Blade Runner är i mitt tycke en av de två bästa filmerna i filmhistorien i alla kategorier. (Den andra filmen är Apocalypse Now.) Detta faktum gör den också till en av de filmer som är så oerhört svårt och vanskligt av mig att recensera. Jag har svårt att forumulera något som gör filmen rättvisa. Den är som ett svart hål runt vilket filmuniversum kröker sig och håller samman galaxen, men själv undgår en egen analys. Av denna anledning har jag dragit ut å det längsta att våga mig på att recensera den. Aldrig mer tydligt än nu tycker jag att ordet dödar eller reducerar snarare än beskriver. Av denna anledning kanske mina ord kan upplevas vara mer spretiga och trevande än normalt; formen för det skrivna ordet mindre strukturerat än jag är van vid. Blade Runner är en film som undgår all etikettering eller kategorisering och behöver upplevas för att förstås. Det är desto lättare att referera och relatera andra filmer till den, framför allt uppföljaren Blade Runner 2049 (2017). Jag kommer dock här att försöka mig på någon form av taffligt försök att beskriva filmen och mina ackumulerande intryck av den efter 41 år av regelbundna omtittningar. Jag har dock skrivit recensionen av uppföljaren samtidigt för att kunna jämföra filmerna i förhållande till varandra. Det underlättar utmaningen en aning och man bör se följande recension av Blade Runner som en komplementerande recension av Blade Runner 2049, där den ena avspeglar sig i den andra. Båda recensionerna bör nog ställas i juxtaposition till varandra. (Varning för spoilers! Är du en av de få som inte sett filmen ännu bör du inte läsa vidare.)
Ögon som ett uttryck för affekter figurerar ofta i filmen
Blade Runner är en av de filmer som är en förrädiskt enkel historia till ytan men som när man skrapar lite under denna visar prov på så mycket mer. Så många fler bottnar som kan upptäckas fortfarande efter ett dussintals omtittningar. Artificiellt framställda människor kallade ‘replikanter’ är här i fokus för handlingen. De är inte blott simpla kloner; de är nydesignade och förbättrade på en genetisk nivå. Fast lika mycket är deras nemesis central i filmen, nämligen RepDetect-avdelningen av Los Angeles Police Department (LAPD) vars kriminalare kallas ‘Blade Runners’ och som till sin uppgift har att söka upp och avrätta förbrytande och förrymda replikanter. Öppningstexten låter oss veta att replikanter efter ett myteri i de utomjordiska kolonierna har blivit förbjudna att vistas på jorden och att alla inkräktare blir ”pensionerade”, vilket är en eufemism för kallblodig avrättning. Harrison Ford gestaltar Rick Deckard, en avdankad blade runner som har valt att säga upp sig från sin arbetsgivare LAPD för att han har fått nog av allt mördande. Av att skjuta kvinnor som flyr för sitt liv i ryggen. Deckard tvingas dock tillbaka i tjänst med uppdrag att söka upp och avrätta en grupp med förrymda replikanter ledda av Rutger Hauer i sin paradroll som Roy Batty. Men skenet bedrar här. Bakom ytan på denna ramberättelse har vi dessutom en film som främst handlar om en människas sökande efter sin själ och de eviga filosofiska och existentiella frågorna där gränsen mellan vad som är naturligt och artificiellt allt mer suddas ut ju längre filmen framskrider.
En av flera pop-ikoniska bilder som har hämtats från filmen
Ridley Scott påstås ha sagt till Philip K. Dick, som skrev romanen ‘Do Androids Dream of Electric Sheep?’ vilket filmens manuskript löst var baserat på, att han inte ville göra en ”esoterisk” film utan ren och skär underhållning. Paradoxalt nog har Scott skapat en av de mest esoteriska dramerna i filmhistorien. Visst kan man helt förbise symboliken i filmen och ignorera handlingens mångbottnade natur och endast försöka se den som en ren och skär underhållningsfilm, actionfilm eller polisdeckardrama. Att det blott skulle handla om en deppig polis som jagar urflippade androider. Problemet är att filmen varken är speciellt underhållande eller innehåller så fasligt mycket action. Det är inte heller mycket till ett klassiskt detektivmysterium. Men om man försöker se Blade Runner som en ren action- eller spänningsfilm har man inte riktigt förstått vad det hela går ut på. Med risk för att bli grymt besviken. Men för dem som inte är intresserade av filmens djupare dimensioner kan denna avsaknad av actionraffel till stor del kompenseras av filmens estetiska intryck och ljudlandskap vilket är oerhört imponerande, allt från den grandiosa öppningsscenen över stadslandskapet med eldpelarna ner till de minsta detaljerna på gatunivå och myllret av rusande och exotiska människor; filmen känns verkligen autentiskt och övertygande i att på ett rent sinnligt vis beskriva en snar framtid vilket kännetecknas av en överbefolkad multikulturell kittel som blandas med futuristiska skyskrapor vilket tornar sig högt över gatulandskapet med bilar flygande kors och tvärs mellan dem. Alltihopa ackompanjerat till ett mäktigt elektroniskt musikspår.
Det ogästvänliga industrilandskapet ”Hades” i Los Angeles utkanter
Regissören Ridley Scott upprepade den framgångsrika formeln från sin föregående Sci-Fi-klassiker Alien (1979) genom att samla till sig ett oerhört kreativt team bakom den visuella stilen för att skapa en högst trovärdig och skrämmande vision om framtiden. Ett visuellt bombardemang som skulle komma att etsa sig fast i publikens medvetande även efter flera generationer. Den talangfulle futuristen och industriella designern Syd Mead anlitades att utveckla allt från Voight-Kampff-maskinen, som används för att avslöja en replikant, till gatulandskapet och de tornande skyskraporna, inte minst de diversifierade fordonen som syns i filmen, både markgående och högt flygande. Utifrån Meads och Scotts egenhändigt tecknade kreationer, en hel del inspirerade av den franske serietecknaren Jean ”Moebius” Giraud (vilket hade tackat nej till att arbeta som konceptuell konstnär i produktionen), såg art directorn David Snyder och produktionsdesignern Lawrence G. Paull till att realisera deras djärva idéer till filmens fullskaliga scenografi och rekvisita medan den legendariske specialeffektsmästaren Douglas Trumbull och hans team såg till att bygga alla miniatyrer och skickligt filma de visuella effekterna på 65mm-film. Hisnande praktiska effekter som fortfarande står sig till våra dagar och lyckas slå det mesta av samtidens dataanimerade CGI-effekter. Men minst lika imponerande är kläderna och kostymerna och den oerhört rika variationen på dessa som figurerar under filmens gång i design av Charles Knode och Michael Kaplan som vann ett mycket välförtjänt pris för sina insatser på brittiska BAFTA-galan. Och alltihopa förevigades på celluloid genom kinematografen Jordan Cronenweths känsliga öga för ljus och skugga som bidrog till att skapa en tidlös och anakronistisk stil till filmen vilket också tillerkändes honom med ett BAFTA-pris.
Douglas Trumbull lutar sig tillbaka på Tyrells majestätiska pyramid
Ridley Scott ville med sin film beskriva en tänkt framtid om fyra decennier genom titta 40 år bakåt i tiden. Slutresultatet skulle lägga grunden för en helt ny genre vilket sedermera har kommit att kallas ‘Future Noir’. Blade Runner är ett (i min mening lyckat) försök att förena estetiken och den hårdkokta detektivberättelsen från klassiskt 1940-tals Film Noir med en dystopisk vision om en inte alldeles för avlägsen framtid kännetecknad av grov miljöförstöring, överbefolkade storstäder, asiatisk kulturrenässans, orientalisk diaspora, socialt sönderfall, giriga och hänsynslösa multinationella och interplanetära storföretag, en repressiv poliskår, avhumaniserande teknochock som har satts till en retrofuturistisk bakgrund bestående av ett intensivt stadsmyller med evig natt, regndränkta gator, neon och gigantiska reklamskärmar. Denna streetsmarta och urbana estetik som närmast kan ses i vartenda av filmens sekvenser har även lagt en viktig grund för både den litterära och cineastiska genren som kallas för ‘Cyberpunk’, en genre som frodades under 1980- och 90-talen och som under de senaste åren har sett något av en renässans. Blade Runner har i alla decennier tillerkänts detta släktskap med cyberpunken så länge som denna specifika genre har existerat. Trots detta finner jag allt för ofta att folk argumenterar mot att Blade Runner i strikt mening skulle definieras som en cyberpunkfilm. Vad som nu följer är en liten avstickare kring mina tankar runt denna fråga, en fördjupning som hjälper mig att definiera filmen och sätta sökljuset på vissa av dess centrala teman.
”Hong Kong on a bad day” eller en typisk kväll i centrala Los Angeles år 2019
Jag skulle inledningsvis vilja hävda att självaste cyberpunk-genren inte ens var ordentligt definierad när Blade Runner producerades; det var ju en genre som fortfarande låg i sin linda. Men filmen inspirerade och hjälpte definitivt att så småningom definiera en genre i vardande. Som sagt märks släktskapet i synnerhet till sin estetik, något som även William Gibson, en av cyberpunkens viktigaste litterära pionjärer, villigt tillerkände Blade Runner. Gibson lär ha tänkt när han såg filmen på bio att han inte kunde ge ut sin första roman ‘Neuromancer’ (som han fortfarande satt och skrev på) med anledning av att Ridley Scotts version av Los Angeles – ”Hong Kong on a bad day” – närmast exakt återspeglade Gibsons ‘The Sprawl’. Han ville ju inte bli anklagad för att ha skapat ett plagiat! (En annan film som kan ackrediteras att vara en viktig inspiratör till cyberpunken, men som normalt inte har definierats som sådan av sin egen skapare John Carpenter, är Escape From New York (1981) vilket William Gibson tillsammans med Ridley Scotts Alien (1979) erkänner som sanna inspirationer för sin debutroman ‘Neuromancer’.) Alltså skulle det troligtvis inte ens existera en cyberpunkgenre så som vi känner till den om det inte vore för Blade Runner. Ett annat exempel på detta är det för genrens tillblivelse och utveckling det trendsättande bordsrollspelet ‘Cyberpunk’ (oks ‘Cyberpunk 2020’) – dess skapare Mike Pondsmith har påstått att han lyfte ut vad han såg i Blade Runner och förenade det med cybergenetiken. (Pondsmith läste inte Gibsons böcker förrän långt senare efter att första utgåvan av spelet redan hade utformats; han hade dock hunnit läsa Jon Williams’ bok ‘Hardwired’.)
Vissa skyr inga medel att ta sig fram före i kön
Man kan jämföra detta med den gotiska musikgenren. Där skulle antagligen inte existera något sådant utan bandet Bauhaus. Dock har medlemmarna själva aldrig sett sig vara ett ”gotiskt band” eller utgöra en del av den gotiska rörelsen även om dess fans verkar göra denna koppling eftersom bandmedlemmarnas musik och personliga stil uppfyller fansens definitioner. I Blade Runner finns det på ett liknande vis en hel del klassiska cyberpunkiga troper eller tematiska ledmotiv: Trasiga och rebelliska punkare med rufsiga frisyrer eller tuppkammar, gotisk estetik (tänk Bauhaus här), överbefolkade urbana miljöer, en kaotisk social kittel, urartad gängkriminalitet, multikulturalism. I synnerhet en överbetoning på asiatisk kultur. Tornande svarta skyskrapor. Evigt regn, ständig natt. Flygande bilar. Neon. Ett våldsamt och cyniskt deckardrama i bästa (värsta?) Noir-stil. Ondskefulla megaföretag som agerar med en statsmakt under sig och närmast styrande över den lilla människan på ett gudalikt vis. Som sagt, vi känner ju igen det hela så här långt från Future Noire-genren. Fast i filmen förevisas även en relativt igenkännbar högteknologi vilket omfattar nätverk av kommunikationssystem, avancerad datateknik, artificiell intelligens, androider…… och framför allt bioteknik. Och det lider inte direkt brist på referenser till bioteknik i ett flertal cyberpunk-verk långt efter Blade Runner. Denna teknologi som försöker att manipulera biogenetiken går hand i hand med cybergenetiken. Men vissa individer på Internet ägnar sig dock åt hårklyverier och hävdar att Blade Runner på ett korrekt vis definitionsmässigt är ett uttryck för undergenren ”Biopunk”. Fast biopunken härleds ju ur och utgör faktiskt en undergren till cyberpunken, vilket i sin tur utgör en undergren till hela Science Fiction-genren. Man kan prata om ett släktträd här…
Joe Turkel som biomekanikern Dr. Eldon Tyrell
Vissa hävdar att cyberpunkiga verk behöver presentera en mer avancerad datateknologi och i synnerhet en cyberrymd. Men det existerar en nog så avancerad datateknologi och någoting som skulle kunna anses vara snarlikt besläktat med en cyberrymd också i Blade Runner. Jag tänker på ”Espermaskinen” som man ser Deckard analysera ett fotografi med. Denna utgör en del av en nätverksteknologi som fungerar såsom ett övervakningssystem åt polisen bestående av kameror som är stationära, placerade i Spinners (flygande bilar) och troligtvis monterade på drönare. Dessa fyller igen luckorna med hjälp av avancerade datakalkylationer för att i detalj kunna återskapa en brottsplats med hjälp av fotorealistisk tredimensionell grafik. Inget av detta förklaras direkt i filmen men det färdigställdes fullt utarbetade idéer under förproduktionen där man föreställde sig en superdator placerad i en datorcentral belägen i LAPD:s högkvarter och även hos individuella terminaler, såsom den man ser i Rick Deckards lägenhet. Det vi ser i filmen där han letar efter ledtrådar i ett fotografi utgör frukten av denna systemteknologi. Det är därför man kan se Deckard flytta perspektivet i fotografiet runt en dörr som skymmer sikten, etc. Inte exakt detsamma som en cyberrymd kanske men bra mycket nära i sina applikationer. Artificiell intelligens eller A.I. utgör ofta ett centralt tema i klassisk cyberpunk. Vad representerar en replikant, som ju när allt kommer omkring är en artificiellt framställd android vilket ner till cellnivå och även molykelär nivå replikerar en fullt levande människa, om inte en artificiell intelligens? Ett artificiellt medvetande som är så avancerat till sin kognitionsnivå att man kan tillskriva den en själslig kvalitet.
