojournalisten som får agera uttolkare av Kurtz vansinne/geni; Hopper ger en energiskt och pundig, och en aning nervös, insats som återigen känns helt improviserad och autentisk, vilket den också var! Även Scott Glenn figurerar kort i filmen som den avhoppade Löjtnanten Richard M. Colby, agenten som sändes några månader före Willard men som det ryktades om skulle ha bytt sida och gått över till Kurtz. Sist men inte minst är inspelningsplatsen, sceneriet, imponerande. Minst sagt. Francis Coppolas vapenbroder från Gudfadern-filmerna, Dean Tavoularis, var produktionsdesignern och byggde upp hela platsen, inklusive det antika buddistiska templet, för hand och från grunden; jag hade aldrig kunnat gissa att filmen inte var inspelat ”on location” i ett autentiskt tempel. Detta vittnar om filmproduktionens omfång.

Martin Sheen som Kapten Benjamin L. Willard vid filmens dramatiska final

Filmen tog hela 16 månader att spela in i Filippinerna och hela produktionen tog nästan fyra år att slutföra inför den ursprunglig premiären i augusti 1979, med en total budget av 31,5 millioner amerikanska dollar, vilket då gjorde filmen till den dyraste produktionen någonsin. Filmen släpptes av Coppola i en ny version år 2000, med 49 minuter extra material som ursprungligen hade spelats in, och döptes om till Apocalypse Now Redux. Flera scener, såsom introduktionen av Överste Bill Kilgore under den inledande striden, surfingsekvensen efter helikopterattacken och patrullbåtsbesättningens stöld av Överstens personliga surfbräda (som man senare ser ombord på båten i båda versioner av filmen), omkastandet av vattenskide-scenen till sin ursprungliga plats först efter Playmate-showen (då vattenskidorna inte har införskaffas förrän då), dossier-scenerna, samt scener mellan Willard och Kurtz, är förlängda. Där finns även helt nya och unika aldrig tidigare visade sekvenser. En sådan är när patrullbåtsbesättningen med Willard i spetsen upptäcker en nödlandad helikopter längre upp längs floden med ensemblen från pin-up-uppträdandet som hastigt har varit tvungen att utrymma området efter att dansöserna har provocerat fram ett upplopp bland soldaterna. Den mest berömda, och dyraste scenen, är när besättningen når fram till en gammal kolonial kvarleva från Franska Indokina, ett gummiplantage hos familjen Marais; besättningen bjuds in och serveras en festlig middag till en melankolisk undergångsstämning och högläsning av poesi. Ingen av dessa scener känns helt väsentliga för att berätta filmens huvudhistoria; de känns som irrelevanta sidohistorier som skapar distraktion och oönskad förvirring snarare än föra klarsyn till handlingen, även om den franska scenen är intressant och förvisso kan pusslas in i det stora hela dramat. Helhetsintrycket dras dock ner av Redux. Musiken (som uppenbart är nykonstruerad för de extrainsatta scenerna) känns inte ens den sömlös i förhållande till det övriga soundtracket, i synnerhet i det franska plantage-klippet; resultatet är splittrat och osammanhängande. Även om scenerna är intressanta ur ett rent filmhistoriskt perspektiv. Men man förstår varför de inte togs med i originalklippning av filmen, och det hade räckt att ha med dem som ”borttagna” scener i extramaterialet; bioversionen från 1979 är den klart mest överlägsna av dem. Det är den filmen jag växte upp med och det är den version som avspeglas i betyget.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Medverkande

Regi: Francis Coppola

Foto: Vittorio Storaro

Produktion: Francis Coppola, Gray Frederickson, Fred Roos, Tom Sternberg, John Ashley, Eddie Romero, Mona Skager, Kim Aubry (endast Redux) & Shannon Lail (endast Redux)

Manus: John Milius, Francis Coppola, Michael Herr (berättarröst) & Dennis Jakob som kreativ konsult

Story: Joseph Conrad (romanen Mörkrets hjärta)

Musik: Carmine Coppola, Francis Coppola, Mickey Hart & David Rubinson (producent)

Produktionsdesign: Dean Tavoularis

Art direction: Angelo Graham

Kostymer: Charles E. James, Norman Burza, George Little, Dennis M. Fill, m.fl.

Specialeffekter: Joseph Lombardi, A.D. Flowers, Larry Cavanaugh, Richard Helmer, Jerry Endler, m.fl.

Visuella effekter: Joe Benoit & Skip Watt

Ljud: Richard Cirincione, Jack Jacobsen, James A. Borgardt, Doug Hemphill, Leslie Hodgson, Jack Jacobsen, Richard Beggs, Michael Kirchberger (endast Redux), Pete Horner (endast Redux), Kyrsten Mate Comoglio (endast Redux), George Berndt (endast Redux), m.fl.

Redigering: Richard Marks, Walter Murch, Blackie Malkin, Lisa Fruchtman & Gerald B. Greenberg

Ljudredigering och audiell design: Walter Murch

Skådespelare: Marlon Brando, Martin Sheen, Robert Duvall, Albert Hall, Frederic Forrest, Sam Bottoms, Larry Fishburne, Dennis Hopper, Harrison Ford, G.D. Spradlin, Jerry Ziesmer, Scott Glenn, Bill Graham, Cynthia Wood, Colleen Camp, Linda Carpenter, Kerry Rossall, Tom Mason, Glenn Walken, Damien Leake, Herb Rice, Joe Estevez, David Olivier (endast Redux), Chrystel Le Pelletier (endast Redux), Robert Julian (endast Redux), Yvon LeSeaux (endast Redux), Roman Coppola (endast Redux), Gian-Carlo Coppola (endast Redux), m.fl.

Budget: $31.500.000

Studio: Zoetrope Studios

Distributör: United Artists

Produktionsår: 1979

Land: USA

Se IMDb för mer information.

DVD-utgåvans bild

Det här är en recension av en brittisk utgåva av originalversionen som gick på bio 1979, av denna en av världens bästa filmer, som överträffar den senare Redux-versionen. Det är alltså en utgåva som inte innehåller den senare Apocaypse Now Redux från 2000. Denna utgåva presenteras endast med en skiva i ett klassiskt och funktionellt ”keep-case”-konvolut i genomskinligt plast. Omslaget är dock mycket tjusigt och innehåller en klassisk variation av filmaffishen förevisande Do Lung-bron, Kurtz ansikte i bakgrunden och en mindre på Willard, allting i rött och orrange mot en solnedgång. Baksidan har ett par bilder från filmen och all nödvändig information angående utgåvans bild- och ljudformat.

Brittiska DVD-utgåvan av bioversionen från 1979

Till skillnad från Blu-ray-utgåvan så är bilden på den brittiska DVD-utgåvan (och tydligen på alla DVD-utgåvor) beskuret i 2.20:1 (jämfört med originalformatet 2.35:1). Detta innebär att man i DVD-överföringen har skurit bort en stor del av bilden på sidorna; resultatet är ett mellanting mellan 1.78:1 (16:9) och 2.35:1. Tacksamt nog är bilden anpassad för 16:9 och presenteras anamorfisk. I jämförelse med Blu-ray-utgåvan så är bilden på DVD-överföringen betydligt mer kornig och brusig, ganska kraftigt brusig faktiskt. Dock ej pixelig; kornen ser filmiska ut. Men detta kan uppenbart inte hänföras till filmnegativet (då bilden i 108op är betydligt renare och mindre kornig), så det rör sig trots allt om digitalt brus. Bilden skakar också i jämförelse och flimrar till då och då, framför allt vid panoreringar och tiltningar i kontrastrika delar av bilden. Ändå är bilden ganska så bra för att vara en DVD, med ganska klara färger som närmar sig den i 1080p. Det kan dock vara lite för mycket tryck i färgerna vilket passerar den naturliga färgsättningen (i kontrast till hur bilden ter sig i 1080p). Dynamiken är också ganska så hyfsad med en ganska så god kontrast och tämligen djup svärta. Skärpan och också god. Liksom på i princip all DVD-media så finns det ”edge enhancement” (EE) i bilden som förstärker den upplevda skärpan, men den är inte speciellt tydlig för att vara 576p och är inte speciellt störande.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Blu-ray-utgåvans bild

Filmen presenteras enligt konvolutet i formatet 2.35:1 trots att filmens originalformat enligt IMBd är 2.39:1; detta motsägs dock av Coppola själv som i en av broschyrerna till Collectors Edition-boxen skriver att originalformatet är 2.35:1, inte för att det gör någon märkbar skillnad. Transfern är bland det bästa jag har sett på Blu-ray. Det finns ingen tillstymmelse till några digitala artefakter i majoriteten av scenerna. Man kan dock i vissa lågdagrar se s.k. ”fixed pattern noise” (FPN) i formen av vertikala band. Man ser också då och då ljusare fält längst ut på de horisontella kanterna av den synliga bilden. I en scen kan man skönja en viss banding (troligtvis orsakad av Blu-ray-formatets begräsning till 8-bits färghantering). Där finns dock i princip ingen ”edge enhancement” (EE); det man kan se en tillstymmelse till kan lika gärna avskrivas som konvergensfel i objektiven, eller optiska effekter i printingen av negativ, etc.. I vissa avsnitt kan man se rispor som hör till filmnegativet, i en scen en ganska så kraftig sådan. Kornen känns fina men är synliga, vilket vittnar om den höga upplösningen i överföringen. På grund av den goda upplösningen och den höga kvaliteten i hanterandet av lågdagrar går det att se att man i efterproduktionen har manipulerat skuggor över Marlon Brandos ansikte under filmens sista akt (det är väl en av de få optiska specialeffekterna som har används i filmen kan jag tro). Färgåtergivningen är på högsta nivå med en ganska varm färgpalett som samtidigt inte är överdriven. Så även kontrastförhållandet där man kan se absolut svärta i ganska många mörka scener, och i andra en grå svärta.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans ljud

Ljudet presenterar filmens originalljudspår (som spelades in i 5.1 kanaler) i Dolby Digital på ett troget sätt. Ljudet är omslutande, klart och tydligt, och rent. Basen brummar till ordentligt i många scener som kräver det. Musiken presenteras i surround. Fokus ligger på frontarna men surroundkanalerna är aktiva nog att skapa en god tredimensionell upplevelse och omslutande känsla. Ljudet är denna brittiska DVD-utgåvas starkaste kort. Det är i absolut referensnivå i sitt medium och är faktiskt ganska så snarlikt det som återfinns på Blu-ray-utåvans DTS-HD Master Audio-spår. Detta kan man nog tacka den goda ljudmix i 5.1 kanaler som redan gjordes inför biosläppet för snart fyra deciennier sedan.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Blu-ray-utgåvans ljud

Ljudet presenteras i DTS-HD Master Audio 5.1. Ljudmixen är mycket bra och det känns som att man har utnyttjat det maximala ur den ursprungliga 5.1-mixen och inte fört på en konstlad och efterkonstruerad mix. Ljudet är rent, krispigt och fylligt, vilket man kan förvänta sig av ett DTS-spår. Det känns modernt med tanke på filmens höga ålder, men då skall man betänka att Apocalypse Now troligtvis presenterade den mest avancerade ljudmixen och Dolby surroundljudet för sin tid (något den vann en Oscars-statyett för). Ljudbilden känns tredimensionell och omsvepande i många scener. Även om fokus tacksamt nog ligger vid frontarna så lyfts musiken fram återgiven i surround. Där finns helt enkelt ett stort urval av fina audiofila stunder där ljudanläggningen kommer till sin fulla rätt, inte minst under den berömda helikopterattacken. En annan minnesvärd scen utifrån ljudet är Playboy-showen i filmens andra akt, där rockmusiken dundrar på med en Creedencesque version av ‘Suzie Q’ till en djup bas, med en fyllighet och dynamik, till det komplexa ljudet av en upphetsad manlig publik och snattrande helikoptrar.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans extramaterial

Menyn är mycket lågupplöst och brusig med en hel del sågtänder i kanterna; man ser en animerad tagning från öppningscenen med helikoptrarna och djungeln (med ”Ghost Helicopter”-ljudet i bakgrunden). Men det hela är snyggt designat som en dossier med fyra flikar döpta till ”play film”, ”chapters”, ”setup” (som bara kan välja med engelsk text på eller ej) och ”confidential”, den sista innehållande allt extramaterial. Extramaterialet på den brittiska DVD-utgåvan av filmen är dock mycket sparsamt. Där finns en biotrailer (vilket är identisk med den som förevisas på Blu-ray-utgåvan), utdrag från bioprogrammet som gavs till publiken vid premiären av 70 mm-versionen av filmen (långt ifrån komplett till skillnad från med Blu-ray-utgåvan), och en scen där man förstör Kurtz’ tempelbas (med eller utan Francis Ford Coppolas kommentarer som tillval). Filmen slutar först med en kort eftertext (uppenbart digitalt rekonstruerad) med producenternas och regissörens namn, varefter skivan hoppar till huvudmenyn för bioprogrammet för att ge en hänvsning till denna. Därefter rullar den officiella eftertexten igång från biografversionens 35 mm-print mot en svart bakgrund (ej den ursprungliga med förstörelsen av Kutz’ basläger) och den suggestiva slutmusiken. Inte speciellt snyggt arrangerat med andra ord.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Blu-ray-utgåvans extramaterial

Den Blu-ray-utgåva som jag recenserar här är en speciell samlarutgåva i boxform av Apocalypse Now med sammanlagt tre separata skivor, kallad Collector’s Edition. Den första skivan innehåller de båda versionerna av filmen, bioversionen från 1979 och Redux från 2000, båda två digtalt överförda i en ny HD-transfer under Francis Ford Coppolas personliga överseende. Första skivan innehåller även Coppolas kommentatorspår. Andra skivan innehåller en mängd extramaterial, bl.a. kortdokumentärer (med sammantagen videospeltid på 4 timmar och 45 minuter) och diverse övrig information. Det existerar även en enklare Blu-ray-utgåva av filmen som verkar ha exakt samma innehåll som dessa två första skivor. Tredje skivan är helt reserverad åt Collector’s Edition och innehåller den långfilmslånga och hyllade dokumentären Hearts of Darkness, i regi av bl.a. Eleonor Coppola, plus ett arkiv av fotografier, etc. Menysystemen går i samma ton i samtliga tre skivor med en bakrundsfilm som visar upp aktuellt innehåll på skivan, med enkla menyer som man skrollar igenom sidledes och trycker på för att komma in i. Vissa av dessa uppebarar dessutom en enkel rullgardin som höjer sig där man kan välja mellan olika alternativ. Enkelt, funktionellt och snyggt.

Collector’s Edition av nordiska utgåvan på Blu-ray

Collector’s Edition-boxen innehåller förutom de tre skivorna som samlas i ett digipack-fodral fem ganska stora svartvita fotografier av Mary Ellen Mark med Martin Sheen, Marlon Brando, Dennis Hopper, Frederic Forrest och Francis Ford Coppola. Den innehåller även en faksimilutgåva (troligtvis tryckt i en mindre storlek jämfört med originalet) av det ursprungliga programmet som lämnades ut för hand till publiken, med allt ”cast & crew credits” (filmen saknade helt för- och eftertexter i sin ursprungliga amerikanska bioversion, när den visades i sitt 70 mm-format, till skillnad från den amerikanska och internationella versionen kopierad i 35 mm som fick en komplett eftertext bifogad till sig mot slutet av filmen). Boxen innehåller slutligen en liten booklet, ett häfte, med diverse bilder, teckningar och illustrationer från filmproduktionen, kommenterad av Coppola. Låt mig nu bryta ner var och en av de tre skivorna enskilt för sig.

Innehållet i den nordiska utgåvan av Collector’s Edition på Blu-ray

Disc 1: Denna skiva innehåller de båda versionerna av filmen, Apocalypse Now (1979) och Apocalypse Now Redux (2000). Den första filmen klockar in på 2 timmar och 27 minuter och den senare på 3 timmar och 16 minuter. Extramaterialet består av:

  • Kommentatorspår av Francis Ford Coppola som finns med i båda versionerna av filmen och då kommer i en nerklippt version vid visningen av biografversionen av filmen från 1979 för att kunna matcha scenerna. Vill man höra den långa versionen måste man gå till Redux-versionen av filmen. I övrigt är spåret identiskt oavsett version av filmen, scen för scen. Francis Coppola är alltid intressant att lyssna på, inte minst på den här kommentaren, då han är så ärlig och naken i sin anekdotiska och bitvis filosofiska beskrivning av filmprocessen. I synnerhet intressant information är att Coppola konfererade med den store Akira Kurosawa angående helikopterattack-scenen, att Kurosawa berömde dem och endast kom med ett par förslag. Att Coppola på ett plan var nöjd över att tyfonen förstörde den första versionen av Playmate-show-scenen, då han insåg att den var felbyggd för nattagning. Att Apocalypse Now egentligen inte är en anti-krigsfilm utan mer handlar om moraliskt hyckleri i samband med krigföringen. Framför allt är det intressant att se Coppola kommentera den franska plantagescenen, vilket gör det lättare för mig att smälta Redux-versionen. Man inser, när man lyssnar på kommentarerna, att filmen i stort sett spelades in i kronologisk ordning som filmens handling, vilket gjorde det möjligt för skådespelarna att med tiden finna sina karaktärer.

Disc 2: Denna skiva innehåller följande extramaterial:

