Mad Max (1979) (Under rekonstruktion)

Mad Max från 1979 är en mycket unik film på många sätt och vis. Först och främst är det nog en av de första riktigt stora kommersiella succéerna som kommer från Australien vilket tillsammans med uppföljaren Mad Max 2 från 1981 placerade landet ”down under” på den internationella filmkartan. För det andra var det regissören George Millers debutfilm och tillhör en av de mera imponerande debuterna i synnerhet med tanke på att Miller inte var skolad som filmare utan som läkare. Som jag har hört historien så ville Miller spela in en ”speed kills” film, baserad på sina erfarenheter som akutläkare i Australien, för att varna bilister från att bryta mot hastighetsgränserna. Men projektet utvecklades vidare till att bli en mer renodlad actionfilm inspirerad från Millers barndom av att bo ensligt nära en enkel rak väg som trafikerades av bilar som hastigt dundrade förbi; bilar utgjorde en naturlig del av hans uppväxt. För det tredje var Mad Max mycket billig att spela in (knappt 400 australiensiska $) men har ännu idag en mycket hög ”production value”, d.v.s. den ser mycket dyrare ut än vad den är, i synnerhet med tanke på alla dessa fordon som körs sönder i filmen. För det fjärde har Mad Max spelat in för över 100 miljoner $ vilket länge placerade filmen som den film som har spelat in mest i förhållande till sin budget (Det var först Blair Witch Project som 20 år senare skulle lyckades slå detta rekord).

”Fury road”

Vad var då hemligheten med denna framgångshistoria? Det är nog inte så lätt att analysera egentligen då det ofta är slumpen och tillfälligheterna som gör ett mästerverk. Det måste ha varit många faktorer som samverkat, inte minst den professionella relationen och vänskapen mellan Byron Kennedy och George Miller som inleddes med kortfilmen Violence in the Cinema, Part 1 från 1971, vilket visades på olika filmfestivaler och vann ett flertal priser; de bildade produktionsbolaget Kennedy Miller Productions 1978 och Mad Max kom att bli den första långfilm som de producerade tillsammans, återigen med Miller i regisätet och Kennedy som producent. Det var också Kennedy och Miller som utvecklade filmens historia tillsammans vilket skrevs ner i manusform av Miller och James McCausland 1975. En stor inspirationskälla till filmens ramberättelse var den rena desperation i samband med oljekrisen 1973 som McCausland och Miller hade observerat hos de flertalet motorburna i Australien över att få fylla sina tankar fulla med bensin, där folk bokstavligen talat slogs för att kunna göra detta i de långa köerna fram till bensinstationerna.

Mel Gibson till vänster som Max och Steve Bisley till höger som Goose

Bortsett från dessa grundstenar måste det också ha varit en mycket kreativ period och atmosfär som omgärdade filmen när den spelades in under 1977-78. 1980 producerade Miller ytterligare en dystopisk katastroffilm, The Chain Reaction, som innehöll ungefär samma personer både framför och bakom kameran. Med tanke på den låga budgeten måste flertalet ha arbetat ideellt eller för näst intill ingen betalning. Exempelvis deltog manusförfattaren McCausland som statist i filmen. Och det stora flertalet av ensemblen hämtades från den australiensiska kultförklarade biker-filmen Stone från 1974, bl.a. Hugh Keays-Byrne som gör en högst minnesvärd insats i sin rolltolkning av den gränspsykotiske gängledaren ”Toecutter”. Outlaw biker-gänget i Mad Max rollbesattes av verkliga outlaw bikers från gruppen ‘Vigilanties’ som tog med sig sina egna motorcyklar till inspelningen, något som förutom att hålla nere kostnaden säkerligen bidrog till att höja känslan av realism i filmen.

Jessie (Joanne Samuel) och Sprog (Brendan Heath) jagas av Toecutters gäng

Resultatet har inte låtit vänta på sig; det här är kultrullen framför alla som banade vägen till mästerverket Mad Max 2 vilket kom att bli Kennedys sista och konstnärligt mest framgångsrika långfilm. Men faktum är att Mad Max totalt sett under de senaste fyra decennierna har spelat in närmast fyra gånger så mycket pengar än Mad Max 2; den har hittat fram till publiken genom hemmavideo-medierna VHS, DVD och Blu-ray. Den låga budgeten till trots så har vartenda slant blivit maximalt utnyttjad i syfte att skapa en imponerande upplevelse. Actionsekvenserna är så snyggt utförda och överväldigande, i synnerhet i filmens inledande scener (där man kan misstänka att huvuddelen av filmens budget spenderades i hårdvara), så att de fortfarande slår de flesta monsterproduktioner från Hollywood. Filmteamet har under ledning av art directorn Jon Dowding lagt mycket krut på de fordon som används i filmen; de imponerande och farthungriga polisbilarna (ett flertal av dem tydligen verkliga utrangerade polisbilar) är baserade på den inhemskt producerade Ford Falcon (modellerna XA och XB) från tidigt 1970-tal. I synnerhet Max’ ”Pursuit Special” eller ”V8 Interceptor”, ett svart kompressormatat monster baserad på en 1973 Ford XB Falcon GT351, imponerar i filmen; den kom att figurera även i uppföljaren.