Deckards Esper-maskin under en analys av ett fotografi
Vidare beskrivs samhällen i cyberpunkiga verk ofta såsom laglösa subkulturer som lever under ett polisstatsliknade rättsväsende upprätthållet av en repressiv poliskår som är satt att skydda megaföretagens egendomar och särintressen från den skenande kriminaliteten. Begreppet ”low life, high tech” har myntats i detta avseende. Det går att se flera exempel på detta i Blade Runner. Exempelvis i en scen där man får se ett dvärgliknande (möjligtvis genetiskt degenererat) trasgäng på ett våldsamt vis stjäla en väska (som verkar innehålla Voight-Kampff-maskinen) från Deckards bil. Hela den här händelsen som inleder filmens tredje akt utgör en god beskrivning av ett gatugäng, gatans laglösa och brutala verklighet. Deckards polischef Bryant ropar till honom när han trotsande är på väg att lämna kontoret att ”om du inte är en snut tillhör du småfolket”, en hänvisning till att de med polisbrickor har den verkliga makten i samhället. De fredslösa replikanterna representerar kriminella som jagas av polisen på det mest brutala sätt som är tänkbart. Symboliken i den repressiva polisstaten är uppenbar här. Det är ju när allt kommer omkring ett kriminaldrama. Fast en berättelse som beskriver två sidor av ett mynt sett utifrån både jägarens och den jagades perspektiv. Ett flertal av dessa cyberpunkiga troper har förvisso sedan länge använts i helt andra undergrenar av Science Fiction vilket jag också villigt erkänner. Exempelvis i Star Wars som är så långt ifrån cyberpunk som man kan komma. Men om du kombinerar dem alla tillsammans i en kittel kommer du definitivt få ut en blandning som de flesta skulle vara bekväma med att kategorisera som cyberpunk. Åtminstone måste man kunna hävda att Blade Runner är en retrospektiv cyberpunkfilm. Alltså att man postumt kan ge filmen denna etikett.
Daryl Hannah som den punkiga replikanten Pris Stratton
Vad Blade Runner delar tillsammans med den samtida cyberpunkgenren är att båda utgör tidiga exempel på postmoderna konstuttryck. Detta förvisas i en modernitet och teknologi som helt har spårat ur och fångat människan i en levande mardröm. Detta är en klassisk dystopi som försöker att påvisa på hur fel det kan gå om vi bara låter det modernistiska industriella projektet att tuffa på utan några som helst tyglar och utan att människan tar ett etiskt ansvar över utvecklingen. Ty vem vill egentligen leva i det fiktiva Los Angeles år 2019? Förvisso är det lätt att dras in i den viskeraliska miljöbeskrivningen av megastaden. Jag måste villigt erkänna att den estetik som presenteras är djupt tilltalande och förförisk. Det retrofuturistiska anslaget medels en arkitektur som är inspirerad av förkrigstidens art deco-stil, det klassiska klädmodet som anspelar på 1940-tal i en ny tappning, det vimlande heterogena gatumyllret, den multikulturella frenesin. Men efter ett tag inser man snart att vem som helst hade utvecklat psykos i någon form om man tillbringat för mycket tid på de regndränkta gatorna i trängseln och i de mörka gränderna. Inte minst för att regnet inte direkt medför någon föryngringskur till huden. Vi antyds också om i filmen att de flesta drömmer om att lämna jorden för de yttre utomjordiska kolonierna (”off-world colonies”) och en av filmens karaktärer, bioteknikern J.F. Sebastian som gestaltas på ett improviserat vis av William Sanderson, lider av en allvarlig genetisk sjukdom som har dömt honom till ett liv på jorden. Det är också en extremt våldsam plats att vara på som kräver verkligt streetsmarta kunskaper för att kunna överleva gatans hårda lag. En scen som gjord för en urartad dramatik.
William Sanderson som J.F. Sebastian blir närgånget granskad av Pris
Jag minns att jag hade förväntat mig att se ett actionspäckat och spännande äventyr men hur jag blev slagen av min förvåning att filmen både var seg och kufisk, men samtidigt så oerhört fascinerande. Ja, fascinerande är det rätta ordet för att beskriva Blade Runner! Mitt 17-åriga jag förstod att filmen var stor, oerhört stor bakom de relativt få pang-pang-sekvenserna och gatujakterna. Filmen har ett ganska så långsamt tempo och låter oss ofta dröja kvar i scenen, i miljön, på karaktären, in i känslan. Den vågar att dra ut på narrativet och bildberättandet. Att låta tittaren att eftersöka och kanske upptäcka något bortom det uppenbara. Som tittare ges man mycket lite bakgrundsinformation utan kastas in i denna främmande och okända värld som utspelar sig i Los Angeles under några intensiva veckor i november år 2019. Filmen låter oss att upptäcka dessa främlingar som befolkar scenerna. Om man skall tänka utifrån klassisk dramaturgi så finns här en ganska vag treaktstruktur men snarare skulle jag vilja påstå att Ridley Scott här ägnar sig åt ett episkt filmberättande som mer hör hemma i europeisk filmtradition snarare än i Hollywood. Blade Runner är amerikansk och utspelar sig ju i Amerika men känns till stilen mer som europeisk, mera som arthouse snarare än en klassisk filmstudioproduktion, mer experimentell. Vågad. Det är som om vi som tittare kastas in i ett brottstycke av karaktärernas liv och in i händelser som kommer att förändra deras liv för alltid, om inte avliva dem.
Harrison Ford på språng efter sin rolltolkning av Rick Deckard
Harrison Ford gör om inte sin allra bästa åtminstone en av sina bästa rollprestationer i Blade Runner som den melankoliskt skuldtyngde, ångestfyllde, ångerfyllde, patetiske och alkoholiserade polisdeckaren. Som filmens protagonist. Antagonisten bärs upp av Rutger Hauer som definitivt gör sin bästa skådespelarinsats någonsin med den förrymde slaven Roy Batty, en rollkaraktär som han håller som allra varmast från sin långa karriär. Hans avslutande dödsreplik uppe på ett regnigt tak är en av de mest citerade och var till stora delar improviserad. Jag menar att Hauer presterar bäst av alla skådespelare för att gestalta den mest intressante karaktären i dramat. Sean Young som den unga replikanten Rachel gör en gestaltning som bränner in sig i hjärnan och hjärtat som den snobbiga och graciöst vackra men även sköra assistenten till Joe Turkel vilket i sin tur gör en högst karismatisk gestaltning av den enigmatiske företagsmogulen Dr. Eldon Tyrell, till synes Los Angeles verklige härskare. Brion James gör en smärtsam och träffsäker rolltolkning av replikanten Leon vid sidan av hans kvinnliga vapendragare, Zorah och Pris som har givits närmast en ikonisk status av Joanna Cassidy och en mycket ung Daryl Hanna, inte minst för att de har varit med att gestalta filmvärldens kanske snyggaste dödsscener. Edward James Olmos dyker också upp i en tidig och högst minnesvärd biroll som den dryge blade runnern Gaff där skådespelaren egenhändigt lär ha improviserat ett helt nytt språk kallat ”cityspeak”, en futuristisk multikulturell polyglot. Man kan sammanfattningsvis konstatera att samtliga skådespelare utan tvekan är i högform i denna film.
Sean Young i sin minnesvärda rolltolkning av replikanten Rachel
Men det finns inget mästerverk som inte bär några skönhetsfläckar med sig; när det är på den här nivån så pratar vi mer om karaktär än om något annat. Något som ganska länge har gjort mig konfunderad i berättelsen är Rick Deckards relation till Rachel. Det känns till en början mer taget ur luften att han tidigt i filmen får order av sin chef Bryant om att åka till Tyrell Corporation för att ”testa en Nexus 6” med Voight Kampff-maskinen (vilket är det exotiska namnet på den lögndetektor som brukas av en blade runner för att skilja ut en replikant från en människa). Och han slutar med att testa Rachel. Lite av en slump verkar det som. Men skulle han inte egentligen testa en möjlig rymling från de yttre kolonierna? Kanske inte. Det visar sig först efter en längre tid när Rachel tar VK-testet att hon är en ny typ av replikant (en Nexus 7 faktiskt), ett experiment för att se vad en implanterad bardom kan göra med replikantens själ. Men hur kommer det sig att Deckard känner till detaljer från Rachels inprogramerade barndom? Varför skulle han ens behöva plugga in all denna information när han egentligen är på jakt efter livsfarliga Replikant-rymlingar? Detta är ett mysterium som verkar få sin förklaring först i Blade Runner 2049 när Niander Wallace antyder om att det hela kanske kunde ha varit arrangerat av Tyrell för att de skulle avla ett replikantbarn, det första i sitt slag. Kan det vara så att Eldon Tyrell har givit Deckards chef Bryant uppdraget att studera Rachel som ett uppdrag vid sidan av sin jakt efter Roy Battys gäng? Fast inget av detta får sin logiska förklaring i filmen från 1982 och kanske har man i uppföljaren från 2017 försökt att lappa ihop de logiska hålen i efterhand?
Rick Deckard rattar Voight Kampff-maskinen med säker hand
Men detta oaktat bör man nog inte hänga upp sig för mycket i de detaljer som presenteras i ramhandlingen och de eventuella luckor i logiken som kan skymtas. Blade Runner är en film som övergår det ordinära filmberättandet. Den överkommer till och med vanlig logik. Filmen är nästan såsom en dröm. Såsom androidens dröm. Den har en subtil underton av surrealism. Och dess lösryckta handling och fragmenterade struktur bidrar faktiskt en hel del till att skapa denna drömlika känsla. Såsom den vore en dissociativ dramturgi. Filmen är såsom ett ”stream of consciousness”, ett flöde av symboler och tankebilder som talar till tittarens (o)medvetna. Detta förstärks också av Vangelis’ sublima (närmast subliminala) elektroniska musikspår som lyckas generera känslan och atmosfären nödvändig för vårt medvetande att vara öppet nog för att kunna emotta denna ström eller detta flöde av idéer. För Blade Runner är ju framför allt en film om idéer och teman, inte om de individuella karaktärerna egentligen. Idéerna är här i fokus som förkroppsligas av karaktärerna. Och närmast på ett arketypiskt sätt. Detta är något som är unikt för just denna film och som inte har förevisats varesig före eller efter originalfilmen. Uppföljaren Blade Runner 2049 är i jämförelse en mer traditionellt och rakt berättad historia vilket presenterar karaktärer som är lite mer konkret utmejslade och därigenom lättare att förstå och kanske identifiera sig med. Uppföljaren är också ängsligt upptagen med att inte lämna några frågor efter sig; inga lösa knutar och definitivt inga logiska luckor. Originalet känns dock mer själslig och animerad, något som förkroppsligas av Roy Batty vars karaktär nog ändå är den som trots allt är allra lättast att identifiera sig med i hela Blade Runner-sagan. Såsom den fulländade antihjälten. Såsom underdogen. Såsom övermannen. Såsom slaven som äntligen lyckas slå sönder sina bojor och till slut finna sin värdighet som människa. I dödens stund.
Rutger Hauer i absolut högform som replikanten Roy Batty
Det existerar bortemot sju olika versioner av filmen, i alla fall som har visats inför publik i någon form. Förklaringen till detta är att producenterna länge misstrodde Ridley Scott och hans vision över vad filmen borde vara. Det finns en anekdot om att Scott vid ett tillfälle låste in sig på en offentlig toalett i en av Londons flygplatser med filmrullarna av paranoid rädsla för att filmbolaget skulle beslagta dem. Oavsett om detta är sant eller inte så är det talande för det klimat som rådde runt produktionen. Detta skulle då ha skett under en tid när Scott formellt var avskedad från produktionen. Fast även under själva inspelningen av filmen lyckades Scott skapa friktion med de amerikanska filmarbetarna då han i en tidning jämförde dem med brittiska filmarbetare och uttalade sig nedsättande om deras förmåga att samarbeta med regissören vilket ledde till det berömda T-shirts-kriget där filmteamet började bära ironiska kommentarer om ”Guv’nor” vilket svarade med samma mynt. Scotts kreativa konflikter med stjärnan Harrison Ford har också blivit smått legendariska. Ford upplevde frustrerat att regissören endast använde honom som något att ställa fokus på för kamerorna. Det ryktas också om att Sean Young avskydde Ford vilket är intressant med tanke på den ambivalenta och ångestladdade energi som syns finnas mellan skådespelarna i deras gemensamma scener. Rutger Hauer har å andra sidan en diametralt annorlunda uppfattning om inspelningen och sitt samarbete med regissören. Man kan gott konstatera att det rådde en mycket speciell stämning under filminspelningen vilket säkerligen måste ha bidragit till den alienerade atmosfär som genomsyrar Blade Runner. Ridley Scott var uppenbarligen mannen att tygla och rikta den i kreativa banor.
Deckard får lunchen avbruten av Edward James Olmos’ kaxige polisdeckare Gaff
En tidig 113 minuter lång Workprint som ursprungligen visades inför en testpublik med mestadels negativa reaktioner föranledde dels en amerikansk omklippt bioversion, U.S. Theatrical Release, och en International Theatrical Release vilket båda två innehåller den berömda berättarrösten och det ”goda slutet”; den enda skillnaden mellan bioversionerna från 1982 är att den internationella på 117 minuter innehåller något mer utdraget våld. Harrison Ford lär ha hatat att prata in en berättarröst, vilket är helt överflödig i hans och Scotts ögon. Fast sanningen är att den faktiskt tillför ytterligare klassisk Film Noir-känsla som ofta använder berättarrösten som en del av dramaturgin. Dessutom innehåller denna narration, författad av Roland Kibbee, ganska intressant information om Deckard och den värld i vilket han verkar. En San Diego sneak preview visades blott en endaste gång i maj år 1982 och är identiskt med den amerikanska bioversionen bortsett från tre extrainsatta scener som aldrig har visats varken före eller efter. Och år 1986 visades en unik version för amerikansk TV på 114 minuter vilket var en något censurerad version av den amerikanska biografversionen med minde våld och nakenhet. En långt senare visning av Workprinten, vilket den här gången gav överlag positiva reaktioner, fick filmbolaget att till slut släppa en ny version utan berättarröst, en extra scen med en springande enhörning (som klipptes in från överblivet material inspelat till Ridley Scotts Legenden – mörkrets härskare) och det goda avslutet borttaget, den s.k. Director’s Cut på 116 minuter vilket sammanställdes med Scotts godkännande och bistånd fast utan hans personliga deltagande. Denna version gick också upp internationellt på biograferna år 1992 vilket äntligen gav mig en chans att för första gången se filmen på en biograf (vid det laget hade jag tittat sönder den amerikanska bioversionen på VHS).
