Ladyhawke är den tragiska och klassiska sagan om riddaren Navarre (Rutger Hauer) som genom en förbannelse måste förvandlas till varg om natten och hans kärlek Isabeau (Michelle Pfieffer) till en hök om dagen. De håller varandra sällskap som människa och djur men kan aldrig mötas som ett älskande par eftersom den ondskefulle Biskopen av Aquila (John Wood) har lagt förbannelsen över dem bara för att han själv traktar efter den vackra Isabeau. Tjuven Philippe ”Musen” Gaston (Matthew Broderick) har flytt från fängelsehålorna i Aquila och räddas av Navarre just när han håller på att bli gripen av soldater och slår därefter följe med (eller snarare kidnappas av) den mystiske riddaren och dras motvilligt in i ett magiskt äventyr; Navarre har bestämt sig för att döda biskopen och behöver Gaston för att kunna ta sig obemärkt in i borgen. Under filmens gång förenas de med den alkoholiserade munken Imperius (Leo McKern) med örtmagiska kunskaper som har insett hur förbannelsen skall hävas. De för en kamp mot tiden med biskopens vakter efter sig hack i häl och snart anlitas även vargjägaren Cezar (Alfred Molina) av biskopen för att fånga och döda Navarre när han är i varghamn. För att kunna göra detta behöver de först komma åt Isabeau, Ladyhawke….
Rutger Hauer i rollen som Navarre
Ladyhawke är en angenäm och romantisk äventyrsfilm i gammal god matiné-tradition. Som fantasyfilm fungerar den ganska väl och lägger här tonvikten på att skapa en hyfsat realistisk medeltida känsla där magikerna är präster och munkar och den magiska kraften hämtas från Gud eller Djävulen. Historien är gripande och karaktärerna är intressanta. Romantiken ligger och pyr i bakgrunden men utgår hela tiden från tragedin som lägger en melankolisk grund i filmen, vilket är tilltalande. Denna tragiska relation mellan Navarre och Isabeau bärs upp på ett inlevelsefullt och värdigt sätt av både Rutger Hauer och Michelle Pfieffer. Trots att de knappt får mötas i filmen så känns kärleken dem emellan som äkta och laddad. I synnerhet Hauer gör en minnesvärd insats och det är uppenbart att filmen spelades in under hans konstnärliga högtid bara tre år efter hans bejublade insats i Ridley Scotts mästeverk Blade Runner. Pfieffer, som spelade in Ladyhawke blott två år efter Brian DePalmas Scarface, gör sin insats med en behaglig grace och hennes unika skönhet lyser igenom på duken som aldrig förr, vilket bildar en kontrast till hennes hårda men sköna femme fatale i den mästerligt utförda Scarface. Även John Wood bär upp rollen som skurk med en kyligt kontrollerad inlevelse.
Den sköna Isabeau gestaltas av Michelle Pfeiffer
Regissören Richard Donner är mest känd för Omen (1976), Superman the Movie (1979), The Goonies (som han spelade in samma år som Ladyhawke) och Dödligt vapen 1-4 (1987-98). Även om jag inte är någon egentlig fantast av Dödligt vapen-filmerna med Mel Gibson så gillar jag verkligen de andra uppräknade filmerna; Omen är en ockult klassiker och Superman the Movie är definitivt den bästa stålmannen-filmen som har gjorts till dags dato. Ladyhawke är om möjligt hans bästa film som i alla fall jag har sett. Det är definitivt en av de bättre fantasyfilmerna från 1980-talet (vilket var fantasygenrens verkliga guldålder) tillsammans med John Boormans Excalibur (1981) och Ridley Scotts Legenden – mörkrets härskare (1985). Dessa tre klassiska fantasyfilmer är väldigt olika; Ladyhawke utmärker sig genom sin romantiska tragedi, värme, humor och mysighet; den är den mesta familjefilmen av de tre på gott och på ont. Den blir därför aldrig heller riktigt lika skrämmande som de andra två, trots introduktionen av vargjägaren Cezar (även om denna erbjuder ett ganska så brutalt inslag). Richard Donner är en visuellt kapabel regissör och Ladyhawke är inget undantag, ett faktum som understryks av valet av fotograf; kinematografen är ingen mindre än Vittorio Storaro som mest har gjort sig känd för att ha fotograferat Francis Coppolas mästerverk Apocalypse Now (1979).
Matthew Broderick i rollen som ”Musen” i klammer med rättvisan
De visuella specialeffekterna är dock inte uppseendeväckande ens för sin egen tid men fungerar väl i sin allra enkelhet; de är suggestiva nog för att dra in tittaren i en magisk värld. Faktum är att jag föredrar denna form av klassisk dubbelexponeringsteknik som man får se exempel på i förvandlingsscenerna framför billiga och illa utförda animatroniska make-up-effekter som man annars ser från denna tid. Specialeffekterna vilar på en konstnärlig grund snarare än teknisk. Fokus läggs hela tiden på dramat och äventyret. Stuntsekvenserna i fighting-scenerna är ganska ordinära överlag men fungerar tillräckligt väl; under filmens final blir de dock intensifierade och koreografin blir stundtals imponerande. Det är i synnerhet hästridningarna som man mest kommer att minnas filmens actionsekvenser för. Då filmen har spelats in i Italien med till stora delar ett italienskt filmteam har man haft tillgång till verkliga historiska platser, såsom den stora borgen som tjänar som filmens Aquila och det ensliga förskansade munkklostret som tjänar som Imperius boning. Detta har bidragit till att skapa en historisk realistisk känsla i miljöerna. Landskapen som sträcker sig ända upp till de italienska alperna är mycket vackra att se på och bidrar till att rama in filmens romantiska känsla.
Navarre iklädd sin hjälm så typisk för denna film
Det enda egentligen påtagligt svaga i filmen är riddarnas kostymer och rustningar, i synnerhet hjälmarna, som både är fula och känns historiskt malplacerade eller anakronistiska, nästan futuristiska. Något annat som känns högst malplacerat och distraherande är filmmusiken av Andrew Powell som bara är så mycket 1980-tal, en korsning mellan Michael Oldfield och Giorgio Moroder, och som faktiskt bitvis lyckas att ta mig ur filmupplevelsen. Till viss del drar den 22-årige Mathew Broderick och hans karaktär ner helhetsintrycket såsom den typiske lustigkurren och sidekicken som de flesta hollywoodfilmer tydligen måste dras med. Genom hela filmen för han en lustig monolog mellan sig själv och Gud. Men faktum är att Brodericks karaktär ändock mognar ju länge in i filmen man kommer och även med flera omtittningar av den. Faktum är att det är Broderick som är huvudskådespelaren och filmens egentlige protagonist; det är genom hans ögon som vi får uppleva historien om Navarre och Isabeau spelas upp då han finner sin roll som budbärare mellan de båda älskande. Man får se hur en ofrivillig hjälte motvilligt formas och växer in i sin roll. Filmen börjar också lite tafatt men artar sig ju längre in i historien man som tittare vävs in. Slutet är fängslande dramatiskt i den slutgiltiga uppgörelsen mellan Navarre och Biskopen, och den senares kämpe, Kapten Marquet (Ken Hutchison) vilket det visar sig har tagit över jobbet från Navarre.
Rutger Hauer i sitt rätta element
Sammantaget alltså en bra film som fångar in känslan av saga och mytologi och väver in karaktärer av kött och blod i sin dramaturgi. Filmen är klart spännande och ger stundtals nervkittlande toppupplevelser. I den utdragna finalen kastas vi som tittare mellan hopp och förtvivlan. Senast såg vi filmen med barnen och alla drogs in i dramat, både i dess romantiska och tragiska djup och i det äventyrliga spänningsfyllda. Karaktärerna, både protagonisterna och birollsinnehavarna, är sympatiska som man lätt fattar tycke för. Rutger Hauer ger sin karaktär ett nödvändigt djup och komplexitet; han framstår som hård och sträng samtidigt som han är omtänksam och kärleksfull. Dessutom passar Hauer för denna typ av film vilket vi även minns från Paul Verhoevens Flesh+Blood som gjordes samma år som Ladyhawke. Michelle Pfieffer gör kanske inte sin gestaltning lika mångbottnad men uppvisar ändock en karaktär som man blir förälskad i genom dess ädla utstrålning parat med ett anslag av sorgsenhet. Matthew Broderick och Leo McKern utvecklas till ett lustigt radarpar som ger historien en nödvändig lättsamhet och välavägd vila från tragedin. Slutresultatet är balanserat, avgränsat och fokuserat, med en god avvägning mellan drama och äventyr. Filmens knappa två timmar känns mer som 90 minuter vilket är ett gott betyg; tiden är väl avvägd för att hinna med att berätta historien och ge det ett liv som rycker med tittaren.
Medverkande
Regi: Richard Donner
Foto: Vittorio Storaro
Produktion: Richard Donner, Harvey Bernhard & Lauren Shuler Donner
Manus: Edward Khmara, Michael Thomas, Tom Mankiewicz & David Peoples
Story: Edward Khmara
Musik: Andrew Powell
Produktionsdesign: Wolf Kroeger
Art direction: Ken Court & Giovanni Natalucci
Kostymer: Nanà Cecchi
Specialeffekter: John Richardson, John Morris, Eros Bacciucchi, Norman Baille, John Brown, Gerry Ciantar, Daniel Dark & Anthony Dunsterville
Visuella effekter: Richard A. Greenberg, Joel Hynek, Peter Donen, Robert Mrozowski, Stuart Robertson, James Szalapski, Bill Lattanzi, Mimi Everett, Vincent Giordano, Rich Champa, Yevgeny Mamut, Scott Nicholas & Joe Wallikas
Stunteffekter: Richard Graydon, Sergio Mioni, Monica Ciprari, Ottaviano Dell’Acqua, Stefano Mioni, Angelo Ragusa & Marco Stefanelli
Redigering: Stuart Baird
Skådespelare: Matthew Broderick, Rutger Hauer, Michelle Pfeiffer, Leo McKern, John Wood, Ken Hutchison, Alfred Molina, m.fl.
Budget: $20.000.000
Studio: 20th Century Fox & Warner Bros.
Distributör: 20th Century Fox
Produktionsår: 1985
Land: USA
Se IMDb för mer information.
DVD-utgåvornas bild
Den version av Ladyhawke som jag främst har utgått från i den följande recensionen av bildmediet är den svenska DVD-utgåvan från 2002 som har givits ut av Svensk Filmindustri åt 20th Century Fox. Detta är en enkelskive-utgåva som levereras i ett Keep-Case-fodral. Layouten är mycket stilren men ändock ganska så snygg i all sin enkelhet. Den innehåller all nödvändig information men inte mer. Med denna svenska utgåva bytte jag ut en tidigare amerikansk utgåva på Region 1 i min filmsamling mot vilket jag gör en viss jämförelse, en version som presenterades i ett snap case-fodral och gavs ut av Warner Bros 1997 (vilket måste ha varit en av de första DVD-utgåvorna som gavs ut överhuvudtaget med tanke på åldern).
Konvolutet till svenska DVD-utgåvan
De svenska och amerikanska utgåvorna är i och för sig ganska så lika varandra med det undantaget att bilden på den svenska utgåvan är överförd till anamorfiskt 16:9-format till skillnad från den amerikanska letterboxvarianten i 4:3. Bilden är dessutom i denna svenska version närmast av referenskvalitet vilket den av naturliga skäl inte alls var i den amerikanska NTSC-versionen och detta oavsett om jag matar bilden till projektorn över komponentkabel (YPbPr) eller HDMI. När jag tittar på den senare svenska DVD-utgåvan av Ladyhawke så upplever jag att Edge Enhancement är minimal även om den är synbar. Några andra komprimeringsartefakter kan jag inte se tillstymmelsen av, i alla fall inte över HDMI uppskalat till 720p. Färgerna är mättade även om kontrasten kanske inte riktigt hänger med hela vägen. DVD-mediet harmonierar väl med filmkvaliteten från tidigt 1980-tal vilket innehåller en del kornighet och kanske saknar den där extra skärpan; överföringen känns filmisk och klassisk.
Konvolutet till amerikanska DVD-utgåvan
Sammanfattningsvis är den svenska anamorfiska PAL-versionen sålunda ett riktigt lyft på bildfronten i jämförelse med den letterboxade amerikanska som presenteras i det undermånliga TV-formatet NTSC, även om båda utgåvor presenterar filmen i sitt originalformat 2.35:1. Ett underligt fenomen har jag dock upptäckt med HDMI-matningen och det är att bilden är något indragen i sidorna och något hopkrypmt med synliga svarta sodoränder (utöver ”letterboxingen”) endast under förtexten. Men detta motiverar inte alls en uppgradering till Blu-ray med tanke på bildkvaliteten i övrigt. Slutbetyget hamnar alltså högt i den svenska DVD-utgåvan avseende bildkvalitet.
DVD-utgåvornas ljud
Både de svenska och amerikanska DVD-utgåvorna verkar ha samma ljudmix då ljudet är i dolby digital 4.1 (tre frontkanaler och en monokanal som surround plus subbas) även på den svenska utgåvan. Det låter dock helt o.k. i det stora hela. Surroundkanalen ger ifrån sig hörbart ljud då och då. I övrigt ger den ifrån sig ett subtilt atmosfäriskt ljud, i synnerhet effekter från väder, vind och åska. Den omslutande känslan finns där till viss del men det blir förstås inte riktigt påtaglig då huvudfokus ligger på frontkanalerna. Jag måste dock konstatera att ljudet i stort matchar den höga bildkvaliteten hos PAL-versionen.
DVD-utgåvornas extramaterial
Något extramaterial finns inte i varken den svenska utgåvan eller den amerikanska förutom en lustig biotrailer från 1985 som i och för sig är ett intressant tidsdokument men ändå lämnar mycket att önska.
Svenska DVD-utgåvans tekniska specifikationer
TV-system: PAL färg
Region: 2
Bildformat: MPEG-2 2.35:1 Anamorfisk 16:9
Ljud: Engelsk Dolby Digital 4.1
Textning: Svenska, danska, norska, finska, engelska för hörselskadade, etc.
Tid: 1 tim 58 min
Distributör: Svensk Filmindustri & 20th Century Fox
Utgivningsår: 2002
Amerikanska DVD-utgåvans tekniska specifikationer
TV-system: NTSC färg
Region: 1
Bildformat: MPEG-2 2.35:1 Letterbox 4:3
Ljud: Engelsk Dolby Digital 4.1, fransk Dolby Digital 4.1, etc.
Textning: Spanska, franska, engelska för hörselskadade, etc.
Tid: 2 tim 1 min
Distributör: Warner Home Video
Utgivningsår: 1997
Referensutrustning
DVD-spelare: Marantz DV6600 (Faroudja DCDi deinterlacer)
Blu-ray Disc-spelare: Panasonic DMP-BDT320EG
Projektor: Sharp XV-Z201E (DLP) med WiktorScreen (Gain 1.0)
Hemmabioreceiver: Onkyo TX-SR 701E (THX Select-klassad)
Högtalare: Heybrook HB3 (vänster & höger front), Heybrook Point Five (vänster & höger surround), Jamo SW110 (passiv subwoofer som drivs av en Proton 520)
Kablage: Supra HDMI/DVI (HDMI till DVI-D, 8 m), Supra AV-3 Component 3RCA (komponent YPbPr, 8 m), Supra ZAC Toslink (optisk digital), Supra Classic 4.0 & 2.5 (högtalare)
© 2006, 2015
Cinecracy 