Mad Max med sin Interceptor V8

Även om hårdvaran utgör något av personifierade ”karaktärer” i filmen så är detta framför allt en mänsklig historia. Skådespelarinsatserna varierar dock; Miller har i en nylig intervju berättat att han inte visste något om skådespeleri när han gjorde filmen och lade stort ansvar på den långt mer erfarne Hugh Keays-Byrne. Detta märks i filmen där många biroller är karikatyrer och ibland faller in i överspel. En del statister uttalar dessutom sina repliker som om de vore tagna från en gammal porrfilm från 1970-talet. Dessa tokiga och B-aktiga inslag till trots så bidrar de faktiskt till att ge filmen sin speciella karaktär av kultkänsla. Fast man kan i kontrast till ovanstående även bitvis se exempel på briljant skådespel, som i Keay-Byrnes gestaltning av ”Toecutter”. Mad Max var Mel Gibsons andra långfilm men han är trots detta perfekt i rollen som polisen Max Rockatansky, en hårdför och samtidigt barnsligt naiv hjälte som har hjärtat på rätt ställe. Men även Max’ bäste vän och poliskollega Jim Goose, charmigt gestaltat av Steve Bisley, är en jovial karaktär som man som publik faller pladask inför och som ger en god dramaturgisk ingång till filmens tragedi. Bland det antagonistiska motorcykelgänget kan man förutom gängledaren även nämna den återhållsamma och kyliga Bubba Zanetti, gestaltad av Geoff Parry, samt den urartat maniske karaktären Johnny the Boy inlevelsefullt porträtterad av Tim Burns.

Max ligger illa till

Mad Max utspelar sig i ett dystopiskt framtida Australien där krig och en djup oljekris har kastat samhället in i ett kaos där det lilla som finns kvar av poliskåren för ett hopplöst krig mot de laglösa. Det centrala temat i filmen är hämnd; en hämnd som inledningsvis skall utkrävas från motorcykelgänget för att polismannen Max har dödat deras store ikon, ”The Nightrider” (i ett psykotiskt galet porträtt av Vince Gil). Och när ligisterna nästan bränner Max’ närmaste kollega till döds överväger han traumatiserad att sluta som polis. Istället får Max semester och tar med sig sin fru och lille son på en bilresa. Väl där så råkar frun av en ren slump hamna i klorna på motorcykelgänget. Max’ familj blir brutalt nermejad mot asfalten; parveln Sprog (Brendan Heath) dödas och unga hustrun Jessie (Joanne Samuel) invalidiseras. Det hela utvecklar sig till ett brutal vigilante-historia som nu vänds tillbaka mot ligisterna, med Max (som nu är ”Mad Max”, d.v.s. ”Arga Max”) iklädd i svart läder och körandes sin kompressormatade svarta ”V8 Interceptor”, i vilket vi får återse honom i den mästerliga The Road Warrior som skall ses som en direkt uppföljare. Man kan säga att Mad Max ger en förhistoria till det utbrända skal till person man får bekanta sig med i Mad Max 2 och som man får bevittna en hastig resumé till under uppföljarens prolog. Sammanfattningsvist snyggt, stilistiskt, brutalt, blandat med charmig lågbudgetkänsla och vissa skruvade scener, vilket gör denna film till en riktig höjdare och ett mästerverk i sin egen genre. Kort och gott: Kultfilmernas kultfilm.

Hugh Keays-Byrnes förfasas över sin amerikanska accent!

Innan jag avslutar denna recension måste jag nämna något om de två versionerna av Mad Max. När filmen plockades upp av amerikanska distributörer, efter en inledande lokal biovisning runtom i Australien, så valde man att dubba om filmen med amerikanska röstskådespelare. Det är också denna amerikaniserade version som jag liksom alla andra på norra halvklotet har blivit invanda att avnjuta under alla dessa år. Den amerikanska dubbningen ger en viss ”edge” till upplevelsen av filmen vilket bidrar till att ge den en viss intensitet som inte fanns där ursprungligen. Likaledes en mer uttalad B-filmskänsla. När jag nu den 12:e april 2019, vid dagen för filmens 40-årsjubileum av dess australiensiska premiär, ser filmen för första gången med sitt ursprungliga ljudspår och skådespelarnas röster bevarade, inklusive deras breda lokala dialekter i sin fulla prakt, så slår det mig hur känslan ändras. Filmen känns nu mer närvarande, mer levande, mer emotionell, mindre B-aktig, mindre överdriven, men också mindre nervig. Samtidigt lika charmig fast nu på sitt alldeles eget säregna australiensiska sätt som ändå känns befriande. Det är framför allt Hugh Keays-Byrnes annars så övertygande gestaltning av ”Toecutter” som ändrar karaktär eftersom skådespelarens röst är så olik hans dubbade amerikanska tvilling. Både på gott och på ont. Det kommer att ta ett tag att vänja sig men jag är ganska så säker på att jag nog kommer att föredra den här ”nya” upplevelsen av filmen. Samtidigt kommer jag att känna nostalgi när jag hör den dubbade versionen!