Joanna Cassidy är replikanten Zorah Salome
Så till slut, så sent som år 2007, släpptes den sista versionen av Blade Runner i sin Final Cut vilket är den endaste version där regissören Ridley Scott efter 25 år äntligen har givits fullständig konstnärlig frihet av filmbolaget i sin efterproduktion vilket har resulterat i den enligt min mening optimala versionen av en gammal klassiker. Skillnaden är tacksamt nog inte dramatisk; det handlar mer om mindre förbättringar av vissa skavanker. Förutom att följa samma koncept som den tidigare Director’s Cut genom att ta bort berättarrösten och det goda slutet och lägga in en ny och något annorlunda och snyggare enhörningsscen så har man förbättrat vissa scener och fyllt igen någon logisk lucka (vad var det som hände med den sjätte replikanten?) med hjälp av digital manipulation av både bild och ljud. Bl.a. har man lagt Joanna Cassidys ansikte på stuntkvinnan som springer igenom skyldfönstren i hennes ikoniska dödsscen och Harrison Fords son Bens ansiktsprofil över sin fars för att fixa till ett ljudsynkproblem i en scen. Dessutom har man återanvänt ett flertal scener eller sekvenser från ”workprinten” och den internationella biografversionen från 1982. Denna sistnämnda version innehåller samma mängd med gore och utdragna våld som i Final Cut men är som sagt pålagt Harrison Fords berättarröst och det lyckliga slutet fast utan någon enhörningsscen. Vad denna biografversion dock innehåller som inte återfinns i Final Cut är Rutger Hauers replik när Roy Batty tilltalar sin skapare Dr. Tyrell med orden ”I want more life fucker!” I både Director’s Cut och Final Cut hör man honom säga ”I want more life, Father!”; slutresultatet med den snällare versionen är lamare, ehuru mer vittgående i sin symbolik. Den version som jag växte upp med på VHS under 1980-talet var som sagt den amerikanska biografversionen med något mindre våld fast med denna grövre replik. Jag håller den dock fortfarande varmt om hjärtat tillsammans med Final Cut som numera är min favoritversion av filmen.
Brion James ger ett plågat porträtt av replikanten Leon Kowalski
Några ord måste avslutningsvist ändå nämnas om filmmusiken komponerad av Vangelis (Evángelos Odysséas Papathanassíou), en av de främsta förgrundsgestalterna för den mer progressiva synthmusiken från 1970-talet. Om jag nu har förstått det hela rätt så anlitade Ridley Scott denne grekiske kompositör främst för hans bidrag med elektronisk musik till filmen Chariots of Fire (1981) som gick på biograferna under samma tidsperiod som Blade Runner spelades in. Jag har varit ett stort fan av Vangelis sedan jag såg Blade Runner och har lyssnat in mig på ett flertal av hans alster från 1970-talet och tidigt 1980-tal vilket var hans mest kreativa period. Kompositörens största signum är det majestätiskt symfoniska sound som han på ett unikt sätt har lyckats att krama ur en Yamaha CS-80, i synnerhet dess syntetiska mässingssektion. Jag håller fortfarande idag hans kompositioner till filmen som det bästa Vangelis har gjort under hela sin långa karriär (han var verksam till sin död 2022). I mina ögon är den elektroniska musiken till Blade Runner det bästa i musikväg som har komponerats och framförts till någon film överhuvudtaget. Ty Vangelis lägger an känslotonen från filmens första bildruta till det allra sista andetaget vilket inleds med den bombastiska öppningsscenen över det industriella stadslandskapet ”Hades”, vilket under en utdragen kameraåkning övergår till Tyrells gigantiska pyramidbyggnad och vårt möte där tillsammans med den charmigt arrogante blade runnern Dave Holden (väl gestaltad av den karismatiske Morgan Paull) och hans frågvisa och provokativa Voight-Kampff-test av Leon med nära dödlig utgång. Maken till anslag i en film får man verkligen leta efter!
En messiansk Roy Batty med sin stigmatiserade hand och vita duva
Vangelis följer som en emotionell vägvisare med oss till sin musik genom hela filmen för att generera dess egenartade transcendenta atmosfär, allt från fina och vackra romantiska partier framförda på en flygel, genom ambienta futuristiska synthtoner över till pampiga elektroniska orkesterharmonier med en hel del reverb. Kärleksscenen, om man nu vågar kalla den för det (vissa väljer här att se ett sexuellt övergrepp), mellan Deckard och Rachel halvvägs in i filmen ger prov på bland det vackraste, mest melankoliska och romantiska som har framförts på film, helt blottat på sentimentalitet. Det stora musikaliska, tematiska och dramaturgiska crescendot utspelar sig dock uppe på Bradbury Buildings tak, där Roy Battys karaktär gradvis tillåts att genomgå en metamorfos från en mordisk terrorist till en barmhärtig messias. Allt detta medan Deckards karaktär reduceras till en ynklig spillra av sitt forna jag. Två livsöden som dekonstrueras i sina fundament. Hela den här finalscenen, som är så starkt genomsyrad med kristussymbolik, bärs upp emotionellt av Vangelis’ högst stämningsfyllda kompositioner som knappast kan lämna någon människa eller replikant oberörd. Kraften i Vangelis’ vederkvickande musik blir extra tydlig när man ser Workpint-versionen av Blade Runner som har bytt ut hans kompositioner under denna centrala och definierande scen med ett återanvänt symfonisk stycke komponerat av Jerry Goldsmith; hela scenen faller här platt ner till marken i jämförelse! Musiken av Vangelis utgör filmens innersta själ; den symbiotiska relationen mellan bild och musik har aldrig någonsin varit mer tydlig som den är i Blade Runner. Och i mina ögon och öron är filmen lika mycket frukten av Vangelis’ kreativa geni som den är avkomman till Ridley Scott.
Medverkande
Regi: Ridley Scott
Foto: Jordan Cronenweth
Produktion: Michael Deeley, Katherine Haber, Hampton Fancher, Brian Kelly, Ivor Powell, Charles de Lauzirika (Final Cut), Paul Prischman (Final Cut), m.fl.
Manus: Hampton Fancher, David Peoples & Roland Kibbee (narration)
Story: Philip K. Dick (romanen Do Androids Dream of Electric Sheep?)
Musik: Vangelis
Produktionsdesign: Lawrence G. Paull
Art direction: David L. Snyder
Konceptuell konstnär: Syd Mead
Kostymer: Charles Knode & Michael Kaplan
Specialeffekter: Richard L. Hill, William G. Curtis, Steve Galich, Logan Frazee, Terry Frazee, m.fl.
Visuella effekter: Douglas Trumbull, Richard Yuricich, David Dryer, Ian Hunter, Dave Stewart, Peter Truckel, John Scheele (Final Cut), Georgia Scheele (Final Cut), Edson Williams (Final Cut), Jill Bogdanowicz (Final Cut), Diane Caliva (Final Cut), Lisa Deaner (Final Cut), Richard R. Hoover (Final Cut), Syd Dutton (Final Cut), Thomas Nittmann (Final Cut), David Sanger (Final Cut), Daphne Apellanes-Ackerson (Final Cut), m.fl.
Ljud: Peter Pennell, Bud Alper, Karen Baker Landers (Final Cut), Per Hallberg (Final Cut), Jon Title (Final Cut), Dino R. Dimuro (Final Cut), m.fl.
Redigering: Terry Rawlings & Marsha Nakashima
Skådespelare: Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Edward James Olmos, M. Emmet Walsh, Daryl Hannah, Willam Sanderson, Brion James, Joe Turkel, Joanna Cassidy, James Hong, Morgan Paull, Kevin Thompson, John Edward Allen, Hy Pyke, Kimiko Hiroshige, m.fl.
Budget: $30.000.000
Studio: The Ladd Company, Shaw Brothers & Blade Runner Partnership
Distributör: Warner Bros.
Produktionsår: 1982 (Theatrical), 1992 (Director’s Cut), 2007 (Final Cut)
Land: USA & Hong Kong
Se IMDb för mer information.
DVD-utgåvans bild (Final Cut)
Då utgåvan som jag recenserar är Blade Runner Special Collector’s Edition, både på DVD och Blu-ray Disc, kommer jag att hålla isär mina omdömen och betygsättningen mellan de fem olika versioner av Blade Runner som presenteras på denna utgåva fördelat på de olika formaten 576p/PAL och 1080p/24p. De olika versionerna presenteras i fallande ordning enligt följande: Final Cut, Director’s Cut, US Theatrical Cut, International Theatrical Cut och Workprint. Detta har jag valt att göra då var och en av filmens versioner använder sig av unika masters och videoöverföringar vilket kan skilja sig åt. Dessutom kommer Blade Runner Final Cut att recenseras under tre separata rubriker istället för två som med de övriga versionerna då denna senaste och optimala version av filmen även kommer bifogad med en 4K Ultra HD-överföring i den Special Collector’s Edition på Blu-ray Disc som jag besitter. Ridley Scott har självmant givit en del intressant bakgrundsinformation när han i samband med DVD-släppet av Special Collector’s Edition från år 2007 klargjorde att hans ”mål har varit att presentera filmen oavsett vilken version som du föredrar med den bästa ljud- och bildkvaliteten som har varit möjlig. Filmens 35mm-material har skannats i 4K-upplösning utifrån det ursprungliga filmnegativet medan dess banbrytande specialeffekter har skannats i 8K-upplösning utifrån ursprungliga 65mm-element”. Detta faktum gör att jämförelsen mellan de sammanlagt tre olika formaten (SD, Full HD och Ultra HD) här blir extra intressant.
Special Collector’s Edition på DVD
Avseende Final Cut från 2007. Bilden presenteras här i ett s.k. anamorfiskt format vilket innebär den har anpassats till 16:9-bildvisare med hjälp av en letterbox i 2.40:1 där bilden i DVD-skivan lagras i 4:3 sidledes ihoptryckt och i bildvisaren tänjs ut till 16:9. Bilden är mycket fin i 576p/PAL. Färgerna är mättade och känns naturliga för sin tid och dynamiken är ganska hög även den med en fin kontrast och en svärta som sjunker hela vägen ner till det svartaste svarta. Det går inte se några typiska digitala artefakter som kan härledas till MPEG-kompression (med en överföringshastighet som lägger sig på mellan 4 och 7 Mbps och i genomsnitt runt 5.2 Mbps); ingen pixelation eller makroblockbildning. Bilden är ren och fin och relativt brusfri för att vara 576p. Även skärpan är god även om bilden är något suddig i jämförelse med 2160p eller 1080p. Man kan se viss aliasing men ganska så svagt och ofrånkomligt här med tanke på den låga (standard-)upplösningen. Och naturligtvis så brister bilden i detaljupplösning där det inte går att se några som helst filmkorn vilket annars är tydliga i Full eller Ultra HD. Och TV-monitorerna som syns i filmen är helt släta när de förevisar en bild utan någon tillstymmelse till interlacelinjer eller pixlar. Det kanske finns en antydan till någon form av Fixed Pattern Noise men det är i princip obefintligt. En tillstymmelse till översläng går att se men mycket subtilt och är knappast något som kan hänföras till såsom ”Edge Enhancement” bortsett från den grova överslängen man alltid ser längs kanterna på letterboxingens maskering. I stort sett en mycket fin bild, en av de bästa jag sett på DVD.
DVD-utgåvans ljud (Final Cut)
Låt mig återigen citera regissören Ridley Scott vad han säger i samband med DVD-släppet av samtliga versioner av filmen i Special Collector’s Edition, nämligen det att filmens olika versioner presenteras ”med det ursprungliga 5.1-ljudet som har hämtats från arkiverade sex kanaler [där] vi brukade oss av de befintliga sexkanals-masterbanden för att mixa om filmens absorberande ljudspår med dagens toppmoderna teknologi”. Uppenbarligen är det så att Ridley här hänvisar oss till de 70mm-kopior av Blade Runner som då bifogades med varsitt sexkanalsspår. Först och främst hör man genast att man har lyckats med ljudmixen av de sex (5.1) befintliga kanalerna med ett slutresultat som är omsvepande med tydlig kanalseparation och rumsorientering. Dock känns ljudet något matt, aningens avslaget. Den kraft och pondus som återfinns i samma ljudspår med förlustfritt komprimerat Dolby Atomos är som bortblåst när Dolby Digital-kodningen på ett hårdare vis har lyckats att komprimera ljudspåret i 5.1 kanaler. Förvisso så finns det en del bas över även här. Och detaljupplösningen är relativt god men dynamiken något tillbakahållen med en allmänt lågt skruvad ljudvolym. Dialogen känns också en smula burkig. Musiken, som är mixad i surround, upplever jag dock som mäktig och återgiven med en näst intill Hi-Fi-kvalitet.
Blu-ray Disc-utgåvans bild (Final Cut)
Warner Bros. Entertainment gav ut Blade Runner i sin Final Cut på Blu-ray Disc redan under samma år som de släppte Special Collector’s Edition på DVD, eller med andra ord år 2007. Detta var en brittisk BD-utgåva vilket så småningom sälpptes i Sverige som en Special Edition med en bonusskiva. Detta var när Blu-ray Disc-mediet fortarande var i sin linda. Dessutom presenterades filmen då endast i sin Final Cut-version till skillnad från DVD-släppet vars boxade utgåva visade ytterligare fyra versioner vilket ironiskt nog gjorde filmen mer attraktiv på DVD för den inbitne samlaren. Dessutom skaffade jag mig inte en Blu-ray Disc-spelare förrän fem år senare. Så jag valde att bortse från denna högupplösta utgåva och satsade på DVD:n istället. Warner Bros. återutgav filmen på Blu-ray Disc år 2011, både internationellt och i Norden fast nu endast med spelskivan. Första gången jag såg filmen i 1080p/24p var när jag köpte en ny brittisk Special Collector’s Edition år 2018 som nu innehöll samtliga fem versioner på Blu-ray Disc och en i Ultra HD. Denna box gavs ut av Warner Bros. år 2017. Alltså har Blade Runer: Final Cut givits ut på samma Blu-ray Disc i sammanlagt tre omgångar.