  • Francis Coppolas intervju med manusförfattaren John Milius (49:50 min), eller snarare en diskussion mellan Coppola och Milius. Intervjun, som producerades under året 2010 och spelades in i HD-formatet, fokuserar på hur Milius manuskript kom till på 1960-talet tillsammans med studentkompisen George Lucas. Det är alltid lika underhållande att lyssna på den faschinerande karaktären Milius. Vad som imponerar från intervjun är insikten om hur mycket av Apocalypse Now som faktiskt är Milius’ film, något som Coppola tillerkänner honom.
  • En konversation med Martin Sheen och Francis Ford Coppola (59:50 min) från 2010. Uppenbart producerad samtidigt med den föregående intervjun och av samma höga tekniska och innehållsmässiga kvalitet. Man får i denna intervju en god inblick i regins mysterier, och relationen mellan regissören och skådespelaren. Det är även intressant och underhållande att lyssna kring alla anekdoter från filminspelningen, strapatserna och livet i Fillipinerna som de delade tillsammans; bandet finns där mellan dem fortfarande efter alla dessa år.
  • Fred Roos: Casting Apocalypse Now, en intervju med rollbesättaren av filmen (11:40 min). Man klipper i detta inslaget mellan intervjumaterialet som är nyinspelat med Roos 2010 och inspelade filmsnuttar från provspelningarna 1976 tillsammans med skådespelarna taget med 16 mm-film. En del klipp visas också från filmen självt och processen att hitta statister till de mer massiva scenerna. En kul detalj är att Nick Nolte också deltog under dessa provspelningar och man undrar för vilken roll som han var tilltänkt?
  • Heart of Darkness innehåller Orson Welles berömda läsning av Joseph Conrads bok, från Mercury Theatre on the Air sänt första gången 6 november, 1938, av vilket man får höra utdrag av i dokumentären Hearts of Darkness på Disc 3. Allt till en gammal stillbild av en antik rörförstärkt radio och texten från Conrads bok som sakta sveper förbi i den nedtonade bakgrunden. Tyvärr är ljudkvaliteten inte så bra och det knastrar och viner en hel del, men det är värt en genomlyssning av den store Welles & Co. som läser ur en mästares mästerstycke.
  • The Hollow Men (17 min), vilket presenterar Marlon Brando läsa högt ur T.S. Eliots berömda poem, med scenen från filmen när han läser högt, med en hel del inklippsbilder från olika andra tagningar från baslägret men också dokumentärt material (inklusive ljud) taget av Eleanor Coppola med sin 16 mm-kamera från inspelningsplatserna. Ackompanjerat till Carmine Coppolas musik, övervägande del med hjälp av en kör. Resultatet är stämningsfyllt. Karisman från denne store man (bokstavligen talat) till skådespelare lyser igenom starkt.
  • Monkey Sampan Deleted Scene (2:55 min), en mytomspunnen bortklippt scen när man ser patrullbåten möta en sampan (vietnamesisk segelbåt) fylld med små apor och en lemlästad man upphängd i masten. Det hela ackompanjeras till urinvånarna från Kurtz-lägret sjunga ‘Light My Fire’ av The Doors. Ett bisarrt inslag som tyvärr förevisas i dåligt bildkvalitet, nästan som 16 mm-film.
  • En extra samling av 12 scener som antingen klippts ner eller helt ut ur filmen förevisade med tidskoder (total tid 26:15 min), nämligen Saigon Street Life, Military Intelligence Escorts, Intelligence Briefing (Extension 1 & 2), Willard Meets The PBR CrewLetter From Mrs. Kurtz., Booby Trap, Do Lung Bridge, The Photo Journalist, Colby, The Tiger Cages och Special Forces Knife. Dessa kan antingen spelas som individuella klipp eller i en enda följd. Bildkvaliteten är mycket dålig i dessa inslag, närmast i sämre VHS-kvalitet. Men de är intressanta. Framför allt scenen där Willard blir informerad om uppdraget är intressant, där han lovas befordran till Major efter framgångsrikt uppdrag. En annan intressant scen är ett samtal mellan Willard och Kurtz om moral. Flera scener med Colby (Scott Glenn) spelades uppenbart in som helt klipptes bort.
  • Destruction of the Kurtz Compund (6 min), den bortklippta scenen där man får se templet bombas sönder, vilket användes i den internationella versionens eftertexter (vilket man inte får se i den här snutten). Tyvärr kommenteras den av Francis Coppola (exakt samma kommentar som på den brittiska DVD-utgåvan; de verkar ha tagit hela sekvensen från DVD-utgåvan eftersom den har samma bildförhållande 2.20:1 som i den där tidigare utgåvan); det hade varit bra om man kunde välja bort hans kommentar eller lyssna på den om man ville (vilket man faktiskt kan på den brittiska DVD-utgåvan). Dessutom är bildmaterialet inte av bra kvalitet, snarare lågupplöst och med en dålig färgupplösning (motsvarande den brittiska DVD-utgåvans bildkvalitet). Jag gillar den ursprungliga sekvensen som jag såg på bio 1979 då den dels har en kuslig musik till sig och dessutom ger en känsla av apokalyps och får filmen att leva upp till sin titel.
  • The Birth of 5.1 Sound (5:53 min), med intervjuer från 2006 av Francis Ford Coppola, Warter Murch (ansvarig för filmens ljudmix) och Ioan Allen (från Dolby Labs) som fördjupar sig i tillblivelsen av surround-systemet för biovisning. Allen ger i den korta featuretten en mycket intressant historisk redogörelse för biografljudets utveckling sedan 30-talet och fram till det moderna 5.1-ljudets uppkomst i samband med Apocalypse Now.
  • Ghost Helicopter Flyover (4 min), en fördjupning med skaparna av ljudspåret som mixades till öppningscenen. Även hela filmens 5.1-mix, hur Walter Murch ritade en slags story board för ljudmixen för varje scen, omnämns allt som hastigast i intervjun från 2006 tillsammans med ljudteknikern Richard Beggs och Dolby Labs egen Ioan Allen. I en längre sekvens av inslaget mot slutet får man följa hur det synthetiserade helikopterljudet (”The Ghost Helicopter”) färdas runt de fem kanalerna till en grafisk representation. Synd då att ljudet endast spelas upp i DTS Stereo i förstärkaren; det hade varit ännu mer effektivt att låta ljudet färdas runt i mitt eget surroundsystem samtidigt.
  • The Synthesizer Soundtrack by Bob Moog, är en artikel från branschtidningen ‘Contemporary Keyboard’, Vol 6, No. 1 (januari 1980), och ger en fördjupning i skapandet av filmens synth-baserade soundtrack, med musikerna Pat Gleeson, Don Preston, Bernie Krause, Shirley Walker och Nyle Steiner, författad av en av de legendariska synthesizer-tillverkarna, Robert Moog, vars elektroniska instrument i stor utsträckning användes i filmen, bl.a. dåtidens största Moog-synth.
  • A Million Feet of Film: The Editing of Apocalypse Now (17:55 min), en kortdokumentär från 2006, där man bl.a. får lyssna till Walter Murch om hur det var att klippa ihop den enorma mängden av inspelat material med Moviolan, inte minst den inledande montage-scenen. Andra personer som intervjuas är förstås också Francis Coppola, men även Richard Marks (huvudklipparen) och Richard Beggs (som bl.a. spelade in Martin Sheens berättarröst). Man pratar även lite kort om den många timmar långa assembly cut, d.v.s. råkopian med de flesta användbara tagningarna ihopklippta till en hel film. Man pratar även om Michael Herr, vilket också intervjuas, som lånades in för att fylla ut motivationen bakom Willards uppdrag och Kurtz bakgrundshistoria, och hur protagonisten gradvis förändras genom att sakta men säkert ifrågasätta uppdragets natur och närma sig antagonistens psykologi. Detta ledde till berättarröstens monolog vilket tog månader att spela in och regissera, där inte bara Coppola deltog utan även John Milius (manusförfattaren) och Richard Marks. Man pratar även om den bortklippta franska sekvensen, vilket man får en större förståelse för som en viktig del av den helhetliga historien. Naturligtvis pratar man om filmens sista akt, hur det var att klippa bort det mesta av Brandos insats och att färdigställa slutet, och om hur Coppolas gamla collage-kamrat Dennis Jakob hyrdes in som konsult för att föra in mytiska och existentiella teman till filmens slut. Det här är en av de bättre sekvenserna som ger en god inblick hur en film faktiskt skapas till ett sammansatt verk först under efterproduktionen.
  • The Music of Apocalypse Now (14:50 min), från 2006, ger en översikt av de olika musiker och kompositörer som figurerar i filmens soundtrack, med dokumentära klipp från 1979. Intervjuoffren är återigen Walter Murch och Richard Beggs vilket fördjupar sig i den komplicerade och kollaborativa processen att skapa filmens musik tillsammans med ett flertal kompositörer och ett tjog av musiker som försökte samsas för att skapa ett helhetsintryck, vilket i sig verkade nå apokalyptiska nivåer! Intressant information är att The Doors musik inledningsvis skulle användas i mycket större omfattning där man till slut begränsade sig till ‘The End’ (där man faktiskt använder sig av tidigare oanvänt material av låten unikt för filmen). Den japanske synthesizer-musikern Tomita nämns som en viktig inspirationskälla till den musik som Francis Coppola kom att skriva tillsammans med sin far Carmine. Man pratar även om de synthesizer-musiker som omnämns i Bob Moogs artikel ovan, bl.a. Shirley Walker (som också intervjuas), Patrick Gleeson, Don Preston, Bernard L. Krause, Nyle Steiner, och Richard Beggs, vilket överförde Carmine Coppolas klassiskt komponerade musik på piano till ett effektivt synthbaserat sound, allt producerad av David Rubinson. Även gittaristen Randy Hansen omnämns (som skapade psykadeliska ljud tillsammans med Francis Coppola) vid sidan av Mickey Hart (från Greatful Dead) som komponerade och ansvarade för den tribalistiska slagverksmusiken med bidrag från musikerna Airto Moreira, Seiichi Tanaka, Jordan Amarantha, m.fl.
  • Heard Any Good Movies Lately? The Sound Design of Apocalypse Now (15:30 min), från 2006, ger en fördjupande analys av skapandet av filmens kvadrofoniska ljudlandskap med intevjuer från Francis Ford Coppola, Walter Murch, Randy Thom (efterproduktion-tekniker), Richard Beggs och Ioan Allen, med dokumentära inslag från den kreativa processen under efterproduktionen. Stort fokus läggs på scenerna från Do Lung-bronsekvensen och bakhållen längs Nùng-floden, helikopterljuden, etc.
  • The Final Mix (3:10 min), från 2006, fördjupar sig i ljudredigeringsprocessen som tog ungefär 9 månader att slutföra i studion, dag och natt, med intervjuer från Randy Thom och Richard Beggs och en hel del dokumentärt material från november 1978 till augusti 79 taget i studion.
  • Apocalypse: Then and Now (3:45 min), med olika intervjuinslag där Francis Coppola och Walter Murch utfrågas på plats i Zeotropes mixningsstudio år 2000, under Redux-versionen färdigställande, angående de båda versionerna av filmen som finns att tillgå idag.
  • 2001 Cannes Film Festival: Francis Ford Coppola (38:39 min), Roger Eberts hela intervju med Francis Ford Coppola. Man diskuterar bl.a. den frihet som filmskapare hade i Hollywood mot slutet av 1960-talet och hela 1970-talet, vilket slutade med Michael Ciminos Heavens Gate och där Apocalypse Now var en av de sista i raden av mästerverk. Mycket fokus läggs på alla myter kring filmen, om dess olika slut, etc. Även hur det var att arbeta med den excentriske Marlon Brando, och andra liknande anekdoter från filminspelningen. Sammantaget en mycket lyckad och underhållande intervju. Här antyds också att Coppola verkar föredra Redux-versionen framför den ursprungliga bioversionen från 1979 som behövdes klippas ner p.g.a. filmbolagens krav.
  • PBR Streetgang (4:10 min), profilerar skådespelarna på patrullbåten genom olika intervjuer med skådespelarna Laurence Fishburn (Mr. Clean),  Sam Bottoms (Lance), Albert Hall (Chief), Fredrick Forrest (Chef), mestadels med nyinspelade intervjuer (troligtvis) från 2001 men med ett inslag med Fishburn från 1976, utfyllt med inklippta scener från filmen och dokumentärt material från provspelningarna.
  • The Color Palette of Apocalypse Now (4:10 min), är en mer teknisk beskrivning över hur filmen färglades av Technicolor med hjälp av klassisk treremse-teknik på höjden av celluloid-filmens utveckling, där Dr. Richard Goldberg (från Technicolor), Vittorio Storaro (filmens kinematograf) och Francis Ford Coppola blir intervjuade år 2001. Ett mycket intressant inslag som tyvärr och paradoxalt nog dras ner av den dåliga och lågupplösta bildkvaliteten. Så här långt delar båda versioner av Apocalypse Now (2- och 3-Disc-utåvorna) på Blu-ray exakt samma extramaterial.

Nordiska 2-skiveutgåvan på Blu-ray

Disc 3: (Endast Collector’s Edition) Denna skiva innehåller följande extramaterial:

  • Dokumentären Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse (1991) av Francis hustru Eleanor Coppola, till vilket hon bidrog med dokumentärt material inspelat på 16mm-film, vilket Fax Bahr tillsammans med George Hickenlooper har sammanställt och klippt ihop tillsammans med nyinspelade intervjuer med Francis och Eleanor Coppola, och de flesta av skådespelarensemblen (med undantag för Marlon Brando). Filmen klockar in på 1 timme och 36 minuter och presenteras i 1080p 1.78:1 format till DTS-HD Master Audio Stereo 2.0. I denna långfilmslånga dokumentär, som har rankats till en av de bästa någonsin i sitt slag (dokumentär om en filminspelning), har Eleanor följt med hela produktionen från början till slutet och i detta på ett unikt och intimt sätt fångat in alla mörka och prövosamma aspekter av hennes makes filminspelning både med filmmaterial och med dolda ljudupptagningar. I synnerhet dokumentärens sista halvtimme är dramatiskt laddad och kommer ångesten in på livet. Det är sällan man kommer en filminspelning så nära under skinnet och kan blotta den nakna sanningen, vilket är mycket av spelfilmens huvudtema; att se bortom lögnerna och hyckleriet av tillvaron. I mångt och mycket ser man hur Francis Coppola gradvis gör sig till filmens antagonist, Överste Kurtz, som i sina val approprierar epitetet som ”demonregissör” i ordets rätta bemärkelse; någon som är beredd att sälja sin själ till Satan för att få sin film gjord.
  • De första 54 sidorna av John Milius originalmanuskript annoterat av Francis Ford Coppola. Intressant som ett historiskt dokument. Det är också denna del av manuset som användes mest under filminspelningen, eftersom Francis Coppola skrev om det mesta under filmens tredje och sista akt.
  • En samling med storyboard-illustrationer som visas som en slide show, mestadels från helikopterattacken mot Vin Din Drop. Teckningarna är ganska så snygga, om än simpla, men många återkommer ett flertal gånger vilket för ett tag fick mig att tro att det hela gick på repeat i en loop. 223 illustrationer visas totalt med en intervall av tre sekunder, vilket tar ca. 11 och en halv minut att titta sig igenom.
  • Fotoarkiv fördelat på två olika delar, Unit Photography med sammanlagt 32 bilder med blandad kompott av svartvita fotografier och färgfotografier (mestadels det senare) och Mary Ellen Mark Photography på sammanlagt 10 svartvita fotagrafier. Även detta arkiv går automatiskt igång som en slideshow med tre sekunders intevall.
  • Reklamarkiv arrangerat på samma sätt som de föregående såsom en slideshow med fotografier i de två avdelningarna Lobby Card and Press Kit Photos (73 st bilder, både svartvita fotografier och i färg, plus ett par illustrationer) och Poster Gallery (9 st bilder på målade illustrationer). Här finns även en trailer (samma biograftrailer som finns på den brittiska DVD-utgåvan), en samling radiospots och det kompletta bioprogrammet från 1979 (som även finns bifogat som en booklet i kartongen).

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans tekniska specifikationer

TV-system: PAL färg

Region: 2

Bildformat: 2.00:1 Anamorfisk 16:9

Ljud: Engelsk Dolby Digital 5.1

Textning: Engelska (för döva)

Tid: 2 tim 27 min

Distributör: Pathé, 20th Century Fox Home Entertainment

Utgivningsår: 2004

Blu-ray-utgåvans tekniska specifikationer

TV-system: 1080p färg

Region: AB

Bildformat: 2.35:1, 16:9

Ljud: Engelsk DTS-HD Master Audio 5.1, Engelsk DTS Surround 2.0, Italiensk DTS-HD Master Audio Surround 2.0, Spansk DTS-HD Master Audio Surround 2.0

Textning: Svenska, Danska, Norska, Finska, Italienska, Holländska, Portugisiska & Japanska

Tid: 2 tim 27 min (Theatrical Version) eller 3 tim 16 min (Redux)

Distributör: Studio Canal

Utgivningsår: 2015

© 2007, 2018

Publicerat i Äventyr, Drama, Krig, Kultfilm | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Alien – Den åttonde passageraren (Alien) (1979)

SONY DSC

På sin väg till Jorden från rymdkolonin Thedus avleder skeppsdatorn ”Moder” (med röst av Helen Horton) bogseringsskeppet ‘Nostromo’ från sin normala rutt efter att ha fångat upp en radiosignal från planetoiden LV 426 som kretsar kring planeten Acheron. Företaget Weiland-Yutani, som äger skeppet och den gigantiska pråm (tillika raffinaderi) som den drar efter sig fylld till bredden med malm, har en policy att alltid undersöka och följa upp en radiosignal som kan tyda på intelligent liv. Den sju man starka besättningen väcks ur sin kryosömn i förtid för att undersöka den mystiska signalen. Väl nere på den mörka, vanställda och vulkaniska månen – den förbjudna världen – möter undersökningsteamet, ledd av kaptenen Dallas (naturligt spelad av Tom Skerritt), en utomjordisk farkost (hänförd till som ”juggernaut”) som uppenbarligen har kraschlandat för flera tusen år sedan. Juggernauten innehåller en fossiliserad utomjording (hänförd till som ”space-jockey”) och en farlig last med mystiska äggliknande organismer i källaren…

Kane gestalat av John Hur när han får närkontakt

Kane gestalad av John Hurt när han får närkontakt av fjärde graden

Som tittare har vi förflyttat oss till ett dystopiskt 2120-tal och kastas snart in i en infernalisk mardröm. Undersökningsteamet återvänder till ‘Nostromo’ med en av sina medlemmar befunnen i komatillstånd och med en krabbliknande organism fastsittande vid ansiktet. När man försöker att avlägsna organismen med en skalpell så släpper den ifrån sig ett gult blod som fräter igenom golvet och ytterligare två skeppsdäck under sjukavdelningen. Efter ett tag släpper organismen själv taget och självdör; en stund senare vaknar offret, försteofficeren Kane (eftertänksamt spelat av John Hurt). Innan de skall bege sig ner i kryokammaren bestämmer besättningen sig för att äta en sista måltid. Under denna genomlider vi som tittare den första riktigt chockartade upplevelsen, troligtvis en av de mest minnesvärda i filmhistorien, den ökända ”chestburster”-scenen när en xenomorf i miniatyr spränger sig ut genom Kanes bröst…

Chestburster

Kanes son – En nykläckt xenomorf i sitt första stadium

Vad som följer är en kamp om överlevnad mot en snart fullvuxen xenomorf som varken lämnar något spår efter sig själv eller sina offer. Inom kort hamnar ansvaret över besättningen på den kvinnliga tredjeofficeraren Ripley (övertygande spelat av Sigourney Weaver) efter att även kaptenen har hamnat i klorna på det skrämmande rymdmonstret. Hon måste inte endast kämpa mot en främmande entitet – den åttonde passageraren (med Bolaji Badejo innanför gummidräkten) – utan också mot en bångstyrig och söndrad besättning som mest hyser antipati mot henne, de ännu överlevande; navigatören Lambert (inlevelsefullt irriterande spelat av Veronica Cartwright) som har sina nerver på utsidan och hela tiden verkar vara på randen till nervsammanbrott, den kaxige mekanikern Parker (självsäkert spelat av Yaphet Kotto) och den kylige vetenskapsofficeren Ash (underbart inspirerande spelad av Ian Holm) som verkar ha en dold agenda och hysa ovanligt stor empati för det livsfarliga monstret.

Yophet Kotto som Parker, Sigourney Weaver som Ripley och Ian Holm som Ash

Parker (Yaphet Kotto), Ripley (Sigourney Weaver) och Ash (Ian Holm)

Alien är en av de riktigt stora moderna Sci-Fi klassikerna och kanske en av de bästa filmerna någonsin alla kategorier. Kort och gott kan man säga att näst intill allt stämmer i denna film. Men man kan inte till fullo förstå denna filmklassiker utan att ta hänsyn till Alejandro Jodorowskys projekt i mitten av 1970-talet att filmatisera Frank Herberts bok ‘Dune’. Jodorowskys Dune anses vara den bästa science fiction-film som aldrig blev filmad – Sci-Fi genrens heliga graal. Under förproduktionen samlade den excentriske Chilenske regissören till sig en salig blandning kreativa genier i Paris, bl.a. konstnärerna och designerna H. R. Giger, Chris Foss och Jean ”Moëbius” Giraud, och Dan O’Bannon som skulle stå för specialeffekterna (för sina insatser i John Carpenters debutfilm Dark Star). På initiativ av O’Bannon anlitades samtliga av dessa personer sedermera till Gordon Carrolls, David Gilers och Walter Hills Alien-projekt för Brandywine Productions och 20th Century Fox efter att Jodorowskys projekt hade fått rött ljus av Hollywood. Istället för Jodorowsky anlitades den nyetablerade engelske regissören Ridley Scott som endast hade hunnit göra filmen Duellanterna (1977).

Ridley Scott och Ian Holm

Ridley Scott regisserar Ian Holm inuti skeppsdatorns central

Det intressanta i det här sammanhanget är att Ridley Scott långt senare med filmen Prometheus (2012) återanvände delar av Gigers målningar som han gjorde för Jodorowskys Dune. Dan O’Bannon utgjorde som manusförfattare en tidigt motor i projektet och hade själv ambitionen att regissera Alien varefter producenten Walter Hill blev på tal innan Scott till slut anlitades som regissör. Under tiden delegerade O’Bannon ansvaret för designen av den mänskliga teknologin och kulturen till Moëbius, Chris Foss och Ron Cobb; utsprungligen skulle Foss utveckla exteriörerna och Cobb interiörerna, även om det aldrig handlade om vattentäta skott. Dessa legendariska futuristiska designers kollektiva insats är det som ger filmen dess typiska hyperrealistiska känsla när det kommer till de rent mänskliga skapelserna i filmen. Allt detta utmynnar i bogserskeppet ‘Nostromos’ invändiga och utvändiga design vilket var något som filmvärlden inte sett maken till tidigare när det begav sig 1979, den fulsnygga och realfuturistiska känslan. ‘Nostromo’ förkroppsligar också den kreativa processen i Alien där idéer av Chris Foss utvecklades vidare av Ron Cobb men där den färdiga produkten till slut sattes samman av Brian Johnson (känd från TV-serien Space: 1999), som ansvarig för specialeffekterna, utifrån Foss’ och Cobbs teckningar.

Dragskeppet 'Nostromo'

Dragskeppet ‘Nostromo’ på väg att landa på planetoiden LV 426

Men det starkaste intrycket som dröjer sig kvar efter alla dessa decennier sedan jag såg filmen för första gången – i en tom salong i Polen 1980 – är naturligtvis den design som Hans Ruedi Gieger stod för i Alien vilket tillför en sant främmande och unik känsla kring de utomjordiska artefakterna. I synnerhet är det väl värt att nämna det fullvuxna monstret självt vilket var idéer som Giger utvecklade utifrån vissa verk i sin bok ‘Necronomicon’ från 1977. Faktum var att Scott beslutade sig för att anlita Giger efter att ha bläddrat i sagda bok, vilket placerades i hans hand av Dan O’Bannon även om jag är övertygad om att hans deltagande i Jodorowskys Dune-projekt också hade sin initialt bidragande orsak; O’Bannon hade ambitionen att samla ihop det gamla teamet från Paris. Även Carlo Rambaldi var med och utvecklade designen av xenomorfens animatroniska huvud vilket innehåller de berömda utskjutande andra käftarna som genomborrar offren. Även om monstret är av en klassisk ”människa i dräkt” variant så stör man sig aldrig på detta då gummidräkten i fråga är mästerligt utförd; den nigerianske dansaren Bolaji Badejo har den perfekta spinkiga kroppsbyggnaden vilket bidrar till det goda resultatet.

Xenomorfen och Lambert

Bolaji Badejo som xenomorf och Veronica Cartwright i rollen som Lambert

Det är främst det visuella intrycket från juggernauten och space-jockeyn, vilket båda är Giger-kreationer, som imponerar stort i filmen. Även uppgiften att utforma den ogästvänliga planetoiden föll på Gigers lott. Han designade även äggen och en variant av chestburster-monstret som refuserades till förmån för en utvecklad av Roger Dicken (men som uppenbarligen togs upp av John Carpenter i hans The Thing), samt lade idén för ”facehuggern” – den krabbliknade organism som sätter sig fast mot ansiktet och utför en oral våldtäkt mot offret för att inplantera xenomorfen i värdorganismen – även om själva den slutgiltiga designen till ansiktskramaren var O’Bannons som närvarade på inspelningsplatsen tillsammans med Giger. Till skillnad från de övriga filmerna i Alien-franchisen, med undantag för Prometheus, så har Giger till fullo närvarat vid filminspelningen och direkt varit involverat i alla aspekter av konstruktionen av specialeffekterna framför kameran när det kommer till de utomjordiska inslagen. Det är sålunda H. R. Gigers film lika mycket som Ridley Scotts när det kommer till det konstnärliga och visuella intrycket. Det är värt att nämna att Alien vann en Oscar 1980 för sina visuella effekter, säkerligen på grund av Gigers kreationer.