Medverkande

Regi: George Miller

Foto: David Eggby

Produktion: Byron Kennedy & Bill Miller

Manus: George Miller & James McCausland

Story: George Miller & Byron Kennedy

Musik: Brian May

Art direction: Jon Dowding

Kostymer: Clare Griffin

Specialeffekter: Chris Murray

Visuella effekter: Roger Cowland & Richard Wilmot

Stunteffekter: Grant Page, Chris Anderson, George Novak, Dale Bensch, Michael Daniels, David Bracks, Terry Gibson, Phil Brock & Gerry Gauslaa

Redigering: Cliff Hayes & Tony Paterson

Skådespelare: Mel Gibson, Joanne Samuel, Hugh Keays-Byrne, Steve Bisley, Tim Burns, Roger Ward, Geoff Parry, Vince Gil, David Bracks, Brendan Heath, m.fl.

Budget: AU$350,000–400,000

Studio: Kennedy Miller Productions, Crossroads & Mad Max Films

Distributör: Warner Bros.

Produktionsår: 1979

Land: Australien

Se IMDb för mer information.

DVD-utgåvans bild

I den här recensionen så har jag utgått från en engelsk DVD-utgåva från 2001 vilket innehåller en ensam skiva i ett Keep-Case-fodral. Själva utformningen av omslaget är detsamma som till den senare Blu-ray Disc-utgåvan. Denna engenska DVD-utgåva Warner Home Video är ganska okej om man endast begränsar sig till att se till bilden och helt bortser från extramaterialet. I jämförelse med den lika gamla svenska DVD-utgåvan av Mad Max 2 så pratar vi här ändå om en rejäl uppsträckning, tillräckligt stor faktiskt för att kanske inte motivera en uppgradering till Blu-ray. För recensionen av DVD-utgåvan har jag granskat filmen med hjälp av Blu-ray Disc-spelaren Panasonic DMP-BDT 320EG. Den digitala YCbCr-signalen översänds genom en HDMI-kabel till en digital projektor av typen Sharp XV-Z201E som är utrustad med ett DLP-bildchip av typen Matterhorn i 16:9-format med en faktisk maximal upplösning på 576p.

Konvolutet till engelska DVD-utgåvan

Denna DVD-utgåva uppvisar en bra anamorfisk bild anpassat till formatet 16:9 som gör det gamla filmnegativet rättvisa. Filmens lågbudgetkaraktär och dess höga ålder, med den karaktäristiska mjuka och varma bilden typisk för 1970-talsfilm, passar väl för DVD-mediet och det är föga troligt att en uppgradering till Blu-ray skulle medföra en dramatisk skillnad (vilket ofta är fallet med nyare filmer) sett över en bildvisare som endast hanterar 576p som ovan nämnda projektor. Fast en modern bildvisare med 4K-upplösning blottar naturligtvis DVD-mediets inneboende begränsningar. Filmen presenteras åtminstone i sitt ursprungliga bioformat med förhållandet 2.35:1 till svarta ”brevlådefält” eller ”letterbox”. Jag kunde inte heller observera några komprimeringsartefakter eller något annat störande i bilden (uppskalad till 720p över HDMI-kabeln till projektorn) som ej kunde hänvisas till filmnegativet. Färgerna är mättade och kontrasten är fullgod. Inget att klaga på faktiskt. I alla fall sett över en gammal SD-projektor.

DVD-utgåvans ljud

Utgåvan har ett hyfsat ljud kodat i Dolby Digital fast endast i originalfilmens Mono-spår. För DVD-recensionen har ljudspåret avkodats av en THX Select-klassad Onkyo TX-SR 701E efter att den har mottagit signalen genom optisk digitalkabel. I vissa partier märker man hur dialogen drabbas av instängt och burkigt, ibland även dovt ljud. Något surround är alltså ej att tala om. Men det är troligtvis varken bättre eller sämre jämfört hur publiken upplevde filmen när den gick upp på bio 1979. Det är dock bra att originalspåret från den internationella bioversionen finns med för sin historiska korrekthet men det hade varit kul med ett upprustat 5.1 ljud att välja mellan. Det hade varit ännu roligare om filmen hade presenterats med originalspåret från den australiensiska versionen utan de pålagda dubbade rösterna. I samband med den amerikanska lanseringen av filmen så dubbades nämligen allas röster med amerikanska skådespelare. Man hör alltså inte Mel Gibsons egna röst i denna version!