Konvolutet på den nordiska Blu-ray-utgåvan
Första gången som jag såg Blade Runner i en högupplöst 1080p-utgåva så utbrast jag: Äntligen! Jag konstaterade dock att DVD-utgåvan (som använder sig av samma 4K master som Blu-ray Disc-utgåvan) ser mycket bra ut den också i jämförelse; ingen överdramatisk olikhet även om här naturligtvis finns skillnader. Skärpan är självfallet ett par snäpp bättre och man slipper vissa komprimeringsartefakter och översläng. Dessutom är kontrasten ett snäpp vassare och färgdynamiken nog märkbart bättre i 1080p, vilket gör den underbara neon-dränkta färgpaletten rättvisa. Det är överlag en något mer dynamisk bild med en viss förhöjning av detaljrikedomen i lågdagrar, fast inte alls så dramatiskt. Återigen förevisas filmen anpassat för 16:9 och i letterboxad 2.40:1 vilket är genomgående för alla versioner av filmen oavsett format. Det hela är kodat i VC-1. Den högre detaljrikedomen förevisar en kornighet i bilden men denna kommer dock inte riktigt upp till den referens som förevisas hos 4K Ultra HD-utgåvan; kornen ser uniforma ut och saknar i de flesta fall de pigment som man kan se i 4K Ultra HD. Å andra sidan ser kornen överlag filmiska ut även efter att man har fryst bilden då bilden nästan ser ut som en förstoring av ett stillbildsfoto om det inte vore för att vissa korn pixelerar en aning och i bland i grupper. Men 4K-mastern gör sig här ändock påmind. Alltså en mycket lyckad 1080p-överföring, bland de bästa jag sätt. I synnerhet då färgmättnad och dynamik tämligen i det stora hela faktiskt motsvarar dem på 2160p-utgåvan. Hade det inte varit för 4K Ultra HD-utgåvan så hade jag mot bättre vetande givit Blu-ray Disc-utgåvan full pott; men nu har jag sett hur bra det kan se ut på riktigt.
Blu-ray Disc-utgåvans ljud (Final Cut)
Ljudet som erbjuds till den fullt högupplösta videoöverföringen av Final Cut är renderat i Dolby TrueHD 5.1 vilket är ett förlustfritt format som återställer ljudet till fullo och till stor del känns igen från hur filmen låter till Dolby Atmos i 4K Ultra HD-utgåvan. Ljudbilden är omslutande runtom och den tredimensionella känslan påtaglig i alla sina detaljer. Vangelis majestätiska musik är likaså mixad i surround. Ljudet är också märkbart mer dynamiskt jämfört med DVD-utgåvans Dolby Digital-spår. Dock är det samtidigt välbalanserat med inte för extrema kontraster mellan dialog och musik eller effektljud. Och mellanregistret är betydligt öppnare här jämfört med DVD-utgåvans Dolby Digital-spår. Och även om en viss burkighet i dialogen känns igen från Dolby Digital-spåret så är det inte alls lika påtagligt här heller. Dock upplevde jag ett visst problem med läppsynken som fasade ur en aning.
4K Ultra HD Blu-ray Disc-utgåvans bild (Final Cut)
Det kanske är på sin plats att jag nämner något om den hårdvara jag har haft tillgång till i samband med denna recension av Blade Runner Special Edition på DVD, Blu-ray Disc och 4K Ultra HD Blu-ray Disc. Först några ord om de bildvisare som jag har använt mig av för att granska de fem olika versionerna av Blade Runner. Jag har uteslutande använt mig av OLED-paneler tillverkade av LG (Life’s Good) vilket också används inom filmbranschen på grund av deras höga kontrast, äkta färgåtergivning och förmåga att förevisa riktig svärta. Dessa har haft en upplösning på 4K Ultra HD eller 3840 x 2160 och kan uppvisa ett äkta färgdjup på 10 bitar för var och en av de tre primärfärgerna (alltså sammalagt 30 bitar). Den typmodell jag har använt mig av för att granska samtliga versioner i 576p, 1080p och 2160p är en LG OLED55C7V från 2017. Jag har brukat mig av denna 55-tums OLED under drygt ett år vilket har givit mig gott om tid för att jämföra de olika formaten med varandra. Men till slut så har jag uppgraderat till en 77-tums OLED från 2018, en LG OLED77C8LLA från vilket jag har gjort en slutgiltig gransning av Final Cut i 4K Ultra HD. Båda bildvisare har vid granskningarna varit bildkalibrerade enligt ISF (The Imaging Science Foundation) varav C8-modellen har uppmätts kunna simulera ett färgdjup på 12 bitar (troligtvis genom Temporal Dithering). Båda OLED-paneler också blivit matade med Supras högkvalitativa och 4K Ultra HD-kompatibla HDMI-kabel. Och spelskivorna har lästs av i Ultra HD Blu-ray Disc-spelaren Panasonic DP-UB820EGK. Detta är en spelare som idag anses vara en referensspelare i jämförelse med det mesta på marknaden, framför allt på grund av dess avancerade bildprocessor HCX som inte bara skalar upp till 2160p utan även samplar upp kroman och färgdjupet till 12 bitar. Jag har sedermera även granskat dessa skivor från Panasonics toppmodell DP-UB9000EG1 vilket delar videoprocessor med UB820. Sålunda har hårdvaran optimrats för att dunna avnjuta det senaste 4K ultrahögupplösta mediet. Emellertid släpptes Blade Runner i en 4K Ultra HD-utgåva inte förrän år 2017, både som en vanlig UHD/BD-komboutgåva och dessutom i en Special Collector’s Edition-box. Detta var min första Ultra HD-utgåva någonsin!
Konvolutet på den svenska UHD-utgåvan
Videoöverföringen till 2160p/24p och HDR10 med färgstandarden BT.2020 och 10 bitars färgdjup har kodats till kompressionsstandarden HEVC. Kompressionsförhållandet har en kromasampling på 4:2:0. Detta ger också en genomsnittlig bitöverföringshastighet vilket har uppmätts till 50 Mbps. HCX-processorn på en DP-UB820/UB9000 samplar dock upp kroman till 4:4:4 och 12 bitars färgdjup. Bilden ser överlag helt ljuvlig ut. Detaljnivån och skärpan är helt enorm. Helt enorm. Man kan bokstavligen se de individuella färgkornen dansa runt i bilden i variationer av blått, rött och grönt. Man kan även se vartenda CRT-pixel i videoskärmarna som figurerar i filmen, inklusive i den lilla skärmen monterad på Voight Kampff-maskinen. Porer, ett eller ett par dagars skäggstubb, gropar, ärr, svett och skråmor i hud syns tydligt. Jag har sällan sett såpass imponerande detaljupplösning såsom här. Man kan i scenerna med Tyrells uggla i närbild med varierande tydlighet se något som kan vara en kvadratisk bokeh i okärpan (troligtvis orsakad av de anamorfiska objektiven). Denna syns även i lägre upplösningar men blir extra tydlig i 2160p. Dynamiken är förstås imponerande men återspeglar sannolikt celluloidfilmens omfång ty jag har inga problem med att se detaljer i skuggor och ljusa högdagrar; nyanseringen över hela registret är djupt imponerande. Kontrasten är superfin mellan svartaste svart och bländande vitt. Verkligen bländande. Färgerna känns naturliga, balanserade och autentiska, som sig bör för sin tids fotografi. En mättad färgpalett i alla dess aspekter som gör celluloidfilmen rättvisa. Inte minst primär- och sekundärfärgerna som har fint tryck, djup och klarhet. Exempelvis har jag aldrig sett enhörningsscenen med så grönaktig grundton som nu. Neonljusen återges med en fin lyster. Inga digitala artefakter går att se alls i låg- och mellandagrar. Men tyvärr kämpar kompressionen med de ljustarkare högdagrarna som uppvisar mikroblockbildning vilket brusar till lite vagt ty man får leta efter det för att se pixelationen i ljuset. Dessutom kan jag uppleva att ljusreflektioner i ansikten och dekor kan vara lite för starka då det ser överexponerat ut och blåser ut alla detaljer. Fast det marginella översläng man kunde se i 1080p-överföringen är nu helt borta i 2160p. Filmnegativet (troligtvis det som har använts till alla utgåvor av denna version av filmen) verkar inte ha några defekter, skrapor, rispor och annan nötning. För och eftertexter ser fina och stabila ut, som om de var ritade digitalt (vilket de antagligen är). Exempelvis är färgningen av ordet Replicant inte längre rött som i DVD- eller Blu-ray Disc-utgåvan utan snarare vinröd vilket visar vilken rik dynamik som finns i färgerna. Gråskalan är med andra ord högst nyanserad över hela det dynamiska omfånget. Detta utgör skillnaden mellan 10 och 8 bitars färgdjup. Det här är nog en av de allra starkare videoöverföringen till 4K Ultra HD som jag har haft förmånen att se, värdig denna film. Dock dras helhetsintrycket ner något av bruset i högdagrarna.
4K Ultra HD Blu-ray Disc-utgåvans ljud (Final Cut)
Ljudet presenteras i Dolby Atmos vilket på min NAD T 748v2 mixas ner till Dolby TrueHD 7.1, ett förlustfritt format med 48 kHz i samplingsfrekvens och 24 bitar i upplösningsdjup. Ljudet är om möjligt ännu mer imponerande än bilden på den här Ultra HD-utgåvan av Blade Runner. Rumsorienteringen, den tredimensionella rumskänslan, är så verklig så att jag vid ett läge trodde att någon knackade på min egen dörr (som råkade befinna sig rumsligt där ljudet dök upp då). Det är riktigt upplyftande och häpnadsväckande att höra diverse fotgängares steg vandra bakom en och kunna läsa ut de individuella personerna. Den omslutande känslan är total. Likaså är musiken mixad i surround. Kanalseparationen är således av högsta klass med ett fokus bibehållet för dialogen i centerkalanen och alla miljöljud utmixade till de övriga. (Final Cut på UHD är första versionen av filmen som jag har haft förmånen att lyssna till med en aktiverad centerkanal.) Dynamiken är fantastisk men samtidigt välbalanserad mellan ytterligheterna. Den kraftfulla basen har ordentligt med resonansdjup och gott om rapphet. Mellanregistret är levande fylligt. Diskanten är full av detaljer, vilket återger alla de finaste atmosfärljuden. De allra högsta frekvenserna återges med lätthet och kristallklarhet. Deckards pistol har aldrig knallat med en såpass kraft och ett sådant register. Ljudet ligger i detaljerna mer än någonsin. Blade Runner är minst lika mycket ett fyllt ljudlandskap som det är en rik visuell skapelse, för att generera en immersiv upplevelse. Detta Dolby Atomos-spår gör allt detta rättvisa. Rösterna låter mycket naturtrogna och dialogen är alltid tydlig och klar med en läppsynk som alltid är i fas mellan bild och ljud.
DVD-utgåvans bild (Director’s Cut)
Det här är inte första gången som Director’s Cut av Blade Runner har givits ut på DVD av Warner Home Video, nämligen redan 1996 släppt i USA eller med andra ord som Region 1. Detta är en DVD-kopia vilket jag tidigare har haft i min ägo men avyttrat så snart jag införskaffade mig Special Edition. Som alla Warners DVD-utgåvor från den här tiden kom spelskivan i ett kartongfodral av typen Snap Case. Som jag minns bilden så var den ganska så rejält brusig digitalt även när jag betraktade den över en gammal Sharp XV-Z201E DLP-projektor utrustad med ett Matterhorn-chip i 16:9 med en upplösning på 1024 x 576 pixlar matad från en Marantz DV6600 DVD-spelare vars Faroudja DCDi deinterlacer gjorde sitt bästa att processa komponentvideon innan den skickades över till kanonen i taket genom en komponentkabel (analog komponent YPbPr). I jämförelse med det senare släppet som recenseras nedan upplevdes en lägre kontrast och mindre dynamik. Färgerna var också de mer matta. Och detta trots att videon var presenterad i anamorfisk Widescreen med ett bildförhållande på 2.35:1. Att se filmen för första gången med den förestående nymastrade utgåvan i 576p var nästan som att gå från VHS till DVD. Kanske hade detta något att göra med att videoöverföringen var nerskalad till 480p men jag är tveksam till detta eftersom jag har sett NTSC-utgåvor som ser långt bättre ut än det här; 576p är ingen dramatisk skillnad från 480p. Här ser man hur viktigt det är att utgå från en så hög upplösning som det är möjligt i källmaterialet innan man skalar ner mediets nativeupplösning.
Konvolutet på den första utgåvan på DVD
HCX-processorn i en Panasonic DP-UB820EGK skalar upp 576p/PAL till 2160p/50p och samplar upp MPEG-2-kodens ursprungliga 8 bitars kromasampling (digital komponent YCbCr) 4:2:0 till 4:2:2 med 12 bitars färgdjup. I processen konverteras den ursprungliga färgstandarden BT.601 till BT.709. Denna 4K-signal skickas sedan genom digital HDMI direkt utan omvägar till en LG OLED55C7V med native 2160p i upplösning, den bildvisare jag har använt för att betrakta alla videoöveröfringar till 576p/PAL och 1080p/24p. Om jag skall nämna något om bildkvaliteten på Director’s Cut i 576p hos Special Collector’s Edition så måste jag konstatera att bilden är snarlik om inte identisk med den på Final Cut. Dock är bitraten något lägre, i genomsnitt runt 4.2 Mbps men detta är inte konstigt med tanke på att denna version av filmen tvingas att dela på samma spelskiva tillsammans med de båda bioversionerna. Fast färghanteringen känns identisk och förevisar naturlig palett med fina hudtoner. Kontrasten är också hög mellan en svärta som når hela vägen ner till absolut svart och lysande högdagrar de få gånger dessa uppträder med tanke på att filmen utspelar sig nattetid. I några scener är ljuset bländande. Det dynamiska omfånget är också stort relativt till 576p/PAL SDR med en hel del nyanser förevisade i lågdagrar och detaljer i skuggor. Bilden känns dock emellanåt en aning brusig även om det är marginellt jämfört med vad man är van med på DVD-mediet. Vissa scener förevisar ett grovt digitalt brus som pixelerar (och jag tänker framför allt på Espermaskin-scenen när Rick Deckard analyserar ett fotografi) medan andra scener ser rena och klara ut. Förmågan att hantera detaljer är också ganska så god, tillräckligt god för att man skall kunna se filmkorn i vissa scener och detaljer i ansikten, såsom rynkorna i Deckards panna, groparna i Gaffs kinder och även Rachals porer i extrem närbild. Dock kan man se en del moire i detaljer som har parallella tunna och raka linjer. Och överslängen finns där också runt konturer i kontrast, kanske lite grövre än i Final Cut men fortfarande inte störande. Skärpan är ganska så god även om bilden är en smula mjuk men knappast suddig. Man kan ju inte direkt klaga på bilden som hör till de finaste som går att se på DVD.