Jaggernaut

H. R. Gigers design av det utomjordiska skeppet benämnd som ”jaggernaut”

Överlag är fotot av engelsmannen Derek Vanlint mästerligt utfört samtidigt som det nästan har en viss dokumentär känsla över sig p.g.a. flitigt bruk av handkamera. Vissa scener å andra sidan är som en vacker men olycksbådande mörk gotisk oljemålning. Produktionsdesignen av Michael Seymour är mästerligt utförd och helt övertygande, i synnerhet i skapandet av de utomjordiska artefakterna men även av de långa korridorna, salarna och bryggan på ‘Nostromo’. Ridley Scott skall ha sagt att han med Alien ville ha en ”Texas Chain Saw Massacre in space” och det är en ganska så bra liknelse då filmens intryck är rått, oborstat och skitigt. Ju längre filmen lider blir skådespelarna allt mer skitiga, svettiga, med revor i kläderna och i sina själar; ett Dantes inferno. Musiken komponerad av Jerry Goldsmith är mästerlig och smälter in perfekt med den mörka visuella stilen; den kan närmast beskrivas som ambient samtidigt som den lyckas att förhöja den infernaliska och skräckartade känslan i de mest rysliga ögonblicken. Samtidigt tillåter Ridley Scott ett flertal scener att arbeta sig fram helt utan musik och istället med stöd av ljudeffekter och stämningsljud.

Space-jockey

Den suggestiva utformingen av den utomjordiske ”space-jockeyn”

Skådespeleriet och personregin är av högsta klass. Det känns som om skådespelarna lever sina roller och inte bara agerar. Ian Holm gör definivt sin bästa rollpresation i Alien. Det samma kan sägas om de flesta andra av ensemblen, exempelvis Tom Skerritt som gör en mästerlig insats som skeppets populäre kapten Dallas; som tittare lider vi med honom över det ansvar och den press han utsätts för när han försöker att leda sitt manskap i sin kamp för överlevnad. Även Harry Dean Stanton gör en minnesvärd insats som mekanikern Brett. Skådespeleriet känns ofta improviserat vilket höjer känslan av dokumentär. För att få fram denna känsla har Ridley Scott manipulerat sina skådespelare och utsatt dem för hård press, exempelvis genom att i hemlighet ha instruerat någon av skådespelarna att gå på en av de övriga i ensemblen för att få fram ett emotionellt utbrott. I den berömda chestburster-scenen visste ingen skådespelare utöver John Hurt (som låg riggad mot matbordet) vad som exakt skulle ske, med resultatet att skådespelarnas reaktioner av fasa och chock är helt äkta. Denna dokumentära känsla av improvisation är vad som höjer filmen över genomsnittet inom genren.

Dramatik vid matbordet

Full dramatik vid matbordet

Ridley Scott ville fånga in känslan av ”truckers in space”, att sätta tämligen ordinära människor i en extraordinär situation. Karaktärerna är inga hjältar eller några speciella personligeter alls egentligen; de skulle kunna vara vem som helst av oss. Tämligen färglösa tills livets fasor skakar om och sätter fart på dem. Var och en av dem har olika anledningar till att de har mönstrat på ‘Nostromo’. Man kan även skönja en viss social kritik i filmen då det finns en uppenbar segregation och intressekamp mellan de två mekanikerna Brett och Parker och de övriga i besättningen, vilket i synnerhet visar sig i vissa scener där Ripley figurerar. Handlingen signerad Dan O’Bannon och Ronald Shusett är enkel men genial, en sant klassisk saga i skräck. Att ensemblen är så liten, blott sju i besättningen och den åttonde passageraren, inträngda på en begränsad yta, är mycket tilltalande rent dramaturgiskt och ger upphov till något av ett kammarspel med mycket utrymme för drama och karaktärsfördjupningar.

Truckers in space

”Truckers in space”

Rymdmonstret får också sin alldeles speciella egna karaktär som väcker vår primala skräck för den råa djuriska instinkten, begäret och självbevarelsedriften; i sin gestaltning och livsuttryck är det inte en så speciellt subtil symbol för den manligt aggressiva och destruktiva sexualdriften, penetrerande och våldförande. Utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv förkroppsligar xenomorfen det mänskliga Detet, vilket ju är en främling för många av oss i det civiliserade samhället. Filmen visar vad som händer när man släpper denna kraft lös i ett slutet samhälle; det är svårt att göra en exakt bedömning men från det att monstret föds ur andreofficeren Kane så går det mycket snabbt till det oundvikliga och digra slutet. Jag tror inte vi talar om dagar utan snarare om timmar. Filmen har sålunda en realtidskänsla över sig. Efter att vi som tittare, när filmen närmar sig finalen, får veta att monstret inte går att döda infaller sig den totala domedagskänslan; hopplösheten, ångesten och skräcken är total. Självmordet ligger runt hörnet…

Xenomorf

Xenomorfen i sin ursprungliga design av H. R. Giger

Denna film lanserade en ny våg av oborstade Sci-Fi filmer, såsom Outland (1981), Blade Runner (1982), m.fl. Skräcken är klaustrofobisk och det är kul att se att denna film fortfarande kan skrämma slag på folk idag, som den en gång i tiden gjorde 1979. Jag såg Alien nyligen tillsammans med min 14-årige son och filmen blev genast hans nya favoritfilm! En sådan film förtjänar att få en ny generation av publik. Alien är en av få Sci-Fi filmer från 1970-talet som fortfarande står sig bland dagens hårt granskande och kritiska publik, även i sin produktionsdesign och i sina specialeffekter som ännu idag övertygar sin publik. Och då får man komma ihåg att detta var långt innan digitalt komponerade visuella specialeffekter hade anträtt scenen. Vi pratar alltså om ”old-school” filmskapande här. Den enda film från 1970-talet som är jämförbar är Star Wars (1977), vilket på ett sätt var pionjär i att föra in den ostädade och skitiga känslan i Sci-Fi film, som en kontrast till den sterila miljön i Star Trek, etc. Men till skillnad från det högoktaniga bildberättandet i Star Wars låter Scott filmens visuella anslag sjunka in i långsamma tagningar som andas realism och som påminner om 2001: Ett rymdäventyr mera än om något annat.

'Nostromo' i sin anflygning mot LV 426

‘Nostromo’ i sin anflygning mot månen LV 426

Men lika mycket som Alien är en effektiv studie i skräck är den en fascinerande berättelse om människans möte med det okända och mystiska. Det är en film som handlar lika mycket om människorna som om monstret, som när allt kommer omkring är en bifigur även om den helt överskuggar filmen. Xenomorfen är en perfekt antagonist som väcker till liv de annars så livlösa och uttråkade karaktärerna; i den inledande delen av filmen får man en hastig inblick i den vanliga ledan som kännetecknar ett liv på ett fraktskepp. Detta gestaltas framför allt genom skådespeleriet, allt från det sega uppvaknandet från kryokammaren, genom de uttråkande diskussionerna vid matbordet till den totala avsaknaden av entusiasm att undersöka den mystiska signalen på LV 426. Denna inledning i filmen står som en skarp kontrast till det övriga i filmen. Som tittare förstår vi att det är lugnet före stormen; det inledningsvisa långsamma tempot skapar en nervös och obehaglig stämning i filmens anslag vilket är mycket effektivt. På ett sätt är Alien filmvärldens motsvariget till Led Zeppelins ‘Stairway to Heaven’ på det sätt som den långsamt bygger upp tempot till sitt ultimata crescendo framemot slutet.

Tillvaron in en kryokammare

Tillvaron in en kryokammare

Sedan Alien gjordes har den snabbt blivit en modern klassiker och en ständigt återkommande referensfilm gentemot vilket mycket som har kommit efteråt har blivit jämfört med. I kölvattnet på filmen kom en lång rad med B-filmer som försökte att kapitalisera på originalet. Ett sådant exempel är Scared to Death (1981) i regi av William Malone, vilket använder sig av ett människa i kostym-monster som är ett direkt plagiat av H. R. Gigers originaldesign. Överhuvudtaget medförde Alien en renässans för mosterfilm, i synnerhet i rymden. Utan Alien hade B-filmer som Roger Cormans Galaxy of Terror (1981) och Forbidden World (1982), eller kultfilmer som Norman J. Warrens Insemnoid (1981) och Harry Bromley Davenports Xtro (1982) inte blivit producerade. Tack och lov för Alien även i detta avseende! Som en intressant kuriosa så var Dan O’Bannon och Ronald Shusett i färd med att skriva på ett kontrakt med en entusiastisk Roger Corman och hans New World Pictures innan projektet togs upp av det nystartade Brandywine Productions och 20th Century Fox; manuset som sådant är som klippt och skuret för en lågbugdetproduktion och riktar sig mot B-filmspubliken.

”Ansiktskramare” låter som en trevlig men något missvisande omskrivning

Vissa har beskrivit Alien som en ”påkostad B-film” och detta är delvis en rätt så träffande beskrivning eftersom den är så genrespecifik och utgör en enda lång våt dröm för monster- och Sci-Fi nördar. Liksom de flesta B-filmer är den en tämligen rakt berättad historia och innehåller bitvis chockerande och exploaterande scener; intellektuella och filosofiska teman är inte förgrunden då filmen framför allt ämnar att skrämma publiken. Alien är förvisso också starkt inspirerad av klassiska B-filmer, såsom Howard Hawks’ The Thing from Another World (1951), Edward L. Cahns It! The Terror from Beyond Space (1958) och Mario Bavas Planet of the Vampires (1965). Men vad många går miste om i en sådan begränsande beskrivning och en jämförelse med klassiska B-monsterfilmer är den höga konstnärliga ambitionsnivån i Alien som faktiskt finns där och skiljer ut den från sina föregångare, både i sin design och i de imponerande skådespelarprestationerna, vilket lämnar mycket få i publiken oberörda. Att filmprojektet lyftes från sin ursprungliga B-nivå till att bli en A-film har man Ridley Scott att tacka för som togs in relativt sent i projektet 1978 i kölvattned på den originella debutfilmen Duellanterna.

H. R. Gigers Necronomicon IV, den direkta förlagan till xenomorfen

H. R. Gigers ‘Necronom IV’ från 1976, den direkta förlagan till xenomorfen

Det skulle dröja ända till 1986 innan producenterna Carroll, Giler och Hill skulle göra en uppföljare med Aliens i regi av James Cameron, i sig också en hyllad film men som också tar franchisen i en helt annan riktning. Närmast 33 år senare återvände Ridley Scott till att regissera och tillsammans med David Giler och Walter Hill producera en prequel till sin film från 1979 med titeln Prometheus (2012). Tyvärr kom Scott inte alls lika långt konstnärligt den här gången som han gjorde med Alien, mestadels på grund av en idiotisk dialog som till skillnad från originalet inte känns äkta och naturligt, även om det inte saknades ambitioner och visioner vilket lyser igenom i den senare filmen. I Prometheus försöker Scott att besvara fansens alla frågor vad juggernauten och dess space-jockey egentligen var för något och kom ifrån men skapar snarare fler frågor än han kan leverera några svar; den som har följt filmserien i Alien-franchisen lär bli förvirrad av Scotts prequel. Även om det är en bra film skall man inte lägga någon större vikt vid Prometheus och om man skall börja att se någon film i Alien-franchisen först så skall det definitivt vara Alien från 1979 och inte dess prequel från 2012.

Ripley, Parker och Brett

Sigourney Weaver, Yahpet Kotto och Harry Dean Stanton i rollen som Brett

Alien är en mycket god början på filmhistoriens bästa filmserie och man kan gott fortsätta med uppföljaren från 1986, eller så kan man se Scotts senaste alster men då bortse från Aliens, Alien³ (1992) och Alien: Resurrection (1997) eftersom Prometheus skapar en alternativ förståelse för xenomorfen som här görs till ett biologiskt stridsmedel. I efterföljarna utgör xenomorfen en egen art som förökar sig som en termitkoloni, något som även hybridfranchisen ‘Alien vs. Predator’ tar fasta vid. Uppenbarligen var inte detta alls avsikten i sin ursprungliga idé och därför kan Prometheus fungera som en intressant kommentar och en tolkning av hur tankegångarna ursprungligen gick. I en tidig scen i Alien så ser man ett gigantiskt lastförråd som är fylld till brädden med ägg utan några drottningar i sikte, uppenbarligen utgörande lasten i juggernauten, på samma sätt som man visualiserar det hela i Prometheus som en bärare av ett biologiskt vapen. Om man ser Alien i ljuset av Prometheus så förstår man varför vetenskapsofficeraren verkar ha en förförståelse och en medveten önskan att bevara och beskydda xenomorfen för bolagets vapendivision, något som också är Ripleys teori i filmen.

Jaggernautens äggkammare

Jaggernautens äggkammare där mardrömmen börjar

Det som känns befriande med att se en film som Alien är att den utstrålar ett gammaldags och traditionellt hantverk. Filmen är på grund av sin höga ålder helt befriat från digitala animeringar (CGI), vilket är förkommande i Prometheus och i synnerhet synligt störande i Alien: Resurrection. Inte heller ser man några stop-motion-effekter, vilket var populära under 1980-talet innan CGI-teknikens genombrott och som förekommer i Alien³. Alla effekter är i princip framför kameran, bortsett från några imponerande matte-målningar (som på den föregående bilden). För att dölja det faktum att man ser en skådespelare i en gummidräkt låter kameran oss att se xenomorfen i skuggor och klipparna Terry Rawlings och Peter Weatherley gör ett mästerligt jobb i att inte avslöja för mycket av monstret. Säkerligen har detta gjorts medvetet för att dölja eventuella skavanker men samtidigt lämnar det över mycket åt tittarens fantasi. Detta står i stark kontrast till alla uppföljare i Alien-franchisen som visar xenomorferna öppet och som lämnar föga över till fantasin.

En typiskt hastig glimt av en xenomorf

En typiskt hastig glimt av en xenomorf

En berättigad jämförelse som man bör göra mellan Alien och en annan Sci-Fi klassiker till monsterfilm är John Carpenter’s The Thing (1982). Sedan Carpenters klassiker kom ut tre år efter Scotts Alien har dessa två filmer ofta jämförts med varandra och har blivit något av ständiga följaslagare. Enligt min åsikt är detta en rättvis jämförelse, även om filmerna är tämligen olika både till innehåll och utförande. En kul trivia är att Dan O’Bannon deltog i John Carpenters studentfilm och debut Dark Star (1975) både som skådespelare och som designer av de visuella specialeffekterna, något som Alejandro Jodorowsky som sagt uppmärksammade honom för efter att ha sett filmen. Alien och The Thing har många beröringspunkter, förutom det faktum att vi får följa en besättning i deras stridskamp mot ett utomjordiskt monster. En sådan viktigt och konstnärlig likhet är hur skådespelarna reagerar på respektive monster, vilket underlättas då skådespelarna ser allt med sina egna ögon och därför kan svara mot en konkret specialeffekt på ett ytterst realistiskt sätt; det är de mänskliga skådespelarnas reaktioner på dessa effekter som gör dem så skrämmande. Utan en vettskrämd Ripley blir monstret i Alien bara en snygg gummidräkt.

Giger i full färd att bygga en helskalemodell av en alien

Giger i full färd att bygga en fullskalemodell av en xenomorf

Båda filmerna är dessutom lika klaustrofobiska; manskapet är instängda i en livsfarlig och karg miljö – i fallet med Alien den djupa rymden ”där ingen kan höra höra dig skrika” för att parafrasera en berömd tagline från filmbolagets marknadsföring när det begav sig. Båda filmer är mörka till sin ton, både i känsla och rent visuellt; i Alien avlöser de mörka och skugglika korridorerna varandra. Dock lägger Ridley Scott i Alien tonvikten på att vara ryslig mardröm medan John Carpenters The Thing mera lägger betoning på chockartad och skräckfylld fasa. Uppgivenheten och hopplösheten är lika påtaglig i båda filmer; karaktärerna och deras emotionella responser känns lika äkta och trovärdiga i båda fallen. En stor skillnad filmerna emellan är avsaknaden av kvinnliga karaktärer i The Thing och dess uttalade känsla av ”macho” komplex. Ridley Scott å andra sidan har i sin film introducerat en kvinnlig protagonist i sin Ripley som har blivit banbrytande i att etablera fler handlingskraftiga kvinnliga karaktärer i Hollywood. En annan skillnad är att Scott har lagt en större betoning på kreativ design och vision. Alien känns helt enkelt som att den har större konstnärliga ambitioner; i jämförelse känns The Thing som mindre träffsäker rent dramaturgiskt.

Protagonisten Ripley

Protagonisten Ripley biter ifrån sig

Som tonåring blev jag heligt vred över något som ett ”pretto” till skribent hade författat för den gamla svenska filmblaskan Scandinavian Film & Video i början av 1980-talet och jag skrev genast ett passionerat genmäle som en insändare vilket publicerades i nästföljande nummer. Förståsigpåaren som hade retat upp mig ansåg Ridley Scotts Alien och John Carpenter’s The Thing vara filmer som framför allt lade vikten på äckel-effekter istället för på handling och spänning. Men om man bara ser gore och äckel i någon av dessa filmer så förstår man inte vad filmerna egentligen handlar om; det är som att inte se skogen för alla träden. I sitt svar i följande nummer erkände skribenten att filmerna trots allt var mycket bra… Ja, retrospektivt inser många av oss att de båda utgör mästerverk i genren. Av dem två är Alien den starkare och mest minnesvärda. Inte minst som kulturikon.

Nostromo gör sin inflygning mot den förbjudna planeten

Nostromo gör sin inflygning mot den förbjudna världen

År 2003 utkom Ridley Scott med en omklippt version av Alien, vilket på ett sätt markerade hans nyfunna intresse för franchisen men också starkt motiverades av filmbolagets önskan att presentera en ny version inför återutgivandet av Alien-filmerna. Denna nya ”Director’s Cut” är på ett sätt en komplementerande version även om beteckningen är missvisande då Scott fortfarande verkar föredra sin ursprungliga klippning. Det är inte blott originalfilmen med extrainsatta scener. Ridley Scott har klipp om filmen med hjälp av David Crowther och kortat ner vissa gamla scener för att göra plats för nya (som spelades in samtidigt som de andra). Alien: The Director’s Cut klockar in på 116 minuter jämfört med originalets 117 minuter. Man märker knappt det som är borttaget men märker definitivt de ”nya” inslagen, vilket är mästerligt inklippt med det ”gamla” materialet. Det är intressant att se vad rymdmonstret gör med sina offer i den scen där Ripley råkar hitta och kommer ner i dess bo. Men frågan är om det inte står i direkt motsägelse till den riktning som James Cameron tog Alien-mytologin med Aliens och hur äggen skapas, vilket knyter an denna version ännu mera med synen på xenomorfen som en biologisk smitta i Prometheus. Scott blottar även en större konflikt hos besättningen än i originalversionen. Även om jag lätt favoriserar den gamla bioversionen från 1979, då jag är uppvuxen med den, måste jag nog medge att Ridley Scotts Alien – Director’s Cut i princip är lika bra som originalet. Oavsett version får filmen full pott i betyget.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Medverkande

Regi: Ridley Scott

Foto: Derek Vanlint

Produktion: Gordon Carroll, David Giler, Walter Hill, Ivor Powell & Ronald Shusett

Manus: Dan O’Bannon, Walter Hill & David Giler

Story: Dan O’Bannon & Ronald Shusett

Musik: Jerry Goldsmith

Produktionsdesign: Michael Seymour

Art direction: Leslie Dilley, Roger Christian, Bill Welch, Ian Whittaker, H. R. Giger, Dan O’Bannon & Peter Voysey

Conceptual artists: Chris Foss, Ron Cobb, Jean ”Moëbius” Giraud & H. R. Giger

Kostymer: John Mollo

Specialeffekter: Brian Johnson, Roger Dicken, Nick Allder, Carlo Rambaldi, Allan Bryce, Clinton Cavers, Eddie Butler, David Watling, Carlo DeMarchis, m.fl.

Visuella effekter: Denys Ayling, Martin Bower, Dick Hewitt, Ray Caple, m.fl.

Ljud: Jim Shields, Derrick Leather, Bryan Tilling,  Andrew I. King (endast Director’s Cut), m.fl.

Redigering: Terry Rawlings, Peter Weatherley & David Crowther (endast Director’s Cut)

Skådespelare: Tom Skerritt, Sigourney Weaver, Veronica Cartwright, Harry Dean Stanton, John Hurt, Ian Holm, Yaphet Kotto, Bolaji Badejo & Eddie Powell

Budget: $11.000.000

Studio: Brandywine Productions

Distributör: 20th Century Fox

Produktionsår: 1979

Land: USA & UK

Se IMDb för mer information.

DVD-utgåvans bild

Denna recension avhandlar i synnerhet den sista utgåvan på DVD av Alien från 2003 när den kom ut både i boxform som Alien Quadrilogy och som en egen titel Alien: The Director’s Cut – Special Edition. Filmen har tidigare givits ut på DVD år 2000 både som enkelskiva och i en box tillsammans med de övriga tre filmerna Aliens, Alien³ och Alien: Resurrection med titeln Alien Legacy. Jag har varit innehavare av båda boxarna och kan därför göra en viss jämförelse av båda DVD-utgåvorna av den aktuella filmen även om jag främst i mitt betyg utgår från Alien Quadrilogy.

Konvolutet till svenska utgåvan av Alien Quadrilogy

Konvolutet till svenska utgåvan av Alien Quadrilogy

En av de största skillnaderna mellan utgåvorna när det kommer till Alien är att det levereras två skivor i den senare utgåvan och i den tidigare endast finns en skiva, vilket medför att det finns mycket mer extramaterial presenterat i Alien Quadrilogy-boxen. En annan viktig skillnad är att filmen i den senare utgåvan presenteras i två versioner, bioversionen från 1979 och en ”Director’s Cut” från 2003. Sedan är konvoluten helt annorlunda konstruerade där Alien Legacy mera utgörs av en yttre kartong som samlar ihop de individuella filmernas ”Keep-Case” konvolut, vilket även gick att köpa var för sig. Alien Quadrilogy kommer å andra sidan som en enda stor ”Digipack” i bokform med snygga plastsidor som håller vartenda individuella skiva på plats i en genomgående grön färg.