DVD-utgåvans produktion & extramaterial

Extramaterialet lyser helt med sin frånvaro på den engelska DVD-utgåvan vilket är synd och skam med tanke på den höga kultstatus som filmen har. Det hade dessutom varit intressant att se dokumentärer och lyssna till kommentatorspår hur man löste olika tekniska problem med tanke på den låga budgeten på filmen, etc. Det är med denna typ av film som avsaknaden av informativt extramaterial blir extra tydligt.

Blu-ray Disc-utgåvans bild (Warner)

Warner Bros. Home Entertainment har släppt Mad Max i en Blu-ray Disc-utgåva år 2013. Det exemplar som jag har utgått från är en nordisk enkelskiveutgåva. Warner Bros. utgår från samma gamla videomaster som Metro-Goldwyn-Mayer har färdigställt och brukat för sitt eget amerikanska släpp från 2010, som fortfarande anses vara den ensamt överlägsna av alla överföringar som använder sig av MGM:s master, inklusive Kino Lorbers som ju är bifogad med deras 4K Ultra HD-utgåva från 2020. MGM, Warner och Kino Lorber utgår sålunda av samma videomaster även om deras videoöverföringar är unika. Tekniskt sett har många likheter dock. Videoöverföringen till 1080p/24p har exempelvis, liksom i fallet med 576p-utgåvan, gjorts med en kromasampling på 4:2:0 (YCbCr) i 8 bitars färgdjup men har här svepts in i en MPEG-4/AVC-kod istället för DVD-mediets MPEG-2. Och även här har man bevarat filmens bildförhållande 2.35:1 med en letterbox anpassat till 16:9-formatet. Warner presenterar en bitöverföringhastighet som hamnar på närmare 25 Mbps i genomsnitt, vilket kan jämföras med Kino Lorbers närmare 35 Mbps och MGM:s knappa 37 Mbps. För denna recension har jag fyra år senare och exakt på dagen 40 år efter filmens urpremiär betraktat filmen från UHD-spelaren Panasonic DP-UB820 vars mer avancerade HCX-processor förmår att skala upp videon till 4K/24p och sampla upp kroman till 4:4:4 och 12 bitars färgdjup varefter den skickar videosignalen genom digital HDMI till en LG OLED55C7V med native 2160p i upplösning.

Konvolutet till den nordiska Blu-ray-utgåvan

MGM har gjort ett ypperligt jobb med att digitalisera, gradera och mastra filmcelluloiden i 2K och Warner gör en berömvärd gärning i att föra över detta digitala intermediat till 1080p-video. Färgerna känns klara och tydliga med ganska fylliga primärfärger utan att det går till överdrifter. Färgpaletten är balanserad och dynamiskt i sin förmåga att återge ett ganska brett register av nyanser. Jag slås ofta av de klara röda tonerna som vibrerar av lyster, exempelvis familjen Rockatanskys semesterbil. Men även himlen uppvisar en fin blåhet och vegetationen återges med en klarhet och variation i sin grönska. Hudtonerna känns överlag ganska naturliga även om karaktärerna ofta är ganska så solbrända. Det dynamiska omfånget i bilden är också gott med en fin återgivning av detaljer i skuggorna och lågdagrar och högdagrar som aldrig blir utblåsta. Kontrasten är ganska så hög med en svärta som når hela vägen till svartaste svart även om skuggorna överlag och till större del är en aning uppskruvade i sin gamma vilket nog bidrar till nyanseringen av lågdagrarna. Några komprimeringsartefakter kan jag då inte se överhuvudtaget och detaljupplösningen är god med en del filmiskt korn förevisat även om bilden överlag är ren och fin. Skärpan är likaledes överlag god även om filmen är en smula mjuk så typiskt för celluloidfilm från den här eran av filmskapande. Någon Edge Enhancement finns inte och översläng är mycket knapp. Och jag kan varken se någon aliasing eller moire heller.

Blu-ray Disc-utgåvans ljud (Warner)