DVD-utgåvans ljud (Director’s Cut)
Den allra tidigaste av Warner Home Videos utgåvor av Director’s Cut från 1996 var endast bifogat med ett Dolby Surround Stereo-spår som lät ganska så tamt om jag minns det hela rätt när jag lyssnade med optisk kabel mot en THX Select-klassad Onkyo TX-SR 701E. I denna recension av Blade Runner Special Collector’s Edition på både DVD och Blu-ray Disc så matas ljusspåret ut från UHD-spelaren genom separat HDMI-kabel till min NAD T 748v2 hemmabioreceiver. Som fallet är med Final Cut på DVD-versionen av sagda Special Collector’s Edition är ljudet på detta Director’s Cut kodad i Dolby Digital med 5.1 kanaler. Och återigen känner jag igen det mesta om inte allt från Final Cut. Ljudet är väldigt fint för att vara Dolby Digital som ju är ett hårt komprimerat format. Framför allt är ljudmixen ypperlig med en imponerande kanalseparation både i sidled, djupled och diagonalt mellan front- och surroundkanalerna. Musiken är som sagt mixad i surround men inte sällan med en betoning på fronthögtalarna. Man kan också höra detaljer utplacerade i rummet med hjälp av de båda surroundhögtalarna som bidrar till att skapa en stor rymd och atmosfär. Detaljhanteringen i diskanten är god och även mellanregistret låter bra. Även om dialogen bitvis kan låta en smula instängd så är det alltid tydlig. Basen levererar en del kraft, även i surround, men når inte de lägsta frekvenserna. Jag blir även lite besviken på Deckards ”blaster” som inte riktigt levererar kraft i sina knallar. Och precis som med Final Cut är volymen ganska låg och jag blir inte nöjd med att höra dialogen klart och tydligt förrän jag har justerat upp den till -26 dB vilket då resulterar i en hyfsad dynamik och kontrast till musiken och emellanåt till effektljuden. Men det är en välbalanserad och på gränsen till återhållsam kontrast.
Blu-ray Disc-utgåvans bild (Director’s Cut)
När det kommer till 1080p/24 så blir förutom uppskalningen till 4K/24p den ursprungliga kromasamplingen (YCbCr) 4:2.0 med 8 bitars färgdjup uppsamplad till 4:4:4 och 12 bitar av Panasonic DP-UB820-spelarens HCX-processor, vilket i teorin ger ingen kompression och 16 gånger så hög färgupplösning. Director’s Cut är precis som i Final Cut kodad i VC-1 och dess bildkaraktär är mycket snarlik den i Final Cut med en bitöverföringshastighet som i runda medeltal lägger sig någonstans på 22 Mbps. Intressant nog har Blu-ray Disc-utgåvan av Final Cut runt 17 Mbps i överföringshastighet. Detaljupplösningen känns igen med fint avbildade filmkorn och tydliga interlacelinjer synliga på monitorerna. När man fryser bilden så ter sig dock filmkornen suddiga och vissa av dem ter sig även som digitala pixlar. Men det går att se pixlarna på Voight Kampff-maskinen i samma omfattning som i Final Cut. Men min upplevelse är ändock att detaljhanteringen är något sämre här jämfört med den i Final Cut. Detta tyder på en kraftigare komprimering vilket är förståeligt med tanke på att denna version av filmen delar plats med de båda bioversionerna. Men skärpan är det inget fel på. Dessutom hanteras ”Esper-scenen” mycket bättre i 1080p jämfört med 576p då de grova filmkornen fångas på bild utan att pixlera, även när man fryser bilden. Detaljer och imperfektioner i ansikten, ner till enskilda porer, är fullt synliga ock här. Den kvadratiska bokeh bakom Tyrells uggla syns tydligt här också. Kontrasten är också den god och känns i det stora hela igen från 576p-utgåvan, med en svärta som kan nå svartste svart och starka högdagrar. Även det dynamiska omfånget är ganska stort då man kan urskilja en del nyanser och detaljer i skuggor, mer så i jämförelse med på DVD. Men jämfört med 1080p-utgåvan av Final Cut märker man av en något lägre dynamik vilket redan kan ses i förtexten där bokstäverna upplevs vara överexponerade i jämförelse. Och även färgerna är mindre nyanserade och mindre dynamiska i jämförelse; det känns som tonerna har något mindre liv i sig och är mer monotona. Detta sammantaget får mig att vara bli skeptisk till om man har använt sig av en 4K-skannad master till någon annan version av filmen än Final Cut. Man har definitivt inte använt sig av samma färgkorrigering.
Blu-ray Disc-utgåvans ljud (Director’s Cut)
Ljudmixen är här kodad i Dolby Digital 5.1 och känns igen från den på DVD-utgåvan. Men den har högre volym och jag behöver endast höja till -28 dB för att uppnå samma effekt av tydlighet och klarhet. Ljudet känns på Blu-ray Disc också öppnare, luftigare och även mer närvarande. Dynamiken är högre med något tydligare kontrast mellan dialog och musiken. Känslan för detaljer är högre och mellanregistret känns mer krispigt och andas med lyster i jämförelse med DVD-utgåvans kodning. Dialogen känns också mer levande och öppen. Deckards pistol görs också mer rättvisa med en kraftfullare knall jämfört med på DVD. Basen känns klart kraftfullare och når hörbart djupare i frekvens. Överföringshastigheten lägger sig här på 0.6 Mbps i jämförelse med DVD-utgåvans 0.4 Mbps. Fast detta kan man vidare jämföra med Dolby TrueHD som i Final Cut har runt 3.7 Mbps. Det är uppenbart att ljudspåret på Blu-ray Disc har längre kompression i jämförelse med DVD-utgåvan för det låter såsom skillnaden mellan DTS och Dolby Digital på en DVD-utgåva. Kanalmixen känns dock här i mångt och mycket igen från DVD-utgåvan. Och kanalseprationen mellan fronthögtalarna är ypperlig och även i relation till surroundhögtalarna.
DVD-utgåvans bild (US Theatrical Cut)
Bildkvaliteten på US Theatrial Cut i 576p är snarlik om inte identisk med den på Final och Director’s Cut. Bitraten är varierad på ett ganska så stort vis, allt mellan 4 och 7 Mbps men ligger i genomsnitt runt 4.6 Mbps. Jag upplever bilden vara relativt brusfri i alla fall om man jämfört med DVD-mediets normala karaktär. Det är först när jag fryser bilden jag kan se en fin pixelstruktur som grupperar sig i makroblock i delar av bilden. Jag kan återigen se ett grövre pixelerande digitalt brus i Espermaskin-scenen. Men jag tenderar att uppleva bilden faktiskt vara något renare här jämfört med den i Director’s Cut (men det kan vara inbillningen som spökar eftersom bildernas karaktär är så snarlik). Känslan av upplösning och detaljerhantering är tillräckligt god för att man i vissa scener skall kunna se något som liknar filmkorn, förutom rynkor, gropar och porer i extrem närbild även om ansiktena ser mjuka ut. Skärpan är således tämligen fin även om bilden har en lätt mjukhet som dock inte är lika tydlig som man oftast är van vid i 576p. Dock kan man se både en vertikal och horisonell aliasing flimra runt smala och skarpa kanter. Och även den rullande eftertexten flimrar en aning. Jag kan även se moire i fina detaljer, såsom sanden i Abdullas terrarium, eller fina detaljer som har parallella tunna och raka linjer såsom persiennerna i Deckards lägenhet i en av de avslutande scenerna. Överslängen finns fortfarande där runt konturer som syns i kontrastrika scener motsvarande Director’s Cut men det är något man sällan reflekterar vid, bortsett från konturen runt Tyrell Corps pyramid. Färghanteringen känns igen från de föregående versionerna och förevisar en balanserad men samtidigt en mustig färgpalett som aldrig går till överdrifter och som i stort återspeglar dem på Blu-ray Disc-utgåvan. Hudtoner brukar utgöra en ganska bra indikator på en god färgbalans och även i detta fall känns de högst autentiska. Rachels läppar lyser igen rött när de reflekterar ljuset. Kontrasten är ganska så hög även här mellan en svärta som når hela vägen ner till absolut svart, åtminstone i delar av skuggorna, och då och då gentemot lysande högdagrar. Oftast är lågdagrarna ganska matta dock på grund av den dunkla ljussättningen, bitvis uppbrutet av det lysande strålkastarljuset från de svävande reklampelarna (blimparna) som hoverar ovanför skyskraporna eller utifrån lysande in genom fönstren som nästan blir bländande. Det dynamiska omfånget är godkänt i och med att det undviker att krossa så värst mycket detaljer och nyanser i skuggorna eller blåsa ut för mycket i de starkt lysande högdagrarna. Sammantaget håller bildkvaliteten samma standard här som i de förgående versionerna av filmen.
DVD-utgåvans ljud (US Theatrical Cut)
Ljudet på denna DVD-utgåva av US Theatrical Cut kan här avnjutas kodat i Dolby Digital antingen med 5.1 kanaler eller 2.0. Ljudkvaliteten känns igen från föregående versioner av filmen även när det kommer till volymen som fortfarande är låg. Jag tvingas då justera ner den till -26 dB för att kunna höra dialogen klart och tydligt med resulterande dynamik och kontrast till musiken och emellanåt effektljud som är fortsatt återhållsam. Även ljudmixen känns igen från innan med en tydlig kanalseparation både i sidled, djupled och diagonalt mellan front- och surroundkanalerna. Fokus har dock lagts överlag i fronthögtalarna även fast detaljer ofta hörs i surroundhögtalarna för att generera adekvat rymd och atmosfär. Musiken är också den främst utmixad för att ha betoning på fronthögtalarna även om den kan höras i surround. Detaljhanteringen i diskanten är ganska så god, exempelvis gnissel från dåligt oljade gångjärn, och även mellanregistret kan låta hyfsat fylligt och levande och öppet. Dialogen kan dock bitvis låta en smula dov även om den alltid låter tydlig efter jag har skruvat upp volymen tillräckligt mycket. Och basen levererar en viss kraftfullhet och ut i surround utan att den når ner till de allra lägsta frekvenserna. Exempelvis låter Deckards ”blaster” en aning dov och kraftlös i sina knallar. Men ändock gott nog för att vara Dolby Digital som är ett hårt komprimerat format. Vangelis musik låter tonalt pampigt som man förväntar sig med en ljudkvalitet som approximerar Hi-fi.
Blu-ray Disc-utgåvans bild (US Theatrical Cut)
US Theatrical Release är precis som med de övriga versionerna av Blade Runner kodad i VC-1 och dess bildkaraktär är också mycket snarlik den i Final Cut och Director’s Cut med en bitöverföringshastighet som ligger på i medeltal någonstans runt 24 Mbps vilket känns ganska adekvat. I jämförelse med DVD-utgåvan av samma version så blir allting så mycket klarare, tydligare och mer dyamiskt, som om ett filter har tagits bort, som om en slöja har svepts undan. Detaljupplösningen avbildar filmkornen fullt synliga, bitvis i sina respektive primärfärger framför allt när jag fryser bilden. Dock ter sig de frysta filmkornen suddiga medan pixelationen är vagare häri jämfört med i Director’s Cut. Den avgörande ”Esper-scenen” hanteras betydligt bättre i HD jämfört med SD då de grova filmkornen fångas på bild utan att pixlera den här gången. Jag kan se tydliga interlacelinjer på monitorerna och även CRT-pixlarna på Voight Kampff-maskinen. Skärpan är god den också och den mjuka bilden är som bortblåst med fullt förevisade detaljer och imperfektioner i ansikten, ner till enskilda porer, utan att behöva gå till extrem närbild.
Special Collector’s Edition på UHD Blu-ray Disc
Kontrasten är större i jämförelse med 576p-utgåvan, med en svärta som klarar av att nå ner till svartste svart och starka högdagrar vars strålkastarljus den här gången bländar mig fullt ut så att jag behöver kisa med ögonen. Strobande ljus, såsom vid Esper-maskinens analys av fotografiet och från videomonitorer, etc. bländar mig starkt. Även dynamiken är högre här än på DVD då man lyckas urskilja ännu fler nyanser och detaljer i skuggor. Men den överexponerade förtexten vittnar fortfarande om en något lägre dynamik i högdagar jämfört med 1080p-utgåvan av Final Cut. Fast i jämförelse med 576p så ter sig färgernas toner klarare, tydligare och mer nyanserade, mer dynamiska helt enkelt. Rachels läppstift är fortfarande klarrött men har en något ljusare och mer nyanserad ton. Och det är också först nu jag märker av att hennes läppstift plötsligt är borta när hon sitter vid pianot och spelar, naturfärgat; detta har jag aldrig märkt förut. Dessutom är all aliasing och all moire såsom bortblåst här jämfört med på DVD-utgåvan. Och även översläng är marginaliserat i jämförelse även om där fortfarande finns en lättare tendens som återigen syns mest som kontur mot Tyrells pyramid när Roy Batty och J.F. Sebastian är på väg upp till honom för att ”spela schack”. Fast bilden är helt stabil och uppvisar inget flimmer alls när eftertexten rullar. Blu-ray Disc-utgåvan av US Theatrical Cut bekräftar min tidigare upplevelse redan från DVD-utgåvan att bilden här är snäppet bättre jämfört med Director’s Cut, åtminstone mer synbart i 1080p vilket är tacksamt med tanke på att det är den här versionen jag växte upp med på VHS!
Blu-ray Disc-utgåvans ljud (US Theatrical Cut)
Ljudmixen är här kodad i Dolby Digital 5.1 precis som på DVD-utgåvan och känns även i denna version av filmen igen från denna även om ljudkvaliteten är ett eller några snäpp bättre. Volymen är motsvarande den på DVD eller eventuellt något högre; jag lyssnar på samma ljudvolym som på DVD-utgåvan, eller med andra ord -26 dB och upplever samma effekt. Ljudet känns med en gång öppnare, luftigare och mer närvarande i hela rummet. Dynamiken är något högre fast med en bibehållen balans i kontrasten mellan dialogen och musiken eller effektljuden. Förmågan att urskilja detaljer är här högre och mellanregistret känns mer mustigt, fylligt, levande krispigt i jämförelse med DVD-utgåvans Dolby Digital-kodning som uppenbart är mer komprimerad på DVD. Bitöverföringshastigheten ligger återigen på 0.6 Mbps här i jämförelse med DVD-utgåvans 0.4 Mbps. Och detta resulterar säkerligen i att dialogen också känns mer verklig, levande och öppen, som ett ljud vilket lyckas att troget reproducera händelserna som om jag hade varit där; all dovhet är som bortblåst. Rick Deckards blaster ger ifrån sig en kraftfullare knall jämfört med på DVD och genljuder mer i hemmabiorummet. Basen levererar en hel del mer kraft och känns djupare i frekvensregistret. Kanalmixen känns i det stora hela igen från DVD-utgåvans men det upplevs som den här är ytterligare mer exakt i att placera ut det upptagna rummet i mitt biorum. Kanalseprationen vänster-höger och fram-bak och diagonalt håller samma höga klass som i Director’s Cut på Blu-ray Disc, ypperligt med andra ord.