Alien Quadrilogy levereras som digipack

Alien Quadrilogy levereras som digipack

När det kommer till bild och ljud verkar skaparna av boxen Alien Quadrilogy lagt mest krut på Alien och Alien: Resurrection i jämförelse med de tidigare utgåvorna från år 2000. Bilden i båda dessa filmer har en bättre kontrast, skärpa och mer tryck i färgerna, även om båda utgåvor presenterar en anamorfisk 16:9 bild i filmens originalformat. I mitt tidigaste omdöme av filmerna, när jag kunde jämföra båda versioner år 2005, tittade jag på dem från min första DVD-spelare Pioneer DV-737 vilket saknade en deinterlacer och därför lämnade över detta uppdrag till den undermåliga linjedubblaren i min projektor Sharp XV-Z201E. Då, utifrån dessa förutsättningar, kunde jag tyvärr också i både Alien och Alien: Resurrection hämtade från Alien Quadrilogy se en tydligare persiennartefakt i vissa scener med lågdagar (som även syntes i de tidigare utgåvorna men mindre tydligt p.g.a. den sämre skärpan).

Konvolutet till svenska utgåvan av Alien Legacy

Konvolutet till svenska utgåvan av Alien Legacy

När jag har tittat på Alien från min Blu-ray spelare Panasonic DMP-BDT320EG uppskalat till 720p genom Z201:an har jag inte sett något av de ovan rapporterade artefakterna. Vi pratar här i princip om referensklass när det kommer till DVD. Tack vare filmens ålder passar DVD-mediet bättre i detta fall jämfört med om man ser en nyare och digitalt inspelad film med knivskarp skärpa mellan en DVD och en Blu-ray. Det finns förvisso en viss antydan till edge enhancement (EE), vilket är att vänta av DVD-mediet, men detta är inte alls störande och märks ofta inte av alls. Visst märker man att skärpan inte är på topp som man har vant sig vid på sistone med HD-bild men den är definitivt tillräcklig god och vad man kan förvänta sig av DVD, även om jag har sätt bättre men endast i några enstaka sällsynta fall. Filmens något mjuka karaktär förklaras nog av att den är inspelad på 35 mm-film vilket senare blåstes ut till 70 mm för biovisning. Jag misstänker att transfern till DVD har gjorts från en 35 mm-kopia då den presenteras i anamorfiskt 2.35:1 format  (70 mm-printen presenterades nämligen i 2.20:1).

Alien 2000

Konvolutet till svenska utgåvan från 2000

Filmen är inspelat i ganska mörka toner och här gör videoöverföringen ett tämligen gott jobb med mycket detaljer synbara i lågdagrarna. Färgerna går mestadels i jordfärger och grått; Alien är inte en färgglad film men så var det ursprungligen tänkt av regissören för att skapa filmens särskilda stämning så det är återigen inget man kan lasta videotransfern för. Regissörens tanke var ju som sagt att skapa en oborstad och delvis dokumentär känsla, närmast socialrealistisk, utan en massa visuella krusiduller. Detta om man bortser från några häpnadsväckande visuella scener. Fotot är i sin helhet inte snyggt men på ett annat plan mästerligt och gör sitt jobb mer än väl. På samma sätt gör den sista DVD-utgåvan från 2003 ett fullgott arbete med att överföra denna känsla till duken. Och det är också versionen från Alien Quadrilogy som får sätta betyget.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Blu-ray-utgåvans bild

Jag har så småningom graderat upp min Alien-franchise-samling till Blu-ray Disc-formatet när jag äntligen har införskaffat de första fyra filmerna genom samlingsutvågan Alien Anthology. Det finns flera olika versioner av denna samling på Blu-ray med samma namn (jag har kunnat identifiera upp till sammanlagt tre men det kan finnas ännu fler variationer); den jag har i min ägo gavs ut 2014 och är presenterad i ett ”Keep-Case” med fyra separata skivor. Varje filmtitel gavs dessutom 2011 ut var för sig i individuella Keep-Case-konvolut; enkelskive-utgåvan på den första filmen i serien tituleras helt sonika som Alien.

Konvolutet på den svenska enkelutgåvan på Blu-ray

Det verkar som om skivorna är exakt likadana mellan de olika versionerna av Alien Anthology och att endast konvoluten har skiljt sig åt dem emellan; den finaste versionen gavs redan ut 2010 och har mer karaktär av ”digipack” i bokform (ungefär som Alien Quadrilogy ovan) medan den enklare följer gense Blu-ray-standard med ett blått plastkonvolut. En annan skillnad mellan dessa två olika utgåvorna är att digipack-versionen har två extra bonusskivor som jag då saknar. Det finns också en tredje utgåva av Alien Anthology vilket precis som med den äldsta samlingsboxen på DVD utgörs av en yttre kartong som samlar ihop de individuella filmerna i fyra separata Keep-Case-konvolut. Tänk er då att istället ha ett lika stort konvolut som rymmer alla fyra filmerna tillsammans; det skapar uppenbart mer utrymme i filmhyllan! Eftersom skivorna uppenbarligen har samma etiketter (med undantag för att det i min utgåva därtill står ”Disc 1”, ”Disc 2”, osv. på dem för att kunna hålla skivorna isär) så utgår jag från att bild och ljud är identiskt utågorna mellan. Så min recension av Blu-ray-utgåvans bild och ljud får antas gälla tvärs över alla utgåvor, även individuella titelutgåvor.

Konvolutet till den europeiska samlingsutgåvan på Blu-ray

På Blu-ray sett över min OLED-TV (LG OLED55C7V) matad i 1080p från min Blu-ray spelare (Panasonic DMP-BDT320EG) ser bilden helt makalös ut. I skrivande stund har jag ännu inte sett en UHD 4K skiva matad genom en kompatibel spelare i HDR, men kan det bli bättre än så här med en snart 40 år gammal film? Jag kan se så mycket detaljer i bilden som jag aldrig har sett förut, ner till skavankerna på originalnegativet; jag ser små knappt märkbara vertikala rispor komma och gå i vissa scener. Några digitala artefakter finns knappast; EE eller översläng är knappt märkbart, om ens alls och i så fall mestadels svagt vid letterboxingens kanter vilket kanske drar ner intrycket något (jag har sett Blu-ray-utgåvor som är helt rena från EE, så man kan inte skylla på formatet som sådant). Men jag kan se de fina individuella kornen på celluloidfilm-planet, även fast de är närmast mikroskopiska. När jag ser filmen över den här hemmabiokonfigurationen inser jag fullt ut hur magnifik kinematografin är på denna film, hur perfekt exponerad varje filmruta är, hur mästerligt bilden är komponerad för att spela med skuggor och ljus. Mastern går ner till det svartaste och på min OLED innebär det att pixlarna blir helt nedsläckta; kontrasten är makalös. Bilden är mycket dynamisk. Detta lyfter även färgerna som får ett helt annat lyster och liv, även om färgerna aldrig blir överdrivna på denna film. Filmen känns ovanligt fräsch och modern ut, nästan som de bästa digitala filmerna idag. Upplösningen är enorm vilket vittnar om att man valde filmens hastighet (ASA) med stor omsorg för att undvika kornighet och grynighet i lågdagrar; ljussättningen är perfekt. Jag har aldrig sett en så här bra bild innan på en såpass gammal film och därför måste detta nästan motivera full pott i poängen; endast den svaga EE:n gör att det inte kommer hela vägen.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans ljud

Förutom att Dolby Digital-ljudet i Alien Quadrilogy och Special Edition från 2003 är mer uppskruvat i Alien jämfört med dess tidigare utgåva från 2000, något den delar i egenskap med Alien: Resurrection, så är båda dessa filmer dessutom förlänade med ett nytt DTS-spår. Det är anmärkningsvärt att notera att de övriga filmerna i Alien Quadrilogy-boxen inte har något alternativ att välja DTS. Detta sagt, när det kommer till alla filmer utom Aliens i boxen, pratar vi här om referensklass även när det kommer till ljudet. Man måste dock komma ihåg att Alien är äldre än man tror, dess fräscha och moderna känsla till trots, och att detta kommer till uttryck i det ålderdomliga ljudet avseende dynamik och ton. Detta märks framförallt på de relativt passiva surroundkanalerna och ensidiga betoningen på frontkanalerna, även om de bakre kanalerna blir mer aktiva mot slutet av filmen när ljudeffekterna intensifieras. Trots detta känns ändå ljudet rent och klart både med Dolby Digital och DTS. Detta är tacksamt då ljudet i denna film utgör en egen karaktär och tillför den en nödvändig stämning, allt från den dystra musiken till de små eller stora ljuden från filmens miljöer; det är lika mycket en film att lyssna till som att se på.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Blu-ray-utgåvans ljud

Ljudet på Blu-ray-utgåvan presenteras i DTS-HD Master Audio, något som min NAD T 748v2 kan läsa av och leverera ut till mitt för nuvarande konfigurerade 4.0-system. Det är lätt att bara låta sig svepas med in i filmen med hjälp av den tredimensionella ljudbilden som presenteras. Vad jag tidigt märker är den otroliga dynamiken i ljudet, allt från de knappt märkbara och nästan framviskande öppningstonerna till Jerry Goldsmiths Alien-ledmotiv under titelscenen ända till skeppet Nostromos landning på LV-426 då frontarnas baselement dundrar på riktigt rejält, såpass mycket jag tvingas sänka ljudvolymen till hänsyn för grannarna. Jag funderar inte så mycket på surroundkanalerna men jag märker att de är verksamma mest hela tiden, oftast subtilt för att skapa ett djup i ljudbilden och en omslutande atmosfär; fokus ligger på frontkanalerna som sig bör. Musiken hörs i surround och de bakre kanalerna kopplas på för fullt i vissa scener, exempelvis när man hör stormen rasa på LV-426 eller när man hör skeppets brummande maskinljud, och allt väsen och ”Mothers” röst under filmens sista akt. Ljudet känns väldigt fräscht – fylligt och krispigt – på DTS-HD-Master Audio, inte alls så ålderstiget som på det vanliga DTS-spåret.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans extramaterial

Det huvudsakliga extramaterialet som delas mellan boxen Alien Quadrilogy  och den egna titeln Alien: The Director’s Cut – Special Edition är fördelat på två olika skivor. Till spelfilmens skiva bifogas förutom den ursprungliga bioversionen från 1979 och Director’s Cut från 2003 ett kommentatorspår med Ridley Scott, Terry Rawlings, Dan O’Bannon, Ron Shusett, John Hurt, Tom Skerritt, Harry Dean Stanton och Veronica Cartwright. Även Sigourney Weaver har klippts in i kommentarerna i en (troligtvis äldre) konversation med Scott. Bortsett från Skerritt, Stanton och Cartwright så verkar det som att alla kommentatorerna har spelats in separat, vilket utmärks av deras avsaknad av interaktion. Scott får tacksamt nog det största utrymmet, näst efter O’Bannon och Rawlings, då dem har mest intressant att berätta; i princip hade deras tre kommentarer räckt för att göra det nödvändiga jobbet. Mot slutet av filmen under slutscenen får man höra Scott diskutera med Weaver om en femte film, där Scott lägger ut sin intressanta idé om en prequel som sedermera skulle bli Prometheus drygt tio år senare. Kommentatorspåret finns endast till bioversionen från 1979. Till bonusskivan bifogas det övriga extramaterialet såsom feturettes och bortklippta scener med knappt tre och en halv timmar av filmmaterial, plus stillbildsgallerier.

Konvolutet till svenska utgåvan från 2003

Konvolutet till svenska utgåvan från 2003

Extramaterialet i Alien Quadrilogy och Special Edition från 2003 är mycket väl tilltaget med flera timmars dokumentärfilm, plus stillbildsgallerier och originalmanus i överflöd. Det dokumentära filmmaterialet kan nästan jämföras med Härskarringen i magnitud. Materialet är snyggt uppdelat i ”Preproduction”, ”Production” och ”Post-Production”. Inom det som hör till förproduktionen räknas följande inslag upp: Dokumentärerna Star Beast (om utvecklandet av storyn), The Visualists (om regi och design) och Truckers in Space (om rollbesättningen) som tillsammans klockar in på 50 minuter, samt Dan O’Bannons första utkast till manuset, Ridleygrams (Scotts anteckningar och teckningar till teamet), Ridley Scotts storyboards, ett portfolio med konceptuell konst (av Ronn Cobb, Chris Foss, H. R. Giger och Moëbius), Sigourney Weavers provtagning med kommentarer av Scott samt ett bildgalleri med skådespelarna.

H. R. Gigers ursprungliga design av en

H. R. Gigers ursprungliga design av en ”chestburster” vilket för tankarna till The Thing

Materialet som sorteras in under produktion omfattar dokumentärerna Fear of the Unknown (om Shepperton Studios 1978, platsen där filmen spelades in), The Darkest Reaches (om filmens produktionsdesign kring Nostromo och LV 246) och The Eight Passenger (om monstrets design) som tillsammans klockar in på 73 minuter. Dessutom bifogas ett avsnitt där man får se ”chestbuster”-scenen oklippt från olika kameravinklar med tillval att höra Ridley Scotts kommentarer,  samt ett mycket rikt produktionsgalleri med fotografier. Den avslutande sektionen om efterproduktionen omfattar dokumentärmaterial såsom Future Tense (om filmens musik och klippning), Outward Bound (om de visuella effekterna) och A Nightmare Fulfilled (om filmens mottagande) som klockar in på knappt 55 minuter, utöver sju bortklippta scener på sammanlagt dryga 17 minuter och ett omfattande fotogalleri med visuella effekter, filmaffisher, promotionbilder av ensemblen och premiärvisningen i Los Angeles och New York.

H. R. Giger med sin främsta skapelse

H. R. Giger med sitt mest kända verk

Alien Quadrilogy-boxen innenhåller dessutom en nionde skiva som helt enkelt hänförs till som ‘Bonus Disc’. Denna bonusskiva innehåller fördjupande dokumentärer från samtliga fyra filmer i boxen. När det kommer till Alien så presenteras här en knappt 65 minuter lång dokumentär med titeln Alien Evolution som fokuserar på förproduktionen, filminspelningen och mottagandet av den färdiga filmen baserat på intervjuer tillsammans med de flesta inblandade i teamet, inte minst de olika konstnärerna och skådespelarensemblen, information som i de flesta fall redan kan inhämtas i de ovan nämnda feturetterna. Dock får man i små portioner kompletterande information eller detaljer belyst från en alternativ synvinkel. Med på skivan finns också en drygt 7 minuter lång feturette med titeln Experiment of Terror från 1979 som producerades för att marknadsföra filmen när det begav sig; en intressant historisk kuriositet med en gammal intervju med Ridley Scott, med väl valda bilder från filmen och produktionen, interpolerat med tankeväckande funderingar från Scott, dock med bild och ljud som för tankarna till en dålig VHS-kopia. Det hela avslutas med en Ridley Scott Q&A där regissören efter en visning 14 September 2001 (tre dagar efter 9/11!) får svara ärligt på frågor angående filmen, dels från en intervjuare och dels några frågor från publiken, och där man som vanligt får höra en del intressant komma ur mästerregissören mun.

H. R. Gigers visualisering av pyramiden och äggkammaren

H. R. Gigers visualisering av pyramiden eller silon och kläckningskammaren

Intressant nog bifogas också allt material från en LaserDisc-utgåva av filmen från 1992 troget återgivet, vilket förevisar en kavalkad av textmaterial interpolerat med fotografier, illustrationer och kortare dokumentärfilm, både nyare och äldre intervjuer och sekvenser från inspelningsplatserna, vilket på samma vis förevisar förproduktion, produktion och efterproduktion i följdordning. Dessa sekvenser navigeras genom fast forward- och backwards- eller play-knapparna och uppvisar en större detaljrikedom jämfört med dokumentärerna ovan, med betoning på de tekniska detaljerna, produktionsdesign och specialeffekter. Många av de mest intressanta illustrationerna av Chris Foss, Ron Cobb, Moëbius och H. R. Giger finns bifogade till materialet, samt den hel del produktionsbilder från scenerierna byggda på Shepperton och Bray Studios.

Ron Cobbs version av äggkläckningskammaren innuti ett Tempel

Ron Cobbs version av äggkläckningskammaren inuti ett tempel

Synnerligt intressanta delar utgörs av en förevisning väl valda portioner av olika utkast till manuset, allt från Dan O’Bannons ursprungliga manus till de utkast som innehåller David Gilers och Walter Hills utvecklingar, där man på ett pedagogiskt sätt kan följa storyns evolution. En intressant detalj är att det är uppenbart att Ridley Scott återanvände delar av O’Bannons originalmanus i sin prequel Prometheus, framför allt upptäckten och utforskandet av pyramiden som ursprungligen skulle innehålla organiska kapslar med facehuggers i en särskild äggkammare utsmyckad som ett tempel, vilket på ett tydligt sätt knyter an till det mystiska berget i Scotts prequel. En annan intressant detalj som inte heller togs med i den slutgiltiga filmen är den sexuella relation som Ripley har med kaptenen Dallas. LaserDisc-materialet håller sammanfattningsvist en mycket hög kvalité och utgör ett värdefullt och informativt tillägg till det övriga dokumentärmaterialet, även om jag finner materialet om förproduktionen som mest intressant. På bounsskivan bifogas även två snygga biotrailers och ett par enkla TV spots från 1979 som en intressant historisk kuriosa.

'Nostromo' av

‘Nostromo’ av typ ”A” i design av Ron Cobb

Sammantaget är dokumentärerna, både på skivan med extramaterialet och på boxens unika bonusskiva, över lag mycket välgjorda och tar upp de olika aspekterna av filmskapandet, både positivt och negativt. Inte minst blottar intervjuerna de olika konflikterna som rådde initialt när man försökte att ro projektet i land från det att Dan O’Bannon hade skrivit det första utkastet till Alien till det att Brandywine Productions tog projektet under sina vingar; i synnerhet konflikterna mellan O’Bannon och producenterna. Man kan fortfarande känna O’Bannons harm och förtret när han talar om händelser som är mer än två decennier gamla när intervjuerna görs. När man ser dokumentärmaterialet inser man också att det nästan var lika mycket O’Bannons film som Ridley Scotts. Det är kul att just denna objektivitet genomsyrar dokumentärerna och att man slipper den tillgjorda promotion-känslan. Det är naturligtvis lättare att fånga denna objektivitet och vara ärlig idag eftersom Alien ligger så långt tillbaka i tiden och man som filmbolag lättare kan bjuda på sig själva; man vet ju att filmen är en stor succé oavsett vad som sägs i dokumentärerna. Man sparar ingenting för fansen.

'Nostromo' i slutgiltig typ

‘Nostromo’ i slutgiltig typ ”B” design av Brian Johnson

Även om det egentligen inte är relevant så måste jag ändå nämna att menyerna i den gamla utgåvan av Alien från 2000 är betydligt snyggare animerade och mer avancerade än menyerna är i denna Alien Quadrilogy-box och Special Edition DVD från 2003. Dock har inte den gamla utgåvan från 2000 lika mycket att erbjuda i extramaterial som den senare – blott trailers, borttagna scener, stillbildsgalleri, storyboards och kommentatorspår med regissören – mycket av vad man få ta till dels i den senare utgåvan från 2003. Något som dock är unikt för den gamla utgåvan är att man kan lyssna på en version av filmen med enbart musikspåret (utan dialog, etc.) och dessutom välja att se filmen med alternativ musik. Detta kan naturligtvis ensamt motivera en besittning av båda utgåvorna; i övrigt finns det ingen anledning att spara den gamla utgåvan från år 2000. Sanningen är att boxen Alien Quadrilogy är en ren manna från gudarna för alla Alien-fans.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Blu-ray-utgåvans extramaterial

Enkelskivan (eller huvudskivan beroende på utgåva) i Alien Anthology innehåller samma material ovasett utgivningsform, även som singelutgåva. Filmen presenteras i sina två versioner, bioversionen från 1979 och ”Director’s Cut” från 2003. Exramaterialet på den enklare 4-disc-utvågan av Alien Anthology och singelutgåvan Alien är en besvikelse faktiskt då i princip allt extramaterial som svämmer i överflöd på Alien Quadrilogy-boxen är borttaget. Istället har man introducerat den avancerade funktionen MU-TH-UR Mode, unik för Blu-ray-formatet och specifikt för Alien Anthology som erbjuder ett oerhört tillkrånglat sätt att komma åt kommentarer, korta featuretter, etc., genom att trycka längs en vertikal ”scroll-bar”, i brist på bättre beskrivning, medan filmen rullar. Pop-up-fönster trycks då fram med rullgardinsmenyer som innehåller olika rubriker man kan trycka på och markera. Jag lämnas i ett antiklimax när jag försöker förstå mig på det hela och gör fel utan att förstå varför; den korta ”Tutorial”-sekvensen där ”Mother” introducerar de olika delarna hjälper inte mycket. Om ni inte redan har kommit på det än så uttalas de tre stavelserna i MU-TH-UR som ”Mother”; MU-TH-UR 6000 är det formella namnet på Nostromos AI-burna skeppsdator, en tydlig vinkning åt Stanley Kubrick’s 2001: Ett rymdäventyr och dess HAL 9000. Säkert jättebra om man har tid att lära sig MU-TH-UR:s mysterier. För den här recensionen har jag tagit mig tid att pröva mig på den nya interaktiva funktionen, så länge som tålamodet tillåtit. Jag saknar dock DVD-boxens enkla arrangemang av extramaterial, som troligtvis åtminstone till viss del finns att hitta i de extra två skivorna som följer med 6-disc-utgåvan av Alien Anthology.