Det engelska ljudspåret är kodat i DTS-HD Master Audio i 2.0 kanaler. Tacksamt nog erbjuder denna Blu-ray Disc-utgåva möjligheten att välja mellan filmens vanliga dubbade amerikansk-engelska version och det ursprungliga australienskiska ljudspåret, det sista kodat i Dolby Digital och mixat i 5.1 kanaler. Jag har lyssnat och jämfört mellan båda dessa spår mot en hemmabioreceiver av typen NAD T 748v2 som matas av UHD Blu-ray Disc-spelaren direkt genom HDMI. Bortsett från att DTS-HD MA-spåret är dubbat till amerikanska och det i Dolby Digital hyser den ursprungliga dialogkanalen som till största del verkar ha fångats på plats så har de båda styrkor och svagheter i förhållande till varandra. Det amerikanska DTS-HD-spåret har en något högre ljudvolym och erbjuder en tydlig dialog, vilket inte är konstigt då det rör sig om loopade (dubbade) röster. Samtidigt känns det som att frekvensomfånget är sammanpressat i ett segment som ligger i det övre mellanregistret tvärs över hela ljudmixen med en låg kontrast mellan dialog och övrigt ljud. Basen saknar helt kraft eller djup och diskanten är avrundad. Dessutom låter det som Mono snarare än Stereo, eller med andra ord att man inte har rört det amerikanska spåret något nämnvärt inför omkodningen till DTS-HD. Det hela låter instängt och odynamiskt.

Det australiensiska Dolby Digital-spåret låter å andra sidan något tystare överlag och det är något svårare att höra den ursprungliga dialogen då kvaliteten varierar i det uppfångade ljudet. Men dialogen låter trots detta mer naturlig och äkta vilket man kan säga även om mellanregistret i övrigt. Det hela låter helt enkelt mer dynamiskt överlag med ett större frekvensomfång från en mer finare diskant ner till en kraftfullare och djupare bas. I jämförelse. Vilket inte innebär att det låter speciellt imponerande men gott nog. Den allmänna känslan är att ljudklangen i Dolby Digital låter mer dovt jämfört med DTS-HD. Men det är samtidigt så mycket mer öppnare med en kanalmix som i alla fall visar ett visst prov på kanalseparation och en känsla av att vara omsluten. Ljudeffekter, såsom vrålande bilar, är effektivt mixade i surround och även musiken hörs i samtliga kanaler även om fokus ligger i frontkanalerna. Samtidigt känns musiken low-fi och burkig och jag kan tycka att musiken är tydligare i DTS-HD MA.

Blu-ray Disc-utgåvans produktion & extramaterial (Warner)

Produktionen av denna Blu-ray Disc-utgåva motsvarar i stort den på DVD avseende meny, estetik och fuktion. Konvolutet på Blu-ray-skivans Custom Case är i princip identiskt med DVD:ns fodral och även menyns grafik. Dock innehåller Blu-ray Disc-utgåvan åtminstone titelfilmens ursprungliga biograftrailer, uppenbart för den amerikanska lanseringen då det är de amerikanska dubbade rösterna man hör. I övrigt finns här inget extramaterial. Så denna utgåva är endast marginellt bättre jämfört med DVD:n om man bortser från den audiovisuella kvaliteten.

4K Ultra HD Blu-ray Disc-utgåvans bild (Kino Lorber)

George Millers Mad Max verkar med undantag för Norden endast ha släppts ensamt på 4K Ultra HD Blu-ray Disc genom försorg av Kino Lorber år 2020. Under följande år har titeln dock släppts genom Warner Bros. Entertainment genom deras Mad Max Anthology-utgåva mot slutet av år 2021, både i Nordamerika och Storbritannien, varefter den hastigt har dragits tillbaka på grund av ett ljudfel på Mad Max 2: The Road Warrior och släppts på nytt under början av år 2022. Detta då bortsett från i Norden där Mad Max endast har givits ut av Warner Bros. Entertainment som en helt egen titel men distribuerat av Svensk Filmindustri Studios. Jag tror dock att det i grunden rör sig om samma inskanning och digitala intermediat mastrat i 4K år 2020 även om Kino Lorber och Warner har graderat dem lite olika och givit dem unika videoöverföringar. Jag skaffade mig tidigt Kino Lorbers utgåva och det är denna som recenseras här och vars omdömen endast är gångbara för det amerikanska släppet som ensam titel. Jag kommer dock passa på att belysa de tekniska skillnaderna (och vad jag kan utläsa av skärmdumpar) mellan Kino Lorbers och Warners videoöverföringar. Kinos utgåva är överförd till en trippellagrad BD-100 med en filstorlek på dryga 72 GB för en bitöverföringshastighet på dryga 79 Mbps. Warner har klämt in sin fil på en dubbellagrad BD-66 med knappa 62 GB och 76 Bbps. Båda har har fört över dem till äkta 2160p/24p för ett bildförhållande på 2.35:1 anpassat till 16:9 genom att bruka sig av mattad letterbox. George Miller spelade nämligen in sin film genom anamorfa Todd-AO 35-objektiv vilket klämde ihop detta optiska bildförhållande på 2.35:1 över sin bildruta med negativförhållandet 1.17:1. Videon har komprimerats medels HEVC/H.265 men där Kino Lorber har mastrat sin med Dolby Vision för en färgupplösning på 12 bitar så verkar Warner endast ha bifogat den vanliga högdynamiska industristandarden HDR10 med 10 bitars färgdjup, i båda fall baserat på den högdynamiska färgstandarden RT. 2020. Den nordiska utgåvans konvolut hävdar till skillnad från de anglosaxiska att både Dolby Vision och HDR10+ också medföljer vilket jag ställer mig tveksam till då Warner har aldrig varit kända för att skapa olika masters för olika regioner.