DVD-utgåvans bild (International Theatrical Cut)
DVD-utgåvans bildkvalitet på International Theatrial Cut är minst lika god om inte bättre än den som förevisas på US Theatrial Cut. Bitraten varierar fortfarande ganska mycket med en genomsnittlig hastighet runt 5.2 Mbps. Och jag blir återigen imponerad över den relativt goda bildkvaliteten som den här videoöverföringen till i 576p/PAL ändå förmår att uppbringa. För att vara en DVD så är bilden relativt brusfri. Filmens ökända Espermaskin-scen där Rick Deckard analyserar ett av Leons fotografier är fortfarande den som uppvisar mest digitalt brus där man återigen kan se en grövre pixelation bildas i hans ansikte och i lågdagrarna. Och när bilden fryses går det att se en struktur av pixlar som i delar av bilden tenderar att grupperar sig i makroblock. Färgåtergivningen känns återigen naturalistisk och välavvägd som i föregående versioner av filmen. Inte minst syns detta i ansikternas hudtoner vilket känns autentiska här trots den varma ljussättningen. Rachels läppar har fortafrande en blänkande röd lysterhet och hennes ögon är fortfarande lika kastanjebruna. (Nej, hennes ögon var inte gröna!) Kontrasten är god med en svärta som i portioner av bildusnittet uppvisar svartaste svart och lysande högdagrar i belysningen, med blixtrande ljuseffekter i Esper-maskinens inzoomningar och panoreringar som nästan blir bländande. Samtidigt är det upplevda dynamiska omfånget relativt mediet stort eftersom högdagrarna sällan känns utblåsta till sin detaljåtergivning eller uppvisar någon blooming. Inte heller upplever jag skuggorna krossa för mycket detaljer. Och för att vara standardupplöst bild är bilden ovanligt skarp och uppvisar detaljer gott nog för att återge ett grovt filmkorn (som förvisso pixelerar) men även detaljer i ansikten, såsom porer, ärr, etc., även om det är en aning suddigt. Den lätta tendensen till en Edge Enhancement är varken värre eller bättre. Och den flimrande vertikala och horisonella aliasingen och moiren syns återigen i samma detaljer av bilden och i den rullande texten. Jag vågar påstå att bildkvaliteten motsvarar samma standard som i de andra versionerna från 1982 och 1991.
DVD-utgåvans ljud (International Theatrical Cut)
Ljudet på denna DVD-utgåva av International Theatrical Cut kan såsom innan avnjutas kodad i Dolby Digital antingen med 5.1 kanaler eller 2.0. Bitöverföringshastigheten ligger här på 0.4 Mbps vilket sammanfaller med ljudspåren på de andra versionerna av filmen på DVD och som kännetecknar en hårdare komprimering jämfört med Dolby Digital på Blu-ray Disc-mediet. Bortsett från de få sekunderna av förlängt material under filmens tredje akt så är jag inte på hal is när jag påstår att det är exakt samma ljudspår och kanalmixning som vi har här som i US International Cut. Tonaliteten är nämligen exakt densamma över hela frekvensregistret och låter lika öppet som förut. Ljudet har samma känsla för detaljer, dymamik, kraft och djup när jag lyssnar med volymen inställt på -26 dB vilket behövs för att kunna höra dialogen tillräckligt klart och tydligt med den återhållsamma kontrasten till musiken och effektljuden bibehållen. Harrison Fords trötta berättarröst har här samma aningens instängda karaktär och tunna ton som i föregående bioversion och är helt mixad i frontkanalerna. Kanalseparationen är tydlig mellan vänster och höger och på djupet som innan, med bibehållen fokus på fronthögtalarna och surroundkanaler som generarar rymd och atmosfär. Musiken har en närmast Hi-fi-mässig kvalitet och fyller upp hela rummet i surround.
Blu-ray Disc-utgåvans bild (International Theatrical Cut)
Även International Theatrical Cut har kodats i VC-1 med en bildkvalitet som följer samma karaktär som de övriga versioner av Blade Runner. Bitöverföringshastigheten ligger här på i medeltal någonstans runt 25 Mbps vilket är det högst uppmätta i Blu-ray Disc-mediet. Skillnaden mellan 1080p och 576p består. Det dynamiska omfånget är uppenbart högre i jämförelse med mer detaljer och nyanser synliga i skuggor och lågdagrar. Exempelvis kan man se ansiktet på Pris när hon rör sig i skuggan på väg till Sebastians lägenhet efter att de har gått ur hissen. Annars upplever jag kontrasten och även färgerna vara desamma på ett ungefärligt vis med den upplevda skillnaden att nyanseringen i gråskalan och färgpaletten är betydligt högre med klarare, tydligare och rikare dynamiska toner. Svärtan upplever jag att den fortfarande når hela vägen ner men att den samtidigt uppvisar större nyansering. Starka högdagrars strålkastarljus och Espermaskinens strobande ljus är mer bländande än på DVD-utgåvan. Samtidigt uppvisar förtexten fortfarande en blooming i jämförelse med 1080p-utgåvan av Final Cut. Och även fast bilden har en behaglig mjukhet som är typisk för celluloidfilm från den eran av filmskapande är skärpan god och bitvis knivskarp med fullt förevisade detaljer och defekter i ansikten, såsom porer, påsminkade skrubbsår (som tyärr ser mer sminkade ut här till skillnad från 576p) och skäggstubb. Detaljupplösningen avbildar filmkornen fullt synliga medan filmen rullar och den tenderar även att uppvisa individuella färger när jag pausar bilden för att granska den i detalj, även fast de frysta filmkornen förlorar sin tydlighet och här och där även pixelerar. Och såsom fallet är med tidigare HD-överföringar är interlacelinjerna på monitorerna och emellanåt CRT-pixlarna tydligare. Ingen som helst aliasing eller moire förevisas här som ju är så tydliga på DVD-utgåvan och bilden i övrigt är stabil som bara den. Översläng är så marginell så det knappt är värt att nämna.
Blu-ray Disc-utgåvans ljud (International Theatrical Cut)
I jämförelse med DVD-utgåvan av samma version av Blade Runner känns den engelska ljudmixen i Dolby Digital 5.1 igen även om ljudkvaliteten är ett eller några snäpp bättre med en bithastighet som ligger på 0.6 Mbps. Volymen är motsvarande den på DVD när jag lyssnar med en ljudvolym på -26 dB avseende dialogen. Men det dynamiska omfånget är högre med en klart tydligare och höre volym på musiken och effektljuden satt i kontrast till dialogen, även om det fortfarande är väl avvägt. Mellanregistret känns fylligare och mer nyanserat. Harrison Fords berättarröst låter fortfarande en aningen instängt kommande från fronthögtalarna men har en högre resonans och djuphet. Tonaliteten och känslan för fina detaljer är mer uttalad på HD-utgåvan över hela spektrat. Deckards blaster är ett gott exempel på detta eftersom det genljuder med en kraftfull bas samtidigt som det väser med en fin diskant som inte riktigt kan höras på samma sätt i det hårdare komprimerade Dolby Digital-ljudet på SD-utgåvan. Det känns mer öppet och luftigare. Mellanregistret är riktigt fint och känns levande och vibrant. Rösterna i dialogen känns mer levande och autentiska utan någon dovhet i klangen. Även basen lyckas leverera både explosiv kraft och djuphet. Kanalmixen är i princip densamma här som på DVD-utgåvan med en exakt kanalsepration sid- och djupledes och diagonalt. Om musiken på DVD-utgåvan är nästan återigivet i Hi-fi så är den definitivt det på Blu-ray Disc. Det är dock intressant att notera hur musiken varierar i sin mix mellan att lägga betoning på frontarna och i surround, ibland under ett och samma stycke.
DVD-utgåvans bild (Workprint)
DVD-utgåvans bildkvalitet på den förevisna Workprint-versionen av Blade Runner har en ganska så dramatiskt annorlunda karaktär jämfört med det man ser i de andra versionerna som är mycket snarlika på de flesta punkterna. Bithastigheten är fortfarande motsvarande de övriga versionerna, här i genomsnitt runt 5.5 Mbps. Fast den här videoöverföringen till 576p/PAL har betydligt mer tryck i färgerna. Jag skulle vilja säga att färgerna är överdrivet mustiga vilket skapar onaturliga hudtoner med mörkrödbrun täckning. Som exempelvis Holdens och Leons under det inledande Voight–Kampff-testet vilket förevisar solbrännor och 2:a gradens brännskador på kinderna. Och Rachels röda läppstift förlorar en del av sin kontrast och tydlighet mot hennes nu rödaktiga hy. Men primärfärgerna är här ganska så tydliga och kontrasterande i förhållande till varandra, framför allt rött. Röda och varma toner är tämligen överdrivna och dominerar i bilden. Men också blått och grönt förevisas ganska så tydligt i kontrast. Vitbalansen är inte så god. Exempelvis har Roy Battys annars så kritvita hår en grönaktig ton. Bilden är också betydligt mer grynig nu med flimrande primärfärger, utan att för den skull vara mer digitalt brusig. För när man fryser bilden ser man inte mycket till pixelation eller blockbildning. Bilden är å andra sidan suddigare än tidigare och uppvisar en lägre detaljåtergivning. Änsiktena är mer diffusa. Bilden känns en aning utsmetad. Vissa scener känns därför rena och klara. Medan andra då och då kan bli en aningens krypande även om det är mer sällan. Exempelvis är filmens Espermaskin-scen där Deckard analyserar ett av Leons fotografier mindre brusig än i de andra versionerna. Bilden är dock i allmänhet mörkare med lågdagrar som lätt blir skugglika och skuggor som krossar detaljer och nyanser i lågdagrarna. Ljuset i högdagrar lyckas blända mig men har å andra sidan en tendens till blooming. Det dynamiska omfånget är sålunda märkbart lägre. Överslängen är här varken värre eller lättare men syns inte lika tydligt på grund av bildens allmänt suddiga karaktär; Edge Enhancement kan således ha sitt syfte här. Den flimrande vertikala och horisonella aliasingen är dock som bortblåst. Något moire syns inte heller. Ett störande element som dock dyker upp titt som tätt är vertikala fält både i övre och undre bild som nästan ter sig som anamorfiska lensflares (ganska länge trodde jag det vara flares). Och detta parat tillsammans med den allmänt suddiga bilden, dåliga vitbalansen och obalanserade färgsättningen gör denna till den sämsta av de fem versionerna avseende videokvaliteten. Samtidigt så är det någoting med den smått expressionistiska känslan i färgpaletten som är tilltalande i jämförelse med de andra versionerna. Så jag har blandade känslor över bildkvaliteten på Workprint.
DVD-utgåvans ljud (Workprint)
Ljudet på denna DVD-utgåva av Workprint kan endast avnjutas kodad i Dolby Digital 5.1. Bithastigheten ligger här på 0.3 Mbps vilket är en decimal lägre än ljudspåren på de andra versionerna av filmen på DVD. Det här är en helt annorlunda ljudmix jämfört med alla de övriga versionernas som låter mycket snarlika varandra. Det är inte bara filmmusiken som skiljer sig åt på flera punkter utan även ljudeffekterna. Esper-maskinen låter här betydligt mer distanserad och tunnare när den analyserar Leons fotografi. ADR-dubbad dialog låter dock betydligt tydligare och ljudligare. Likaså vissa röster från publiksorlet i gatuscenerna. Å andra sidan låter dialogen som har upptagits på plats tydligt dovare. Deckards blaster-pistol har bitvis en annan ljudkaraktär i knallen och svishen som följer, i synnerhet när Rachel skjuter Leon i bakhuvudet. Här upplevs volymen dock vara motsvarande de övriga versionernas när den är ställd på -26 dB för att kunna höra dialogen tillräckligt klart och tydligt med kontrasten till musiken och effektljuden bibehållen. Det dynamiska omfånget känns likt de övriga ljudspårens i kontrasten mellan dialogen och musik eller effektljud. Diskanten känns mer avrundad och mellanregistret hysfat mustigt men samtidigt en aning burkigt. Kanalmixen är också lite udda med ganska stort fokus på frontkanalerna även om surroundkanalerna lyckas generarara rymd, atmosfär och ett visst djup. Musiken, som självklart är mixad i surround, uppvisar höjdpunkterna i ljudkvaliteten i den här versionen av filmen. Synd bara att musiken är bitvis malplacerad här i jämförelse.
Blu-ray Disc-utgåvans bild (Workprint)
Ridley Scott beskriver i sin introduktion att Blade Runners Workprint Cut har farit ganska så illa och efter ett tag hamnat i dåligt skick. Man har därför varit tvungen att restaurera filminterpositivet i samband med digitaliseringen och mastringen innan man har kodat den i MPEG-4/AVC i samband med videoöverföringen till 1080p/24p. Värt att notera här är att alla andra versioner av filmen på Blu-ray Disc har kodats i den äldre (och möjligtvis mer begränsade) kompressionsstandarden VC-1. Bildens karaktär känns igen från DVD-utgåvan av Workprint. Bithastighet ligger dock här på i medeltal någonstans runt 15 Mbps vilket är betydligt lägre än de övriga versionernas överföringar. Det som framför allt känns igen är den gryniga och mjuka bildkaraktären och den överdrivna färgåtergivningen, vilket är närmast densamma som i 576p. Också kontrasten och det dynamiska omfånget känns igen även om man nog kan se aningens mer detaljer i lågdagrar och skuggor jämfört med på DVD vilket vittnar om ett något högre dynamiskt omfång. Här kan man dock inte länge se ansiktet på Pris lika tydligt i skuggan när hon går mot Sebastians ytterdörr. Högdagrar tenderar fortfarande att blåsa ut detaljer och blooma ut. Fast nyanseringen i gråskalan och färgpaletten vittnar också den om något klarare, tydligare och mer dynamisk färgsättning även om hudtonerna fortfarande knappt kan kallas för naturliga och vitbalansen är något off. Kinderna tenderar fortfarande att rodna. Roy Battys hår har fortfarande en grön ton i scenen med ögondesignern Chew och många scener har ett violett färgstick över sig.