Ljudspår valt och textinformation aktiverad på MU-TH-UR

MU-TH-UR Mode gör det möjligt att välja mellan tre olika funktioner, Auditory som presenterar olika ljudspår, Datastream som erbjuder fördjupningsläsning om olika aspekter av filmen, samt Visual som skapar Data Tags, personliga bokmärken för senare referenser att förevisa olika videosnuttar (kortdokumentärer och bakom-kameran-sekvenser) och stillbilder. Problemet med den sistnämnda är att videosnuttarna och stillbilderna endast finns på bonusskivorna som alltså inte är bifogade till min utgåva av Alien Anthology; endast Auditory (med kommentatorspår tillsammans med viktiga personer vid produktionen och isolerade ljudspår) och Datastream (med bakgrundstexter och produktionsanteckningar) finns att tillgå på min utgåva. Fyra ljudspår erbjuds som mest tillsammans: Ridley Scotts kommentorspår från 1999 (endast på Theatrical version) och 2003 (tillsammans med ett flertal deltagare från produktionen och ensamblen, den sista även för ”Director’s Cut”), samt isolerade musikspår, dels Jerry Goldsmiths ursprungliga version och den senare bioversionen (båda två endast på Theatrical version). Uppenbarligen är det kommentatorspåren som har hämtats från de två tidigare DVD-utgåvorna och även musikspåren från DVD-utgåvan från 2000. Inget nytt med andra ord från vad som har presenterats tidigare. Dock kan jag inte avgöra om textmassan som presenteras är taget från äldre DVD-material eller inte; vi får anta att det nog åtminstone har sammanställts för Blu-ray-utgåvan. Fördelen med denna interaktiva funktion hos MU-TH-UR är att man kan lyssna till någon av de alternativa ljudspåren (exempelvis någon av Goldsmiths stycken) när man tittar på filmen samtidigt som man läser texten. Och jag måste ändå medge att textmassan är klart informativ när den systematiskt behandlar filmen som ämne och försöker att knyta an det som sägs till det som försiggår på duken.

Bild- och videoförslag på MU-TH-UR:s Visual-funktion för taggning

Extra filmmaterial omfattar borttagna scener som kan nås genom den vanliga (enkla) fliken ”Extras” och består av följande: Transmission (Lambert spelar upp den utomjordiska signalen för besättningen), Kane’s Weapon (Kane lägger ner sitt vapen innan han inspekterar ägget), A Slap In The Face (Lamberts örfilning av Ripley), Red Rain (en förlängd version av Bretts dödsscen), Access Granted (Ripley stirrar på Lambert efter att ha haft sin dust med Ash), Cocooned (Ripley upptäcker Brett och Dallas i sina kokonger), Not A Cat Lover (Xenomorfen går till attack mot katten), allt i högupplöst kvalitet till DTS-HD MA som kan spelas upp i en följd (med total speltid på 6 min och 50 sek). Med MU-TH-UR Mode aktiverat behöver man sitta med kontrollen i handen mest hela tiden för att tagga alla videos och stillbilder som föreslås i pop-up-fönstret, för senare visning. Eftersom det presenteras nya förslag i en ständig ström får man vara på hugget. Under hela filmen lyckades jag generera så mycket som 140 taggar! Man kan med rätta ifrågasätta det praktiska med att behöva se hela filmen för att kunna komma åt video- och stillbildsarkivet. Bokmärkena kommer man sedan åt i fliken ”Search”, samma flik som man hoppar fram i filmens kapitel, där man kan redigera dem. För att spela upp bokmärkena går man till fliken ”MU-TH-UR Mode” och kan skrolla genom dem för att se i vilka skivor som materialet återfinns. Man kan även här växla mellan de fyra filmerna i quadrologin, i fyra individuella flikar. Här kan man även radera enskilda taggar. Alla videos verkar finnas på Disc 5 och alla stillbilder på Disc 6. Eftersom jag inte har någon av dessa kan jag som sagt inte komma åt materialet. Surt värre efter en hel filmsession av frenetiskt taggande! Det här är faktiskt något 20th Century Fox Home Entertainment kunde ha lagt ut som en BD-Live™-funktion.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans tekniska specifikationer

TV-system: PAL färg

Region: 2

Bildformat: 2.35:1 Anamorfisk 16:9

Ljud: Engelsk Dolby Digital 5.1, Engelsk DTS 5.1

Textning: Svenska, Engelska (för döva), Danska, Norska, Finska, m.fl.

Tid: 1 tim 52 min (Theatrical Version) eller 1 tim 51 min (Director’s Cut)

Distributör: 20th Century Fox Home Entertainment

Utgivningsår: 2003

Blu-ray-utgåvans tekniska specifikationer

TV-system: 1080p färg

Region: ABC

Bildformat: 2.35:1, 16:9

Ljud: Engelsk DTS-HD Master Audio 5.1, Engelsk 4.1 Dolby Surround, Spansk Dolby Digital 5.1, Tysk DTS, m.fl.

Textning: Svenska, Danska, Norska, Finska & Engelska (för döva)

Tid: 1 tim 56 min

Distributör: 20th Century Fox Home Entertainment

Utgivningsår: 2014

© 2006, 2014, 2018

Publicerat i Äventyr, Rysare, Sci-Fi | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

Mad Max 2 (The Road Warrior) (1981)

Mad Max 2

Mad Max 2 lanserades som The Road Warrior när den kom upp på biograferna i Sverige och övriga Europa 1982 och året innan i Nordamerika. Anledningen till detta var att filmen var en uppföljare till Mad Max från 1979 som blev totalförbjuden i Sverige och hade skördat begränsad kommersiell framgång i de övriga länderna p.g.a. dålig lansering. Därför kände få människor till föregångaren och originaltiteln Mad Max 2 drog inte någon större publik i USA, vilket fick filmbolaget Warner Bros. att byta namn. När filmen i vanlig ordning kom upp på biograferna i Sverige något halvår senare följde den nya titeln med. Till skillnad från originalet blev The Road Warrior en stor succé på biograferna och har sedan dess blivit en av de största kultfilmerna någonsin. När filmen kom på VHS och senare på DVD så lanserades den med sin originaltitel vilket jag kommer att använda mig av i denna recension, ty många som inte hann se filmen på bio när det begav sig känner nog inte ens till namnet The Road Warrior idag; många har dessutom säkert hunnit se första delen i franchisen.

Mel Gibson som Max med sin trogne vapendragare

Max med sin ständigt trogne vapendragare ”Dog”

Det hela inleds med en prolog där en skrovlig berättarröst till bakgrunden av en svart-vit journalfilm ger oss en inblick i hur vårt moderna samhälle gick under på grund av världskrig och oljekris. Dessa bildsekvenser baseras på gammalt arkivmaterial från 1950- och 60-talen vilket förmedlar en känsla till tittaren att undergången utgör en inbyggd och tidlös del av det moderna industrialiserade samhället inom vilket vi lever och har levt; att vi lever i en tickande bomb. Mot slutet av prologen introduceras vi till huvudkaraktären Max Rockatansky (spelad med en gripande övertygelse och inlevelse av Mel Gibson) genom några snabba men snygga klipp tagna från Mad Max. Ett bättre anslag får man leta efter; vi kastas in i en apokalyptisk stämning redan från de första minuterna som lägger sig som en skugga över hela filmen. Ett konstnärligt grepp som den talangfulle regissören George Miller tar till är att presentera hela prologen i 1.33:1 eller 4:3 format som när den övergår till spelfilmen i färg dras ut till 2.35:1 under en inzoomning mot insuget på kompressorn till Max’ ”interceptor V8”. Det får nästan samma effekt som om man skulle gå över från 2D till 3D.

”White line fever”

Vi kastas in i en bilduell mellan Max i sin svarta kompressormatade polisbil och några vägbanditer som är ute efter hans bensin vilket i denna värld utgör hårdvaluta. Efter att med nöd och näppe har överlevt denna strid och kramat ur några deciliter blodig bensin ur ett söndertrasat fordon stöter han på ”the Gyro Captain”, en gänglig man (spelat med glimten i ögan av Bruce Spence) som har en förkärlek till ormar och vars fordon består av en ”autogyro” (en enmanshelikopter). Max tar kaptenen till fånga och skonar hans liv mot att bli ledd till ett oljeraffinaderi. När de väl anländer till platsen för filmens huvudscen så ser vi hur det fortifierade raffinaderiet är omringat av samma gäng av vägbanditer som slogs mot Max i den inledande scenen; de försöker förgäves att slå sig in genom förskansningen. Genom ett underbart filmiskt knep så ser vi hela historien från de båda männens synvinkel och deras kikare; vi får inte se några inklippsscener från själva raffinaderiet, vilket skapar en aura av mystik och dramatik som förhöjs av den effektiva och bombastiska musiken. Genom ett ödesnyck ser Max sin chans att komma in till kolonin där han kommer med ett förslag som de inte kan tacka nej till….

Mel Gibson gestaltar Max på ständig jakt efter bensin

Mel Gibson gestaltar Max i sin ständiga jakt på bensin

Man märker från första början och redan under prologen att detta är ett kinematografiskt mästerverk och man lägger samtidigt märke till den kraftfulla och imponerande musiken komponerad av Brian May (ej att förväxla med gitarristen i rockgruppen Queen) som följer med igenom hela filmen. Man kan kalla Mad Max 2 för en ”ökenopera” för jag kan inte komma på en enda gång då orkestermusiken helt tystnar; musiken följer imponerande med i filmens olika tempoväxlingar och förstärker bildmaterialet på ett sömlöst sätt för att skapa ett imponerande visuellt och ljudligt intryck. Samtidigt är det en mycket våldsam och rå historia som utspelas framför våra ögon; den apokalyptiska känslan lämnar oss aldrig. Och så fort som vi får lite hopp om att Max kanske kan lyckas i sitt företag så kastas vi som tittare in i en förtvivlan och grusade förhoppningar. Eftersom alla karaktärer som introduceras i filmerna känns mycket genuina och verkliga så dras vi lätt med i deras lidande. För att vara en så enkel ramberättelse så lyckas George Miller krama ut en mycket välgestaltad och emotionellt intensiv dramaturgi.

Vernon Wells i rollen som Wez

Vernon Wells i rollen som Wez

Jag måste redan nu säga att Mad Max 2 är en av mina absoluta favoritfilmer; den står i sin egen klass likt så många andra mästerverk av samma dignitet. Jag sveptes fullständigt med in i filmen första gången jag såg den på bio 1982 och jag blir lika mycket gripen av den även när jag ser om den på DVD efter 34 år och återigen på Blu-ray nu 36 år senare. Detta är en av de få filmer som inte har åldrats med tiden, mycket tack vara att alla specialeffekter sker framför kameran med betoning på avancerade stuntkonster. Filmen lanserade även en ny sub-genre till genren dystopier, populärt kallat ”ökenfilm”, och har blivit kopierad flera gånger sedan dess. Men ingen av de många plagiaten som kom under 1980-talet kunde mäta sig med originalet. I nästan samtliga fall saknar dess kopior originaliteten och det hantverksmässiga geniet som genomsyrar hela produktionen. Det stora flertalet, om inte alla, rör sig inom B-filmsträsket. Möjligtvis kan man tycka att den charmiga filmen Spacehunter från 1983 med Richard Strauss gör genren någorlunda rättvisa. Inte ens den officiella uppföljaren Max Max Beyond Thunderdome som kom 1985 är i närheten.

”Vermin on machines”

Om George Miller gav oss en olycksbådande framtidsvision i Mad Max så har han genom Mad Max 2 fullbordat sin vision av terror. Aldrig någonsin före (och sällan efter) har väl ett gäng vägpirater porträtterats med en sådan äkta råhet som i denna film, även om vi aldrig kommer dem lika mycket innanför skinnet som i föregångaren; i Mad Max 2 ges vi vissa antydningar som väcker våra fantasier, såsom den ogenerade homosexualiteten som förevisas öppet eller ett gammalt svartvitt porträtt som skymtar förbi hos banditgängets ledare. Mad Max framstår ändå i jämförelse med detta mästerverk som en prolog. Det är i Mad Max 2 som karaktären Max mejslas ut och blir riktigt intressant och levande. Mel Gibson gjorde sitt internationella genombrott med denna film och han har aldrig varit så bra som han är i denna film varken före eller efter. Han får inte leverera särskilt många repliker men förmedlar ändå en stark inlevelse genom sin mimik och sitt kroppsspråk, genom sitt fysiska agerande, som ger karaktären ett liv och djup i sin tragedi. Max är det utbrända skalet som plötsligt får en plats i tillvaron, även om den är liten och övergående. Men det är ett hårt skal och han lyckas för det mest hålla det som han bär på långt inom sig. Men man ser i hans ögon och mimik att han ständigt plågas av sina minnen från första filmen. I Max har vi den ultimate antihjälten personifierad genom Mel Gibson (som har utvecklats till något av en antihjälte i det verkliga livet).

Bruce Spence i rollen som

Bruce Spence i rollen som ”The Gyro Captain”

Filmen är både ett teknologiskt mästerstycke och konstnärligt mästerverk. Kinematografin (fotot) signerat Dean Semler (även känd för Razorback från 1984) är magnifikt och så välkomponerad att endast detta ger den en förtjänt mästerstämpel. Filmmusiken är som sagt imponerande, antagligen den bästa som har komponerats genom tiderna. Det är musik som står ut på sin egen hand och kan avnjutas utan filmen som sådan. (Jag har ägt en LP-skiva med Brian Mays kompositioner från filmen.) Samtidigt är den så tätt sammanknuten med filmen och överför en extra dimension och emotionell pondus. Klippningen är även den på en högsta nivå och ger filmen ett växlande tempo mellan högoktanig action och lugnare känslosamma partier. Storyn som sträcker sig över två dygn och utgår från samma plats (raffinaderiet) är enkel men samtidigt genial. Den tjänar mer än väl att ge ett sammanhang som gör att man intresserar sig för denna framtida värld och de människor som spelar på dess arena. Den sammanfattar mekanismerna i denna värld på ett utsökt sett. Filmen har också en del uppfriskande humor som funkar perfekt mitt i allt mörker. Ofta är humorn svart och dråpligt våldsam, men ibland även varm och charmig. Det ger liv till både filmen och karaktärerna. Den joviale Gyro Captain är en perfekt motvikt till den melankoliske och lakoniske Max.

Max i sin

Max i sin ”Interceptor V8”

Skådespelarna som bär upp birollerna är även de som klippta och skurna för dem; karaktärerna är så färgstarka att man lätt lär sig att älska eller hata dem. Filmens unika postapokalyptiska kostymer är genomtänkta, nyskapande och avspeglar den tidens punkkultur. Förutom Max och The Gyro Captain så har vi muskelberget Humungus (rysligt otäckt spelad med udda dialekt av den svenske muskelbyggaren Kjell Nilsson) som leder de barbariska vägbanditerna, huvudantagonisten Wez (underbart vildsint spelad av Vernon Wells), det goda lagets ledare Pappagello (säkert spelat av Mike Preston) och The Feral Kid (inlevelsefullt gestaltad av den då åttaårige Emil Minty), bland många andra i ensemblen som bidrar till att skapa en trovärdig värld som man aldrig betvivlar. I synnerhet är det relationen mellan The Feral Kid och Max som berör i djupet av hjärtat när man ser deras fader-son-relation gradvis byggas upp. Men även katt-och-råtta-leken mellan Max och Wez ger filmen en extra nerv och egg; Vernon Wells har nog givit oss en av de mest minnesvärda antagonisterna i filmhistorien vilket väl matchar protagonisten. Dramatrugin är alltså på en mycket hög nivå, dels i det stora hela – nerven och pulsen som gradvis driver på och upp handlingen vidare – och i det partikulära, djupa och relationella. Vad vi får se i Mad Max 2 är äkta människor av kött och blod som försöker överleva i en barbarisk tid i ”allas krig mot alla” vilket ger filmen dess dramatiska incitament.

Emil Minty (”The Feral Kid”) i famnen på Mel Gibson

Den enkla handlingen till trots så erbjuden filmen många filosofiska spörsmål, moraliska dilemman och ställningstaganden som karaktärerna är tvungna att hantera. Men den grymma världen gör att vi inte dömer protagonisten och hans närmaste vänner bara för att de också kan vara själviska. Det är på ytan en klassisk saga mellan ont och gott där de barbariska vägbanditerna i öknen tveklöst utgör de onda och försvararna av oljeraffinaderiet, som får stå som symbol för civilisationen, de goda. Deras beteenden och utstrålning förstärks av de kontrasterande kostymerna; vägbanditernas tribalism kännetecknas av skinn och punkinspirerade indiandräkter medan de goda är klädda i vita kaftanliknande dräkter som för tankarna till beduiner. Men protagonisten Max, som även han är klädd i svart läder, står i ett klassiskt antihjälte-manér med var sig fot i båda världarna och länge vet man inte vilken sida han egentligen står på. På ett sett är han inte vän med någon av kollektiven eller fiende med båda genom filmens olika skepnader och övergångar – han representerar endast sig själv; urtypen för den postmoderna och självförsörjande människan. Människorna som efterfrågar hans hjälp symboliserar ett integrerat samhälle, ett sant kollektiv, förvisso med interna konflikter vilket är ett naturligt tillstånd i alla kollektiv. Temat är således kollektiv kontra individ och budskapet i filmen verkar ha tagit ställning för det goda och civiliserade kollektivet; den självupptagne individen Max jämförs i ett centralt förmaningstal av Pappagello med det onda kollektivet utanför civilisationen (raffinaderiet).

Kjell Nilsson i rollen som

Kjell Nilsson i rollen som Humungus – ”The Ayatolla of Rock’n’Rolla”

Sammanfattningsvis är Mad Max 2 eller The Road Warrior en modern form av klassisk westernfilm där maskiner har ersatt hästarna. Jag är för ung för att ha vuxit upp med Sergio Leones klassiska trilogier, en genre vars storhetstid antingen var död eller på utdöende mot slutet av 1970-talet; The Road Warrior var min generations vilda västern. Filmen har många av dess klassiska element, i synnerhet den italienska spagettiwesterns form. Vi har så klart antihjälten, mannen utan namn (även om protagonistens namn faktiskt näms vid ett tillfälle i förbigående), vi har banditgänget som inte skyr några som helst medel för sin girihet, vi har de ansatta byinvånarna som ber om hjälp från den man de har satt allt sitt hopp för men som egentligen har föga sympati för deras situation. Det är omständigheter som gör att deras intressen fogas samman. Att filmen utspelar sig i en öken bekräftar bara den dystopiska ökenfilmens återuppfinnande av den gamla westerns attribut. Hästarna är utbytta mot bränslehungriga motorfordon, men människorna som kör dem är av samma skrot och korn som i Sergio Leones filmer. Man kan säga att karaktären Max är en ”reboot” på den blonde mannen utan namn i Leones Dollar-trilogi. Det finns även en viss likhet dem emellan. I en scen får man t.o.m. se Gibson iklädd en enkel poncho. Max bär också sin hagelpistol i ett hölster vid sitt lår på ett klassiskt westernmanér. Men trots all denna tribut som filmen gör till Leones filmer så står den ändock på egna ben och gör det hela bättre än någon av föregångarna.

Mel Gibson är

Mel Gibson är ”The Road Warrior”

Efter att relativt nyligen ha sett om både Mad Max och Mad Max 2 så inser jag hur viktigt det är för en filmskapare att avgränsa historien, något som George Miller visste när han gjorde filmerna och något som dagens mainstream-regissörer verkar ha glömt bort i sin iver att hänga på trenden i kölvattnet på Peter Jacksons förmåga att breda ut en story i all evinnerlighet och släppa ifrån sig filmer som närmar sig (och ibland t.o.m. överstiger) tretimmarsstrecket. De två första Mad Max-filmerna rör sig båda runt 90 minuters-formatet vilket i mina ögon är det optimala. Man skall kunna beskriva en fullgod historia på runt en och en halv timme med utrymme för fördjupningar. Mad Max Beyond Thunderdome, uppföljaren till Mad Max 2 som regisserades av George Miller och George Ogilvie, var drygt en kvart längre och den filmen var inte alls i samma klass som föregångarna. Millers senaste alster Mad Max: Fury Road är två timmar lång, vilket är smärtgränsen, även om den har fått ett mycket bra mottagande. Vad Mad Max 2 och dess föregångare har som sina styrkor är just en tight berättad story och en tydligt röd linje, en progressiv berättelse som gradvis ökar dramatiken och intensiteten utan att tappa bollen någonstans på vägen, något som man sällan ser i dagens filmskapande. Filmerna från 1979 och 1981 var båda lågbudgetproduktioner med sina knappa halv respektive 4,5 miljoner australiska dollar; jämför med uppföljarnas 12 respektive 150 miljoner dollar. Ekonomisk begränsning skapar uppenbarligen ett naturligt behov att avgränsa filmens längd och ge den sitt behövliga incitament att fokusera dess handling. Astronomiska budgetar är sällan bra för filmmediet; det går uppenbarligen att göra ett mästerverk med relativt små medel.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Medverkande

Regi: George Miller

Foto: Dean Semler

Produktion: Byron Kennedy

Manus: Terry Hayes, George Miller & Brian Hannant

Musik: Brian May

Art direction: Graham ‘Grace’ Walker

Kostymer: Norma Moriceau

Specialeffekter: Jeffrey Clifford, Mark Clayton, Monte Fieguth, Steve Courtley, Greg Mulhearn, David Hardy & Brian Hunter

Visuella effekter: Kim Priest, Roger Cowland & Richard Wilmot

Stunteffekter: Max Aspin, Vern Dietrich, Dennis Williams, Glen Boswell, Guy Norris, Tom Glass, Gerry Gauslaa, Bob Hicks, Kim Noyce & Melissa Grillett

Redigering: David Stiven, Michael Balson & Tim Wellburn

Skådespelare: Mel Gibson, Bruce Spence, Vernon Wells, Michael Preston, Emil Minty, Virginia Hey, Kjell Nilsson, Max Phipps, Arkie Whiteley, Jerry O’Sullivan, Harold Baigent (berättarröst), m.fl.