Slipcover till Kino Lorbers 4K Ultra HD-utgåva

Jag har granskat Kino Lorbers video från en Panasonic DP-UB820EGK 4K Ultra HD Blu-ray-spelare vilket skickar videon via HDMI-kabel till min LG LG OLED77C8LLA 4K Ultra HD-TV som kan simulera 12 bitars färgdjup även om dess panel arbetar med 10 bitars äkta färgupplösning. Skärmdumpar mellan Warners och Kino Lorbers videoöverföringar visar tydligt att det är exakt samma filmelement som man har utgått från, vilket verkar utgöras av de ursprungliga kameranegativen, men att man har brukat sig av olika graderingar. I mina ögon verkar Kinos gradering visa lite mer kontrast även om den också är mörkare med lite mer tryck i färgerna hos Warner och aningen mer djup hos Kino Lorber även fast färgsättningen i övrigt verkar vara densamma. Kinos färger är naturliga och uppvisar både en fin lyster och nyanserade toner vilket ger ett dynamiskt intryck. Och det känns ganska mustigt utan att det går till några överdrifter. Färgtemperaturen är här ganska balanserad vilket ger fina och nyanserade hudtoner. Detaljupplösningen verkar dock vara densamma utgåvorna emellan och förevisar de fina filmkornen väl definierat och tydligt vilket tillför bilden en krispighet. Skärpan är god trots den anamorfa kinematografin och utan någon edge enhancement. När kameran kommer nära inpå skådespelarnas ansikten så ser man ganska tydligt imperfektiioner, gropar och porer i huden. Kontrasten är mycket hög, i alla fall i Kinos överföring, mellan en svärta som inte har så svårt att nå ner till svartaste svart och högdagrar som lyser starkt, dock utan att de bländar mig. Gråskalen återges mycket nyanserat och det är ganska lätt att se detaljer i skuggorna även om mörkret kan vara bra djupt utan att jag oroas över att något krossas. På samma vis upplever jag högdagrarna vara kontrollerade, nyanserade och befriade från utblåsta detaljer. Restaurationen i sig är exemplarisk och jag upplever endast marginell nötning, några enstaka rispor som är långt ifrån distraherande, lite lindriga fläckar. Inget att orda om egentligen. Bilden känns stabil i rutan utan störande skakningar. När det kommer till digital kompressionsartefakter så ser jag faktiskt digitalt bildbrus under en enstaka tagning mot slutet av filmen där filmkornen plötsligt rör sig plastiskt runt ett ansikte. Men i övrigt kan jag inte se någon pixelation, posternisering, blockbildning eller ens color banding. Hade det inte varit för detta enstaka inslag av digitalt brus hade jag givit denna videoöverföring full pott och kanske är det så att detta faktum legitimerar ett dubbedopp med Warners egen utgåva på 4K Ultra HD.

Blu-ray Disc-utgåvans bild (Kino Lorber)

Kino Lorber har bifogad sin 4K Ultra HD-utgåva från år 2020 med en bekräftat Region A-låst Blu-ray Disc, närmare bestämt en dubbellagrad BD-50 liksom utgåvan från MGM fast till skillnad från Warner Bros och deras enkellagrade BD-25. Kino Lorber har även givit ut denna BD-50 i ett eget utförande med närmast identisk artwork. Dessa är dock ej baserade alls på den nya remastringen från 2020 som utfördes i 4K utan istället på ett äldre digitalt intermediat mastrat i 2K vilket kan dateras till minst år 2010 när Metro-Goldwyn-Mayer släppte sin Blu-ray Disc. Och i Kino Lorbers utgåva återges filmens ursprungliga anamorfa bildförhållande på 2.35:1 mattat med en letterbox anpassat för 16:9-formatet. Videon har förts över till 1080p/24p med en kromasampling på 4:2:0 (YCbCr) och 8 bitars färgdjup som är baserat på färgstandarden BT.709, vilket har kodats med kompressionsstandarden MPEG-4/AVC. Kino Lorbers egenproducerade Blu-ray Disc har nu fått sin genomsnittliga bitöverföringhastighet uppmätt till närmare 35 Mbps vilket hamnar något under MGM:s knappa 37 Mbps men långt över Warners 25 Mbps. Eftersom Kino Lorbers Blu-ray-skiva är regionslåst för Region B så har jag fått spela upp den från min regionsfria Blu-ray Disc-spelare OPPO BDP-103EU, vilket genom min hemmabioreciver NAD T 748v2 växlar över videon via HDMI till en LG OLED77C8LLA utan någon uppskalning från spelaren. Dock har bildvisaren en nativ upplösning på 2160p som istället bistår med uppskalningen.