Innehållet i Special Collector’s Edition på Ultra HD Blu-ray Disc
Bilden är inte riktigt lika utsmetad i 1080p/24p gentemot 576p/PAL utan uppvisar här ett högre fokus och en finare detaljåtergivning även fast man fryser bilden där man då kan se filmkornen i varierande storlek, även om de är ganska så suddiga. När filmen rullar känns bilden mycket filmisk och organisk i sin kornighet även om de visuella specialeffekternas filmmaterial är mycket grovt och närmast posterniserar. Dock ser denna ”posternisering” av det grova filmkornet ut som kunna härstamma från interpositivet som ju som sagt har blivit mycket söndernött under de knappa fyra decennierna. Man kan ehuru se en tendens till mikroblockbildning i starkt röda fält efter att man har fryst bilden. Ansiktena är dock fortfarande mjuka och saknar de fina detaljerna, vilket å andra sidan erinrar mig om en gammaldags kinematografi. Dock finns här fortfarande den där störande artefakten från interpositivet med de dubbla vertikala anamorfiskt flare-liknande banden i bildens över- och nederdel i en lätt grön ton. Uppenbarligen ett resultat av nötningen. Filmplanet har också en varierande uniformitet i lågdagrarna med portioner som är ljusare på grund av något slags ljusinsläpp vid exponeringen i samband med kopieringen från filmnegativet. Såsom förut är interlacelinjer på monitorerna tydligare jämför med i 576p även om man inte kan se CRT-pixlarna på Voight-Kampff-maskinens skärmar längre vilket vittnar om en lägre detaljupplösning här i jämförelse med de övriga överföringarna till 1080p. Varken aliasing, moire eller översläng utgör något störande element i den här videoöverföringen. Återigen är mina känslor blandade för denna version på 1080p då de vertikala banden är mer störande här än i 576p eftersom den högupplösta bilden renderar dem tydligare men den färgstarka upplevelsen är om möjligt än mer vackrare än tidigare.
Blu-ray Disc-utgåvans ljud (Workprint)
Även när det kommer till ljudet så har man valt ett överlägset format med en förlustfri kompression som ger möjlighet till full återställelse i DTS-HD Master Audio. I jämförelse med DVD-utgåvan av Blade Runners Workprint känns ljudmixen i 5.1 kanaler igen även om ljudkvaliteten är ett eller några snäpp bättre med en bithastighet som varierar mellan 3.4 och 3.7 Mbps. Volymen är därför något högre jämfört med den på DVD när jag lyssnar med en ljudvolym inställd på -26 dB avseende dialog. Även det dynamiska omfånget är något högre med en tydligare kontrast mellan dialog och filmmusik eller effektljud, även om det fortfarande är väl avvägt. Men det är ett mer kraftfullt ljudspår som möter mig där Deckards blaster nog aldrig har låtit lika bra som här med en genljudande knall som följs av ett högfrekvent väsande. Och detta vittnar ju om en ganska så god känsla för detaljer i diskanten och en explosivt kraftfull och djup bas. Dock har dialogen en snarlik karaktär i rösterna som på DVD-utgåvans Workprint och känns här närmast lika dov och instängd. Mellanregistret känns i övrigt fylligare, mer levande och mer nyanserat. Tonaliteten och känslan för detaljer är mer uttalad på DTS-HD-utgåvan över hela spektrat. Kanalmixen är i princip densamma som på Dolby Digital avseende kanalseprationen sid- och djupledes och diagonalt. Ljudbilden är tämligen omslutande även här. Och musiken närmar sig Hi-fi-kvalitet. Workprintens ljudspår har i det stora hela lika hög kvalitet som i de föregående versionerna av Blade Runner; det finns styrkor och svagheter som kompenserar för och tar ut varandra vid en direkt jämförelse.
Ultra HD- & DVD-utgåvornas extramaterial & produktion
Warner Home Video gav ut en mycket tidig utgåva av Blade Runner som endast förevisade Director’s Cut och som förutom titelfilmen endast presenterade ”Production Notes”. Det var allt. Den tio år senare släppta Special Collector’s Edition, både på Blu-ray Disc och på DVD, innehåller samtliga fem versioner av filmen, vilket är enligt följande: US Theatrical Cut (1982), International Theatrical Cut (1982), Director’s Cut (1992), Final Cut (2007) och Workprint. Och Final Cut är den överlägsna versionen av Blade Runner (1982). När den släpptes på DVD gick boxen även under det alternativa namnet ”Ultimate Collector’s Edition” vilket den inte gör på Blu-ray Disc. Det som skiljer ut den senaste versionen av Special Collector’s Edition-boxen från tidigare boxutgåvor är att den även kommer med en version av Final Cut mastrat och överfört till 4K Ultra HD Blu-ray Disc.
Innehållet i Special Collector’s Edition på DVD
Låt mig nu börja med att dissikera DVD-utgåvan av Special Collector’s Edition i minsta detalj vilket innehåller hela fem DVD-skivor. Denna har nämligen kommit ut i lite olika varianter, bl.a. en plåtlådevariant och den som jag själv har haft tillgång till, i en kartong som innehåller ett digipack-fodral. Själva designen mellan plåt- och kartong-utgåvorna är närmast densamma, som korrugerat grå-brun-grön plåt. Det hela omges av ett borttagbart skyddande omslag i kartong med teknisk och innehållsmässig varudeklaration. När man öppnar digipacken finns här förutom plastfogningar för de fem DVD-skivorna en ficka som innehåller ett genomskinligt blad med en text från Ridley Scott där han beskriver en del teknisk information om utgåvan och videoöverföringen (vilket jag har citerat ovan). Den innehåller dessutom ett kuvärt i papp som innehåller åtta kort i fint speglande kvalitet med illustrationer från futuristen Syd Mead och diverse andra teckningar och storyboards, där baksidan på varje kort innehåller en beskrivade text och ett fotografi av den verkliga inspelningsplatsen, nämligen:
- Gatuvy: Färgillustration av Syd Mead med ett färgfotografi på en trafikstockad gata.
- Deckards badrum: Färgillustration av Syd Mead med ett svartvitt fotografi på Deckard när han sköjer sitt ansikte.
- Metrokab: Färgillustration av Syd Mead med ett färgfotografi på en parkerad taxibil.
- Iron Lung-sarkofag: En teckning av Mentor Huebner bifogat med ett färgfotografi på den bortklippta scenen med Deckards besök av Holden på instensivvårdsavdelningen.
- Spinner på inflygning mot polishusets tak: En illustration av Tom Cranham med ett färgfotografi av den ikoniska scenen där Rick Deckard och Gaff landar med en flygande polisbil (Spinner) på taket.
- Storyboard på Pris attackerande Deckard: En serie med små teckningar av Sherman Labby bifogat med ett svartvitt fotografi som fångar ögonblicket när replikentan Pris skjuts till döds av Deckard.
- Storyboard på Leon skjutande Holden: Ännu en seie med små teckningar av Sherman Labby bifogat med ett färgfotografi av replikanten Leon hållandes sin Derringer-pistol.
- Voight-Kampff: En svartvit illustration av Syd Mead bifogat med ett svartvitt fotografi på Deckard när han VK-testar Rachel.
Och nu över till innehållet i var och en av de fem DVD-skivorna som tillsammans utgör Special Collector’s Edition. Tacksamt nog kommer man direkt till huvudmenyn utan några omvägar på vart och ett av skivorna efter en inledande Warner Bros. jingel. Menyerna är snyggt animerade med väl valda klipp tagna från filmen till Vangelis’ musik i bakrunden. I allmänhet finns det en underkatalog för val mellan ”Languages” och ”Scene Selections”. I tillämpliga fall finns det även en ytterligare underkatalog öronmärkt för ”Features” med extramaterial. Extramaterialet på DVD-utgåvans Special Collector’s Edition är fördelat på fyra av de bifogade fem skivorna enligt följande:
Disc 1: Denna skiva innehåller The Final Cut. Och när man aktiverar underkatalogen ”Features” kan man välja mellan att se och lyssna till Ridley Scotts introduktion av filmen (vilket man även kan komma åt från huvudmenyn) eller så kan man lyssna på någon av kommentatorspåren till spelfilmen. Förutom Ridley Scotts kommentar kan man även välja att lyssna till följande: Kommentarer med manusförfattarna Hamptom Francher och David Peoples samt med producenterna Michael Deeley och Katherine Haber, och med filmens designers Syd Mead, Lawrence G. Paull och David L. Snyder, samt med trickfilmarna Douglas Trumbull, Richard Yuricich och David Dryer.
Disc 2: Denna skiva innehåller endast den långfilmslånga (egentligen 3 timmar och 34 minuter långa) dokumentären Dangerous Days: Making Blade Runner.
Disc 3: Denna skiva innehåller ”blott” tre olika versioner av filmen, nämligen 1982 U.S. Theatrical Cut, 1982 International Theatrical Cut och 1992 Director’s Cut. Något extramaterial finns alltså inte på denna skiva.
Disc 4: Denna skiva är helt dedikerad åt extramaterial och endast så. Från huvud- eller rotmenyn kan man förutom ”Languages” komma till följande underkataloger:
Access: Här kan man endast spela samtliga featuretter som finns fördelade på de andra underkatalogerna och ej var och en för sig, nämligen dokumentärerna The Electrical Dreamer: Author Philip K. Dick (ett inslag om Philip K. Dicks person), Sacrificial Sheep: The Novel vs. The Film (om överföringen av Dicks ‘Do Android Dream of Electrical Sheep’ till filmmanuset Blade Runner), Signs of the Times: Graphic Design (om den visuella överföringen av Dicks värld), Fashion Forward: Wardrobe and Styling (angående filmens kläddesign), Screen Tests: Rachel and Pris (med skådespelerskors auditionfilmer), The Light That Burns: Remembering Jordan Cronenweth (om filmens kinematograf), Promoting Dystopia: Rendering the Poster Art (om marknadsföringsaffishernas tillkomst), Deck-A-Rep: The True Nature of Rick Deckard (angående frågan hurvida Deckard är replikant eller ej), Nexus Generation: Fans & Filmmakers (om filmens kulturella påverkan)
Inception: I denna underkatalog kan man välja mellan två av featuretterna från ”Access”-katalogen, antigen mellan The Electric Dreamer: Author Philip K. Dick eller Sacrificial Sheep: The Novel vs. The Film, samt Philip K. Dick: The Blade Runner Interviews. Denna sista valmöjlighet gör det möjligt för mig att lyssna till en serie med delar från en radiointervju utförd av Paul M. Sammon tillsammans med författaren Philip K. Dick, som tituleras Inspiration for ‘Electric Sheep’, The Meaning of ‘Electric Sheep’, Wanting to Write the Script, Hollywood, Not Asked to Write the Script, Adapting Books to Movies, Being Left Out of the Production, Problems With the First Screenplay, Hating Hampton Fancher’s Script, Lashing Out Against ‘Blade Runner’, Meeting Ridley Scott, Loving David Peoples’ Script, Viewing ‘Blade Runner’ Footage och Harrison Ford. Och tacksamt nog kan man lyssna till hela intervjun utan avbrott.
Fabrication: Här har man tillträde till individuell uppspelning av featuretterna med titlarna Signs of the Times: Graphic Design, Fashion Forward: Wardrobe and Styling, Screen Tests: Rachel and Pris och till sist The Light That Burns: Remembering Jordan Cronenweth. Utöver allt detta kommer man åt avdelningen Deleted and Alternate Scenes vilket efter en introduktionstext fördelar sig enligt följande titlar: Tears in the Rain (Alternate Opening Titles), I’m Deckard, A Real Dandy, Bryant’s Point of View, Visiting Holden, Rep Detect File, Zero-Zero-Zero, 1187 Hunterwasser, Chew’s Speciality, Heading Home, An Oddball Genius, Memories, Food For Thought, The Street of Bad Dreams, Backstage Pass, Looks Like Blood, Washing Up, I Want You, Metaphysics, Tyrell Security Protocol, Closing In, Every Second of It, Old Richter Route (Alternate Ending) och Made For Each Other (Alternate Ending).
Longevity: Den här underkatalogen innehåller de två kvarvarande feuteretterna från ”Access” för individuell uppspelning, dels Promoting Dystopia: Rendering the Poster Art, Deck-A-Rep: The True Nature of Rick Deckard och dels Nexus Generation: Fans & Filmmakers. Utöver detta kan man se en serie med 1982 Promotional Featurettes och Trailers and TV Spots. Under den förra kan man klicka på On The Set, Convention Reel och Behind-The-Scenes Outtakes. Under den senare kommer man åt 1981 Teaser Trailer, 1982 Theatrical Trailer, 1982 TV Spot, 1992 Director’s Cut Trailer, 2007 Dangerous Days Teaser Trailer och 2007 Final Cut Trailer.
Disc 5: Denna sista DVD-skiva innehåller Workprint eller den råklippta versionen av Blade Runner som innehåller fler scener som så småningom klipptes bort. När man aktiverar underkatalogen ”Features” kan man välja mellan att se och lyssna till Ridley Scotts video-introduktion av den arbetsklippta versionen av filmen (vilket man även kan komma åt från huvudmenyn) eller till en kommentar med Paul M. Sammon som skrev boken om filmen med titeln Future Noir. Man kan även se kortdokumentären All Our Variant Futures: From Workprint To Final Cut vilket handlar om de olika versionerna av Blade Runner, framför allt Workprint och hur den väckte intresset för en ultimat versionen av filmen vilket så småningom ledde fram till Director’s Cut och till slut en Final Cut.
Om jag nu slutgiltigen går över till 4k Ultra HD-utågvan av Special Collector’s Edition så innehåller denna fyra Blu-ray-skivor varav den sista innehåller Blade Runner Final Cut på 4K UHD. Jag vill börja med att säga att fodralet kommer i en tjusig kartong som innehåller en ganska så tjock booklet och ett fodral i digipack-form för samtliga fyra BD-skivor. (Se den bifogade bilden lite längre upp.) Dock är det väldigt knepigt att pilla loss skivorna som är fastklämda längs skivornas kanter på tre ställen i fallet med de yttre två skivorna; det känns som att jag skall spräcka skivorna närsomhellst. Skivornas menyer är också ganska lika dem på DVD-utågvan av Special Collector’s Edition fast man ser alla val direkt utan att behöva gå till undermenyer. Istället för en show med olika klipp ser man stillbilder från filmen och ingen musik. Extramaterialet på DVD-utgåvans Special Collector’s Edition är rakt av kopierat till 4K Ultra HD-utgåvan och fördelas på tre av de bifogade fyra skivorna enligt följande:
Disc 1: Denna skiva innehåller The Final Cut i 1080p och när man stoppar skivan i spelaren så kör filmen igång med en gång. Man är tvungen att gå till huvudmenyn från kontrollen. När man då aktiverar huvudkatalogen på detta sätt kommer man direkt till huvudrubriken ”Behind the Story” där man kan välja mellan att antingen se och lyssna till Ridley Scotts introduktion av filmen eller någon av kommentatorspåren bifogade till spelfilmen. Förutom Ridley Scotts kommentar kan man även välja att lyssna till följande: Kommentarer med manusförfattarna Hamptom Francher och David Peoples samt producenterna Michael Deeley och Katherine Haber, och med filmens designers Syd Mead, Lawrence G. Paull och David L. Snyder, samt med trickfilmarna Douglas Trumbull, Richard Yuricich och David Dryer. Alltså exakt samma extramaterial som på DVD-utgåvan. Videokvaliteten på Scotts kommentar är uppenbart i 576p.
Disc 2: Denna skiva kommer efter en FBI-varning om det olagliga med piratkopiering direkt till rotkatalogen. Och där man kan välja mellan tre olika versioner av filmen, nämligen 1982 U.S. Theatrical Cut, 1982 International Theatrical Cut och slutligen 1992 Director’s Cut. Något extramaterial finns alltså inte på denna skiva. Denna skiva avspeglar exakt den tredje skivan på DVD-utgåvan av Special Edition.
Disc 3: Denna skiva tar ganska så lång tid att ladda på min gamla Panasonic DMP-BDT320EG men kommer tacksamt direkt till rotkatalogen där man kan välja mellan ”Workprint”, ”Languages”, ”Scene Selections” och ”Special Features”. Blu-ray-skivan innehåller således den version av Blade Runner som har givits namnet Workprint och som visades för en testpublik innan den kom ut på bio i den ”snällare” versionen. När man aktiverar dess underkatalog kan man välja mellan att se och lyssna till Ridley Scotts introduktion av arbetsklippningen, en kommentar med Paul M. Sammon som skrev boken om filmen med titeln ‘Future Noir’ eller så kan man välja att gå direkt till arbetskopian. Extramaterialet består av den långfilmslånga (egentligen 3 timmar och 34 minuter långa) dokumentären med titeln Dangerous Days: Making Blade Runner och kortdokumentären som heter All Our Variant Futures: From Workprint To Final Cut (förevisat i 576p) vilket handlar om de olika versionerna av Blade Runner, framför allt Workprint och hur den väckte intresset för den ultimata versionen av filmen vilket ledde fram till Final Cut. Där finns även en ”Stills Gallery” som innehåller stillbilder från filmproduktionen. Och genom undermenyn ”Access” kommer man åt följande i en kontinuerlig uppspelning:
-
-
- De två Featuretterna The Electrical Dreamer: Author Philip K. Dick (om Philip K. Dicks person) och Sacrificial Sheep: The Novel vs. The Film (angående hur Dicks roman Do Android Dream of Electrical Sheep fördes över till filmmanuset Blade Runner).
- Uppspelningen av kortdokumentärerna gör här självmant en paus och istället tar radioinspelningarna med Philip K. Dick vid som vi känner igen från DVD-utgåvan med titeln Philip K. Dick: The Blade Runner Interviews. Men det som skiljer Blu-ray-utgåvan från DVD-utgåvan är att man har lagt till en inspelad introduktion av intervjuaren Paul M. Sammon som skrev den definitiva Blade Runner-boken ‘Future Noir’.
- Därefter tar följande kortdokumentärer vid i den automatiska uppspelningen: Signs of the Times: Graphic Design (som handar om den visuella överföringen av Dicks värld), Fashion Forward: Wardrobe and Styling (vilket kretsar kring filmens kläddesign), Screen Tests: Rachel and Pris (om olika skådespelerskors auditionfilmer) och The Light That Burns: Remembering Jordan Cronenweth (om filmens kinematograf).
- Vad som följer nu utan något avbrott i den automatiska uppspelningen är den långa sekvensen av borttagna scener som vi känner igen från DVD-utågvan. Dessa kan man trycka sig fram mellan medels fjärrkontrollens fast-forward-knapp, på samma vis som man kan göra med det följande extramaterialet: Promotiondokumentärer från 1982 som vi känner igen från DVD-utgåvan med titlarna On The Set, Convention Reel och Behind-The-Scenes Outtakes. Därefter följer den långa kavalkaden av traliers och TV-spots vilket har tagits från DVD-utgåvans Special Collector’s Edition med följande titlar: 1981 Teaser Trailer, 1982 Theatrical Trailer, 1982 TV Spot, 1992 Director’s Cut Trailer, 2007 Dangerous Days Teaser Trailer och 2007 Final Cut Trailer.
- Den avslutande serien av kortdokumentärer tar därefter vid på ett automatiskt vis, nämligen: Promoting Dystopia: Rendering the Poster Art (vilket avhandlar tillkomsten av marknadsföringsaffisherna), Deck-A-Rep: The True Nature of Rick Deckard (angående den brännande frågan om Deckard är replikant eller ej), Nexus Generation: Fans & Filmmakers (om filmens kulturella påverkan).
-
Vi känner sålunda igen allt detta extramaterial från DVD-utågvans version av Special Collectoräs Edition och dess fjärde skiva som helt har avsatts för extramaterialet. Den enda unika tillkomsten av extramaterial som inte återfinns på DVD-utågvan är ”Stills Gallery” som delas in i ”Storyboards”, ”Abandoned Sequences”, ”Ridleygrams”, ”Syd Mead Gallery”, ”Mentor Huebner Gallery”, ”Costume Design”, ”Graphic Design” och ”Visual FX and Animation”.
Disc 4: Denna skiva innehåller Final Cut i en helt ny master och videoöverföring på 4K Ultra HD och med HDR10.
Man kan därför konstatera att 4K Utra HD-utvåvan (och den vanliga Blu-ray Disc-utgåvan får man anta) av Special Collector’s Edition innehåller allt material som finns på DVD-utgåvan av densamma. Men också att mycket av extramaterialet som kan återfinnas under underkatalogen ”Access” i Blu-ray Disc-versionens tredje skiva och som spelas upp i en enda följd utan någon möjlighet att kunna ta sig direkt till alla enskilda kortdokumentärer, traliers och radioklipp i en särskild avsedd meny, är betdyligt enklare att hantera på DVD-utgåvans fjärde skiva (där allt detta material återfinns). Och eftersom man har använt den gamla 576p-mastern från DVD-utgåvan även på Blu-ray Disc-utåvan av Special Edition så är bildkvaliteten i princip av motsvarande karaktär. Dessutom innehåller DVD-utgåvan av Special Collector’s Edition fotografier och illustrationer i pappersform som inte finns på Blu-ray Disc-utgåvan. Den sista har dock en mycket fin booklet och ett bildgalleri som är unikt för 4K Ultra HD Blu-ray Disc-utgåvan. Ingendera av utgåvorna delar på gemensamt konstmaterial i hårdform och därför kan man se att de kompletterar varandra. Ett gott skäl att spara sin gamla DVD-utgåva av Special Collector’s Edition är som sagt på grund av den bättre hanteringen av extramaterialet som i en av skivorna är enklare strukturerat och mer användarvänligt. Är man dessutom en Blade Runner-nörd som betraktar filmen som en gåva från biomekanikernas gud så råder det inte någon som helst tvekan om att man behöver behålla sin gamla box kvar i samlingen.
DVD-utgåvans tekniska specifikationer
TV-system: PAL färg
Region: 2
Bildformat: MPEG-2 2.40:1 anamofisk 16:9
Ljud: Engelsk Dolby Digital 5.1, 2.0., m.fl.
Textning: Svenska, danska, norska, finska, engelska (även för döva), m.fl.
Tid: 1 tim 53 min (Final Cut) 1 tim 52 min (Director’s Cut) 1 tim 53 min (US Theatrical) 1 tim 53 min (Internatinal Theatrical) 1 tim 45 min (Workprint)
Distributör: Warner Bros. Entertainment
Utgivningsår: 2007
Blu-ray Disc-utgåvans tekniska specifikationer
TV-system: 1080p/24fps färg
Region: ABC
Bildformat: MPEG-4/AVC (endast Workprint) VC-1 (övriga versioner) 2.40:1, 16:9
Ljud: Engelsk Dolby TrueHD 5.1 (endast Final Cut), Dolby Digital 5.1 (övriga versioner)
Textning: Svenska, danska, norska, finska (endast Final Cut), engelska för döva, m.fl. (samtliga versioner)
Tid: 1 tim 58 min (Final Cut) 1 tim 57 min (Director’s Cut, US Theatrical & Internatinal Theatrical) 1 tim 50 min (Workprint)
Distributör: Warner Bros. Entertainment
Utgivningsår: 2007 & 2011 (endast Final Cut), 2017 (samtliga versioner)
4K Ultra HD-utgåvans tekniska specifikationer
TV-system: 2160p/24fps HDR10 färg
Region: ABC
Bildformat: HEVC 2.40:1, 16:9
Ljud: Engelsk Dolby Atmos 7.1.2/Dolby TrueHD 7.1
Textning: Svenska, danska, norska, finska, engelska, engelska för döva, m.fl.
Tid: 1 tim 58 min
Distributör: Warner Bros. Entertainment
Utgivningsår: 2017
Referensutrustning
DVD-spelare: Marantz DV6600 (Faroudja DCDi deinterlacer)
Blu-ray Disc-spelare: Panasonic DP-UB9000EG1 (THX-klassad UHD), Panasonic DP-UB820EGK (UHD), Panasonic DMP-BDT320EG
Projektor: Sharp XV-Z201E (DLP) med WiktorScreen (Gain 1.0)
TV: LG OLED77C8LLA (ISF-kalibrerad 4K OLED), LG OLED55C7V (ISF-kalibrerad 4K OLED)
Hemmabioreceiver: NAD T 748v2, Onkyo TX-SR 701E (THX Select-klassad)
Högtalare: Heybrook HB3 (vänster & höger front), Monitor Audio Silver C150 (center), Heybrook Point Five (vänster & höger surround), Jamo SW110 (passiv subwoofer som drivs av en Proton 520)
Kablage: Supra HDMI-HDMI (8 m & 2 m), Sandstrøm HDMI cable (1 m x 2), Supra AV-3 Component 3RCA (komponent YPbPr, 5 m), Supra ZAC Toslink (optisk digital), Supra Classic 4.0 & 2.5 (högtalare)
Efterskrift
Blade Runner utgör tillsammans med Duellanterna (1977), Alien (1979) och Legenden – mörkrets härskare (1985) Ridley Scotts klassiska period, en kvartett som samtliga av hans efterföljande filmer ständigt har jämförts med och aldrig riktigt har lyckats leva upp till, möjligtvis med undantag för Gladiator (2000) som represetnerar en kreativ comeback för regissören. Vad samtliga av dessa första fyra kännetecknas av är framför allt deras visuella och audioella intryck; det dynamiska ljudlandskapet, den imponerande designen och den mästerliga kinematografin. Klippningen, tempot, de känslor och teman de förmedlar. De naturalistiska rollgestaltningarna. Framför allt Alien och Blade Runner utgör de två pelare som för alltid kommer att göra Ridley Scott till en av mina husgudar inom filmen. Båda två är hans absoluta mästerverk och av dessa två står Blade Runner mig nog allra varmast om hjärtat och den film som jag nog har sett om mest av alla filmer. Filmen är unik och högst originell. Såsom populärkulturfenomen utgör den nog en av de mest influensrika filmerna i världshistorien. Otaliga filmer har kopierat dess estetik och miljöbeskrivning. Så det går helt enkelt inte att överskatta betydelsen av denna film.
Produktionsdesig signerad Lawrence G. Paull 13 april 1938 † 10 november 2019
Det är ingen slump att jag har publicerat denna recension mot slutet av november år 2019 för allra första gången (recensionen uppgraderats regelbundet). Det är nämligen samma år och samma månad som filmen utspelar sig. Framtiden har nu till slut kommit ikapp och retrospektivt kan man se hur väl (eller inte väl) som filmen har fångat vår samtid för 38 år sedan. Olyckskorparna profeterar om en förestående klimatkatastrof bara runt hörnet, en miljökatastrof som är underförstådd i filmen och blir ännu mer tydlig i uppföljaren Blade Runner 2049. Den multikulturella smältdegeln är en realitet; vi ser ett idag ett pånyttfött Kina som tävlar med USA om att vara bland de största av supermakter, ekonomiskt och kulturellt. Urbaniseringen har lett till alltmer överbefolkade storstäder vars skyskrapor höjer sig tornande mot skyn för att skapa mer utrymmer på höjden. Livet nere på gatorna har blivit allt hårdare och farligare. Flygande bilar må ännu inte utgöra en del vår vardag men teknologin finns här redan och ett flertal modeller är i produktion. Bioteknologin är ännu långt ifrån hur den beskrivs i filmen men kloningen av den första människan är, om den inte redan har blivit en relatitet, en mycket snar sådan. Genmanipulation av djur och grödor är en realitet. Fast samhället har inte riktigt rasat så långt ner som i filmen även om det skakar i sina grundvalar.
Rutger Hauer levererar ‘Tears in rain’ *23 januari 1944 † 19 juli 2019
Som genom ett ironiskt ödesnyck gick produktionsdesignern Lawrence Paull tragiskt bort 10 november 2019. Los Angeles i det filmiska november 2019 hade inte sett ut som den gör utan hans värdefulla insatser att skapa sin särskilda retrofuturistiska stil. Men filmens själ förkroppsligas utan tvekan av Rutger Hauer och hans rolltolkning av den karismatiske replikantan Roy Batty vilket skådespelaren har lagt varmast om hjärtat och varit mest stolt över att ha fått gestalta. Rutger Hauer gick bort 19 juli 2019 (alltså samma år som hans karaktär Batty avlider) och han kommer alltid att bli hågkommen för sina insatser i Blade Runner. Jag vill därför avsluta denna recension med Hauers poetiska slutreplik som han levererade under sin oförglömliga dödsscen uppå ett regnigt tak, ord som han till viss del improviserade utifrån vad han hade läst ut av manuskriptet, nerskrivna av honom själv natten innan han levererade den:
Jag har sett saker som ni människor inte trodde existerade. Attackskepp i flammor vid Orions axel. Jag har sett C-strålar glimma i mörkret vid Tannhäusers port. Alla dessa stunder kommer att gå förlorade i tiden, såsom tårar i ett regn. Dags att dö. (Min översättning)
© 2006, 2018-2020, 2023
Cinecracy 
Pingback: Aliens – Återkomsten (Aliens) (1986) | Cinecracy