Budget: AU$4.500.000

Studio: Kennedy Miller Productions

Distributör: Warner Bros.

Produktionsår: 1981

Land: Australien

Se IMDb för mer information.

DVD-utgåvans bild

Denna svenska DVD-utgåva av filmen från 2001 innehåller en ensam skiva i ett Keep-Case konvolut med ett omslag som nästan ser piratkopierat ut på grund av sin simpelhet; Warner har inte lagt något krut alls på den, varken på utsidan eller på insidan. Utgåvan har idag många år på nacken och detta märks mer än tydligt. Jag har tidigare upplevt bildkvaliteten vara ”ganska bra faktiskt” och ”över förväntan”, när jag recenserade denna utgåva för första gången. När jag såg filmen över komponentkabel (YPbPr) över projektorn fick jag av någon anledning för mig att bilden var ”skarp” och färgerna ”ganska mättade”. Detta omdöme kan jag inte längre riktig förstå när jag nu 9 år senare ser om filmen med HDMI-kabel till samma projektor. Jag måste konstatera att det här verkligen är en film som förtjänar en uppgradering till Blu-ray mediet.

Konvolutet till svenska DVD-utgåvan

Konvolutet till svenska DVD-utgåvan

Idag upplever jag filmen som klart oskarp och skakig, med kraftig edge enhancement. Redan för 9 år sedan kunde jag se att där fanns en aning kornighet i bilden och konstaterade då lakoniskt att det mesta måste ha kunnat hänföras till filmnegativet. Några direkta komprimeringsartefakter kunde jag inte heller skönja även om jag kunde se att vissa scener ”med mycket lågdagrar blev lite grådassiga”. Idag upplever jag närmast hela filmen som grådassig och fadd; det känns som om man har lagt på ett tjockt gråfilter över linsen till projektorn. Tack och lov då att filmen mestadels utspelar sig mitt under brinnande solsken och i ett kargt entonigt ökenlandskap som lyckas att maskera bort det mesta av den dåliga bildkvalitén, ty den endaste nattscenen gör det svårt att följa med överhuvudtaget vad som händer på bild då bilden har ett mycket lågt kontrastförhållande. Inte bra bild alls med andra ord även om den är presenterad i anamorfisk 16:9 och i originalformatet 2.35:1. Jämfört med detta är DVD-utgåvan av Mad Max klart mycket bättre till sin bildkvalitet, dock inte till sitt ljud.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans ljud

Ljudet funkerar ganska så bra men ibland är surroundkanalerna malplacerat aktiva när saker händer framför tittaren, vilket bitvis är lite störande och skapar en aning desorientering. Detta kan dock inte skyllas på filmens originalspår som ursprungligen var mixat i Dolby Stereo. I övrigt är ljudet ganska så klart och har en godkänd dynamik. Brian Mays musik basuneras ut genom högtalarna i tämligen så imponerande form. Filmen förtjänar dock ett något bättre mixat ljudspår.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans extramaterial

Något extramaterial finns överhuvudtaget inte på den här sunkiga DVD-utgåvan från Warner Home Video. Det är synd och skam med tanke på det kulturfenomen som filmen har vuxit upp till att bli. Under 1980-talet och en bit in på 1990-talet var filmen lika stor inspirationskälla som The Matrix har varit under 2000-talet eller som Star Wars var fram tills Mad Max 2 kom på biograferna. Synar man denna svunna tid kommer man att stöta på många referenser till Mad Max 2 och The Road Warrior. Även idag kan man fortfarande se levande rollspel och festivaler som försöker att återskapa den apokalyptiska världen i ökenfilmsgenren. Så den här negligeringen av filmen är ofattbar!

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans tekniska specifikationer

TV-system: PAL färg

Region: 2

Bildformat: 2.35:1 Anamorfisk 16:9

Ljud: Engelsk Dolby Digital 5.1, Tyska Dolby Digital 5.1, etc.

Textning: Svenska, Danska, Norska, Finska, Engelska för hörselskadade, etc.

Tid: 1 tim 32 min

Distributör: Warner Home Video & Sandrew Metronome Distrubution Sverige AB

Utgivningsår: 2001

Blu-ray-utgåvans bild

Bilden är så mycket bättre på Blu-ray och dess 1080p. Troligtvis har inte samma master används för denna europeiska utgåva som kom ut sex år efter DVD:n. Man kan se så mycket mer detaljer när man ser filmen i 1080p. Ett exempel är att jag upptäckte ångan som kom ut ur skådespelarnas munnar i flera scener, vilket vittnar om att kvällarna var kalla under filminspelningen (vilket bekräftas av kommentatorspåret med George Miller och Dean Semler; filmen var inspelad under den australiska vintern). Färgerna känns klara och naturliga, både fylliga och matta samtidigt, som det borde ha sett ut när jag såg filmen för första gången på bio 1982. Kontrasten är inte optimal men det kan man nog inte klandra videoöverföringen för; Miller har nog medvetet tryckt upp ljuset (kallas ”pushing stops in post” i filmspråk) i många mörka scener i framkallningsprocessen (Dean Semler medger detta vid ett tillfälle i kommentatorspåret till Blu-ray-utgåvan). Endast i några få scener ser man totalt svart på OLED-skärmen, när det flyter in i letterboxningen. Detta gör att många mörka scener upplevs som mycket korniga, något man märker mera av i 1080p som en kontrast till de rena bilderna vid dagstagningar.

Mad Max 2 Blu-ray

Konvolutet till europeiska Blu-ray utgåvan

Tyvärr är detta ändå inte den mest optimala Blu-ray-transfern jag har sett. Det är som sagt en tidig Blu-ray-utgåva från 2007, bara ett år efter Blu-ray Disc-formatets officiella och kommersiella introduktion; man har uppenbart pressat ut mer kvalitet i formatet sedan sist, ungefär som man lyckades att göra med DVD-formatet efter ett tag. Det som tydligast märks är en lätt antydan till ”edge enhancement”. Det märks genast när man ser Warner Bros. logga i inledningen. Denna typ av översläng syns även hela tiden längs de svarta kanterna på letterboxningen. Ringningen syns svagt och inte lika omfattande i konturer i bilden, framför allt när man går fram för att titta närmare panelen. Men det existerar inga digitiala artefakter överhuvud taget, bortsett från detta. Att ha sett den här filmen på Blu-ray på en UHD 4K OLED-TV (den första jag recenserar på detta sätt) gör mig pinsamt medveten om hur låga krav jag tidigare har haft angående mina kriterier för bildkvalitet. Jag har uppenbart generellt sätt givit DVD-filmer för höga betyg i sin bildkvalitet. I synnerhet i dessa UHD 4K HDR-tider som i de flesta fall ensamt måste bära titelmästare och tillåtas full pott i poängen; Blu-ray-formatet med sina maximala 1080p och SDR kan, med några få undantag, numera generellt få nio (9) som högsta poäng, medan DVD som bäst högst åtta (8) poäng. Håll detta i minnet när jag ger denna Blu-ray-utgåva sitt slutgiltiga betyg.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Blu-ray-utgåvans ljud

Denna utgåva presenterar endast ett vanligt Dolby Digital 5.1-ljud, inte något Dolby Digital Plus eller Dolby TrueHD utvecklat för Blu-ray Disc-formatet. Trots detta är det bättre mixad jämfört med DVD:ns Dolby Digital-spår som ju hade överdrivna surroundkanaler. I Blu-ray:ens Dolby Digitalspår gör man snarare det motsatta; jag hör aldrig surround-kanalerna vakna till liv. Detta vittnar nog om att man har varit väldigt trogen originalmaster-ljudmixen i denna överföring. Lite tråkigt men bättre än DVD-utgåvans lösning; man vill ju uppleva filmen helst som den var ämnad när den kom ut 1981. Jag behöver också skruva upp förstärkarens volymkontroll mer än jag är van vid, även jämfört med många DVD-filmer och i synnerhet med Blu-ray. Basen är inte heller överdriven. Så man kan konstatera att ljudmixen är mycket försiktig på denna utgåva. Men precis som med bilden i 1080p så lägger jag märke till mer detaljer i ljudbilden i vissa scener. Så där finns mer information jämfört med DVD-utgåvans ljudspår.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Blu-ray-utgåvans extramaterial

Blu-ray-utgåvan från Warner Home Video är inte dramatiskt bättre jämfört med den gamla DVD-utgåvan avseende extramaterial Det som tillkommer till den totala avsaknaden på DVD:n är trenne ting. Där finns en kul liten introduktion på engelska av filmvetaren och kritikern Leonard Maltin (i 480p) som åtminstone erkänner filmens historiska signifikans. Där finns också ett tämligen informativt och tillika underhållande kommentatorspår (i Dolby Digital 2.0) från regissören George Miller och kinematografen Dean Semler. Jag har gjort lite referenser till detta spår ovan. Det enda negativa är att jag ibland hade svårt att hålla redan på vem det var som sa vad; efter ett tag lärde jag mig hålla skillnad på deras respektive röster. Det är alltid intressant att lyssna till så framstående filmskapare minnas tillbaka på sina tidigaste alster och återskapa så mycket anekdotiskt material, vilket imponerar på mig.  Sist så medföljer även en välgjord och stämningsfylld biotrailer till filmen. Sammantaget är detta inte en speciellt imponerande Blu-ray-utgåva men ändå ett rejält lyft jämfört med den urusla DVD:n!

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Blu-ray-utgåvans tekniska specifikationer

TV-system: 1080p färg

Region: B

Bildformat: 2.4:1, 16:9

Ljud: Dolby Digital 5.1, Tyska Dolby Digital 5.1, etc.

Textning: Svenska, Danska, Norska, Finska & Engelska

Tid: 1 tim 31 min

Distributör: Warner Home Video

Utgivningsår: 2007

© 2006, 2015, 2018

Publicerat i Action, Äventyr, Drama, Dystopi | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Operation Outland (Outland) (1981)

Sheriffen William T. O’Niel (inlevelsefullt gestaltad av Sean Connery) har blivit stationerad tillsammans med sin fru Carol (känslomässigt tolkad av Kika Markham) och sonen Paul (charmigt spelad av Nicholas Barnes) på Con-Am 27, ett gruv-franchise förlagd på Jupiters måne Io. Företaget Conglomerates Amalgamated driver sin personal hårt och hela platsen känns nersliten och farlig, inte den bästa miljön för en barnfamilj med andra ord. Vi förstår att detta inte är den första stationeringen för familjen O’Neil och en underförstådd konflikt mellan paret över karriärsvalet verkar överskugga deras relation. Tidigt i handlingen blir Sheriff O’Neil lämnad av sin hustru som tar med sig deras gemensamme son på nästa skytteln till närmaste rymdstation för återresa till Jorden. Nedslagen tar O’Neil sig an sitt nya uppdrag och det visar sig snart att onormalt många gruvarbetare hamnar i plötslig psykos och agerar ut på olika sätt med dödlig utgång, något vi som tittare får bevittna på det mest grymma och bisarra sätt (avsaknaden av atmosfär på månen får tydligen kroppen att explodera när den utsätts för plötslig dekompression, något vi får se flera exempel på). Det som frustrear O’Neil är att ingen verkar ta dödsfallen på allvar. Det verkar till och med vara så att det finns starka krafter från gruvstationens ledning att lägga locket på; direktören Mark Sheppard (kaxigt och arrogant spelad av Peter Boyle) gör det tydligt för den nye sheriffen att han inte skall lägga näsan i blöt.

Franchisen Con-Am 27 på Jupiters måne Io

O’Neil ignorerar Sheppards råd och börjar att göra sina egna efterforskningar med hjälp av företagsläkaren Doktor Lazarus (kvickt och vitsigt gestaltad av Frances Sternhagen). Ett blodprov taget från det senaste offret visar sig innehålla det syntetiskt framställda amfetaminet Poly-Dichloric-Euthynol, vilket är en drog som får en att arbeta hårt som sjutton men med den oönskade sidoeffekten att användaren utvecklar psykos efter 10-11 månader. Vad som dramaturgiskt utvecklas är ett klassiskt detektivarbete där O’Neil framförallt använder sig av gruvstationens system av övervakningskameror för att följa droglangarnas framfart, något som tillsammans med den mästerligt komponerande musiken av Jerry Goldsmith skapar en stark spänning; man dras som tittare med i hur videokameran zoomar in på och förföljer antagonisterna och så småningom ett konspiratoriskt mönster som avtecknar sig framför våra ögon. O’Neil upptäcker snart med bestörtning att också hans högra hand, Sergeanten Montone (träffsäkert agerad av James B. Sikking), är insyltad i den kriminella aktivitet som leds av Sheppard. Efter att ha satt de enda två droglangarna i arresten och förstört en hel sändning av PDE hotar Sheppard sheriffen till döden och utfärdar ett kontrakt på hans liv. Efter att ha avlyssnat Sheppards kommunikation med den angränsande rymdstationen förstår O’Neill att ”organisationen” (med klara kopplingar till företaget) har skickat ett par yrkesmördare med närmast skyttel till Con-Am 27….

Peter Boyle i rollen som Mark Sheppard

Filmaren Peter Hyams har många strängar på sin lyra; förutom regi hanterar han även manusskrivande och cinematografi. På Outland har han förutom regin skrivit manuset till filmen. Bortsett från Outland, vilket i mitt tycke är Hyams magnum opus, är han mest känd för att ha gjort två andra riktigt bra filmer nämligen Capricorn One (1977), vilket han skrev och regisserade, och 2010: Året då vi får kontakt (1984) vilket han författade, producerade, regisserade och fotograferade, och lade en hel del passion i som projekt. Hyams är väl det närmaste man kommer till en auteur inom Hollywood. Presidio – brottsplatsen (1988), återigen med Sean Connery i huvudrollen, är också en ganska så hyfsad film. Han är även känd för sina senare och kanske inte riktigt lika klockrena men närmast kultförklarade alster Timecop (1994), Sudden Death (1995) och The Relic (1997), samt bottennappet End Of Days (1999). Även om Capricorn One har sin klara plats i filmhistorien med sina starka referenser till den påstått fejkade månlandningen (filmen handlar om en fejkad Mars-expedition) och 2010 har placerat sig som en ganska så värdig uppföljare till Stanley Kubricks mästerstycke, så kommer jag alltid att minnas Hyams för Outland, vilket är en av de bästa Science Fiction-filmerna från 1980-talet på höjden av genrens guldålder. Faktum är att kombinationen Hyams-Connery är närmast alkemisk; Sean Connery är mycket övertygande i sin rollkaraktär och i mina ögon gör han sin bästa prestation någonsin. Det är synd att de inte gjorde fler filmer tillsammans.

Sheriff O’Neil (Sean Connery) som lagens långa arm

Operation Outland var en av mina absoluta favoritfilmer under 80-talet, med vilket jag starkt identifierade mig med Connerys karaktär, och den håller fortfarande måttet idag med råge, även om jag kanske kan se mer objektivt på den och upptäcka en och annan skavank. Den tillhör samma oborstade Science Ficton-tradition som inleddes av Ridley Scotts Alien, refererat till såsom ”future realism”, med vilket den kan jämföras och ofta har jämförts. Men till skillnad från Scotts alster lägger Outland tonvikten på underhållningen, spänningen, och har inte den där konstnärliga ambitionen som behövs för att få full pott i poängskalan. Den är inte heller en rysare utan mera en traditionellt och rakt berättad polisaction/kriminalfilm, med tydliga inslag av thriller, även om den utspelar sig i en liknande instängd och klaustrofobisk miljö. Samtidigt erbjuder den också en relationellt dramatisk dimension, som Alien faktiskt saknar, i den personliga kris som protagonisten tvingas att hantera efter att ha blivit lämnad och övergiven. Överhuvudtaget är temat svek, illojalitet, att bli ignorerad och lämnad åt sitt öde, utesluten ur gemenskapen; den andas en stark existentiell ångest och tar stark ställning för fribrytaren, för individens heder. Detta blir allt som tydligast när ingen ställer upp för sheriff O’Neil när det står utom allt tvivel om att det har lagts ett pris på hans huvud. Även om filmen har en ganska så bister ton överlag erbjuder den ändå en del träffsäker humor, i synnerhet i den rappa dialogen mellan Sean Connery och Frances Sternhagen, ett skådespelarpar som lyckas frammana en god kemi mellan sig. Mycket av filmens motor är den goda vänskapliga relation som deras karaktärer utvecklar under filmens gång, vilket andas en strimma av hopp mitt i all sin dystopiska dysterhet.

Sheriffen O’Neil (Sean Connery) och Dr. Lazarus (Frances Sternhagen)

Vad Outland har gemensamt med Alien är miljöerna, de långa och trånga klaustrofobiska korridorerna, funktionalismen som får gå före estetiken, det karga, mekaniska, maskinella. Individens litenhet i den stora maskinen, och den överhängande livsfaran. Där finns även den andra ”maskinen” som figurerar i bakgrunden av individernas liv i båda dessa filmer, det giriga multinationella företaget som inte bryr sig om människors individuella livsöden utan endast över profiten, där människan är utbytbar kugge som enkelt och snabbt kan offras utan samvetsförebråelser. Både Alien och Outland kan därför kategoriseras in i de tidiga postmoderna Science Fiction-filmerna, där det finns en underliggande kritik mot teknologi, mot det moderna livets maskinella och rationella samhällssystem, mot den kapitalistiska marknadsekonomin, mot de multinationella företagen. Något som har blivit en inspiration till och definition av den senare Cyberpunken, utan att varken Alien eller Outland kan kategoriseras såsom Cyberpunk i sig själva; men man kan lätt tänka sig att någon eller båda dessa filmer kunde utspela sig i samma värld som en Cyberpunk-historia, fast med fokus på koloniseringen av rymden. I en tänkt snar framtid drivs megaföretagen såsom kriminella organisationer som försöker kringgå gällande regler och lagar, för att maximera sina vinster och sin dominans på marknaden, och ute i samhället. Individen förväntas att anpassa sig till denna maktordning eller duka under; bryter hon mot all underförstådd praxis gör hon det på egen risk och får betala med sitt liv. Alla dessa teman genomsyras under ytan på den enkla handlingen i Outland.

Steven Berkoff som den panik-psykotiske Sagan

Filmen är en enda lång kavalkad av minnesvärda och välgjorda scener, både i de lugnare partierna som är dialogdrivna och de mer actionbetonade, alldeles för många att nämnas här. Men det finns inte en enda dålig scen i filmen som känns överflödig. Filmen är väl avvägd och optimalt redigerad för att berätta sin historia på ett adekvat och väsentligt sätt. Men två väldigt minnesvärda scener, värda att tas upp här, är dels när arbetaren Sagan (intensivt spelad av Steven Berkoff) har blivit paranoid och misshandlat en prostituerad, med den efterföljande polisinsatsen att fritaga den misshandlade kvinnan. En annan och mer utdragen scen är när O’Neil jagar knarklangaren Nicholas Spota (coolt spelad av Marc Boyle) genom sovkvarteren, längs trappor, ramper, över räcken och bord, i en hisnande actionsekvens som har fångats av en av de mest imponerande steadicam-arbeten jag någonsin har bevittnat, vilket kulminerar i ett klassiskt och realistiskt koreograferat handgemäng mellan O’Neil och Spota i mässens kök; denna sekvens innehåller en av de bäst fotade och klippta scenerna som har fångats på film, som gjorde ett djupt intryck på mig då och fortfarande gör det. Överhuvudtaget är kinematografin och klippningen av detta ett mästerstycke i sin egen rätt. Även regin känns personlig, närvarande och intim mellan filmens karaktärer, på samma sätt som all action och stuntscenerna är mästerligt koreograferade.

Sean Connery som sheriffen O’Neil iklädd en tidstypisk tryckdräkt

Inte bara fotot utan även produktionsdesignen som den fångar är mästerlig. Interiören i gruvstationen känns sunkig, snuskig, och väggarna är solkiga och nerstänkta med smuts och föroreningar, inklusive Sheppards kontor och O’Neils bostad. En sanitär olägenhet med andra ord. Endast sjukhuset verkar vara rent på denna bas, vilket andas high-tech. Annars är teknologin ganska så nertonad i filmen, förutom det faktum att hela filmen förutsätts utspela sig i en kontrollerad konstgjord miljö och livsuppehållssystem. Rummet utgör en viktig del av handlingen och tillför mycket till filmens atmosfär, sneglande på Alien. Det är inga avancerade strålvapen man får se här utan klassiska halvautomatiska hagelbössor, även om yrkesmördarna under filmens sista akt har monterat avancerade infraröda och smarta kikarsikten på dem. Det erbjuds en del gore i filmen, i samband med den tidigare nämnda dekompressionen; några huvuden som exploderar och blottade innandömen, vilket ger en extra edge till filmen utan att hemfalla åt exploitation, även om det också drar ner realismen (kroppar exploderar inte i vakuum på det sätt som förevisas i filmen). Handlingen är som sagt bra även om den är enkel, inte alls simpel, innehållande många bottnar och ett mänskligt drama i centrum som andas ångest. Filmen har något av de klassiska westernfilmerna över sig och den tar med sig denna känsla på ett lyckat sätt och projicerar ut den i människans framtid, på en av Jupiters månar. Den har därför inte sällan kategoriserats som en ”Space Western”. Faktum är att Outland anses vara en slags ”remake” på den klassiska västernfilmen Sheriffen (High Noon) från 1952. Filmmusiken av Jerry Goldsmith (som också musiksatte Alien) är närmast mästerlig, nästan på nivå med Alien. Den bidrar starkt att frammana en olycksbådande atmosfär, i synnerhet när intrigen tätnar under filmens gång och mot sista halvtimmen är svettigt nervkittlande och gastkramande, även om själva slutscenerna tappar något i skärpa för att motivera full pott i betyget.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Medverkande

Regi: Peter Hyams

Foto: Stephen Goldblatt

Produktion: Richard A. Roth, Stanley O’Toole & Charles Orme

Manus: Peter Hyams

Musik: Jerry Goldsmith

Produktionsdesign: Philip Harrison

Art direction: Malcolm Middleton

Makeup: Peter Robb-King

Kostymer: John Mollo

Specialeffekter: John Stears, Bob Harman & Terence J. Cox

Visuella effekter: Roy Field, John Eppolito, Martin Bower, Bill Pearson, William Mesa, Richard Hewitt, Tim Donahue, Martin Body, Richard Dimbleby, m.fl.