Konvolutet till Kino Lorbers Blu-ray Disc-utgåva

Kino Lorbers 1080p-överföring verkar definitivt vara hämtad från samma videomaster av Metro-Goldwyn-Mayer som Warner Bros. har använt för sin utgåva i Europa. För jag kan inte se någon som helst skillnad avseende detaljupplösning, hur filmkornen presenteras, avsaknaden av digital brusreducering, skärpa (inklusive det högst marginella överslänget och avsaknaden av edge enhancement), stabilitiet i rutan (bilden skakar lika mycket eller lite och på samma vis) och graderingen avseende färgsättning, kontrast och dynamik. Även om videon nog inte är den allra mest krispiga (och jämfört med UHD:n) så förevisas filmkornen tämligen klart även om de är lite luddiga i kanten. Den enda skillnaden jag kan se mellan respektive överföring till 1080p är att Kino Lorbers master innehåller markant mera fläckar och spår av nötning på filmelementen jämfört med Warners, emedan den senare om betydligt renare avseende nötningen innehåller ett marginellt inslag av vågigt flimrande detaljer, i synnerhet under förtexten som inte alls går att se varken i 1080p- och 2160p-överföringarna från Kino Lorber. Så slutsatsen jag drar av allt detta är att detta inte är samma slutgiltiga mastervideo även om både Kino Lorber och Warner nog har utgått från samma grundmaster som man har restaurerat på olika vis. Och lustigt nog är bilden i 2160p-överföringen lika rensad på filmnötning och befriad från rispor och fläckar såsom Warners/MGM:s ursprungliga 1080p-överföringar. Så det är också uppenbart att den nya 1080p-överföringen inte är baserad på samma remaster i 4K som har hämtats till 2160p-överföringen; jag misstänker starkt här att det rör sig om HD eller 2K när det kommer till 1080p oavsett utgåva. Något jag också lägger märke till i Kino Lorbers mastervideo är att jag kan se prov på framedrops lite här och var. Annars gäller det mesta om inte närmast allt som jag redan har sagt om Warners nordiska Blu-ray Disc även för mitt omdöme om Kino Lorbers Blu-ray Disc.

4K UHD BD & Blu-ray Disc-utgåvans ljud (Kino Lorber)

Kino Lorber har bifogat sammanlagt tre ljudspår för både sin BD-100 med filmen överförd till 2160p och BD-50 överförd till 1080p. Tacksamt nog har det ursprungliga ljusspåret med de australiensiska skådespelarnas röster överförts till det förlustfria formatet DTS-HD Master Audio både med en 5.1 och 2.0 Mono-mix. Men även det alternativa ljudspåret dubbat med amerikanska röstskådespelare har förts över till DTS-HD Master Audio 2.0 Mono. Båda dessa Mono-spår representerar en trogen överföring av de ursprunliga Mono-mixarna från 1979 medan 5.1-mixen troligtvis är hämtad från 4-kanals Stereo-spåret som förevisades i Japan när det begav sig. Dessa ljudspår presenteras i samtliga fall med en samplingsfrekvens på 48 kHz och 24 bitars upplösningsdjup. Även Warners 4K Ultra HD-utgåva bifogas med samma ljudformat, sampling och bitdjup men endast med ett ljudspår som har en kanalmix på 5.1 och en på 2.0; det är osäkert om både australiensiskan och amerikanskan är inkluderad här och i så fall vilken kanalmixning som har tilldelats vad. Det australiensiska flerkanalsspåret låter klart och tydligt men mår bra av att skruvas upp till minst -22 dB och även då kan viss dialog drunkna lite i musiken som är lite övermixad emellanåt. Musiken komponerad av Brian May utgör dock en viktig komponent till filmen och återges väl över hela registret och dynamiskt. Effektljuden har här också ett dynamiskt förhållande till dialogen men inte överväldigande som med musiken. Tonalt har ljudet en viss lättare dovhet över sig, även musikaliskt. Men det låter ändå ganska detaljerat och de autentiska rösterna låter klara, levande och naturliga. De är dessutom väl placerade här rent rumsligt jämfört med de loopade rösterna. Och diskanten når ganska så högt upp i frekvensregistret även om det kanske rundas av i de allra högsta topparna. Mellanregistret är levande och ganska fylligt. Basen har en viss resonans och rapphet men inte så mycket till djup vilket begränsas av ljudets ålder. Men restaurationen är väl utförd utan några hörbara störningar i form av distortion, knaster, brus, brum, m.m. Kanalmixen är ganska framtung överlag med ett stort fokus på centerhögtalaren men med en ganska god bredd och ett visst djup.

Konvolutet till Kino Lorbers Ultra HD-utgåva

KinoLorbers australieniska ljudspår presenteras som sagt även mixat i 2.0 Mono överfört till det förlustfria formatet DTS-HD Master Audio vid sidan av ett motsvarande ljudspår i Dual Mono för den amerikaniserade dubbningen. Jag kan inte höra någon större skillnad i ljudvolym, styrka och kraft mellan de tre ljudspåren när jag växlar mellan dem. Uppenbart är rösterna olika mellan de australiensiska och amerikanska ljudspåren, inte minst för att de amerikanska rösterna i samtliga fall har loopats medan endast vissa tagningar brukar sig av australiensisk eftersynk. Man hör tydligt att de flesta av tagningarna brukar sig av dialog som har tagits upp på plats eftersom rumsakustiken känns mer autentisk hur ljudet för sig i rummet. Inte minst för att man i vissa scener har lite svårt att höra vad som sägs. Men det låter för det mesta klart och tydligt. Alltid rent och ganska krispigt. Diskanten må kanske runda av de allra högsta frekvenstopparna men utan att det blir dovt eller burkigt. Mellanregistret är bra fylligt och har en inbjudande värme. Basen har kanske inte så värst mycket djup men en del rapphet vilket gör actionsekvenserna rättvisa. Dynamiken är här inte speciellt imponerande då jag inte hör så värst mycket kontrast mellan dialog, musiken och effektljuden. Jag tycker dock att det australiensiska ljudspåret nog har en något större framtoning i mellanregistret, att det är lite mera på, lite mer närvarande. Dock upplever jag bitvis ett lite lättare problem med läppsynken till de australiensiska rösterna, dock inte speciellt störande och långt ifrån ständigt (mestadels i början av filmen). Annars hör jag ej några störningar eller missljud såsom knaster, distortion, brus, o.d. Det låter behagligt.

DVD-utgåvans tekniska specifikationer

TV-system: PAL färg

Region: 2

Bildformat: MPEG-2 2.35:1 Anamorfisk 16:9

Ljud: Engelsk Dolby Digital 1.0, fransk Dolby Digital 1.0, etc.

Textning: Engelska, franska, italienska, engelska för hörselskadade, etc.

Tid: 1 tim 29 min

Distributör: Warner Home Video

Utgivningsår: 2001

Blu-ray Disc-utgåvans tekniska specifikationer (Warner)

TV-system: 1080p/24fps färg

Region: B

Bildformat: MPEG-4/AVC 2.35:1, 16:9

Ljud: Amerikansk DTS HD Master Audio 2.0, australiensisk Dolby Digital 5.1, m.fl.

Textning: Svenska, danska, norska, isländska, finska, engelska för hörselskadade, m.fl.

Tid: 1 tim 33 min

Distributör: Warner Bros. Home Entertainment

Utgivningsår: 2013

4K Ultra HD Blu-ray Disc-utgåvans tekniska specifikationer

TV-system: 2160p/24fps Dolby Vision, HDR 10 färg

Region: ABC

Bildformat: HEVC 2.35:1, 16:9

Ljud: Engelsk DTS-HD Master Audio 5.1 & 2.0 Mono (ursprunglig australiensisk), DTS-HD Master Audio 2.0 Mono (amerikansk dubbning)

Textning: Engelska

Tid: 1 tim 33 min

Distributör: Kino Lorber

Utgivningsår: 2020

Blu-ray Disc-utgåvans tekniska specifikationer (Kino Lorber)

TV-system: 1080p/24fps färg

Region: A

Bildformat: MPEG-4/AVC 2.35:1, 16:9

Ljud: Engelsk DTS-HD Master Audio 5.1 & 2.0 Mono (ursprunglig australiensisk), DTS-HD Master Audio 2.0 Mono (amerikansk dubbning)

Textning: Engelska

Tid: 1 tim 33 min

Distributör: Kino Lorber

Utgivningsår: 2020

Referensutrustning

Blu-ray Disc-spelare: Panasonic DP-UB820EGK (UHD), OPPO BDP-103EU (BD), Panasonic DMP-BDT320EG (BD)

TV: LG OLED55C7V (ISF-kalibrerad 4K OLED)

Projektor: Sharp XV-Z201E (DLP) med WiktorScreen (Gain 1.0)

Hemmabioreceiver: NAD T 748v2, Onkyo TX-SR 701E (THX Select-klassad)

Högtalare: Heybrook HB3 (vänster & höger front), Heybrook Point Five (vänster & höger surround), Jamo SW110 (passiv subwoofer som drivs av en Proton 520)

Kablage: Supra HDMI-HDMI (8 m & 2 m), Nikabe Clarity High End HDMI (7.5 m), Sandstrøm HDMI cable (1 m), Supra HDMI/DVI (HDMI till DVI-D, 8 m), Supra ZAC Toslink (optisk digital), Supra Classic 4.0 & 2.5 (högtalare)