Redigering: Stuart Baird

Skådespelare: Sean Connery, Peter Boyle, Frances Sternhagen, James B. Sikking, Kika Markham, Nicholas Barnes, Clarke Peters, Steven Berkoff, Marc Boyle, Richard Hammat, m.fl.

Budget: $16.000.000

Studio: The Ladd Company

Distributör: Warner Bros.

Produktionsår: 1981

Land: Storbritannien

Se IMDb för mer information.

DVD-utgåvans bild

Det märks att det är en mycket tidig DVD-utgåva (den äldsta som jag har i filmsamlingen) då bilden inte upplevs vara speciellt välmasterad, i alla fall inte nog för mediets potential. Även om filmen presenteras i sitt originalformat 2.35:1 och tacksamt nog är anamorfisk för att optimera för visning genom en 16:9-TV så är bilden generellt grådaskig. Förvisso är mitt minne av filmen sedan den glada VHS-tiden att bilden är blek och inte direkt presenterar någon lyster i färgerna, vilket till en viss del säkert beror på gruvstationens armatur (lysrör) vilket kan vara regissörens önskemål i samband med färgläggningen. Men det känns extra tråkigt på den här DVD-utgåvan.

Konvolutet till svenska DVD-utgåvan i Keep-Case-format

Dessutom är filmen belamrad med en hel del digitalt brus, även om det är jämt fördelat över hela bilden och inte accentuerat runt konturer o.d., vilket ger bilden en kornig karaktär. Jag kunde inte heller märka av någon ”edge enhancement” men det kanske beror på att bilden var så oskarp över lag än avsaknaden av tekniken som sådan. Man kan även se en del blockbrus i lågdagrar, vilket ger en digital känsla till skillnad från en analog upplevelse av kornighet. Dessutom är filmnegativet som har använts för överföringen inte en av de allra bästa och man ser en hel del repor o.d. som dyker upp här och där i vissa scener. Den här kultfilmen förtjänar att uppgraderas till Blu-ray-formatet illa kvickt!

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans ljud

Ljudet är till skillnad från bilden dock ganska så bra efter de dynamiska begränsningarna som ges från originalspåret. Det känns alltså ålderstiget och tämligen tunt, utan så mycket tryck i basen förutom vid vissa scener. Dock är surroundmixen ganska o.k. då man i vissa scener hör surroundhögtalarna vara ganska aktiva, exempelvis i squash-scenen där man kan höra bollen slå i väggen bakom lyssnaren när spelarna spelar mot tittaren.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans extramaterial

Denna utgåva av filmen innehåller endast en skiva som levereras i ett Keep-Case-fodral typiskt för Warner Bros. Något avancerat extramaterial är det därför inte att tala om i den här utgåvan. Skivan innehåller exempelvis inga featuretter (kortdokumentärer), endast en trailer som i och för sig är mycket bra och faktiskt (konstigt nog) presenterad med bättre bildkvalitet än själva filmen. Det enda som erbjuds är textinformation som man kommer åt genom underkatalogen ”The Galaxy”, enligt följande:

  • Stars: Biografier om skådespelarna Sean Connery, Peter Boyle, Frances Sternhagen, James B. Sikking, Kika Markham, Clarke Peters, Steven Berkoff, samt kompositören Jerry Goldsmith och författaren/regissören Peter Hyams. Det här avsnittet innehåller en del intressant information.
  • The Making of Outland: Peter Hyams delar med sig om sina tankar om filmens ambitioner, vilket är ganska intressant om än kortfattat.
  • A perfect model for the future: En kort beskrivning om modellskapandet av gruvstationen och rymdskytteln med citat hämtade från Peter Hyams och specaleffektsmakaren John Steers. Ganska intressant även det här. Man inser att stationen mer skulle förtjäna beteckningen ”biggature” än något annat.
  • Designs of the future: En kort kommentar om John Mollos arbete med filmens kläder, framförallt tryckdräktens hjälm. Inte mycket information att hämta här, på samma sätt som följande avsnitt.
  • Introvision: En kort kommentar om att Outland var den första film att använda sig av den avancerade frontalprojektionstekniken Introvision, en slags framför kameran-specialeffektsmaskin. Det enda som gav mig något från detta avsnitt var att det gjorde mig medveten om att teknologin existerade; jag hade aldrig hört talas om Introvision förut.

Det finns även ett avsnitt där man får vissa filmtitlar (med tillhörande filmaffisher) rekommenderade utifrån Sean Connery som skådespelare och Science Fiction-genren som sådan, från Warner Bros. Home Videos katalog. Filmer som rekommenderas är: James Bond-filmerna Dr. No (1962), From Russia With Love (Agent 007 ser rött) (1963) och Goldfinger (1964), samt Blade Runner: The Director’s Cut (1982), Contact (1997), Demolition Man (1993), Forbidden Planet (1956), Mad Max Beyond Thunderdome (1985), Mars Attacks! (1996) och Species (1995). Totalintrycket är magert med andra ord.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvans tekniska specifikationer

TV-system: PAL färg

Region: 2

Bildformat: 2.35:1 Anamorfisk 16:9

Ljud: Engelsk Dolby Digital 5.1

Textning: Svenska, Engelska, Danska, Norska, Finska, m.fl.

Tid: 1 tim 45 min

Distributör: Warner Bros. Home Video

Utgivningsår: 1998

© 2003, 2018

Publicerat i Action, Dystopi, Kriminal, Sci-Fi, Thriller | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Johnny Mnemonic (1995)

Johnny Mnemonic

Johnny (Keanu Reeves) är en kurir som handskas med hemlig datainformation som anses vara för känslig för att skickas över Internet. År 2021 smugglas denna data säkrast gömd i den mänskliga hjärnan genom ett speciellt neurologiskt implantat, ett cybernetiskt ”wetware” installerat i hjärnan som får Johnnys nervsystem att smälta samman med och kommunicera med silikonprocessorer. Problemet är bara det att han har fått offra alla sina minnen från barndomen för att göra rum för de knappa 80 Gigabytes som krävs för att lagra all data. Johnny kan inte ens minnas sitt riktiga efternamn och färdas under sina uppdrag under det fiktiva namnet ”Smith”. Han längtar nu tillbaka till sitt gamla jag och vill sluta med sitt hemlighetsfulla arbete för gott. Hans agent Ralfi (Udo Kier) har lovat honom att avinstallera all cybernetik i Chiba, Japan, det cybernetiska teknikcentrat i framtidens värld, bara han utför ett sista uppdrag som kommer ge honom tillräckligt med pengar att bekosta det kostsamma ingreppet som passande nog (för Ralfi) har skjutit i höjden under den senaste tiden; Johnnys uppdragsgivare verkar bara vilja förhala hans pensionering.

Udo Kier i rollen som Ralfi omgiven av sina två androgyna livvakter

Udo Kier i rollen som Ralfi omgiven av sina två androgyna livvakter

Väl på plats i Peking för att plocka upp informationen från några avhoppande vetenskapsmän från PharmaKom inser Johnny att informationen måste vara ovanligt sensitivt eftersom en dödspatrull från det japanska Yakuza stormar in mitt under dataöverföringen. Han lyckas nätt och jämt komma undan med livet i behåll men Johnnys dagar är ändå räknade eftersom han inte bara måste undkomma den japnska maffians prisjägare utan det faktum att han bär på 320 GB i huvudet vilket vida överstiger hans nuvarande lagringskapacitet (även om den har blivit fördubblad till 160 GB genom en speciell mjukvara); synaptisk blödning av information till övriga delar av hjärnan leder till säker död inom 2-3 dagar. Väl framme i Newark, där all data skall levereras efter extraktion, blir han förrådd av Ralfi som det visar sig samarbetar med prisjägaren Shinji (Denis Akyama), samme Yakuza som försökte döda Johnny i Peking. När de är på väg att kirurgiskt skära av Johnnys huvud och frysa ner det blir antagonisterna avbrutna av livvakten Jane (Dina Meyer) som erbjuder sig att ta anställning hos Johnny för en dyr summa, ett erbjudande han är tvungen att ta. Nu måste paret fly undan Yakuza och försöka hitta ett sätt att få ut datainformationen ur Johnnys huvud innan hans hjärna smälter sönder….

Livvakten Jane gestaltad av Dina Meyer

Livvakten Jane gestaltad av Dina Meyer förevisar sina dödliga kunskaper

Johnny Mnemonic är baserad på novellen från 1981 med samma namn författad av den hyllade futuristen William Gibson, vilket även skrev manuskriptet till filmen. I skrivprocessen införlivade Gibson också element från hans klassiska romandebut ‘Neuromancer’ från 1984 och uppföljaren ‘Count Zero’ (1986). Gibson kan sägas ha lagt grunden för den litterära cyberpunk-genren i synnerhet i hans första ”Sprawl”-trilogi som inleddes av de ovan två nämnda romanerna och följdes upp av ‘Mona Lisa Overdrive’ (1988). Faktum är att trilogin föregicks av tre noveller som utspelar sig i samma universum där just ‘Johnny Mnemonic’ utgör det första litterära utkastet, vilket fortsatte med ‘New Rose Hotel’ (1981) och ‘Burning Chrome’ (1982). I denna litterära gärning introducerade Gibson läsaren till föreställningar om cybernetik (föreningen mellan människa och maskin) såsom mekaniska och elektroniska implantat ympade i den mänskliga kroppen och dess nervsystem. Framför allt förutsade Gibson Internet och Cyberspace genom sitt koncept om ”the matrix”, vilket tog formen av en virtuell konsensus-verklighet där det mänskliga medvetandet tack vare speciella konsoler uppkopplade med hjärnan genom ”wet-ware”-implantat kunde interagera i realtid och realrum. Filmen är mättad med alla dessa inslag vilket gör den till den mesta (men långt ifrån den bästa) cyberpunk-filmen till dags dato.

Internet 2021

Internet 2021

Många andra filmer kan anses tillhöra samma genre vilket var samtida med Gibsons tidiga skrivproduktion och som föregick Johnny Mnemonic, framför allt klassikerna Tron (1982), Blade Runner (1982), Brainstorm (1983), Max Headroom (1985), RoboCop (1987), RoboCop 2 (1990) och Hardware (1990). Det var dock Johnny Mnemonic som blev den första filmatiseringen av material skrivet av Gibson. Strange Days, som kom ut samma år som Johnny Mnemonic, använder sig av samma tema som ett flertal av Gibsons alster, framför allt ”simstims” (virtuell reality-TV). Endast ytterligare en film baserar sig helt på material av Gibson, New Rose Hotel (1998) i regi av Abel Ferrara, i vilket Gibson själv inte var inblandad på något sätt till skillnad från Johnny Mnemonic. Även om denna sistnämnda film är betydligt mer trogen novellen som den är baserad på, jämfört med Johnny Mnemonic, så har den samtidigt kraftigt tonat ner den högteknologiska aspekten av cyberpunk och fokuserar sig på dramat, bolagsintriger och thrillermomentet; Ferraras film kan snarast beskrivas som en art house-film än något annat. Faktum är att Gibson och regissören Robert Longo ursprungligen hade tänkt sig att göra Johnny Mnemonic som ett lågbudget art house-projekt. Men vid det här laget hade Internet gjort sin verkliga entré och plötsligt blev Gibsons tidiga böcker högaktuella, vilket ledde till att ingen ville realisera Gibsons manus till en liten art house-film; Sony gick med på att finansiera filmen endast om den ursprungliga budgeten växte från 1.5 miljoner dollar till 30 miljoner! Resultatet blev istället en påkostad actionfilm med Keanu Reeves i huvudrollen och Dolph Lundgren som en av filmens antagonister.

Johhny (Keanu Reeves) kopplar upp sig till cyberspace

Johhny (Keanu Reeves) kopplar upp sig till cyberspace

Även om slutresultatet är blandat så har Johnny Mnemonic ändå startat en renässans av cyberpunk-film efter den första vågen från 1980-talet. Förutom den ovan nämnda New Rose Hotel har vi även den italienska produktionen Nirvana (1997) som är en betydligt mer lyckad cyberpunk-film och innehåller allt som finns i Johnny Mnemonic och Gibsons romaner. Även hela genren med virtuella spel kan sägas vara en fortsättning på denna ursprungliga våg vilket hade sin föregångare med The Lawnmower Man (1992), framför allt Virtuosity (1995), 13:e Våningen (1999), bröderna Wachowskis The Matrix (1999) och Cronenbergs Existenz (1999). En brittisk föregångare i cyberpunk-genren väl värd att omnämnas är den träffsäkra Death Machine från 1994 i regi av Stephen Norrington. Typisk för cyberpunk är dess blandning av ”high tech” med ”low life”, dvs. högteknologi kombinerat med marginaliserade och/eller kriminella karaktärer. Genren problematiserar konsekvenserna av det mänskliga psykets och köttets förening med modern teknologi. Typiska teman är också de transnationella storföretagens kontroll över hela nationers ekonomier och individens privatliv, där den organiserade kriminaliteten har vuxit till storföretag och storföretagen ägnar sig allt mer åt kriminalitet. Den problematiserar även den växande klyftan mellan den rika bolagseliten och den fattiga marginaliserade underklassen; cyberpunk-genren tillhör helt klart i grunden den dystopiska genren. Protagonisterna, cyberpunkarna, är framtidens cybernetiska rebeller som för ett krig mot de transnationella företagen och dess kriminella lakejer. Skådeplatsen är överbefolkade storstäder i multikulturella miljöer, ofta med an asiatisk prägel. Allt detta omfattas troget i filmatiseringen av Johnny Mnemonic.

Ett dystopiskt Peking

Ett dystopiskt Peking

Filmatiseringen (och Gibsons manus) skiljer sig ganska mycket åt från ursprungsnovellen som är en mycket kort historia. Framför allt har man slopat det mesta av legosoldaten och livvakten i novellen, Molly Millions (vilket även figurerar i ‘Neuromancer’ och ‘Mona Lisa Overdrive’), och ersatt henne med en blekare Jane på grund av att uppehovsrättigheterna till Molly ägdes av ett annat bolag. Jane är liksom Molly cybernetiskt ”förbättrad” i form av muskelimplantat som förhöjer hennes reflexer och styrka. Även om jag starkt uppskattar Dina Meyers energetiska insatser i filmen, vilket återspeglar dem hon senare gjorde i Starship Troopers (1997), så saknar jag ändå den supercoola ”razorgirl” från Gibsons skrivna alster och hennes speciella attribut: de inplanterade spegelglasögonen och hennes dödliga rakbladsknivar som sticker ut ur fingerspetsarna. Istället har man beväpnat Jane med en uppsättning spetsiga bultar som hon kastar med stor skicklighet. Johnny har också tillåtits att bli en större actionhjälte i jämförelse med den relativt hjälplöse karaktären i novellen, vilket tyvärr har tonat ner den kvinnliga karaktärens roll i handlingen. Gibson har också valt att från sina romaner föra in artificiella intelligenser och ”konstrukter”(mänskliga medvetanden som i samband med den fysiska döden överförs till en digital existens i cyberspace) in i filmens handling, såsom en ”ghost in the machine”.

PharmaKoms AI i gestaltning av Barbara Sukowa

PharmaKoms AI i gestaltning av Barbara Sukowa

Ett viktigt kreativt tillägg till filmen som inte finns i någon av Gibsons litterära Sprawl-historier är den neurologiska sjukdomen Nerve Attenuation Syndrome (NAS) vilket är resultatet av det mänskliga nervsystemets överexponering till elektronik och information. Symptomen visar sig som okontrollerade spasmiska skakningar, liknande dem vid epilepsi, därav att sjukdomen även kallas för ”the black shakes”. Detta är ett intressant inslag som uppenbart vill problematisera vår samtids informationssamhälle; det tillför ett samhällskritiskt djup till filmen. Det är också ett enkelt och övertydligt sätt att accentuera cyberpunk-litteraturens besatthet av konsekvenserna av människans intima samröre med teknologin som mera antyds i romanerna. I övrigt känner man igen sig i novellen; ett flertal av karaktärerna finns med, även om de har blivit modifierade i mer eller mindre grad och i vissa fall utvecklade. Förutom Johnny, Molly/Jane och Ralfie återfinner vi yakuzas lönnmördare, ”The Magnetic Dog Sisters” (den ena svart och den andra vit, båda med ambivalenta könstillhörigheter), Lo-Teks och deras anarkistiska samhälle ”Heaven” uppbyggt av återvunnet skrot och skräp, samt den intelligente och cybernetiskt förbättrade och heroinberoende delfinen Jones som skall hjälpa Johnny att extrahera informationen i hans huvud.

Jones, den cybernetiske delfinen

Jones, den cybernetiske delfinen

Några karaktärer som är tillagda till filmhandlingen är japanen Takahashi (Takeshi Kitano), FarmaKoms representant i Newark (handlingen har flyttats dit från novellens ”Nighttown”). Den cybernetiske bartendern i nattklubbs-scenerna som figurerar under filmens första akt är starkt inspirerad av karaktären Ratz i ‘Neuromancer’. Gibson har också fört de multinationella storbolagen in i handlingen, något som figurerar i samtliga av hans romaner men inte i novellen.  Det faktum att några vetenskapsmän har hoppat av från FarmaKom återspeglar handlingen i novellen ‘New Rose Hotel’ och romanen ‘Count Zero’. Som sagt representerar filmen något av en syntes av hela Gibsons Sprawl-svit, en sammanfattning av hans tidiga litterära gärning. ”The Flesh Mechanic” och f.d. läkaren Spider (Henry Rollins) har lagts till handlingen och gjorts till en motståndsledare som arbetar för att bota mänskligheten från NAS (vilket sägs ha drabbat mer än hälften av mänskligheten). J-Bone (Ice-T) har också lagts till handlingen som gerillaledaren för Lo-Teks, den anarkistiska motståndsrörelsen till storföretagssamhället. Vi ser här en afroamerikansk Che Guevara i Ice-T:s karaktär. Hans kompanjon Spider gestaltas på ett naturligt sätt av Henry Rollins vilket tillför sin karaktär en hel del själ och hjärta, mitt i all butterhet och paranoia.

Henry Rollins gestaltar

Henry Rollins gestaltar ”fläskmekanikern” Spider

Sist och inte minst utgör Street Preacher (Dolph Lundgren) ett positivt och starkt underhållande inslag i filmen där vår svenske blonde export troligtvis gör sin bästa rollprestation någonsin i sin filmkarriär som den psykopatiske och framför allt psykotiske lönnmördaren förklädd till evangelisk präst och vandrande stridsmunk, klädd i en fattigmans trasor (på jakt efter Johnnys huvud); Lundgrens karaktär betecknar sig som en övermänniska eller ”post-human” – en skräckinjagande cybernetisk gestaltning av nästa evolutionssteg där man inte längre vet vad som är människa och vad som utgör en maskin. Street Preacher överglänsar till och med Dolph Lundgrens insats i rollen som He-Man i den underbara kalkonen Masters of the Universe (1987)! Faktum är att Johnny Mnemonic är värd en titt enkom på grund av Lundgrens skådespelarinsats, inte minst när han citerar Bibeln under tiden som han torterar sina offer och korsfäster dem. Scenerna med Street Preacher utgör definitivt de mest blodigt våldsamma och bisarra stunderna i filmen.

Dolph Lundgren i sin paradroll som (manic) Street Preacher

Dolph Lundgren i sin paradroll som (maniac) Street Preacher

I övrigt så har jag blandande känslor för denna film, även om jag med tiden har lärt mig att närmast älska den. Det är inget fel på själva manuset som ju som sagt sammanfattar Gibsons litterära produktion och cyberpunkens temata i en och samma handling; den kan närmast ses som ett cyberpunkens manifest gestaltat på film. Det är det faktiska utförandet jag stör mig på bitvis. Det känns som att Robert Longo, som i grunden är en konstnär och skulptör, inte kunde hantera en såpass stor budget och produktion; det hadeMan in the City varit intressant att se vad han hade gjort av filmen om den fick göras till sin ursprungliga konstnärliga ambition (troligtvis närmare lik Ferraras filmatisering av New Rose Hotel). Personregin är överlag undermålig, vilket framför allt märks i Keanu Reeves stolpiga överspel. Det förefaller att Longo har lagt sitt krut på det visuella intrycket och filmens design, oskolad som han är som regissör; karaktären Johnny är som hämtat från Longos konstserie ”Men in the Cities” (se bifogad bild). Longo har uppenbarligen medvetet koreograferat Reeves som en Man in the City; den starka känslan av desperation som försöker att bryta sig loss ur den återhållsamma kostymen. Även många birollsinnehavare spelar över, inklusive Dina Meyer, även om det tillför ett visst charm till filmen och försöker att överföra den desperation som hemsöker människor som lever på gatan. Udo Kier gör sitt jobb väl, som vanligt; hans närvaro i en film projicerar den med automatik till kultfilmsstatus. Takeshi Kitano gör filmens kanske svagaste insats; han är oengagerad rakt igenom hela filmen, men kanske avspeglar detta en typisk japansk kyla i denna kategori av bolagsmän.

Takeshi Kitano i rollen som Takahashi

Takeshi Kitano i rollen som Takahashi

Problemen i filmen stannar dock inte här. Framför allt är scenografin och en del av kostymerna i flera scener undermåliga, i synnerhet vid gestaltandet av Lo-Teks. Ice-T ser närmast skrattretande ut med sina stora skyddsglasögon som han använder som ett hårband till sina långa rastafari-dreads (rastafaris figurerar mycket i ‘Neuromancer’). Ice-T:s skådespel gör inte det hela bättre; gansta-stilen känns alltför krystat ”cool” och hans ansikte är mestadels livlöst bister i varje scen. De övriga Lo-Teks ser mest komiska ut, tack och lov ofta på ett underhållande sätt men alltför ofta pinsamt. I några scener får man följa ett par Lo-Teks och att höra deras dialog får en att dra på smilbanden en hel del; porträtteringen av Lo-Teks verkar vilja göra dem tillika Lo-Intels. Förvisso har man löst problemen med att Heaven (Lo-Teks fristad) i novellen är upphängd under Nighttown’s geodetiska kupol (en av de svagare punkterna i Gibsons skapelse); man har ersatt kupolen med en övergiven hängbro under vilket den har blivit upphängd istället, vilket är en smart lösning i sig. Dock är det egentliga problemet Heavens interiörer; Lo-Tek heaven lever inte upp till förväntningarna som gavs i novellen. Filmen är tämligen ”cheesy” helt enkelt, speciellt vid sin porträttering av de mest lottlösa i storbolagssamhället vilket behöver vara i fokus i all god cyberpunk-konst.

J-Bone i Ice-T:s gestaltning

J-Bone i Ice-T:s bistra tappning

Det finns dock ett flertal inslag som fungerar desto bättre eller till och med väl i filmen, inte minst vid porträtteringen av Yakuzas ninja-soldater. Dessa känns precis som man förväntar sig av japanska ganstrar i cyberpunk-miljörer – coola som få, levererade med hästsvans, eller såsom skalliga med svarta solglasögon och långa rockar, beväpnade med allehanda hårdvara som får munnen att vattnas. Hårdvaran, allt från handeldvapen till datautrustning upplevs som välgjort och adekvat för genren. Johnnys karaktär får också representera ”cyber jockeyn” i Gibsons romaner, den allestädes närvarande och centrale protagonisten i Sprawl-trilogin; ett datatekniskt wiz-kid som lever för att tillbringa sin tid i cyberspace och hacka sig in i datasystem som en virtuell inbrottstjuv, något man upprepande gånger får se prov på i filmen. Datagrafiken i scenerna med cyberspace känns väldigt tidstypisk från 1990-talet och påminner en hel del om The Lawnmower Man, även om den är något bättre utförd; ändock fullt adekvat och för fram sitt budskap tillräckligt väl även om det knappas kan kallas snyggt.

Johnnys virtuella jag i cyberspace

Johnnys virtuella jag som den ter sig i cyberspace

Cinematografin är dock väl utförd och man får se ett flertal prov på en del intressanta kameravinklar och avancerat steadycam-arbete. Filmkvaliteten påminner en hel del om 1980-talsfilm i sin färgskala och kornighet; överlag känns filmen mera som en 80-talsfilm snarare än en film från 90-talet. Färgerna är mättade. Bilderna är överlag mörka eftersom alla scener i god cyberpunk-stil är inspelade om natten. Det blir dock aldrig otydligt eller svårt att följa. Klippningen är också den stillsam och hackar inte sönder actionscenerna som i många filmer som har kommit därefter. Det är klassiskt filmhantverk helt enkelt. Dock håller filmen inte hela vägen och tappar bollen något mot slutet. En del av förklaringen är att en stor del av filmen mot slutet som sagt utspelar sig i ”Heaven”, Lo-Teks egensinniga värld upphängd under en gammal övergiven hängbro vid stadens utkant. Delfinen känns också en bit New Age, även om det hela är serverat med en viss ”edge” då den framställs som tämligen våldsam och dessutom (i den speciella japanska versionen) som en heroinmissbrukare, något som avspeglar novellens beskrivning.

Lo-Tek Heaven

Lo-Tek Heaven

Ett annat starkt inslag i filmen är porträtteringen av Yakuzas huvudjägare Shinji (en karaktär som är central i novellen och även i filmen). Denne japanske karaktär, som uppenbart har vistats för mycket i västerlandet då han har tappat sitt modermål och hånas för detta av Takahashi, gestaltas mycket väl av Denis Akyama. Han är en tacksam antagonist, hård och hänsynslös, metodisk och logisk, dock inte helt utan passion och stolthet över vad han gör. Detta skiljer ut honom från Lundgrens i huvudsak psykstörde karaktär. En speciell gimmick gör honom extra intressant, hans speciella vapen som han har inplanterat i sin högra tumme (som han en gång i tiden och av okända anledningar har skurit av för att bevara sin heder). Vapnet består av en speciell tråd (i novellen hänförd till som en ”monomolukulär tråd”), en garrott vars metall vibrerar så att den glöder och skär igenom stål och allt som kommer i dess väg. I den yttre änden finns en vikt i formen av tummens spets för att kunna fälla ut garrotten ett flertal meter. I en scen klyver han en människa helt itu, något man får se i detalj. Något liknande vapen har jag inte sett i film varken före eller efter Johnny Mnemonic; mycket välgjort i sitt genomförande och tillika väldigt typiskt cyberpunk.

Shinji (Denis Akyama) och hans Yakuza-ninjas

Shinji (Denis Akyama) och hans Yakuza-ninjas

Karaktären Johnny är utvecklad i filmen; man får en större inblick i hans psykologi, att han sörjer sin förlorade barndom, att han är led på sitt jobb. Den nihilistiske Johnny är kall, hjärtlös, självcentrerad och cynisk, samtidigt som han längtar efter intimitet och kärlek. Något jag beundrar med Gibsons utveckling av karaktären är att han är extremt duktig på närstrid och sällan använder sig av skjutvapen och då endast när han har tagit ett från någon av sina antagonister; Johnny är en sann överlevare i en cynisk storbolagstyrd värld som betraktar medkänsla som en svaghet. Men tyvärr så har detta som sagt skett på bekostnad av Jane-karaktären vilket mot slutet av filmen måste bli räddad av Johnny istället för det omvända i novellen. Något jag verkligen saknar i filmen från novellen är holmgången mellan Molly/Jane och Shinji vilket Gibson förlägger till en ”killing floor”, en gladiatorarena i Lo-Tek heaven som är upphängd på stötdämpare kopplade till ett PA-system vilket ger ifrån sig elektroniska ljud och skrik och rytmer, som i en vansinnig dödsdans. Något annat jag saknar är Lo-Teks inplanterade huggtänder vilket verkar vara deras speciella gimmick, förutom tatueringar och scarifications. Filmens porträttering av Lo-Teks gör dem snarare beskedliga och nästan dumsnällt gulliga.

Keanu Reeves med ett typiskt handeldvapen

Keanu Reeves med ett tidstypiskt handeldvapen

Som ni säkert märker är jag en stor fan av Gibsons litterära verk, i synnerhet hans Sprawl-svit. Jag har varit en beundrare av cyberpunk-genren inom sci-fi-film sedan tidigt 1980-tal då jag såg Blade Runner första gången, långt innan jag började läsa Gibsons böcker (vilket jag har gjort först under det senaste året). Är det något jag är förlåtande mot så är det just denna genre, även långt innan jag förstod att det var en egen kategori. Under årens lopp har jag funnit mig inse att jag har samlat på mig en hel del filmer som kan kategoriseras som ”cyberpunk”. Jag är därför extremt vinklad gentemot denna form av urban och streetsmart dramaturgi; jag är mycket förlåtande (vilket återspeglar sig i slutbetyget). Jag anstränger mig därför att gilla filmatiseringen av Johnny Mnemonic, även om jag är medveten om dess svagheter (vilket är flera). Första gången jag såg filmen var när den kom ut på DVD mot slutet av 1990-talet; då tyckte jag inte om den särskilt mycket på grund av dess höga scheeze-faktor, i synnerhet under filmens tredje akt. Med tiden gjorde jag mig av med filmen men under det senaste året, då jag har börjat läsa Gibson för första gången, har jag köpt den igen och börjat betrakta den med nya ögon; jag har tagit den till mig och erkänner den som ett Gibsonskt verk.

William Gibson

William Gibson, cyberpunkens obestridde guru

För att komplicera det hela så kommer filmen i två olika versioner. Eller snarare, det skall tydligen även finnas en tredje och ursprunglig version som klipptes ner av filmbolaget till de andra två, allt enligt en intervju med William Gibson som hävdar att filmen i processen omvandlades från en originell och unik vision till att bli mer mainstream. Den version av de två publicerade som tydligen står originalet närmast är den som visades första gången i Japan 1995 vilket är 103 minuter lång. När filmen sedan visades i USA samma år så klipptes den ner ytterligare 10 minuter. I den japanska versioner får man framför allt se fler scener med Takeshi Kitano för att tillgodose den japanska publiken; Kitano var en stor filmstjärna i Japan under 1990-talet. Dessa scener tillför mycket lite till historien utöver det man får se i den internationella versionen, förutom en scen där man får se Takahashi hugga ner två av Shinjis hantlangare med en katana för att de råkar bära en felaktig frisyr?! De enda två scener jag verkligen saknar i den internationella versionen som kom med i den japanska är dels en barock gudstjänst och predikan hållen av Lundgrens Street Preacher och dels en förlängd scen med Jones där man får se J-Bone injicera heroin i delfinen.

”Jone’s a junkie” – den beryktade scenen som klipptes bort

I övrigt är ett flertal scener förlängda i den japanska versionen, bl.a. en när man får se Johnny erhålla en leverans av minnesdubblaren i hotellfoajén och bli besviken över att det blev en sämre modell än den han beställt, plus fler scener med demonstranter utanför hotellet och fler inklipp med nyhetsrepotaget; allt är trevliga inslag men ej egentligen nödvändiga för själva berättandet av historien. Dock har man i onödan klipp bort intressant information i den internationella versionen från Jones’ extraktion av datan i Johnnys huvud, vilket man i den japanska versionen förstår sker genom en triangulering av soniska sändare. En annan stor skillnad mellan versionerna är filmmusiken som i den japanska är komponerad av kanadensaren Mychael Danna medan den internationella innehåller musik av Brad Fiedel (vilket har gjort sig känd för att ha tonsatt Terminator-filmerna). Man märker när man jämför versionerna att musiken gör sitt till för helhetsintrycket av en film. Dannas musikstil kan närmast beskrivas som en blandning av Vangelis’ Blade Runner och Totos Dune. Jag föredrar helt klart Fiedels musik men kanske för att jag är van vid den efter alla dessa år. Vad som dock slår mig är att Fiedel har smaken att låta tystnaden råda där det är passande medan Danna är mer påträngande. Man kan säga att det finns styrkor och svagheter i båda versioner av Johnny Mnemonic som tar ut varandra; helhetsintrycket är bestående och betyget gemensamt för dem båda.

Johnny har huvudet fullt

Johnny har fått det hett bakom öronen

Sammanfattningvis är Johnny Mnemonic en underhållande film som tar med tittaren in i Gibsons värld ”The Sprawl”. Det är dock bitvis en tämligen cheesy version av denna värld men ändock tillräckligt gott genomfört för att föra fram känslan av cyberpunk-genrens dystopiska mörker och postmoderna cynism. Skådespelarprestationerna är av varierande kvalitet; överlag är det en hel del överspel man får se vilket bidrar till B-filmskänslan. Men trots att man kan säga att det är en påkostad B-film så lyckas den frammana den där känslan av entusiastism som man ofta finner i betydligt billigare produktioner. Även om de flesta cyberpunk-fans avfärdade filmen när en kom så har den med åren erhållit en kultstatus bland samma publik. Den behöver helt enkelt tid på sig att mogna, detta har jag själv fått erfara. Det är ju trots allt en film där Gibson själv har skrivit manuset och överfört sina många tematan i en och samma film, på gott och på ont. Kanske känns filmen en aning ofokuserad då Gibson har försökt att klämma in så mycket i en och samma historia; samtidigt presenterar han en klassisk cyberpunk-historia. Musiken (av Brad Fidel) och cinematografin är också på hög nivå. Detsamma kan man säga om en hel del av hårdvarudesignen vilket är ett måste i all god cyberpunk-film. Dock är exteriörerna och interiörerna, filmens miljöer, dess svaga kort, i synnerhet i Lo-Tek heaven. Om man exempelvis jämför med ovan nämnda Nirvana, som hade mindre än hälften av Johnny Mnemonics budget, så är både dekoren och kostymerna i den italienska lågbudgetfilmen mer övertygade. Filmen har dock sitt givna intressevärde då det är den filmatisering där gurun Gibson har haft mest kreativa inflytande.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Medverkande

Regi: Robert Longo

Foto: François Protat

Produktion: Don Carmody, Staffan Ahrenberg, Victoria Hamburg, Jean Desormeaux & Robert Lantos

Manus: William Gibson

Story: William Gibson (novell)

Musik: Brad Fiedel (internationell version) eller Mychael Danna (japansk version)

Produktionsdesign: Nilo Rodis Jamero

Art direction: Dennis Davenport

Makeup: Linda Gill, Fred Blau, Jennifer Bower O’Halloran, m.fl.

Kostymer: Olga Dimitrov

Specialeffekter: Rory Cutler, Joe Viskocil, Michael Burnett, Larry Hamlin, m.fl.

Visuella effekter: Bill Birrell, Leslie Huntley, George Merkert, Anthony Ceccomancini, Ryan Berg, Cat Chapman, Bob Munroe, Betzy Bromberg, Gene Warren Jr., Jamie Rama, Frank Foster, Michael Joyce, Syd Mead (konsultation), m.fl.

Redigering: Ronald Sanders

Skådespelare: Keanu Reeves, Dolph Lundgren, Takeshi Kitano, Ice-T, Dina Meyer, Denis Akyama, Henry Rollins, Udo Kier, Barbara Sukowa, m.fl.

Budget: $26.000.000

Studio: Alliance Communications

Distributör: TriStar Pictures (Sony Pictures)

Produktionsår: 1995

Land: Kanada & USA

Se IMDb för mer information.

DVD-utgåvornas bild

Johnny Mnemonic har givits ut i Sverige i två olika DVD-versioner, båda genom försorg av Scanbox som inte har något rykte om sig att satsa på kvalitet när det gäller filmöverföringar. Den första versionen av filmen kom ut 1999 och presenterade bilden i tidstypisk icke-anamorfisk letterbox och endast i Dolby Digital. Den andra versionen (som ibland har givits ut under företagsnamnet RePlay) gavs ut samma år och nu i ett anamorfiskt bredbildsformat och med DTS-ljud. Båda versionerna har samma produktnummer vilket vittnar om att Scanbox ångrade sig beslutet att presentera filmen i 4:3 och instället ville satsa på 16:9; man bör se på versionerna som två olika inkarnationer av samma utgåva. Denna recension behandlar båda versioner och jämför dem med varandra. Det gemensamma är att de båda förevisar en enkel-skiva levererat i ett keep-case-fodral. Utgåvorna har olika omslag, den enklare (letterbox-versionen) med den ursprungliga filmaffishen och med mer information om själva filmen. Den anamorfiska versionen har en något fulare framsida men innehåller information på baksidan för alla nordiska språk (eventuellt kan det röra sig om en dansk utgåva).

Svenska DVD-utgåvan i letterbox (vänster) och anamorfisk (höger)

Svenska DVD-utgåvan i letterbox (vänster) och anamorfisk (höger)

Båda versioner förevisar bilden i bioformatet 1.85:1; letterbox-versionen förevisar (vilket namnet antyder) bredare maskning i över och nederkant i formatet 4:3 då däremot den anamorfiska bilden endast har en marginell letterboxing för att förevisa rätt bildformat i 16:9 (vilket den verkar göra på ett korrekt sätt). Nackdelen med (icke-anamorfisk) letterbox widescreen för mig är att jag måste se filmen över komponentkabel (YPbPr) till projektorn i 576p för att kunna blåsa ut bilden så att den fyller alla 86 tum av bredbilds-duken. Detta innebär att bilden förlorar en hel del i upplösning. Jämför jag Scanbox’ letterbox-utgåva mot deras utgåva med anamorfisk bild över komponent så ter bilden sig ganska lik; inte så dramatiska skillnader faktiskt. Färgerna och kontrasten är i stort sätt de samma. Bilden förlorar något i detaljupplösning i den uppblåsta letterbox-bilden och förevisar en tydligare edge enhancement. Den anamorfiska bilden har en svagare edge enhancement men den ter sig ungefär lika stor (långt ifrån konturen) i båda versioner (vilket kan tyda på att Scanbox kan ha fuskat när de omformaterade bilden till anamorfisk; att de helt enkelt blåste ut den ursprungliga bilden). När jag ser filmen i sin anamorfiska utgåva genom HDMI och uppskalat till 720p så ter sig färgerna något blekare men alla artefakter, såsom flimmer i detaljer, kornighet, m.m., lindras eller försvinner helt. Även edge enhancement mildras över HDMI. Det är det överlägset bästa bildalternativet mellan dessa två utgåvor. Den anamorfiska utgåvan är således den överlägsna, men bara knappt när det gäller bilden. Det bestående intrycket är överlag en mjuk och ren bild med fina färger och god kontrast.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvornas ljud

Båda Scanbox-versioner kommer med ett Dolby Digital spår i 5.1 kanaler; ljudet skiljer sig inte åt överhuvudtaget dem emellan. Utgåvan med en anamorfisk bredbildspresentation av Johnny Mnemonic har också ett DTS-spår som tillval, vilket är att tacka och ta emot. När man kopplar på DTS så märker man ingen skillnad i ljudnivå mot Dolby Digital när det avser dialog men musiken och actionljud är betydligt högre. Detta vittnar om en  betydligt större dynamik i DTS-ljudet i jämförelse med Dolby Digital. Ljudet känns också något mer omfattande med DTS även om surround-kanalerna oftast hörs tydligt i samband med de virtuella scenerna i cyberspace. Oavsett spår så är ljudet rent med en god stereobild men det är måhända något mer krispigt med DTS. LFE-kanalen är tämligen tyst oavsett val av spår. Det är egentligen inte att klaga på ljudet på en såpass ”gammal” film.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvornas extramaterial och produktion

I Scanbox-utgåvan med letterbox-presentationen av Johnny Mnemonic startar filmen direkt efter att man väljer språk i den första titelmenyn. Man kommer endast åt rot- eller huvudmenyn genom fjärrkontrollen och kommer då till en enkel grafisk presentation med visuella representationer och en sidomeny varifrån man har tillgång till allt extramaterial och kapitel, etc. Utgåvan som presenterar filmen i anamorfiskt bild med DTS-ljud har en normal huvudmeny som man kommer åt efter den inledande titelmenyn med nationalval; det är betydligt enklare att navigera sig fram här. Denna version har också en motsvarande grundläggande uppsättning av extramaterial. Konstigt nog saknar letterbox-utgåvans konvolut någon beskrivning av extramaterialet och man kan förledas att tro att det saknas något sådant, i synnerhet då menyn inte går igång automatiskt. Båda versioner av DVD-filmen delar på följande material:

  • Behind the Scenes featurette (10 min). Denna är av typisk promotionkaraktär och första hälften innehåller bakom scenerna-tagningar med inklipp från korta intervjuer med William Gibson, Robert Logo, Keanu Reeves, Henry Rollins, Ice-T och Dina Meyer.  Andra hälften av featuretten innehåller oredigerade bakom-kamerantagningar från ett flertal scener i filmen.
  • Musikvideo med gruppen Stabbing Westward och låten ‘Nothing’ (4 min). Låten figurerar under filmens sluttext. Videon självt innehåller inklipp från filmen.

Letterbox-utgåvan innehåller dessutom:

  • Informationstexter med en synopsis och en kortare presentation av regissören Robert Longo och skådespelarna Keanu Reeves, Dolph Lundgren, Ice-T och Dina Meyer. Informationen sträcker sig endast fram tills 1999.

Den anamorfiska utgåvan innehåller också:

  • Intervjuer med Robert Longo, William Gibson, Keanu Reeves, Dolph Lundgren, Dina Meyer och Ice-T, som klockar in på dryga 11 minuter. Dessa är inspelade för featuretten, där delar kan ses i den, men innehåller mer information.
  • Trailer för Johnny Mnemonic som klockar in på dryga 2 minuter.

Inget av detta uppräknade material är något anmärkningsvärt egentligen och är av enkel promotion-karaktär som inte går så långt på djupet. Ändå tycker jag att den anamorfiska utgåvan är ett snäpp vassare (en poängenhet högre) då den innehåller de extra intervjuerna som är ganska intressanta bitvis, i synnerhet att man får höra mer av William Gibson som annars endast skymtar förbi i dokumentären. Dessutom innehåller den filmens officiella trailer som är ganska så välgjord. Betyget nedan avser denna version.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

DVD-utgåvornas tekniska specifikationer

TV-system: PAL färg

Region: 2

Bildformat: 1.85:1 i antingen Anamorfisk 16:9 eller Letterbox 4:3 beroende på utgåva

Ljud: Engelsk Dolby Digital 5.1 (båda utgåvor) & Engelsk DTS 5.1 (endast anamorfisk utgåva)

Textning: Svenska, Danska, Norska & Finska

Tid: 1 tim 32 min

Distributör: Scanbox (RePlay)

Utgivningsår: 1999

© 2016

Publicerat i Action, Dystopi, Sci-Fi | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar